-"Hallå på dig!". Hon fortsätter prata. -"Usch, bussen kommer inte och hämtar mig... den är för sen och jag kan inte vänta längre. Nu måste jag cykla istället till röntgen så jag hinner!". Hon ser trött och stressad ut. -"Och jag måste få i mig en halvliter till av kontrastvätskan också. Vad trött man blir".
Jag svarar -"Men vet du, jag kan stjutsa dig dit". Hon ser fundersam ut och protesterar -"Nej men, du har väl annat för dig, inte ska du behöva göra det!". -"Jo det kan jag visst, jag skulle ändå bara äta lunch, och den kan vänta en stund till", säger jag. "Dessutom har jag faktiskt ett ärende dit, jag kan ju lika gärna ordna det samtidigt!". Hon ser tveksam och överraskad ut -"Oh tack, vad rar du är! Säkert!?!" utropar damen. Jag nickar och hon låser cykeln och följer sedan mina raska kliv mot bilen. Vi ska bara gå runt 30 meter till parkeringen, men jag hör att hon bredvid mig blir flåsig och pipig i bröstet av den lilla men raska promenaden mot bilen. Jag lugnar stegen och säger att "Det var nog tur du får stjuts för det låter som du behöver ta det lite lugnt". Hon svarar att det nog är sant.
Väl framme vid röntgen vill hon "göra rätt för sig" och ge mig en slant för besväret. Det går jag inte alls med på. För hur ska vi göra världen till en bättre plats, om vi inte kan vara lite generösa mot varandra, när möjlighet till det bjuds och någon behöver en medmänniska. Det säger jag till henne, och då får jag både ett stort leende, en mjuk klapp på kinden och en klapp på handen. -"Oh vad go du är", säger hon. Just det gör mig riktigt glad. Och uppriktigt sagt känns värmen och leendet jag får tillbaks, ofantligt mycket bättre, än om hon betalat mig för den lilla bilfärden. Det är sant att generositet, ödmjukhet och tacksamhet föder glädje mellan människorna.
Jag tänker på alla vackra vardagshjältar som funnits för mig när jag varit i nöd. Sänder vackra tankar till alla vänliga själar som så generöst hjälpt mig. Godhjärtade främlingar som dykt upp när jag varit i knipa, samt förstås alla nära och kära som ställt upp när jag verkligen behövt det. Tackar alla goda krafter som hjälpt mig fram till varma människor och platser.
Tänker även på de härliga människor som jag fått möta p.g.a att jag vågat vara generös och bjuda dem min hjälp i form av en enkel gest eller min tid. Jag minns den alkoholiserade medelålders mannen som fått hjärnskakning, som jag sällskapade på trottoaren en timma innan jag följde honom hem, då han vägrade kontakta sjukhus... och på den blomsterkvast som han senare hängde på min dörr som tack.
Jag tänker på det nygifta, omaka, högljudda och fnittriga paret på tåget från Stockholm, som alla tittade snett på. De var hungriga och jag bjöd dem min reskost. De hade hungrat sedan Spanien, och gift sig i hemlighet (han var nära dubbelt så gammal som sin brud). Själv kunde jag gott klara mig några timmar hem utan mina frukter och nötter. När de undrade hur de skulle kunna åtgärda gesten sa jag att de gärna fick hjälpa någon annan person i framtiden om de fick möjlighet. Den tanken gillade de. Jag minns den glada konversationen på tåget, och de hurtfriska mailen jag sedan fick av dem, med inbjudan till spelglada kalas på okänd ort i fjärran.
Trots att jag aldrig mer mött många av de där personerna som jag hjälpt, så minns jag dem klart och tydligt med glädje. Kanske minns de även mig? På samma sätt som jag minns så många generösa människor som hjälpt mig, när jag varit rådvill eller i nöd.
Jag tror på att det lönar sig att vara generös.
För generositet sprider sig.
Många gånger när jag hjälpt någon i nöd, frågar denne hur den ska kunna åtgärda gesten. När tillfälle bjuds, hjälp någon annan i nöd... svarar jag då. För så ser vi till att den goda cirkeln får vackra och växande ringar på vattnet. Har vi riktigt tur blir de så stora så att de når oss själva när vi någon gång hamnar i knipa.
Vad blir världen utan varma leenden och vackra gester?
Var med och hjälp till att skapa en vänligare värld!
Våge ge...
Var med och hjälp till att skapa en vänligare värld!
Våge ge...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar