lördag 30 september 2017

"Skrika" - Örebro konserthus





Jag fångar då och då bilder för Örebro Konserthus räkning. Här en av mina bilder från en av deras "Skrika"-konserter. 

Nu välkomnas vi att gästa nästa "Det är ju trots allt jul - Skrika" 1 December kl 19.00 på Örebro Konserthus. 
Kom och njut av musiken!

Nedan länk till deras facebookevenemang med min bild:

https://www.facebook.com/events/184409682095489/?acontext=%7B%22ref%22%3A%2222%22%2C%22feed_story_type%22%3A%2222%22%2C%22action_history%22%3A%22null%22%7D&pnref=story

söndag 17 september 2017

Skogen...

Jag älskar känslan som uppfyller mig i skogen. 
Ställer in mitt fokus på svamparna. 
Plötsligt säger jag till maken att vi ska stanna bilen. 

- Det finns kantarell här känner jag!

Han vet att jag brukar ha rätt, och ofta känner han detsamma. Så han stannar bilen invid skogsvägen. Vi traskar ut bland träden och trampar runt bland mossa, ikullfallna träd och stenar. 

Jag vet att den är här, svampen, även om jag inte sett den än. En tall en bit bort lockar på mig, och jag bestämmer mig för att jag måste ge den en kram. Traskar över mossiga grenar bort till tallen och breder mina armar runt den. Den är enorm. Gammal och vis, så jag bara når den halvvägs runt om stammen. Känner den sträva barken mot hud och kind. 

- Tack för svampen..., viskar jag med läpparna nära barken.

Maken står en bit bort och ser en smula frågande ut när han ser mig omfamna tallen. 

- Den ville ha en kram!, hojtar jag. Han nickar och småler åt mina infall.

Precis i mitt blickfång ser jag den nu. Kantarellen. Den är stor som mina båda knytnävar och vilar vid mossan två meter från omfamningen. Ja när jag plockar den ser jag att den egentligen är två stora svampar som slingrat och växt ihop så de ser ut som en stor orange kantarellros. 

Jag är garanterat kompis med skogen.

Och vänskapen... ja den är solklart helt ömsesidig...

*