Vi delar tid och tystnad. Handen min hålles hårt av de seniga och fårade händerna. Den gamle har uttryckt för flera dagar sedan att det känns oroligt när ingen finns i närheten. Att det känns tryggt när någon finns nära. Och till sist har kommunen gått med på att ge den gamle vak. Nu känns energin i rummet lugnare... när det alltid finns någon nära som ser och hör om törsten faller på eller blöjan behöver bytas. Om den gamle behöver byta ställning i bädden, eller fötterna smörjas. Och om det gör ont, ringer vi på sköterskan som inom några minuter finns på plats för att ge smärtlindring. Någon som regelbundet fuktar läppar och munhåla. Någon som delar tiden som finns kvar.
Den gamles små ögonspringorna vandrar mellan mig, täcket, våra händer och fönstret där sköterskan lagt morfinsprutorna och munvårdmaterialet. Utanför är det gråväder. Jag drar mina fingrar genom det tunna vita håret på den gamle. För varje smekning sluts ögonen en smula. Munnen gapar på vid gavel som en fågelunge, varje gång sömnens tåg kommer. Men långa stunder är vakna. Då är det bara lugnt och långsamt. Vi delar sekunderna, som tickar hårt på den gamles väggklocka.
Den åldrade har nickat att jag gärna får sjunga. Så jag sjunger med låg och mjuk röst, en riktigt gammal visa, som så sällan sjunges i den här tiden. Kanske är den också snart borta?
Giv mig hit lite bläck och en penna
Jag vill rekommendera ett brev
Du ska alltid få se och besinna
att jag håller ingen kärare än dig
Förrn ska hälleberget rämna såsom is
förrn ska solen borttappa sitt sken
och förrn ska skogen bli förvandlad till en duva
innan jag dig min vän överger
*
Jag känner mig tacksam och ärofylld... att få sitta vid denna fina människas dödsbädd.
Hur många ensamma själar får ligga allena mot sitt slut?
Man kan lätt tänka att anhöriga borde finnas nära när det närmar sig... men relationerna är ju inte alltid de bästa. Barn och barnbarn kanske har fullt upp med sitt eget liv. Och man vet ju inte heller om det är timmar kvar av livet, eller en vecka eller mycket mer. Och det är faktiskt inte heller alla som har någon som kan komma. Anhöriga kanske bor i andra världsdelar, eller så är man faktiskt bara helt enkelt ensam. Det finns ingen partner eller syskon i livet, och kanske blev det inga barn heller. Och även om man har en eller några vänner i livet, kanske de inte kan komma. De kanske är lika gamla och skröppliga, sjuka, långt bort eller inte har sinnet i behåll.
Jag grunnar lite över när och om det kommer finnas några anhöriga här, när sista andetaget sker. Det viktigaste är dock nog att inte vara ensam. Jag ber tyst i mitt sinne mot högre makter, att de som ännu inte lever men stått den gamle nära, ska komma och möta upp när det är dags... så det blir lättare att vandra vidare.
Men vilken fin och viktig stund jag fått dela med den gamle. Det känns vackert och viktigt att hålla hand. Och eftersom du håller den så hårt, känner jag hur viktigt det är för dig.
Det känns skönt att överlämna nattvaket till en annan människa fylld med omtanke. Och fint att komma hem till sovande man och döttrar.
Jag hoppas jag också har en hand att hålla mot mitt slut.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar