Om semester och om att bli porträtterad ...

Vi har semester. Njuter av att ta dagen som den kommer.

Barnen har varit hos mormor, medan jag och maken städat och röjt här hemma. Har fixat om i barnens rum, så att rummet ska bli mer funktionellt och samtidigt på ett sätt som tilltalar döttrarna. Har fått tag på ett förråd där vi kan få plats att förvara textilier och pysselmaterial, och där vi kan breda ut oss när vi hålls med våra kreativa projekt. Inte behöva röja ögonaböj för att behålla hyfsat städad lägenhet.

Idag har vi njutit en ljuvlig dag. Inledde med jordgubbar, mjölk, socker och brutet knäckebröd ... på  vackert, engelskt blå-vitt porslin som jag fyndat på loppis. Väderprognosen hade utlovat regn, men vi ignorerade den och for till skogs. Hoppade i sjön och traskade sedan barfota längs med den mjuka stigen och fann sommarens första skörd med kantareller. Vi plockade dem och jag bar dem i min klänning, i brist på korg eller påse ... och så fort vi kom hem njöt vi dem i en god sås till sallad och en mör biff.

En stund senare blir jag porträtterad av Astrid, från Nerikes Allehanda, på vår balkong. Jag gillar Astrid både som privatperson och som skribent, men jag känner mig ändå ovan att vara i fokus på det här sättet. Jag brukar ju vara den som porträtterar ... liksom inte stå i fokus ... utan vara den som är nyfiken och ställer frågor. 

Jag är bekväm med Astrid, men inser att jag är lite nervös trots allt. Helt bekväm i mötet och vårt samtal ... men lite fjärilar i magen inför hur resultatet ska bli. Jag vet ju att hon kommer att välja fokus i texten. Eftersom jag är van att vara i hennes sits, vet jag ju bredden på hur man måste välja infallsvinklar, både i text och på bild. Det finns miljoner sätt att porträttera och beskriva en och samma person på. 

Funderar i efterhand på vad jag sagt och vad jag kunde ha sagt. Inte på ett nervöst sätt, men mest för att jag undrar hur resultatet blir av den information jag gett henne. Vi hade ett mycket trevligt samtal där på balkongen. Jag berättade nog mycket om vad som är viktigt för mig, som beskriver mig på ett bra sätt. Funderar på om jag skulle formulerat mig annorlunda om porträttet av mig skett när jag är mitt i vardagen, istället för som nu ... mitt i semestern.

Tänker att jag glömt berätta om alla spännande fotouppdrag jag gör, och bredden på dem. Barnboken jag jobbar på. Den nya hemsidan. Om anteckningsboken som jag har med mig till skogen ibland ... för det händer ju att jag får lysande spännande idéer just när jag njuter av att göra "ingenting" bland flugor och blåbärskvistar. Om alla kreativa roliga projekt jag gör med barnen, och hur det berikar mitt liv.

Tänker att jag helt glömde bort att berätta om hur viktig musiken är för mig. 

Att sjunga, spela, komponera och improvisera. Själv och tillsammans med andra 

... och att bara njuta av att lyssna på duktiga musiker inom olika stilar.

Jag är nyfiken på vad Astrid kommer skriva när hon gör sitt porträtt av mig ... och hoppas att jag kommer känna igen mig i hennes beskrivning.

Men jag måste erkänna att jag inte ser fram emot att bli fotograferad. Fotograferingen kommer ske senare, då ingen fotograf hade möjlighet idag. 

Jag trivs helt klart bäst BAKOM kameran ... och det är mycket sällan jag tycker mig vara fin, när någon annan fotograf stått bakom kameran, med mig i fokus. Kanske tycker jag bäst om självporträtt, för jag ser mig själv ur mitt eget perspektiv? Jag väljer förstås bara en bild jag känner igen mig i, och inte någon av dem där jag bara ser tjock eller trött ut ... vilket kanske en annan fotograf tycker känns helt okey?

Inser att det är en nyttig erfarenhet för mig att vara i blickfånget ibland, eftersom jag själv utsätter andra för samma dilemma så gott som dagligen. Jag får vara i deras sits en liten stund.

Jag hoppas jag får möta en fotograf som tycker om mig. För jag vet att fotografens blick på motivet, påverkar hur bilden blir. Sedan är det en annan femma förstås, att man kanske har en självbild som inte överrensstämmer med verkligheten. Jag kan ändå tycka att jag ser trevlig och fin ut, trots ostyriga hårstrån och mina extrakilon.

För precis som skribentens val av ord i en text, påverkar hur läsaren uppfattar personen eller innehållet,  kan ett porträtt bli varmt eller stelt beroende på vad fotografen har för känsla och idéer. Och jag vet att alla människor på något sätt kan bli vackert fångade på bild.

För det handlar inte alls om att ha en snygg yta som många kanske tror,

... utan om att se vem man möter,  

och kunna förmedla det till betraktaren.

Fotografens ögon (& fotografiska stil) kommer att påverka resultatet av bilden

... på samma sätt som skribentens uppmärksamhet och känsla (& stil) påverkar texten.

Två olika intervjuare skulle aldrig skapa samma text. Två olika fotografer fångar inte samma bild. Ja och just det där är ju en av de orsaker som gör det så spännande att arbeta med text och bild! Skribenten och fotografen visar läsaren en del av sin syn på ämnet eller personen ifråga ... och just i det här fallet ska de berätta något om mig.

*

Glad Midsommar!

Färskpotatis, sill och gräddfil med gräslök.

Svenska jordgubbar med socker, mjölk och grädde.

En nypa blommor från äng eller skog,

och så en ljum vind med magi från midsommarfén ...

Ja, det är allt som behövs för att njuta midsommar!

Några bilder från vår dag ...

klicka gärna för att se dem större!

Glad midsommar!

självporträtt

Med gröna ögon blickar jag

mot sommarnatten ljusa sky

Jag hör ljud av löv som rör sig

i mörkret där jag står

Jag njuter doft av fuktigt gräs

och känner lugnet inombords

Välkommen ljusa sommarnatt

uti din famn jag bor.

*

1812

Nu ska ni få höra!

1812 är en teaterföreställning som kommer ha urpremiär den 19 Augusti i S:t Nicolai kyrka, Örebro. Jag fick uppdraget av Nikolai församling att skapa en lockande bra affischbild som andades teater och gärna visade Nikolai kyrka, där föreställningen kommer utspela sig. 

Jag fotograferade dessa fina damer, friserade och iklädda kläder och hattar från rätt tidsepok. Framför Nikolaikyrkan viskar de, om de hemligheter som utspelade sig här 1812. Föreställningen regisseras av Mia Nilsson (som jag presenterat här tidigare på min blogg).

När jag skulle till Svenska Kyrkan för att diskutera upplägget för fotograferingen läste jag av en slump fel på adressen. Jag begav mig till Storgatan 7, där jag stod still en stund och funderade på varför jag inte kunde finna Svenska kyrkan. Jag ringde upp min kontakt, och fick den rätta adressen som låg något kvarter bort.

Väl på plats talade jag om att jag läst fel, eller att min kontakt kanske skrivit fel adress ... varpå hon genast kollade sin mail, och jo det var rätt i mailet. Jag hade med andra ord bara kommit ihåg fel adress. Men strax förstod jag till vilken plats jag faktiskt begett mig ... 

platsen där det hela hände!

Under vår diskussion om vad som önskades vid fotograferingen, visade hon mig en text som troligen kommer finnas i något informationsmaterial. Det visade sig att jag gått till den adress som hela föreställningen fokuserar kring. Ja vad hände egentligen just på Storgatan 7 hos änkefru Hjort år 1812?

Jag passar på att visa er den lilla textsnutten jag blev presenterad på vårt möte, 

och önskar er varmt välkomna till föreställningen 1812! 

Biljetter kommer att kunna köpas på Ticnet och Örebrokompaniet.

Känner du till Örebro bäst bevarade hemlighet?

Upplev 1812 – teater på platsen där det hände!

Psst… visste du att freden mellan Ryssland och England slöts i Örebro 1812, hos änkefru Hjort på Storgatan 7? Och det var inte det enda som hände under riksdagen i Örebro. För "alla var där" – kungligheter, ryska och engelska sändebud och faktiskt även psalmförfattarna Wallin och Franzén… Låt aktörer, kör och orkester föra dig 200 år tillbaka i tiden. Upplev 1812 – på platsen där det hände.

skolavslutning ...

Jag är så stolt över våra två fina töser som idag haft skolavslutning i finklänningar och välkammade frisyrer. Stortösen lämnar lågstadiet och fick ta emot ros och kramar från lågstadiefröknarna ... för till hösten är det dags att börja mellanstadiet. Här sjunger hon ut årskurs tre, tillsammans med sin klass:

Yngsta tösen avslutade sitt första skolår med diplom.

Nu ska jag berätta om vad som gör minsta tösens dag lite ovanligt speciell: Hon började ta sina första fiollektioner nu i januari 2012, och har redan blivit duktig med både fingrar och stråke. Fiolen har länge varit hennes vän, men innan lektionerna har hon hållt sig till lösa strängar och tjusiga stråk.

Hennes skolfröken berättade det här för mig:
Två veckor före skolavslutningen räckte hon upp handen på en lektion och sa:
-"Vad synd att vi inte ska sjunga Idas sommarvisa på skolavslutningen, för den kan jag på fiol nu!". Så klassen beslutade sig för att byta sång, så att hon skulle få en chans att spela på sin fiol till sången. Så idag har vår tös fått stå stolt med sin fiol och spelat på scen för alla barn, fröknar och föräldrar som gästade skolavslutningen. Jag kunde varken skymta nervositet eller oro, trots att skolans gymnastiksal rymde flera hundra lyssnande barn och vuxna. Jag såg bara stolthet, koncentration och självsäkerhet. Glädje! Imponerad blev jag av hennes självsäkra toner. Här fanns ingen tvekan!

Det känns häftigt att själv minnas hur jag gjorde mitt första uppspel på skolavslutningen när jag var i hennes ålder. Jag har aldrig varit så självsäker som min 8-åringen när jag spelat för publik. Det glädjer mig att hon inte ärvt min rädsla för att stå på scen. Att fiolmusiken får leva vidare i generationer gör mig riktigt glad ... för vi har den "i blodet". Även maken och den äldsta tösen har musikalitet i blodet, men den kommer ut ur andra instrument. Lika härligt det förstås!




Jag visar er bilder på min 8-åring från hennes första uppspel som den enda med fiol på scen, tillsammans med sin sjungande klass. Alla bilder jag visar här har fått varsin kreativ bildbehandling i photoshop. En av anledningarna till att jag leker med bilderna i photoshop, är att personer som är identifierbara på bilder, enligt svensk lag ska ge sitt godkännande till att synas på bild på internet. Det försöker jag respektera, och för att kunna visa en del bilder gör jag de som ej tillfrågats mer anonyma/ diffusa genom kreativ bildbehandling. En annan anledning till kreativ bildbehandling är förstås att jag själv tycker det är spännande och roligt att göra det. Att det ibland förstärker en stämning/känsla jag vill förmedla ... eller bara blir tilltalande helt enkelt. Mina egna töser får se bilderna på sig själva och ge sitt godkännande innan jag visar dem på min blogg.

Jag har stor respekt för att olika människor tycker om/ inte vill synas på bild på internet. Det är också därför jag inte visar upp alla jobb jag gör här inne på bloggen och på min hemsida. Många har jag inte frågat om lov, och andra har avböjt. Om jag inte är säker på att det går bra så visar jag dem inte här.

Idag visar jag med stolthet upp bilder på mina musikaliska flickor!

stress ...

Jag älskar mitt liv!

Mitt liv är helt enkelt underbart, och jag älskar alla bitar som det innehåller. Det är givande, kreativt, inspirerande och roligt. Det är varierande och utvecklande. Det innehåller vackra människor (då talar jag om både insida och utsida), vackra bilder, vackra människomöten och en rätt skön kombination av frihet och krav.

Tyvärr har jag ibland svårt att få alla moment att gå ihop. Jag vill helt enkelt lite för mycket.  Det är svårt att hålla fokus åt flera håll på samma gång. Jag vill ju både vara en god företagare och anställd, mamma till mina barn, hustru, kollega, dotter och vän. Jag vill både utmanas och utvecklas. Jag vill skapa fantastiska kreationer, både bild och hantverksmässigt. Jag vill vara en god förebild både för mina medmänniskor, mig själv och mina barn. Jag vill bli duktigare på min fiol och händigare med min symaskin. Jag vill sjunga och skapa fantastiska bilder, böcker, utställningar ... och samtidigt bara ligga i en skogstjärn och titta på moln eller ligga på en filt med min familj och räkna myror.

Det är inte konstigt att stressymtom ger sig till känna ibland.

Numera har jag lärt mig lyssna lyhört på min kropp och dess signaler. För många år sedan gick jag "in i väggen". Jag vet vikten av att lyssna på signalerna och att tvingas omprioritera. För jag vägrar att hamna där igen. Oavsett hur mycket man älskar sitt fantastiska liv, så kan det inte rymma hur mycket som helst ... i alla fall inte samtidigt.

Hur tungt livet kan kännas mitt i allt underbart, kan bara den som väl hamnat där i stressymtomens grepp, begripa ... det går helt enkelt inte föreställa sig utan egen erfarenhet. Ordet panikångest är enkelt att uttala, men är du mitt i den är världsbilden helt skadad och perspektiven förskjutna. Vad som utlöser stressmoment eller panikångest kan vara precis vad som helst, och symtomen kan också vara varierade och ha ett väldigt brett register.

När jag blev sjukskriven pga stress för mer än 10 år sedan, trodde jag det skulle räcka med en veckas "semester". Men det tog nästan ett halvår innan jag lärde mig somna, och 8 månader innan jag var på banan igen. Visserligen med sänkt stresströskel, men en erfarenhet rikare och på hyffsat stadiga ben. Fortfarande lika innerligt kär i allt som mitt fantastiska liv innehåller. Panikångesten släpper jag inte inpå livet igen, efter att ha varit i dess våld under den där tiden. Där vill jag aldrig mer hamna, och tillåter inte mig själv att gå så långt utan åtgärder som håller mig över ytan.



Jag vet att bröstsmärtor som strålar ut i vänsterarmen INTE innebär att jag har något fel på hjärtat. Jag har nämligen skickats till hjärtspecialist och fått mitt hjärta kontrollerat. Jag vet att korta andetag, hyperventillering och minimum av tålamod ... är några av min kropps sätt att tala om för mig att det är dags att omprioritera. Oavsett hur roligt och utvecklande liv jag har. Oavsett hur många aktiviteter och kompisar jag hinner stjutsa mina barn till. Oavsett hur många minuters spännande arbete jag hinner spränga ett dygn med. Oavsett hur länge och gärna jag sitter uppe på natten.

Och även om nästan alla moment är inspirerande ... så tar det ju också energi att byta fokus, att passa tider och scheman, få upp barnen tidig morgon, fylla i skolans och myndigheters blanketter, sköta hushållssysslor och ordna backupfiler.

Jag kan inte jobba hur mycket som helst och orkar inte vara högpresterande och lycklig jämnt. Inte ens med en fin make som delar på ansvar för familj, barn och hem.

Man får säga nej ibland, och bör säga nej ibland. Även om det bara är något så roligt eller simpelt som att ordna barn till barnkalas, eller grannen som vill ha gardinen uppsydd. Även om det bara är att besöka en festlighet ... eller vad det nu kan vara. Ibland måste man tänka om när det gäller jobb, möten och åtaganden som ska prioriteras.

Så när stressymtomen ger sig till känna, då måste jag lyssna. Prioritera en stund på spikmattan eller en promenad. Bena ner mitt schema så jag hinner andas. Omprioritera. Se till att jag orkar vara lycklig i mitt fantastiska liv, och allt dess underbara innehåll.

För det finns bara en av mig,
och henne måste jag vårda ...

Precis som just du har bara en av dig ...
som du måste vårda ...

*