Alla hjärtans dag

Till var och en av er 

som jag känner värme inför

och till alla er andra 

som önskar värme

vill jag önska...

Grattis på 

Alla hjärtans dag!

*

Vaka...

När det inte finns anhöriga som vill eller kan vaka över en döende gammal människa, så känns det extra fint att få hålla handen i timmar. 

Vi delar tid och tystnad. Handen min hålles hårt av de seniga och fårade händerna. Den gamle har uttryckt för flera dagar sedan att det känns oroligt när ingen finns i närheten. Att det känns tryggt när någon finns nära. Och till sist har kommunen gått med på att ge den gamle vak. Nu känns energin i rummet lugnare... när det alltid finns någon nära som ser och hör om törsten faller på eller blöjan behöver bytas. Om den gamle behöver byta ställning i bädden, eller fötterna smörjas. Och om det gör ont, ringer vi på sköterskan som inom några minuter finns på plats för att ge smärtlindring. Någon som regelbundet fuktar läppar och munhåla. Någon som delar tiden som finns kvar.

Den gamles små ögonspringorna vandrar mellan mig, täcket, våra händer och fönstret där sköterskan lagt morfinsprutorna och munvårdmaterialet. Utanför är det gråväder. Jag drar mina fingrar genom det tunna vita håret på den gamle. För varje smekning sluts ögonen en smula. Munnen gapar på vid gavel som en fågelunge, varje gång sömnens tåg kommer. Men långa stunder är vakna. Då är det bara lugnt och långsamt. Vi delar sekunderna, som tickar hårt på den gamles väggklocka.

Den åldrade har nickat att jag gärna får sjunga. Så jag sjunger med låg och mjuk röst, en riktigt gammal visa, som så sällan sjunges i den här tiden. Kanske är den också snart borta?

Giv mig hit lite bläck och en penna 

Jag vill rekommendera ett brev

Du ska alltid få se och besinna

att jag håller ingen kärare än dig

Förrn ska hälleberget rämna såsom is

förrn ska solen borttappa sitt sken

och förrn ska skogen bli förvandlad till en duva

innan jag dig min vän överger

* 

-"Tack" viskar de läppar jag nyss fuktat, med vattendoppad tuss och mjukade med lypsyl därefter.

Jag känner mig tacksam och ärofylld... att få sitta vid denna fina människas dödsbädd. 

Hur många ensamma själar får ligga allena mot sitt slut?

Man kan lätt tänka att anhöriga borde finnas nära när det närmar sig... men relationerna är ju inte alltid de bästa. Barn och barnbarn kanske har fullt upp med sitt eget liv. Och man vet ju inte heller om det är timmar kvar av livet, eller en vecka eller mycket mer. Och det är faktiskt inte heller alla som har någon som kan komma. Anhöriga kanske bor i andra världsdelar, eller så är man faktiskt bara helt enkelt ensam. Det finns ingen partner eller syskon i livet, och kanske blev det inga barn heller. Och även om man har en eller några vänner i livet, kanske de inte kan komma.  De kanske är lika gamla och skröppliga, sjuka, långt bort eller inte har sinnet i behåll.

Jag grunnar lite över när och om det kommer finnas några anhöriga här, när sista andetaget sker. Det viktigaste är dock nog att inte vara ensam. Jag ber tyst i mitt sinne mot högre makter, att de som ännu inte lever men stått den gamle nära, ska komma och möta upp när det är dags... så det blir lättare att vandra vidare.  

Men vilken fin och viktig stund jag fått dela med den gamle. Det känns vackert och viktigt att hålla hand. Och eftersom du håller den så hårt, känner jag hur viktigt det är för dig.

Det känns skönt att överlämna nattvaket till en annan människa fylld med omtanke. Och fint att komma hem till sovande man och döttrar.

Jag hoppas jag också har en hand att hålla mot mitt slut.

*

Spel & dansglädje...

Jag rymmer vardagen för en färd mot Värmlands skogar denna fredagseftermiddag. Sammanstrålar i en redig bil med fyra vänliga själar som också längtar efter musik och gemenskap i Västra Sund. Jag är mycket tacksam att slippa åka själv med tåg, utan istället får följa med Per och Ulf som också reser från Örebro mot Västra Sund. Vi hämta upp Anna på vägen mot Anders i Karlskoga, innan fortsatt mål  vid Arvika. När vi hämtar upp Anders stannar vi en stund, då han ska kika på en fiol med renoveringsbehov. Vi passar på att prova och beundra hans nya fina tiosträngade fiol... och faschinerats av Västanå teaters unika instrument som nyss fått nya strängar.

