Idag visar jag ett porträtt på Karin Von Sydow. Hon är en härlig kvinna som jag mötte redan som barn, men som jag lärt känna först på senare år. Hon arbetar som certifierad kommunikolog, med bas i Örebro.
Kommunikologi var för mig ett helt okänt begrepp tills jag träffade Karin. Jag hade för några år sedan en mindre fotostudio i samma kontorshotell som Karin, så vi blev kontorskamrater. Jag blev nyfiken på kommunikologi och hennes sessions.
Jag provade på hennes metod under några timmar, och överraskades över vad vi lyckades åstadkomma på bara denna korta lilla stund. Vi gick igenom två av mina mest besvärande minnen, varav jag här beskriver det ena. Självklart kan inte alla bli hjälpta av bara ett enda besök hos Karin, men jag fick faktiskt stort förtroende för hennes metoder efter denna upplevelse. Något som överraskade mig var att jag inte behövde berätta för henne om vad jag upplevt, utan att hon blev en lots GENOM mina upplevelser. Med Karins hjälp lyckades vi tillsammans faktiskt med att ta bort min rädsla för stora hundar. Något som inte besvärat mig mycket i min vardag, men ändå känts av vid hundmöten. Min andra upplevelse som vi bearbetade, är ett minne av att jag drunknar. Men det är inget jag kan utsätta mig själv för, på samma sätt som jag kan med hundar. Stora hundar rör sig trots allt lite här och var, både på helt vanliga promenader och på besök hos bekanta.
Det är helt klart spännande att hjärnan kan omsortera och bearbeta minnen på ett så konstruktivt sätt, med enkla medel. Något som fascinerade mig mycket under vår session, var att jag fick gå igenom mitt hund-trauma med ALLA sinnen och i detalj. Till min stora förvåning kunde jag minnas alla detaljer i upplevelsen, vilket jag inte hade någon aning om att jag mindes. Själva händelsen som orsakade min rädsla för stora hundar, grundade sig i en händelse när jag var 8 år gammal. Jag bjuder in er i mitt minne:
Efter en lång varm sommardag hos kusinerna på landet, övergår värmen till sval vind fram emot kvällen. Jag sitter på deras trappa och ser solnedgången gå ner över fältet. Den svala vinden rör mina små fjun, på mina bara armar. Jag betraktar den svartvita hunden som vaktar kaninerna, i sin bur vid kökstrappan. Hunden, det är kusinernas Bordercollie, som vakar spänt över de små liven i buren.
Invid buren sitter kusinerna och min lillasyster. Min farbror och hans fru rör sig i närheten. Jag sträcker fram min hand för att klappa hunden, men så snart jag rör hans päls vänder han sig om och hugger mig rakt i ansiktet. Själva bettet sker i slowmotion. Jag kan se hundens ögon och hans stora gap som öppnas med de stora huggtänderna som rusar mot mitt ansikte. Hans tänder river upp mig runt om näsan, vid ögat och munnen. Allt går mycket snabbt.
Efter bettet tar min farbrors fru tag i mig, och för mig raskt in i hallen vid bondköket. Hon räcker mig en röd- och vit-rutig kökshandduk full med smuts från avtorkade jordbrukshänder. Jag för den till mitt ansikte och ser hur den fylls av mitt blod. Jag kan faktiskt höra hela telefonsamtalet till mina föräldrar, alla orden som växlas mellan dem. Samtidigt står lillasyster på trappan och ser mot mig. Hon skriker upprepande gånger: -"Nina-Marie döööör!!!! Nina-Marie dööör!!!"
Det gör faktiskt inte särskilt ont i bettet, men det är otäckt med allt blod som rinner, och jag tycker inte om att handduken är smutsig. Lillasysters ord skrämmer mig förstås, även om jag har svårt att tro att jag ska dö. Farbrors fru har ju bland annat sagt till mamma och pappa att -"Det är ingen fara, bara en skråma, men jag åker in med henne till sjukhuset nu ändå." På väg till bilen på gårdsplanen hör jag hennes ord och handlingar för att tillrättavisa hunden. I bilen håller jag den smutsiga handduken tryckt mot mitt ansikte, under vår tysta bilfärd mot Örebro.
På akuten möts vi av lugna systrar och doktorer. Snart ligger jag på en brits i den gröna operationssalen med grönklädda människor med munskydd, så bara deras ögon skymtar. Särskilt mycket ser jag inte, eftersom det är mitt ansikte som ska sys, och några av stygnen gäller såren vid mitt vänster-öga. Jag får veta att jag bara var en millimeter från skadad/förlorad syn. Jag skrattar när doktorerna syr mig i ögonvrån, för det kittlar så när de syr mig vid ögonens muskler. Femton stygn fördelas över ögonvrå, kind och underläpp.
Mot slutet av mitt minne kommer pappa in i operationssalen, lätt chockad. Och när jag är färdigsömmad, plåstras jag om och får beröm av doktorn. Jag känner mig stor och stolt över att jag inte gnällt eller gråtit på hela kvällen. Och nu ska jag få åka hem, med penicillin som smakar apelsinchoklad ... vilket lät gott, men snart visar sig smaka pyton.
HUR Karin och jag arbetade med mitt minne, tänker jag inte gå in på här, men jag kan bekräfta att det faktiskt verkar ha fungerat för mig. Självklart arbetar Karin med olika metoder och på fler sätt än det jag fick vara med om, och allt är inte lika enkelt att bearbeta som mina upplevelser. Men till min stora överraskning reagerar min kropp inte alls längre på sitt tidigare sätt när jag möter hundar. Nu kan jag möta stora hundar, gå förbi dem ... ja, till och med vara nära dem, utan att hjärtat hamnar i halsgropen och jag får panikkänslor. Jag har fortfarande stor respekt för hundar och skulle till exempel aldrig få för mig att klappa en främmande hund, men jag behöver inte längre ta en omväg eller vandra med rädsla i hela kroppen, om jag möter en schäferhund på trottoaren.
Är du nyfiken på Karin eller hennes metoder ska du kika in på hennes hemsida. Hon hjälper många med bekymmer av olika slag, både lättare och mer traumatiska, och jag vet att hon har metoder som fungerar. Bakom dem står faktiskt helt tillförlitlig vetenskap!
Så har du någonting inom dig själv som du vill jobba med, föreslår jag att du kontaktar Karin!
Länk till Karins hemsida:
