Min meningsfullt snuvade sovmorgon ...

Väcks på min så galet efterlängtade lediga lördagsmorgon av hemtjänst-samtal, desperat sökandes efter personal. Förskräckt över det plötsliga uppvaknandet bankar mitt stressade hjärta hårt i bröstet, medan jag försöker förstå situationen. Vikarien för den sjuka ordinarie personalen har just ringt sig sjuk, och inga andra vikarier finns att nå. Förtvivlat trött tvingar jag mig upp och iväg. Besviken och ledsen över min bestulna morgon. Snart kommer det dock kännas annorlunda...

Någon timma och några besök hos några gamla senare, kliver jag över tröskeln till en gammal dam som sitter i köket och läser tidningen. -"Godmorgon!", hälsar jag. Hon ler och hälsar mig tillbaks -"Godmorgon". Jag har inte träffat henne många gånger, men eftersom jag vid tidigare besök förstått att hon uppskattar fysisk kontakt går jag fram och säger -"Nu ska du få en riktig kram av mig!". I samma stund jag omfamnar henne börjar hon förtvivlat gråta. -"Jag saknar honom såååå, vi hade varit gifta nästan 60 år..."

Jag håller om henne stilla. Låter henne gråta ut sina sorgfulla tårar tills hon lugnar sig och slutar skaka i kroppen. Smeker henne på ryggen och håller mjukt om hennes varma och runda kropp. Sedan ber hon om ursäkt ... varpå jag säger att hon behövde gråta, och det är inget att be om ursäkt över. Det var ju bra att jag kom så hon slapp ha klumpen i bröstet och gråten inlåst. Hon tackar, säger att jag "strålar på henne" och att nu har jag räddat hennes helg. Hon ler mot mig, med sina blöta kinder. Vi börjar småprata... och inom kort inser jag att jag känner mig hitsänd av min farmor. För utan att jag riktigt förstår varför börjar hon att prata om de vackra blommorna hon plockade i byn min farmor bodde i år 1946 (hon plockade blommorna det året, och min farmor bodde där då). Blommor som fortfarande blommar så vackert lila där hon planterade dem. Hon pratar om byn där hon (och mina farföräldrar) senare levde i, och om hur hon älskar sjön där invid. Alltihop är platser som är så bekanta för mig. Emellanåt faller hon i gråt och vi omfamnar varandra. Hon är så tacksam och glad när hon förstår att jag vet hur hon känner och var hon är i tanken. Att jag delar dessa platser med henne. Mitt i en omfamning ser jag att en gråsparv sitter på balkongräcket och kikar på oss. Solens strålar skiner genom fönstret och värmer oss vid köksbordet. Jag ser på den gamla medan hon pratar om, för oss båda, bekanta platser. Och inför mina ögon blir den gamla nu så otroligt lik min egen farmor. Och med min farmors ord i munnen, finns ingen tvekan om varför jag behövde komma ur min säng idag. Idag behövde bara just jag komma till just precis bara just denna ledsna dam. Om det råder för mig ingen tvekan.

Nu känns det som om min arbetsdag blev meningsfull, trots att jag snuvades på min lediga dag. Imorgon hoppas jag dock verkligen innerligt få min hett efterlängtade sovmorgon ...

*

Att våga ge...

Jag kommer hungrig hem från jobbet vid 12.30. Utanför porten står en äldre grannkvinna vid cykeln och dricker kontrastvätska ur en flaska. Jag hälsar på henne, och hon svarar 
-"Hallå på dig!". Hon fortsätter prata. -"Usch, bussen kommer inte och hämtar mig... den är för sen och jag kan inte vänta längre. Nu måste jag cykla istället till röntgen så jag hinner!". Hon ser trött och stressad ut. -"Och jag måste få i mig en halvliter till av kontrastvätskan också. Vad trött man blir". 
Jag svarar -"Men vet du, jag kan stjutsa dig dit". Hon ser fundersam ut och protesterar -"Nej men, du har väl annat för dig, inte ska du behöva göra det!". -"Jo det kan jag visst, jag skulle ändå bara äta lunch, och den kan vänta en stund till", säger jag. "Dessutom har jag faktiskt ett ärende dit, jag kan ju lika gärna ordna det samtidigt!". Hon ser tveksam och överraskad ut -"Oh tack, vad rar du är! Säkert!?!" utropar damen. Jag nickar och hon låser cykeln och följer sedan mina raska kliv mot bilen. Vi ska bara gå runt 30 meter till parkeringen, men jag hör att hon bredvid mig blir flåsig och pipig i bröstet av den lilla men raska promenaden mot bilen. Jag lugnar stegen och säger att "Det var nog tur du får stjuts för det låter som du behöver ta det lite lugnt". Hon svarar att det nog är sant.

Väl framme vid röntgen vill hon "göra rätt för sig" och ge mig en slant för besväret. Det går jag inte alls med på. För hur ska vi göra världen till en bättre plats, om vi inte kan vara lite generösa mot varandra, när möjlighet till det bjuds och någon behöver en medmänniska. Det säger jag till henne, och då får jag både ett stort leende, en mjuk klapp på kinden och en klapp på handen. -"Oh vad go du är", säger hon. Just det gör mig riktigt glad. Och uppriktigt sagt känns värmen och leendet jag får tillbaks, ofantligt mycket bättre, än om hon betalat mig för den lilla bilfärden. Det är sant att generositet, ödmjukhet och tacksamhet föder glädje mellan människorna.

Jag tänker på alla vackra vardagshjältar som funnits för mig när jag varit i nöd. Sänder vackra tankar till alla vänliga själar som så generöst hjälpt mig. Godhjärtade främlingar som dykt upp när jag varit i knipa, samt förstås alla nära och kära som ställt upp när jag verkligen behövt det. Tackar alla goda krafter som hjälpt mig fram till varma människor och platser. 

