fredag 20 maj 2022

KulturKraft - Örebro Län

Ansökt till KulturKraft med dessa aktiviteter möjliga att boka: 

ReDesign - Skapa nytt av gammalt 

Vi pratar om vikten av att använda de material vi redan har istället för att köpa nytt, och se möjligheter i det vi annars lätt slänger. Vi utforskar och pratar om materialens olika styrkor, svagheter, samt dess möjligheter och förutsättningar att bli till nya produkter. Deltagarna får både förslag på vad de kan skapa och möjlighet att hitta på något eget och unikt. Fokus blir kreativt skapande och själva processen från idé till färdigt föremål/alster. Vi arbetar främst med textilier alternativt pappersmaterial. Aktiviteten anpassas efter önskemål, samt individ-/ klass anpassas. I en lokal med symaskiner kan vi t.ex. fokusera mer på textilier och maskinsömnad. 

Uppsökande utbud
Max 15 elever/grupp. 















Måla lite friare...

Workshop där kreativiteten, lekfullhet och glädjen i aktiviteten är viktigare än att det blir på något särskilt sätt eller som det "egentligen ser ut". Med olika medel gör vi övningar och målar fritt. Vad vi tänkt på och känner när vi skapar eller ser på bilden kanske är viktigare än hur den egentligen ser ut eller hur vi tänkt den skulle se ut? Aktiviteten anpassas efter deltagarna som individer och grupp. 

Uppsökande utbuid
Max 15 elever/grupp

Om mig: 

Jag heter Nina Hellström Boväng, är 51 år, frilansfotograf & kreatör + undersköterska. Jag har en konstnärlig utbildning i grunden och har bland annat jobbat som kreativ ledare för barn och unga i lite olika ämnen (skapande verksamhet, fiolspel, ljusteknik bl.a), som lärare i bild på gymnasienivå, och i fotografi på eftergymnasial nivå, samt varit kursledare för vuxna funktionshindrade och förståndshandikappade i kreativ kvällsverksamhet, Vild Vacker Vuxen. 

Jag har många års erfarenhet av att handleda workshops inom "Skapande Skola-projekt" för barn och ungdomar i varierade åldrar på olika skolor, med fokus på Redesign/ återbruk och i fotografi (mobilfotografering samt kreativt bildskapande i photoshop). 

Aktiviteterna har fungerat fint både som kortare workshops, där barnen/ungdomarna arbetat med lite mindre projekt vid ett enda tillfälle, men det har också fungerat fint att ses vid upprepade tillfällen. Då har deltagarna kunnat arbeta mer och göra lite större eller lägga mer tid på detaljer och att fullfölja och bli färdiga med sina projekt. Aktiviteten anpassas efter vad som önskas och fungerar bäst för gruppen/skolan, som antal gånger vi ses, om vi ska fokusera på textilt återbruk eller pappersmaterial. 

Välkommen att höra av er om ni har frågor eller önskemål. Nina Hellström-Boväng 073-0307585 fotografnh@gmail.com



Länk till mitt blogginlägg om utställningen vi gjorde i projektet Vild Vacker Vuxen projektet 2011:

Länk till ett blogginlägg i samma projekt med regelbunden kvällsmålning på ett boende för vuxna med grava funktionshinder och förståndshandikapp:

fredag 4 februari 2022

Inredningsreportage René

Ett inredningsreportage jag gjort för några år sedan. Idag har René flyttat till ny lya där hon boat in sig och fått mer plats för sin historiska och personliga inredningsstil, men eftersom jag vill arbeta mer med att kombinera text och bild presenterar jag här reportaget som exempel på detta:


Hemma hos René är historien i fokus...

 

René Ojeda jobbar på SCB, statistiska centralbyrån i Örebro. Själv är hon långt ifrån genomsnittlig. René äger nästan ingenting nyproducerat. I sitt hem har hon skapat en inbjudande och hemtrevlig plats, där föremål och möbler bär på berättelser som ivrigt pockar på uppmärksamhet.

 

René bor i en lite annorlunda tvårummare i Varberga, ett ytterområde till Örebro. Hon möter upp på parkeringen i en oerhört vacker och välvårdad svart kappa, av äldre årgång. Med sitt mörka lockiga hår, busiga ögon och ett soligt vänligt leende, visar hon vägen över gården. Vi vandrar mellan trevånings husen i mörkrött tegel. Husen är varandras kopior, och det kan vara svårt att hitta till rätt port om man inte är van i kvarteret.

 

Väl inne hos René doftar det gott av te. Musiken av Frank Sinatra i högtalarna, sätter tonen för besöket. Vi hamnar i en annan tidsepok, långt ifrån befintligt årtal. Lägenheten är en hyresrätt, bestående av 2 rum o kök med matrum, klädkammare och badrum. En liten mörk hall välkomnar, men det första man ser är det mysiga matrummet och den inbjudande duvblå soffan i barock modell. Direkt till vänster finns badrum, och till höger sovrummet som går i varm boudoir stil, och har en liten balkong.



Vardagsrummet är förhållandevis stort och har en bohemisk bibliotekskänsla. Rummet är fyllt med möbler och prylar som pockar på uppmärksamhet. Där ryms bland annat en gammal tramporgel med en vacker gammal skolplansch över, och en samling stränginstrument. Svart platt-TV och mikrofoner för karaoke-kvällarna med vännerna. Mitt emot den en soffa av en stålsäng modell fylld med kuddar, och ett stort soffbord i mörkt träslag. Bokhyllorna är fyllda med gamla böcker och föremål. Ett stort inramat gammalt fotografi, är placerat i en av de två slitna öronlappsfåtöljer i grön plysch. Där finns också en stor byrå med ett riktigt stort akvarium ovanpå, som rymmer växter och stora vattensniglar, som René nyligen matat med kokta grönsaker. Bibliotekskänslan i vardagsrummet är viktig för René. Rummet är verkligen fyllt med föremål, och René avslöjar att hon letar efter ny bostad, även om hon tycker om sin lägenhet. Lite större och mer centralt skulle inte skada.   



Tekannan står på bordet och jag får välja mellan te med jordgubbs- eller chokladsmak. Jag väljer jordgubb, och slår mig ner i den otroligt vackra gamla soffan, vid den inbjudande matplatsen. En vacker crémefärgad teservis med tillhörande koppar. Till honungen har vi silverskedar dekorerade med små djur på skaftet... och i själva skeden syns landskapsmotiv från Napoli. Jag bjuds på gott bröd, med pålägg och chokladbitar med hasselnötter, som vilar i en skål som René själv drejat. Smuttar på mitt te medan René börjar berätta om sig själv och sitt hem:

 


-  Minnen och historier är så spännande! ...Tänk att varje föremål bär på spår av människor och händelser. Jag älskar att grunna över dess historier, och att fantisera över människorna som ägt dem, deras liv och händelserna som utspelat sig runt föremålen...


 

Det syns att historierna är en del av orsaken till att de hamnat här hos René. Tingen är valda med nyfikenhet och omsorg.


 

Ett av fotografierna i matrummet har René inköpt på en loppis. Det är en bröllopsbild med brudpar med följe. Hon köpte den för att hon tyckte om bilden och för att den väckte hennes nyfikenhet. Senare när hon granskade den ordentligt, upptäckte hon att bilden är fotograferad i hennes barndomsstad, Gislaved. Så även om hon inte har några blodsband till människorna på bilden, så har de ändå något gemensamt. Fotografiet hänger i sin ram tillsammans med en brokig samling av tavlor och fotografier, på en vägg i matrummet. Bland annat får den samsas invid ett svartvitt porträtt av Renés mamma, och en förgylld speldosa som är fäst direkt i väggen.




 

 

Matrummets väggar har en brun jordton. Den blåklädda soffan är helt underbar att sjunka ner i, och där vill man gärna stanna resten av dagen. Över soffan har en hylla skapats av en skiva björkträ med barken kvar på kanten. På den samsas vackra teburkar och ett parasoll. Fönsterbrädan är även den utbytt mot en naturligt sliten gammal träskiva. René har gröna fingrar och vårdar här orkidéer och växter från Gran Canaria, varifrån hennes pappa och hans släkt kommer ifrån.


 

 

Att köpa nyproducerade möbler är inget som lockar René, även om det förstås skulle kunna inträffa. Och att köpa nyproducerade möbler med en fejkad historia, skulle bara kännas knasigt ... även om det kan se fint ut förstås. Skador som uppstått av verkliga händelser på till exempel en möbel, har ju ett värde i sig, en verklig historia. Medan en fejkad skada bara blir onödig och konstlad. Och just den där repan kan ju vara det som väcker Renés nyfikenhet. Spåren av skaparen och ägaren, och dess gäster. René är intresserad av innehåll ... inte bara av den vackra ytan.

 

René serverar oss påtår ur tekannan med guldkant, och mjölktillbringare, och till te bjuds smörgås med ost och paprika. Medan vi fikar berättar hon om sin brokiga bakgrund, och bitar av sin egen historia. Varför hennes hem blivit som det är idag.


 

René växte upp i ett tryggt hem i Gislaved, med mamma, pappa och systrar. Men livet tog en drastisk vändning när hennes mamma dog efter en lång tids sjukdom. Infarkt och cancer tog livet ur mamma när René var 18 år, 1996. Omställningen då hennes mamma dog och hur relationen till pappa och systrar påverkades av hennes död, gjorde att René bröt upp från Gislaved och började på ny kula. Det gjorde hon så snart hon gått ut gymnasiet. 

 

Hon flyttade till Kumla, strax utanför Örebro 1997, och hade då bara en säng och en stol med sig från föräldrahemmet. Att skapa sig ett trivsamt hem blev otroligt viktigt. Det kändes också viktigt att fylla hemmet med positiva historier och ting som inspirerade henne.

 


Renés hem består av en salig blandning från loppisar och auktioner. Hon har alltid haft den här formen av fokus när hon samlat på ting. Många av möblerna förvarar hon åt vänner, som inte just nu har en plats för dem ... och vissa av dem har hon med tiden fått. Vännerna vet vad René tycker om, och vad som inspirerar henne, så både möbler, böcker och föremål väljs med omsorg inför hennes födelsedag. Hon samlar på gamla faktaböcker om vett och etikett, läkarböcker och sagor. Gamla hattar och smycken.

 

Köket är ett traditionellt svenskt vitt standardkök. Här är det främst de färska örterna och växterna, samt porslin och gamla handmålade brickor i trä och plast, som avslöjar att  vi är hemma hos René. Hon är aktiv i sitt lilla kök, där hon gärna lagar vegetariskt eller bakar godsaker, att bjuda vännerna på. Kanske öppnar hon ett café någon gång i framtiden?


 

Hon är en kreativ själ, som tycker om att skapa och pyssla på sin fritid. Det blir gärna busiga alster. Roliga bokmärken och vykort, armband av tyg och fotografier, samt vackra hårprydnader, tavlor och montage. Hon inspireras gärna av gamla böcker, skräck-kabinett och anatomiböcker.

 

I sovrummet har hon försökt skapa en boudoir-känsla. Sängen är av modellen med träpelare i hörnen och draperad med tyg runt om. Vinrött och grönt silkestyg. Möbler i mörka trädslag, hattaskar och gamla lampor skapar mysig belysning. På krokar och i en rosa fåtölj vilar kläder fyndade på Myrorna och loppisar, liksom egna kreationer som hon sytt. Bland annat en kanin-dress som René sytt till sig själv inför en Halloween-fest.


 

René har ett hem som utstrålar värme och personlighet. Precis som René. Att det dessutom är en miljövänlig inredningsstil, är bara ännu en god anledning att låta sig inspireras!




Banverksarbetarna

Ett reportage jag inte gjort i år, men åter publicerar, som exempel på ett reportage jag gjort med både text och bild: 

Banverkets grabbar

Med hjärtat i halsgropen följer jag efter banverkets män på det snömoddiga järnvägsspåret. Jag är bara några steg bakom Niclas, som varannan meter slänger en blick över axeln för att se så inget tåg är på väg emot oss. Vi pulsar så snabbt vi kan. Snön under fötterna är djup och porös. Ibland håller den för min kroppstyngd under några steg, men bitvis är det ett djupt pulsande mellan skenorna. Jag känner mig som ett skrämt djur med ett vapen siktat mot mig ... för tåget kan komma på vårt spår när som helst!


I alla väder är det banverkets grabbar som ska se till att tågen har fria rälsar för resenärernas färder. Jag får följa med tre av deras män under en söndagseftermiddag i Februari. Det är dagen efter Klass 2-vädervarning, då vi uppmanades att inte ge oss ut på vägarna och det har snöat oändliga mängder snö denna vinter. Tågresenärerna fortsätter att vilja komma fram till sina stationer i tid och det är de här modiga, glada männens arbete som avgör om spåren och växlarna blir farbara eller inte.

Jag har stämt träff med Lennarth, som inleder sitt pass med ett kort snack med cheferna. Jämfört med igår är det hyfsat lugnt. Det beslutas att några män blir kvar i Hallsberg och att några får köra vidare till Laxå och norrut. Jag följer med Lennarth Eklindh, Niclas Zetterberg och Tony Andersson, som blir kvar i Hallsberg några timmar.


I fikarummet samlas man först för att ta en stänkande kaffekopp innan dagens pass, samtidigt som några andra varvar ner efter ett sitt pass. Stämningen är avspänt trevlig. Någon lägger patiens och skämtar om sin sömnlösa natt i delat hotellrum på “Stinsen”, kollegan snarkar tydligen förskräckligt. -“Jag har hört folk säga det, men jag har aldrig hört det” svarar rumskamraten, varpå alla skrattar. Jag frågar om hur de arbetar och vart de kommer ifrån. De berättar att de jobbar i treskift 7-10 dagar i  sträck och är lediga motsvarande tid. De uppfattar det som ett bra arbetssätt, för nu hinner de njuta ordentligt under de lediga dagarna. Några bor i trakten, men ett flertal kommer från Dalarna och någon från Hälsingland. De tycker inte det är långt hit till Hallsberg, flera har haft jobb utanför Sveriges gränser.


Så är det dags att ta på mössor, vantar och reflexjackor ... och bege sig ut i minusgraderna. Kartan över växlar och bangård breds ut över ratten på bilen som ska ta oss närmre rätt växel och männen diskuterar vart vi ska. Några minuter senare är vi ute och pulsar genom den höga snön över bangården. Det är inte helt lätt att finna rätt spår och växel alla gånger, men snart är de framme med hacka, spade och kvast.



Telefonen går varm när Lennarth kommunicerar med “fjärren”, den central som håller kontroll på alla tågen och spåren. Meningen är att vi ska vara på rätt ställe för att åtgärda snöproblemen och att de ska veta på vilket spår vi traskar, så att inget tåg kör på banan vi går. Dessvärre är det inte alltid de svarar. Ibland tvingas vi byta spår och det är svårt att hålla informationen aktuell för sekunden.




Under arbetet med att frigöra en växel börjar bommarna ljuda vid järnvägsövergången invid och de låser sig halvvägs nerfällda. Männen kallar på hjälp och försöker se om det kan bero på snö som ligger tokigt eller något annat. Efter en stunds klurande och skottande fungerar bommarna igen. Sedan far vi vidare emot nya växlar som krånglar. En kort stund i bilen och en kexchoklad senare pulsar vi ut i djupsnön. Vi måste gå ganska långt på spåret, och det går trögt då varje steg sjunker genom den djupa snön och tar på krafterna. -”Vi behöver inte åka och träna efter en sådan här dag”, säger Tony och ler. Rälsen är hal att gå på och utöver den finns bara moddig snö.



Ögonen går ständigt framåt och bakåt. Jag känner deras oro för kommande tåg. Det förekommer tillbud och det är inte länge sedan jag läste om en man som dog när han röjde spår. Det skrämmer mig att snön är så svår att röra sig i och hög på bägge sidor om spåret, men jag skulle nog överleva om jag hinner kasta mig åt sidan i djupsnön, tänker jag. Solen skiner och medans de stretar med is och snö tänker jag att det ändå är härligt att få arbeta så mycket i friska luften. De berättar att de uppskattar just det, men det blir mer oroande på vintern att jobba på spåret eftersom det blir svårare att ta sig fram och snön dämpar alla ljud som annars kan förebåda tåget.



Strax innan solen går ner hinner de hjälpa en lokförare som fastnat med sitt ensamma lok. Arbetet på bangården verkar tillfälligt klart och det är dags för dem att ge sig av emot Laxå. Först lockar toalett besök när de ska släppa av mig. De berättar om hur svårt det kan bli att jobba när de far iväg på jobb. Ofta finns varken värmestuga eller toalett att tillgå och framför allt inget ljus. Att på vintern arbeta i mörkret med is och snö på ett järnvägsspår är påfrestande både fysiskt och psykiskt.





Lennarth, Niclas och Tony släpper av mig på Lokvägen 1, och springer in på sitt Banverk för att hinna med toalettbesöket och kanske en kaffekopp innan det bär vidare mot Laxå. Själv sätter jag mig i min bil, varm om kroppen och röd om kinderna. Mina fötter är dyngblöta av smält snö och jag har ingen känsel i tårna. Jag har tillbringat ungefär tre timmar med de här männen. Själva ska de fortsätta till 23.00 och lediga blir de först nästa helg. Idag har de framför sig sex timmar med spade, hacka och borste, på ett snöigt järnvägsspår ... med hjärtat i halsgropen.