Det är rätt fint att småspråkas i bilen under färden på de snöiga vägarna. Vi diskuterar allt mellan familjeliv och jobb, hur man rår om sin tid, boende, instrument, och så får jag höra historier om fioler funna i katthål och återfunna gamla bortglömda noter i ärvda arvingars vrår. Någon slumrar en stund medan andra filosoferar kring ditt och datt.

Väl framme i Västra Sund några timmar senare har mörkret börja falla, och där väntar en (för mig) ny bekantskap, Magnus. Han har förberett och planerat en Marockans kryddstark måltid för oss. Min mor har åkt dit en stund tidigare och är honom behjälplig i köket, och vi hjälps åt att bära måltiden till bordet på verandan. Där serveras stark korv- och lammgryta med grönsaker, till couscous med mandlar på vackra keramiktallrikar.  Tjusig dessert med bär och kaffe till efterrätt. Jag klinkar lite på hans piano, och Magnus tar fram favoritmunspelet som går i fin tonart för låten, och hänger på i en liten fin improvisation ... innan vi tar oss mot festlokalen där det blir fiolspel och dans. En gång i månaden är det dans och musik för gladlynta, mitt ute i Värmlandsskogen, några kilometer från Arvika.



Stämningen är varm och inbjudande. Lokalen är inte särskilt stor, men människor i alla åldrar samsas fint genom schottisar och polskor i rummet. Ungdomar och äldre far runt, och något enstaka barn har följt med föräldrarna för värmlänsk varm samvaro. Först hänger jag på fiolspelet med de andra musikerna jag färdats med. Vi spelar på den lilla scenen, till schottiskursen. När danskursen tagit slut bjuds jag till dans, och får följa en trevlig kavaljer i schottis, vals och polska. Trångt men roligt är det. Vilken tur jag tog med dansskorna!

En stund senare efter snyggspelande musiker till dansen, blir det fikapaus. Stolar och bord fyller inom några minutrar dansgolvet. Magnus sjunger klämkäcka visor i mikrofonen medan besökarna köper och avnjuter varma eller kalla smörgåsar och läsk... eller kladdkaka och kaffe.

Medan dansgolvet röjs för mer spel och dans, hamnar jag över diskhon i köket där fler händer behövs. Jag torkar koppar och fat tillsammans med Anna, och samspråkar med övrigt kökssällskap. Någon har berättat för mig att Magnus sjunger sånger av Jacques Brel. När han kommer avslöjar för honom att jag älskar Brels musik, och genast sjunger han franska sånger medan jag torkar disk tillsammans med Anna, och Ulf.

En stund senare har en vänlig kille som heter Björn, visat att man kan gå upp och spela fiol på vinden om man vill. Vi norpar med oss min mor, som går samma fiolkurs som Björn... och sen sitter vi där på vinden i kylan och spelar Värmlänska- och Närkelåtar tills vi tappar rösten och fått kalla fingrar av kylan och fukten.

Nöjda och trötta lämnar jag och mor Västra Sund, som fortfarande är fyllt med spel och dansglada människor. Klockan har passerat midnatt för ett bra tag sedan... men vi vill hinna småprata över ett glas vin innan vi somnar strax innan tre-snåret.

Lördagmorgon sover vi länge, och jag väcks av sol på varmröd gardin. Vi avnjuter en god brunch och en skön stund tillsammans, innan vi kör förbi Rackstamuseets fina utställningar. Jag får nöjet att höra henne guida mig och en grupp besökare genom inspirerande och intressant utställning av Sigrid Hynell Fleischner. Jag hinner även hälsa på vännen Anders som just hållt invigningstal för Tor Alex Erichsens keramikutställning, och kikar på hans glittrande krukor med glada naturmotiv.



Tacksam och glad är jag, över att jag har äran och nöjet att möta så många fina och härliga människor. Att jag får uppleva så mycket fint i mitt liv, både i min vardag och på sådana här små "äventyr"som jag då och då beger mig ut på.

Nästa gång jag far mot Västra Sund, har jag lovat min nya vän Magnus att jag ska ha tränat lite på Brel-låtar på piano, så vi kan spela och sjunga tillsammans någon gång framöver. Och det ser jag fram emot. För jag vill väldigt gärna fara åter mot vackra värmlandsskogar. Och det kan också hända att jag möter några varma värmlänningar även i Örebro. För generositet, värme och musik... ja de förenar och glädjefyller oss människor.

*

Länk till Rackstamuseets pågående utställningar:
http://www.rackstadmuseet.se/index.php/utstallningar