Tänker även på de härliga människor som jag fått möta p.g.a att jag vågat vara generös och bjuda dem min hjälp i form av en enkel gest eller min tid. Jag minns den alkoholiserade medelålders mannen som fått hjärnskakning, som jag sällskapade på trottoaren en timma innan jag följde honom hem, då han vägrade kontakta sjukhus... och på den blomsterkvast som han senare hängde på min dörr som tack.

Jag tänker på det nygifta, omaka, högljudda och fnittriga paret på tåget från Stockholm, som alla tittade snett på. De var hungriga och jag bjöd dem min reskost. De hade hungrat sedan Spanien, och gift sig i hemlighet (han var nära dubbelt så gammal som sin brud). Själv kunde jag gott klara mig några timmar hem utan mina frukter och nötter. När de undrade hur de skulle kunna åtgärda gesten sa jag att de gärna fick hjälpa någon annan person i framtiden om de fick möjlighet. Den tanken gillade de. Jag minns den glada konversationen på tåget, och de hurtfriska mailen jag sedan fick av dem, med inbjudan till spelglada kalas på okänd ort i fjärran.

Trots att jag aldrig mer mött många av de där personerna som jag hjälpt, så minns jag dem klart och tydligt med glädje. Kanske minns de även mig? På samma sätt som jag minns så många generösa människor som hjälpt mig, när jag varit rådvill eller i nöd. 

Jag tror på att det lönar sig att vara generös. 

För generositet sprider sig. 

Många gånger när jag hjälpt någon i nöd, frågar denne hur den ska kunna åtgärda gesten. När tillfälle bjuds, hjälp någon annan i nöd... svarar jag då. För så ser vi till att den goda cirkeln får vackra och växande ringar på vattnet. Har vi riktigt tur blir de så stora så att de når oss själva när vi någon gång hamnar i knipa. 

Vad blir världen utan varma leenden och vackra gester?
Var med och hjälp till att skapa en vänligare värld!
Våge ge...

*

Hösttankar om livet och bloggandet...

Natur och skog igen...

Men varför bloggar jag numera nästan bara om skogen och naturen, istället för om mina jobb, kreationer och tankar om allt annat viktigt här i livet? ...kanske någon undrar. Om fotouppdragen, hemtjänsten, politiken och annat spännande som jag vill dela med mig av och tänker på? Var är de där filosofiska inläggen som inspirerar? Människorna och porträtten?

Jo, jag har liksom lite ont om andrum emellanåt. Och trots att jag har miljoner tankar, bilder, kreationer, idéer och texter som jag vill dela, så har jag tvingats bortprioriterat bland annat bloggandet en smula. Jag kan ju faktiskt inte hinna med allt. Hur gärna jag än skulle vilja. Inte för att jag vill skriva och dela mindre, utanför att jag har fullt nog ändå att leverera på alla plan hela dagarna... och kvällarna. Ja ibland även en stund om natten. Timmarna och orken räcker liksom inte till. Knyter knut på mig själv ändå emellanåt. Inte särskilt smart. Prioritera. Omprioritera. För energin och viljan räcker liksom inte riktigt till alla gånger. Jag inser att jag till exempel skulle behöver sova lite mer... för att orka vara full av energi under arbetsdagar och för familjen.

Om livet hade tillräckligt många timmar för allt jag vill, skulle jag ju dessutom spela i ett coolt band, sjunga i kör, bygga ett jordhus, sitta vid symaskinen varje dag, ha ett välstädat och strukturerat hem, och dessutom hinna motionera varje dag. Ja, och så skulle jag förstås ha gott om tid för mina vänner och släktingar. Åka till Värmland och spela fiol med min mor, gå på bio eller sitta och sippa på ett glas vin med en vän. Inser att jag har fasligt många jag skulle vilja umgås mer med egentligen. Men man kan inte få allt. I alla fall inte hela tiden. Jag får väl bygga jordhus när barnen flyttat hemifrån, och sprida ut allt jag vill över livet. Jag gör ju faktiskt allt som jag vill, bara inte i den mängd och omfattning, som jag skulle drömma vore möjlig.

Ja, sådär som alla andra lever. Eller? 

Kanske inte. Kanske är det fler som har yrken som gör det svårt att stoppa in en veckoaktivitet pga oregelbundna arbetstider. Tja, kanske är det inte så många som är nyfikna på att bygga just ett jordhus själv... men ni förstår nog vad jag menar. Intressen. Hobbys. Kanske gå en bugg- eller skrivarkurs?

Hur som helst så har jag fullt upp med att jobba med mitt företag som frilansfotograf och kreatör, och mitt jobb i hemtjänsten (där jag dessutom jobbar över en hel del). Sedan ska jag ju hinna med allmän logistik med familjen, stjuts till barnens aktiviteteter, tandläkarbesök, föräldramöten och hushållsarbete. 

Därför får ni bloggläsare idag se ännu några naturbilder, som jag fångat under min vilostund från övrigt liv och leverne. Men jag hoppas verkligen att orken snart ska räcka till även för bloggande, som jag tycker är roligt, när stunder finns för det. Och framöver vill jag gärna dela några av de fotouppdrag och andra jobb jag gjort på sistone. Då ska jag dela knasiga och spännande historier och berättelser. Bilder, texter och filosofiska tankar kring livet och annat som rör sig inom mig.

Må vi alla njuta så länge

av ljuset som faller så vackert på världen...

och som lockar fram kulörerna så ljuvligt!

Jag älskar, och har alltid älskat hösten...

se hur vackert den rör sig!

*