Symbolbild ...

Lerbäcks Teater är en fantastisk plats som skapats av det driftiga paret Gille. De driver där sin teater med varierade föreställningar för barn och vuxna. Jenny Gille och jag lärde känna varandra på 80-talet och tillsammans med 3 andra tjejer var vi under många år ett tajt tjej-gäng som umgicks intensivt, som teatergrupp och vänner. Johan Gille har jag lärt känna mer som vuxen, trots att jag faktiskt fotograferade Jenny och Johan tillsammans på bild för mer än 20 år sedan.

Den här bilden fångade jag under en fotografering för deras mordhistorier för några år sedan. Vi provade olika motiv och bildidéer. Vårt mål var att skapa stämningsfulla bilder som skulle kunna symbolisera misstankar, mord och hemligheter. Många av bilderna fotograferades med långa exponeringstider för att förmedla olika känslor och stämningar.

Den här bilden tycker jag mycket om. Kläder och frisyrer för oss bakåt i tiden. Färgskalan är mjuk och varm. Jag tycker om rörelsen i hennes hår och hur glittret på hennes klänning blänker som guld, samt det ljusa stråket kring hennes händer. Vad försiggår i rummet och vad funderar hon på? Vilken relation har hon till mannen med den forskande blicken, bakom henne? Har kvinnan kanske förvirrade känslor för honom? ... 

Titta gärna in på Lerbäcks Teaters hemsida ... och jag välkomnar er att besöka deras föreställningar. Jag har uppskattat allt jag sett och bara läst fina recensioner! www.lerbacksteater.se

"Pinn teckning" ...

Det är en strålande vacker vinterdag. Det gäller att komma ut innan mörkret faller ... för snabbt går det. Jag och barnen ger oss ut efter en något sen lunch, för att njuta lite snö och sol. 

Barnen åker pulka och tillsammans gör vi en teckning av pinnar i snön. Det blir en kvinna med baby i famnen och med hundkoppel till en liten hund. Vi är så gott som ensamma ute. Kanske har andra barn och familjer redan gått hem, eller så myser de inomhus i värmen. Solen närmar sig horisonten över hustaken. Himlen glöder och molnen färgas rödrosa medan mörkret tätnar runt omkring oss. Vi traskar hem rosiga om våra kinder och glada i hågen. Vi har haft en glad stund utomhus i vädret och nu ska vi njuta lördagskväll!

                                                              

Hindersmässa

Det är bitande kallt, precis som det ska vara på Hindersmässan i Örebro. Knallare fryser vid sina stånd, medan besökare vandrar fram och tillbaks över torget. Här erbjuds allt emellan hantverk, älgkorv, dansbandsmusik, "krimskrams" och marknadsnougat. Jag har traskat upp på stan med mina två döttrar som pekar på föremål och godis. Nästan allt ser spännande ut och pockar på deras uppmärksamhet.

Först funderar barnen på att åka karusell, men när de inser att deras slant då raskt skulle ta slut spar de slanten till förmån för annat spännande som kan dyka upp. De har fyrtio kronor var att handla för och väljer mellan ballonger, smink, plastleksaker, gosedjur, godis och smycken. På en marknad räcker den slanten ganska långt.

Själv har jag besökt de här stånden förut och vet att det är ganska få produkter som intresserar mig. En påse marknadsnougat brukar jag få med mig hem, det är tradition. Utöver det har det blivit något smycke, kanske en packe billiga plastpåsar och någon termo-socka. I år hamnar i min påse: marknadsnougat, ett teflon-ark till ugnsplåten, ett nystan med ullgarn i vackra färger och två viltkorvar (när det kostar 40 kr för en korv eller 50 kr för två ... jag då blir det två).

 Jag blir lite nostalgisk över Lyckopåsen ... som ser ut precis som när jag själv var barn. Men jag vet att det ligger skräpleksaker i dem även om bilden får en att drömma om förtrollade skatter. Barnen valde varsin lyckopåse förra året men besparar sig i år. 

De uppblåsbara helium-ballongerna verkar gå hem bland alla barn. Mina flickor har aldrig fått någon. Jag tycker de stora kostar en förmögenhet och har många gånger sett dem försvinna upp i skyn, med gråtande barn inunder. Mina barn har också sett just det ... och kanske därför har de än så länge accepterat sin "helium-ballong-lösa barndom". 

Flickornas pengar räcker egentligen till varsin liten helium-ballong (eller en stor om de kan samsas). Trots att de längtar efter att få just en sådan, beslutar de sig för att det är för dyrt. 6-åringen vill köpa godis och 8-åringen vill ha "välvalt skräp". 

De får köpa nästan vad som helst för sina pengar, även om vissa saker kräver en diskussion. Jag funderar på vad andra föräldrar låter sina barn köpa. 8-åringen vill köpa mascara, men där går min gräns. Jag gillar inte innehållet i läppstift heller, men efter en lång diskussion köper 8-åringen sig ett läppstift ... och ett plasthjärta med hemligt innehåll. Lillasyster lägger 30 kr på godis, men med restriktioner om hur mycket som ska sparas, så hon inte ska äta sig sjuk på dem ikväll. 

Jag kan ändå inte låta bli att uppröras över allt skräp som trängs på en sådan här marknad. Visst finns det undantag med även fina och genomarbetade produkter i naturmaterial. Jag finner ett stånd som säljer otroligt vackert stickade mössor. I närheten säljs skinn-mössor och tofflor av lammull. 

Jag finner också ett stånd med äkta medeltida rustningar och fin keramik i ett annat. Nej, utbudet är brett på en mässa ... det är proportionerna som gör mig lätt upprörd. Jag är less på skräp av plast och mängderna med godis helt enkelt. Barnen är roade en kvart och sedan växer våra sopberg helt i onödan. Jag vill köpa saker vi behöver. Godiset är gott förstås, men det finns inte många varianter av sötsaker som ger kropparna någon energi av värde. Varken brända mandlar eller sockrade äpplen lockar mina döttrar idag, så i deras magar hamnar färgglada marmelader, karameller, polkagrisar och så marknadsnougat.

I övrigt passerar jag babytröjor med tryck i modell "Mormors älskling", strumpor med fula gubbar, billigt smink och enorma Barbie-dockor i en meters längd. Jag ser plastvapen i varierade modeller och kulörer, billiga smycken och syntetklänningar i skrikiga färger. Jag kan köpa nästan hur mycket skräp som helst för en hundralapp och undrar i mitt stilla sinne var allt hamnar så småningom. Jag funderar också på hur knallarna överlever med de låga priserna? Var får de alla saker ifrån? ... och hur många billiga gosedjur ska de sälja för att få ihop till resan och marknadsplatsen?

Dofterna ligger tunga mellan stånden. Det säljs brända mandlar och sockrade äpplen inte långt från korvar, färglada munkar med strössel och slickepinnar. Jag funderar på hur mycket idag som påminner om gamla tiders mässa, uppkallad efter biskop Henrik. Vår Hindersmässa har långa traditioner och ett gammalt ursprung. Hindersmässan sägs vara ca 700 år gammal. Hur många städer har lyckats bevara traditioner från 1300-talet till dags datum? 

Vi har fortfarande pälsar till salu, liksom kryddor och en del hantverk. Knappast någon skulle intresssera sig för ett stånd med järn, rävskinn eller grisar idag. Jag anar att det inte fanns några stånd med barn som målgrupp vid mässans begynnelse. 

Jag uppskattar traditioner, både nyskapta och gamla ... och tycker att Hindersmässan i grunden är en trevlig händelse. Egentligen är det ju precis som utbudet i hela samhället. Skräp och kvalitet invid varandra. Människor med varierade drömmar och visioner om hur de ska försörja sig och som vill sprida sina produkter och innovationer.

Jag undrar vad som säljs på marknaden om hundra år. Säljs det lammullstofflor, DVD-filmer, dansbandsmusik och nagellack? Fylls stånden med begagnade eller återbrukade plastleksaker ... eller är det andra nymodigheter i stånden? Kommer Hindersmässan leva kvar om hundra år? 

Det finns ingen som har svaren på alla mina frågor. Kanske en del av dem finns svar på när mina barn blivit gamla. Kanske minns de lyckopåsen med överraskning i form av en illgrön syntet-igelkotte ... som ett nostalgiskt minne?

Nu fryser vi alla tre och vänder hemåt mot middag och varm lägenhet. Jag ser fram emot att sticka mig en sjal av det fina ullgarnet och mina döttrar drömmer om att få öppna sina inköp. Vi öppnar vår godispåse och tjuvsmakar lite marknadsnougat under vår promenad mot hemmet. Klockan har passerat 18 och nu har solen lämnat himlen. Mörkret faller raskt över Närkeslätten, precis som den gjorde även på Hindersmässan och Örebro, för sjuhundra år sedan.

Länk till information om Hindersmässans historia: 

http://www.orebrotown.com/sv/uppleva/temasidor/hindersmassan/hindersmassans-historia.html

Eld-utställning

Idag har jag hängt min utställning på temat "Eld" i Transportsyrelsens fikarum på Medborgarhuset i Örebro. Den har under en period före jul hängt hos Transportstyrelsen på Tunnlandsgatan, men får nu avnjutas av annan personal i andra lokaler en tid framöver. Denna bild från fikarummet är fotograferad med mobiltelefonen (därav låg kvaliteté), så bilderna kommer inte riktigt till sin rätt här ovan. Nedan får ni se delar av dem i bättre ljus.

Bilderna fotograferades för några år sedan och presenterades som utställning för första gången 2008 tillsammans med bilder av Staffan Jofjell. Vi hade som gemensamt tema "Eld och vatten" varav Staffan stod för svartvita bilder på gossar med bar överkropp på trampolin vid Klarälven. Min del av utställning med gossar i eldshow får numera klara sig på egen hand, sedan Staffans gossar farit hem till Värmland.

Gossarna som leker med elden i en spännande eld-dans, är Karlskogas gycklargrupp "Narrarna". De erbjöd en otroligt vacker show i skymningen på gräsmattan, strax före 23 snåret i den ljumma sommarkvällen. Det hela utspelade sig på Medeltida marknad i Wadköping (Örebro). Showen var inte något som presenterades för allmänheten, utan en liten "present" till medlemmar och engagerade deltagare på den medeltida marknaden efter ett ordentligt medeltida gille, när besökarna gått hem. Jag hade glädjen att få delta trots att jag inte är engagerad. Det var en mycket vacker stund med spänning, engagemang, inlevelse, hud och eld ...

Medsänder en länk till Narrarnas hemsida: www.narrarna.com

Wii ...

Igår gjorde jag ett uppdrag på ett äldreboende i centrala Örebro för kunden Intellecta. De bilderna får jag inte visa än förstås, men jag tänkte visa bilder som jag fotograferade förra året på Norrby Rehab i Örebro. Det hela var ett reportage för Allas-veckotidning som handlade om hur spelet Wii har aktiverat och fungerat som positivt hjälpmedel för de äldre. Här tränar de balans och koordination med skidåkning och bowling. För de som har svårt att stå går det spela ändå, vissa spel fungerar sittandes och annars kan man få hjälp av personalen. Mannen som står på bilden högst upp till höger kunde inte stå själv, men gissa om han var lycklig att som gammal skidåkare få åka slalom med hjälp av wii. Han var klart snabbast och vann hela loppet över de andra glada pensionärerna. Vävstolen som skymtar på första bilden används inte lika flitigt nu för tiden. Att gruppen hade roligt fanns det ingen tvekan om! 

Gryning

Gryningsljuset står i lågor

svallande moln likt havets vågor

Mina tankar klara som ett blad

Andetag tar jag så djupa

morgonluften jag insupa

och i hjärtat där är jag så glad

Låt min dag bli härligt ljus

klara svar och vindens sus

hopp och tro på morgondagen

låt den stanna hela dagen

Idag kan allting hända

låt min glädje stanna

Nu vill jag inte vända

vart ska jag nu hamna

Nya mål i mitt sinne

och nyfikenhet på livet

glada saker i mitt minne

jag tar ingenting för givet

Nu stiger solen 

och jag planerar dagen

håller visionen i kjolen

och tager mig i kragen

Morgonstundens text och med melodi ...  kom till mig under promenaden när jag lämnat barnen till skolan. Texten kan jag dela, musiken får ni vänta på.

I kläm ...

Det här är en bild från ett jobb för HandelsNytt, som är en återkommande kund. Ett porträtt (och symbolbild) på en engagerad kvinna som hamnat i kläm mellan arbete och A-kassa. När du förlorar A-kassa resten av veckan för att du accepterar ströjobb enstaka timmar eller dagar, blir familjens ekonomi hårt drabbad. Här är en kvinna som haft flera återkommande arbetsgivare och som vill arbeta. P.g.a familjens ekonomiska förlust nu när hon arbetar, har dessvärre familjen insett att de inte har råd med hennes ströjobb. Om inte jobberbjudandet innehåller tillräckligt många arbetstimmar/vecka tvingas hon tacka nej till jobb för att klara ekonomin. Vilka arbetsgivare återkommer med jobberbjudande om du kräver ett visst antal dagar för att ställa upp? Vem vinner på att villig och kompetent arbetskraft tvingas avstå jobb för att få mat på bordet? Inte individen, inte familjen, inte samhället.

Uppdraget var ett tag sedan jag gjorde. Jag har porträtterat kvinnan ifråga vid ett tillfälle senare och då hade hennes arbetsförhållanden inte förbättrats. Min förhoppning är att hon numera har ett tryggt jobb att gå till.

Minnen kring en bild ...

På fotoutbildningen (1994 Konstskolan Kuben, i Örebro) fick varje elev en yrkestitel att porträttera som fotouppgift. Min titel löd: "Direktör". Jag klurade på var jag skulle finna en lämplig sådan och blev glad när jag såg att Cirkus Wiktoria var i Örebro samma helg. Jag traskade alltså dit och försökte finna villig cirkus-direktör för mitt uppdrag. Han visade sig vara sjuk och inte alls på humör för en porträttering, men jag var varmt välkommen att fotografera både arbetet ikring cirkusen och själva föreställningen. Det blev ett helt reportage med stämningsfulla dokumentära bilder och porträtt. Jag fick så småningom en fin bild på direktören ... men idag visar jag en annan bild. På just den här bilden tycker jag mycket om kompositionen och hur blicken vandrar över bilden på elefantkvinnan, elefanten med den S-formade snabeln, lamporna och stjärnan i cirkusduken.

Inspirationslänk ...

Här kommer en länk till inspirerande Street Art Utopia.
Här samlas både spännande tankar och varierat konstnärligt material i stadsmiljöer:
www.streetartutopia.com

Banverkets grabbar

Med hjärtat i halsgropen följer jag efter banverkets män på det snömoddiga järnvägsspåret. Jag är bara några steg bakom Niclas, som varannan meter slänger en blick över axeln för att se så inget tåg är på väg emot oss. Vi pulsar så snabbt vi kan. Snön under fötterna är djup och porös. Ibland håller den för min kroppstyngd under några steg, men bitvis är det ett djupt pulsande mellan skenorna. Jag känner mig som ett skrämt djur med ett vapen siktat mot mig ... för tåget kan komma på vårt spår när som helst!

I alla väder är det banverkets grabbar som ska se till att tågen har fria rälsar för resenärernas färder. Jag får följa med tre av deras män under en söndagseftermiddag i Februari. Det är dagen efter Klass 2-vädervarning, då vi uppmanades att inte ge oss ut på vägarna och det har snöat oändliga mängder snö denna vinter. Tågresenärerna fortsätter att vilja komma fram till sina stationer i tid och det är de här modiga, glada männens arbete som avgör om spåren och växlarna blir farbara eller inte.

Jag har stämt träff med Lennarth, som inleder sitt pass med ett kort snack med cheferna. Jämfört med igår är det hyfsat lugnt. Det beslutas att några män blir kvar i Hallsberg och att några får köra vidare till Laxå och norrut. Jag följer med Lennarth Eklindh, Niclas Zetterberg och Tony Andersson, som blir kvar i Hallsberg några timmar.


I fikarummet samlas man först för att ta en stänkande kaffekopp innan dagens pass, samtidigt som några andra varvar ner efter ett sitt pass. Stämningen är avspänt trevlig. Någon lägger patiens och skämtar om sin sömnlösa natt i delat hotellrum på “Stinsen”, kollegan snarkar tydligen förskräckligt. -“Jag har hört folk säga det, men jag har aldrig hört det” svarar rumskamraten, varpå alla skrattar. Jag frågar om hur de arbetar och vart de kommer ifrån. De berättar att de jobbar i treskift 7-10 dagar i  sträck och är lediga motsvarande tid. De uppfattar det som ett bra arbetssätt, för nu hinner de njuta ordentligt under de lediga dagarna. Några bor i trakten, men ett flertal kommer från Dalarna och någon från Hälsingland. De tycker inte det är långt hit till Hallsberg, flera har haft jobb utanför Sveriges gränser.

Så är det dags att ta på mössor, vantar och reflexjackor ... och bege sig ut i minusgraderna. Kartan över växlar och bangård breds ut över ratten på bilen som ska ta oss närmre rätt växel och männen diskuterar vart vi ska. Några minuter senare är vi ute och pulsar genom den höga snön över bangården. Det är inte helt lätt att finna rätt spår och växel alla gånger, men snart är de framme med hacka, spade och kvast.



Telefonen går varm när Lennarth kommunicerar med “fjärren”, den central som håller kontroll på alla tågen och spåren. Meningen är att vi ska vara på rätt ställe för att åtgärda snöproblemen och att de ska veta på vilket spår vi traskar, så att inget tåg kör på banan vi går. Dessvärre är det inte alltid de svarar. Ibland tvingas vi byta spår och det är svårt att hålla informationen aktuell för sekunden.

Under arbetet med att frigöra en växel börjar bommarna ljuda vid järnvägsövergången invid och de låser sig halvvägs nerfällda. Männen kallar på hjälp och försöker se om det kan bero på snö som ligger tokigt eller något annat. Efter en stunds klurande och skottande fungerar bommarna igen. Sedan far vi vidare emot nya växlar som krånglar. En kort stund i bilen och en kexchoklad senare pulsar vi ut i djupsnön. Vi måste gå ganska långt på spåret, och det går trögt då varje steg sjunker genom den djupa snön och tar på krafterna. -”Vi behöver inte åka och träna efter en sådan här dag”, säger Tony och ler. Rälsen är hal att gå på och utöver den finns bara moddig snö.

Ögonen går ständigt framåt och bakåt. Jag känner deras oro för kommande tåg. Det förekommer tillbud och det är inte länge sedan jag läste om en man som dog när han röjde spår. Det skrämmer mig att snön är så svår att röra sig i och hög på bägge sidor om spåret, men jag skulle nog överleva om jag hinner kasta mig åt sidan i djupsnön, tänker jag. Solen skiner och medans de stretar med is och snö tänker jag att det ändå är härligt att få arbeta så mycket i friska luften. De berättar att de uppskattar just det, men det blir mer oroande på vintern att jobba på spåret eftersom det blir svårare att ta sig fram och snön dämpar alla ljud som annars kan förebåda tåget.



Strax innan solen går ner hinner de hjälpa en lokförare som fastnat med sitt ensamma lok. Arbetet på bangården verkar tillfälligt klart och det är dags för dem att ge sig av emot Laxå. Först lockar toalett besök när de ska släppa av mig. De berättar om hur svårt det kan bli att jobba när de far iväg på jobb. Ofta finns varken värmestuga eller toalett att tillgå och framför allt inget ljus. Att på vintern arbeta i mörkret med is och snö på ett järnvägsspår är påfrestande både fysiskt och psykiskt.

Lennarth, Niclas och Tony släpper av mig på Lokvägen 1, och springer in på sitt Banverk för att hinna med toalettbesöket och kanske en kaffekopp innan det bär vidare emot Laxå. Själv sätter jag mig i min bil, varm om kroppen och röd om kinderna. Mina fötter är dyngblöta av smält snö och jag har ingen känsel i tårna. Jag har tillbringat ungefär tre timmar med de här männen. Själva ska de fortsätta till 23.00 och lediga blir de först nästa helg. Idag har de framför sig sex timmar med spade, hacka och borste, på ett snöigt järnvägsspår ... med hjärtat i halsgropen.



Denna artikel skrev jag förra vintern efter att ha fått följa med grabbarna några timmar. Mitt uppdrag var dock att ta några bilder till Seko-tidningen, de hade redan en text klar för bilderna när de kontaktade mig. Denna artikel är alltså opublicerad (men några av bilderna har publicerats i Seko-tidningen), men jag hoppas att den ska ge en inblick i hur banverkets grabbar har det om dagarna. Särskilt viktigt när fokus så ofta ligger på sura tågresenärer. Är du intresserad av att publicera artikeln är det bara att maila/ringa mig. Alla bilder finns även i färg om så önskas.

Balansakten ...

Den här bilden skapade jag för ett tag sedan till Arbets- och Miljö-Medicinska kliniken, USÖ. Symbolbilden handlar om balansakten som företag gör när de tar beslut kring arbetsmiljöfrågor (eller struntar i dom).

Som ni säkert förstår är det ett montage. När jag fick detta uppdrag handlade det om ett stort antal symbolbilder till deras hemsida ( på varierade teman). Jag hade många motiv att ordna och var uppe på stan för att söka rätt motiv för olika symbolbilder. Av en ren händelse gick jag förbi makens arbete och upptäckte att de höll på att bygga en uteservering. Jag insåg snabbt att detta var det motiv jag letat efter. Det är alltså min man som går balans på ramverket till en uteservering. Marken ligger strax under bjälkarna, men jag har bytt ut dem mot en enkel himmelsbild. Bilden fotograferades en mulen och färglös dag, så även det har jag arbetat med för att få färg och kontrast i bilden. Bilden blev till belåtenhet, rak och tydlig i sitt budskap.

Självporträtt ...

När familjen somnat och allt blivit tyst, 

bara små snarkningar hörs från bäddarna

... ja, då har jag min heliga stund för mig själv. 

Tankarna flyger lika fritt som snöflingor,

rör allt och ingenting.

Bara jag med min tekopp

och så min vän månen som ibland sällskapar.

Nejra

Jag fick i uppdrag av Readers Digest att porträttera Nejra Besic. Det gladde mig för jag älskar hennes musik och tycker hon är en underbar sångerska. Nu var det i ett helt annat sammanhang artikeln hörde hemma. Nejra har gjort en avhandling om blyghet "Våga vara blyg"... och bilderna skulle porträttera henne och passa ämnet. Jag porträtterade henne på ett café i centrala Örebro och valde att göra några symbolbilder för temat på henne, som komplement till enkla klassiska porträtt. Nejra är som person själv inte blyg. Det blev ett trevligt möte i fönstersmygen. Jag tycker om den tomma stolen bredvid henne. Den stora mörka ytan och ljuset från fönstret (i kombination med hennes positiva min) får mig att känna att hon välkomnar någon in i hennes mörka vrå. Den högra bilden förmedlar hur det kan kännas inuti ... eller kanske innan man beslutat sig för att våga.

Nejra mötte jag för första gång på en födelsedagsfest något år tidigare. Eva Eastwood hade bjudit mig till sin 40-årsfest och på festen fanns ett härligt gäng musiker bland vänner i Evas bekantskapskrets. Nejra var en av dem som inbjudits att spela och sjunga några låtar. Jag fångades på en sekund av hennes spännande röst och melodier. Hennes musik är helt i min smak och den gav mig gåshud. Hon skapar så skön musik och rösten är unik, den är avklädd, skorrig och skör ... helt underbar. Hon spelade piano till sin sång och hade en gitarrist som fyllde ut låtarna på ett härligt sätt. När de spelat klart var jag tvungen att gå fram och tacka ... och fråga om de hade gett ut någon skiva. Svaret var nej, men att den var "på G". Några månader senare blev jag lycklig ägare till hennes första CD. Rekommenderar varmt hennes musik! 

Länk: http://www.myspace.com/nejraband

Fantasimålning ...

Ikväll så har min stora tös, målat mig i fantasin. 

På fritids har hon skapat sig sin egen färgpalett. 

Den är ett enkelt papper som hon målat glada prickar på, 

med färgpennor och tillklippt form för då blir målningen så lätt. 

Med pensel mjuk och helt perfekt, 

startar hon sitt sminkprojekt. 

Först så får jag önska, vilket djur jag helst vill bli. 

Omsorgsfullt får jag sen njuta, av en tös som mig bemålar. 

Hennes varma blick först granskar mig med mun på sned, 

sen blandar hon sin färg alltmedans hennes ögon strålar.

Hon blandar sina färger till en alldeles perfekt nyans, 

jag ska ju bli giraff så det blir gul färg med orange. 

Hon för sen penseln flyktigt över anletsdrag, som i en vals. 

Bruna fläckar noggrant sprids på öron, kinder och min hals. 

Mjuk är penseln mot min hud och underbar är dotterns målning.

Tänk att efter denna färd så krävs det inte alls nå´n tvålning.

Så när jag väl är färdig som giraff blir jag ett lejon gult ...

och tänk med fantasibemålning, kan det aldrig någonsin bli fult!

Ja tänk så härligt kreativa flickor som vi har. 

Att deras vänner gillar påhitt, ja det är underbart. 

Men jag undrar när vännerna blir för stora för fantasi? 

Snart vill de kanske bara göra TV-tittar koreografi.

Att vara 8 år för fantasilek är okey 

... men går det lika bra när man är nio eller kanske tio säg?

Jag hoppas många mammor och pappor bejakar sina barns lekar i fantasin ... och att de inte måste skynda sig till konsumtion och praktisk verklighet. För än förgylls vår värld till svindlande nivåer av barnens kreativitet. De bygger älvfällor, blir till prinsessor, detektiver och ballerinor. Vi bjuds på modeshower, dockteatersagor, blir bjudna på café och påhittiga äventyr ... vi har så roligt så. Vardagen blir fantastisk rik på innehåll, med en levande fantasi ... och tänk det kostar ingenting att vara rik då!

Min vinterväg ...

Nu blåser vinden hårt i mörka träd

flingor virvlar på min vackra väg

I skymningsljuset rör sig svarta stammar

och framför mig är marken täckt av snö.

Och kölden biter hårt i kinden

men skön är känslan inuti mitt bröst

Hemma väntar mig små varma famnar

som vill se mig i mitt öga

och som vill somna till min röst.

Fotograferat under lång exponering och med kameran i rörelse. Jag har rört kameran åt många håll under exponeringen vilket skapar en diffust förvirrande rörelse i trädens grenar. Dikten passar till melodi av Anna-Lotta Larsson.

Återseende ...

Jag vill berätta för er om en speciell bild. Den har för mig vuxit sig stark och berättar många olika historier för mig, på en och samma gång.

Det hela började med att LäkemedelsVärlden (en av mina återkommande kunder) ringde mig och frågade om jag ville göra ännu ett jobb för deras huvudartikel, denna gång på temat "Åldrande". Självklart ville jag det. Det skulle bli en omslagsbild samt 6-8 sidor inuti tidningen på samma tema. Jag började förstås genast skissa på idéer och fundera på vem som lämpligen skulle kunna tänka sig att ställa upp som modell för mig. Jag behövde en riktigt gammal person. Samtidigt som jag fick "napp", i form av en härlig dam i 85 års åldern insjuknade bägge mina döttrar i streptokocker. Alla vet att jag inte bör klampa in hos gammalt folk med en sådan sjukdom. Nu gällde det att komma på en alternativ plan. 

Så jag började fotografera och laborera med mina sjuka döttrar som modeller, tillsammans med min egen hand, i vårt kök. Jag skrynklade huden på handen och provade olika idéer och miner, ljus och kombinationer av barn och rynkig hand. På denna exponering såg jag till att min dotter höll i min hand så att den blev ordentligt skrynklig. Jag fotograferade många varianter där på kökssoffan vid köksfönstret. Denna bild valde jag att jobba vidare med i photoshop. Jag jobbade med kurvor och kontraster, solarisationer och jobbade i lager. Parti för parti. Jobbade med att få min hand att bli riktigt gammal och med att skapa ett speciellt konstnärligt uttryck. Jag vet inte om du någonsin suttit i min situation och arbetat med en bild, men vissa bilder har en egen vilja. Det gäller att finna den rätta vägen för att nå dess bestämda mål och arbeta lyhört på vägen. Ibland lyckas man, ibland inte. Här någonstans var jag till sist framme vid bildens slutmål ... och det är många långa timmars arbete innan jag nådde fram hit. 

Jag tycker så mycket om min bild, både i färg och i svartvitt. Den kan vara bred eller beskuren på olika sätt, men det var hit den ville komma. Jag kan titta hur länge som helst på min bild av flickan och den gamla. 

Det var nervöst att sända bilden till min kund, som bad mig beskriva den över telefon, men det kändes mer eller mindre omöjligt. Eftersom jag verkligen älskar bilden var jag också lite nervös för reaktionen, men hon ringde och sa att redaktionen jublade ... och det är väl den bästa reaktionen som går och få av en kund. Den fick bli omslagsbild ... och i tidningen blev det bilder på den vackra 85-åriga modellen, som tordes träffa mig innan tidningens deadline.

Jag är med i en förening vid namn Nordic Delight, med ambition att stärka samarbeten mellan entreprenörer och konstnärer  "på tvärs över Norden"(se mer på hemsidan: www.nordicdelight.eu )

Under sommaren 2009 hade vi (ca 100 Finska och Svenska konstnärer och designers) en samlingsutställning i Nora bryggeri. Gemensamt tema för utställningen: Återseende- Second Sight. Förutom våra egna alster uppmuntrades vi att delta med en 40x40 förstoring på temat. Jag valde att beskära min älskade bild, för den stämde så väl in på temat. Jag ser en ung och en gammal människa mötas och förenas i en kär gest. Det finns värme men också sorg och dramatik i bilden. Är det något de varit med om, eller är det den åldrade som vet att det oskuldfulla barnet kommer få vara med om mycket jobbigt framöver? Jag talade med många personer som besökte utställningen, och många fastnade en stund framför bilden. Jag frågade vad de såg i bilden, och där fanns många äldre som associerade till finska kriget och krigsbarnen. 

Själv ser jag även hur det känns att betrakta ett barn som växer. Om du varit med tillräckligt länge hinner du lära känna ett barn som växer och blir vuxen ... men hur stor den där människan än blir, kan du fortfarande skymta det där barnet inuti honom eller henne. Ju äldre jag blir, dessto oftare händer det mig själv. För mig ser den här gamla kvinnan även sig själv som barn, när hon betraktar och håller om den här flickan (som kanske är hennes barnbarnsbarn?). Att flickan håller så ömt och hårt i den åldrade handen betyder också flera saker. De flesta av oss vet (eller kommer få uppleva) hur det känns att förlora en älskad vän eller familjemedlem. Hur gammal än personen är, så vill man hålla i dem så ömt men hårt. Samtidigt finns det ett lugn i flickans blick. Hon är inte rädd.

Hennes sätt att hålla i handen ger mig en känsla av att hon håller i sig själv som både ung och gammal. Hon håller hårt och kärleksfullt om sig själv bortom tiden ... och det känns både lite vemodigt och mycket vackert. 

Återseende

Åter seende

Åter se ende

Återse ende

Åt er seende

Åt er se ende

Återseende

Konstgranar ...

 Så får ni se den sista granen från Krämarens granutställning och det är en gran av Petra Svanbäck!

Petra Svanbäck arbetar med illustrationer i sitt företag "Fiskrens design". Petras gran är en traditionell plastgran fylld med fiskrens design-illustrationer som pynt. Förutom dekorativa hängande pappers-illustrationer finns även polkagriskäppar i passande kulör. Stjärnan är skapad av vadderad gul textil. Nedanför granen ståtar ett glatt gäng med tomtenissar, i vikformation. Associationen är förstås de gamla spiselkrans-dekorerna av papper, med spegelvända motiv.

Jag tycker mycket om Petra Svanbäcks illustrationer, alla med unika karaktärer. Jag upplevde granen som just en reklampelare för hennes produkter. Vik-tomtarna förstärkte känslan av en gran på ett affärscentrum. Med tanke på de andra granarnas stilar och uttryck valde jag därför att presentera Petras gran som just en PR-gran i butik. Ljuset är "rakt på" precis som i en galleria. Fullständigt avslöjande och utan hemligheter.

Tomtarna i nederkant var dock lite för få för att klara denna symmetri. En ful nederkant på väggens ena sida blev tydlig utan tillräckligt många tomtar och bilden kändes ojämn i sin komposition utan några extra tomtar. Jag valde därför att "lägga till" lite tomteveck i photoshop för bästa harmoni (jo, jag har alltså "fuskat" lite). Hade vi haft tid och ekonomi hade Petra lätt kunnat ordna längre dekorationstomtar, så detta hade kunnat vara helt korrekt antal vik-tomtar på bilden (vilket känns lätt förlåtande för mitt tillägg). Jag tycker att bilderna på Petras gran fungerar som planerat (särskilt bredvid de andra granarna). Bilden utstrålar köpcentra, precis som jag vill ... även om jag kan känna att det är något som saknas för att jag ska vara riktigt nöjd. Inser att det är stämningen jag inte är riktigt belåten med, men målet var ju inte heller att skapa en mysig stämning ... så jag får vara nöjd då. Rakt på, helt enkelt.

Titta gärna in på Petras hemsida där ni får se fler av hennes busiga karaktärer!
www.fiskrens.com

Konstgranar ...

Ja så var det dags att presentera Lena Attar-Larssons gran. 

Lenas gran talar verkligen tydligt om vad den vill oss. Den berättar om alla familjer som inte får till en sådan där jul som vi alla drömmer om. Den berättar om dem som istället tillbringar sin jul som oroade själar, där alkoholen förstör familjelyckan. På toppen tronar det lysande korset. Finns det hopp? ... eller är det någons undergång som nalkas? Är det en stilla bön för dem som ingen ser, som tronar på den alkoholstinna granen? Är det symbolen för den högre makten som ser dem?

Lenas gran är stark ... och hennes avsikt var aldrig att den skulle bli vacker att beskåda. Den vinner kanske inga skönhetspriser ... men är den som berör mig mest. 

Granen vill påminna oss om att många genomlider förskräckliga jular. Jular med misshandel, hunger, kyla och gräl. För oss som har det fint och njuter familjefrid, julklappar, kärleksfulla tankar, handlingar och god mat i överflöd ... kan det vara nyttigt att påminnas om detta. Har vi tillräckligt lyhörda ögon för att upptäcka de utsatta barnen, som kanske trippar på tå av rädsla för slag och dessutom får omhänderta fulla föräldrar på sitt jullov? Granen berättar även om de utsatta och ensamma, som kanske inte har någon att fira sin jul med. Ja, den berättar även om dem som kanske inte har något hem att fira den i. Kanske tillbringas julen ensam utomhus med en flaska sprit? Hur viktig är alkoholen för oss vuxna? Hör den verkligen julen till?

För egen del blev julen "vit"(=alkoholfri). Inte på grund av Lenas gran och inte för jag bestämt mig för det. Det finns helt enkelt inte med något alkoholsug på min jul ... t.o.m glöggen glömde jag bort helt, den har jag inte ens öppnat korken på, trots att jag köpte mig en flaska lagom till första advent. Julmust, vatten och te med honung och mjölk var vad jag njöt av att dricka till julen.

Så lite tankar vid fotograferingen. Som ni ser ville jag förstärka känslan av mörker och dramatik i Lena Attar-Larssons gran. Jag valde ett ljus riktat lågt nedifrån sidan för att skapa skuggor och för att få flaskorna under granen i fokus. Bildbehandlingen förstärkte känslan. Ölburkarna som dekorerar granen syns inte på långt håll ... men kommer man närmare så blir katastrofen tydligare. Det är en gran som vattnats för lite, med mycket fallande barr som följd. Att sätta "krus" på ölburkarna tycker jag var en kreativ idé som förstärker associationen kring att en del vuxna tycker att ölen "liksom är grejen med att fira något".

Jag hoppas att Lenas gran fick åtminstone några människor att fundera på hur deras jul ser ut och vad de har för relation till alkohol. För sin egen skull ... men framför allt för barnens skull.

Kan du fira jul utan alkohol, eller hör den till?