Väcks på min så galet efterlängtade lediga lördagsmorgon av hemtjänst-samtal, desperat sökandes efter personal. Förskräckt över det plötsliga uppvaknandet bankar mitt stressade hjärta hårt i bröstet, medan jag försöker förstå situationen. Vikarien för den sjuka ordinarie personalen har just ringt sig sjuk, och inga andra vikarier finns att nå. Förtvivlat trött tvingar jag mig upp och iväg. Besviken och ledsen över min bestulna morgon. Snart kommer det dock kännas annorlunda...
Någon timma och några besök hos några gamla senare, kliver jag över tröskeln till en gammal dam som sitter i köket och läser tidningen. -"Godmorgon!", hälsar jag. Hon ler och hälsar mig tillbaks -"Godmorgon". Jag har inte träffat henne många gånger, men eftersom jag vid tidigare besök förstått att hon uppskattar fysisk kontakt går jag fram och säger -"Nu ska du få en riktig kram av mig!". I samma stund jag omfamnar henne börjar hon förtvivlat gråta. -"Jag saknar honom såååå, vi hade varit gifta nästan 60 år..."
Jag håller om henne stilla. Låter henne gråta ut sina sorgfulla tårar tills hon lugnar sig och slutar skaka i kroppen. Smeker henne på ryggen och håller mjukt om hennes varma och runda kropp. Sedan ber hon om ursäkt ... varpå jag säger att hon behövde gråta, och det är inget att be om ursäkt över. Det var ju bra att jag kom så hon slapp ha klumpen i bröstet och gråten inlåst. Hon tackar, säger att jag "strålar på henne" och att nu har jag räddat hennes helg. Hon ler mot mig, med sina blöta kinder. Vi börjar småprata... och inom kort inser jag att jag känner mig hitsänd av min farmor. För utan att jag riktigt förstår varför börjar hon att prata om de vackra blommorna hon plockade i byn min farmor bodde i år 1946 (hon plockade blommorna det året, och min farmor bodde där då). Blommor som fortfarande blommar så vackert lila där hon planterade dem. Hon pratar om byn där hon (och mina farföräldrar) senare levde i, och om hur hon älskar sjön där invid. Alltihop är platser som är så bekanta för mig. Emellanåt faller hon i gråt och vi omfamnar varandra. Hon är så tacksam och glad när hon förstår att jag vet hur hon känner och var hon är i tanken. Att jag delar dessa platser med henne. Mitt i en omfamning ser jag att en gråsparv sitter på balkongräcket och kikar på oss. Solens strålar skiner genom fönstret och värmer oss vid köksbordet. Jag ser på den gamla medan hon pratar om, för oss båda, bekanta platser. Och inför mina ögon blir den gamla nu så otroligt lik min egen farmor. Och med min farmors ord i munnen, finns ingen tvekan om varför jag behövde komma ur min säng idag. Idag behövde bara just jag komma till just precis bara just denna ledsna dam. Om det råder för mig ingen tvekan.
Nu känns det som om min arbetsdag blev meningsfull, trots att jag snuvades på min lediga dag. Imorgon hoppas jag dock verkligen innerligt få min hett efterlängtade sovmorgon ...
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar