Förr i tiden var den självklara platsen för historieberättande, vid brasan och elden. Vi samlades runt den för att värma oss, för att det var mörkt och för att det inte gick att göra mycket annat när mörkret fallit. Vid den fanns värmen, gemenskapen och ljuset. Medan vi lyssnade till berättelserna såg vi in i brasan. Eldens lågor flämtade, och ibland formades rörelserna till bilder i våra sinnen som förstärkte historiens intryck. En mysig tradition som mer eller mindre dött ut. Numera berättas det inte lika mycket som förr, varken vid brasor eller för varandra. I alla fall inte i realtid. Historierna flödar flitigt i media, men där ser vi samma bilder. Vi stirrar in i våra "burkar" och serveras/påtvingas färdiga bilder och historier, där allt material är färdigformat, vare sig vi vill eller inte. Som tur är finns det fortfarande människor som tycker om att berätta. De flesta TV-kanaler har valt bort spännande människor och historier, men det finns undantag. En del människor ägnar sina liv åt berättelser och historier, och använder media för att sprida intresset för dem. På många sätt går det att använda tekniken för att göra historierna levande för oss. Berättelser finns det gott om och det finns fortfarande människor som vill njuta av en levande eld och den ro som den inger.
Människor berättar fortfarande historier för vänner och barn över lägereldar eller mysbrasor, utan en skvalande TV invid. Men det är inte längre något de flesta upplever, utan sker främst på vissa läger, scouterna och i ett fåtal familjer i västvärden ... och mer flitigt i en del andra kulturer på vår jord. Fantasin är dessvärre på utdöende på många platser, både bland vuxna och barn. Själv håller jag hårt om min fantasi, älskar historier och något jag saknar är en levande eld i mitt hem ... även om jag låter barnen njuta både av sagor och historier från mitt liv och från äldre tider.
Dessa bilder fotograferade jag den 30 Dec 2010. Här ovan ser ni samma som överst, men en delförstoring. Utanför min mors stuga i Kilsbergen, hade min syster tillsammans med mina och hennes barn tänt en eld i den kalla vinterkvällen. I skenet från brasan skottade de fram snökojor och hjälptes åt att fylla på brasan allt eftersom tiden gick. Jag fotograferade några bilder på barnen, elden och de grottor som de byggt av snöhögarna utanför stugan. Jag vet inte om de berättade historier för varandra innan jag kom ut, men jag tror de mest njöt av att vara ute om kvällen vid brasan, i varandras sällskap vid snögrottorna.
När jag i efterhand betraktar just denna bild känns det som om brasan berättade en egen historia där i mörkret. För jag ser så tydligt människor och varelser där inne i elden. En skymt av en glömd historia som elden tog sig friheten att berätta. Medan brasan långsamt tappade gnistan sjöng jag en sång högt för elden, skogen och stjärnorna.
Vad berättade du om, kära eld? ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar