Barns läslust ...

Just nu är barns läslust "på tapeten". Våra barn läser mindre och mindre, vilket får stora konsekvenser för vårt samhälle och våra barns framtid. Den stora frågan är nu HUR vi ska få våra barn att finna läslust. Hur får vi böcker och läsning att blir en naturlig del av vardagen?

Inleder med mina tips på hur du som förälder kan uppmuntra dina barn att få läslust:

***********************************************************************

* Läs högt för barnen!
Gärna redan när du ammar och som godnattsaga vid läggdags. Ditt barn får höra din varma röst, och barnen får höra dig använda ett varierat språk, och vårt språks ljudbild. Man behöver inte sluta läsa tillsammans med barnen bara för att de kan läsa själva. Det viktiga är att man anpassar innehållet så att alla är nyfikna och vill lyssna.

* Läs inte bara böcker lämpade för ditt barns ålder och aktuella språkkunskaper. Läs böcker med fina bilder och ett språk du själv tycker om. Barnet kan titta på bilderna, även om det inte förstår alla ord. Om barnet är nyfiken kan du berätta vad orden betyder.

* Ha böcker hemma, och läs/titta i dem.
Barnen får en naturlig relation till böckerna, eftersom du visar att de är viktiga för dig. Barn gör inte som vi säger, dom gör som vi gör. Många gör det mysigt för sig när de ska läsa. Kryper ihop i soffan med en kopp te invirad i en filt. Sitter vid köksbordet med tända ljus, eller tar en pocket-bok ut i solskenet. Barnen ser att det är trevligt att sitta/ha med sig eller vila med en bok.

* Ha vackra böcker hemma.
Det som skiljer verkliga böcker från e-böcker, är främst känslan att ha dem i handen ... och böckernas bilder och tryck-kvalité. Att bläddra i barnböcker med fina illustrationer, coffetable-böcker, kokböcker och inspirationsböcker, med vackra bilder och illustrationer gör att barnen kan förstå och uppskatta fysiska böcker på ett annat sätt än e-böcker.

* Begränsa barnens skärmtid.
Att ha lite långtråkigt kan kännas konstigt och obehagligt först för den ovane, oavsett om man är barn eller vuxen. Och idag är det ofta TV:n datorn eller mobilen som lockar. Men om vi tillåter oss att stänga av dem, skapas utrymme för kreativitet, fantasi och batteriladdning ... till exempel med en god bok! Många tycker att det känns enkelt och bekvämt att "se filmen och slippa läsa boken". Men för oss som först läser boken och sedan ser filmen, blir det tydligt att det många gånger är boken som gett det starkaste uttrycket.

***********************************************************************

Det bästa med att läsa böcker, är att du för en stund hamnar i någon annans huvud. Hör de innersta tankarna hos en främling, i en annan tid ett annat land och en annan livssituation och miljö ... än du själv befinner dig i. Din förståelse för andra kommer att bli större, när du sett verkligheten ur deras ögon.

***********************************************************************



Nu ska jag berätta om min relation till läsning och böcker ... och hur det påverkat mig att HA en stor läslust.

Böcker har alltid varit en inspirationskälla för mig, och det har alltid varit lustfyllt att läsa. Jag lärde mig läsa och skriva tidigt, i fem-årsåldern. Och när jag var i 8- 9-årsåldern blev jag en "bokslukerska". Jag gick på Stureskolan i Örebro, en mindre låg- och mellanstadieskola på öster. Där fanns ett litet skolbibliotek, som jag mer eller mindre läste från första till sista bok. Då skolan byggdes i början på 1900-talet, fanns många böcker som numera knappt går att finna (ens på antikvariat). Bland annat många underbara tidiga verk av Elsa Beskow, som jag aldrig sett sedan dess.

Jag läste mängder av sagor och historier, som jag önskar att jag numera kunde finna. När skolbiblioteket var genomplöjt, tog jag mig till Stadsbiblioteket. Där läste jag alla böcker jag kunde tänka mig intressanta. Ofta läste jag alla böcker av en författare i taget. Jag läste alla böcker jag kunde finna av Barbro Lindgren, böckerna om Loranga Masarin och Dartanjang, Lilla Sparvel ... och Jättehemligt. Samlingsverk upptecknade av H.C. Andersen. Jag förälskade mig i alla de mystiska och spännande böcker jag kunde finna av författare som Maria Gripe, Susan Cooper, Michael Ende m. fl. ... Den oändliga historien, Momo- och kampen om tiden, Skuggan över stenbänken och alla i serierna. Tove Janssons alla böcker om Mumintrollet. Cecil Bødker´s Silas-böcker och Hans-Eric Hellbergs böcker om kärlek. Lånarna av Mary Norton och Narnia av C.s. Lewis.

Jag hade en period när jag läste olika diktböcker och själv började skriva poesi. Bertil Petterson blev snabbt en av mina favoritpoeter. Jag halkade in på de historiskt baserade böckerna Trälarna och Grottbjörnens folk ... och efterföljande delar. Jag fann Lille Prinsen, och därefter alla andra böcker jag kunde finna av Antoine de Saint-Exupery. Ack så underbara. Självklart plöjde jag även alla böcker jag kunde få tag på av Jules Verne, Astrid Lindgren, samt en del av Tolkien och Daniel Foe.



Enid Blytons böcker läste jag också, liksom Kulla-Gulla serien. Jag halkade in på Science fiction, där jag läste klassiker som 2001, THX 1138 och alla andra Science fiction-böcker jag fann på hyllorna. Självklart kunde jag inte undgå Steven King och andra skräckhistorier, även om jag hade svårt att sova ibland. Försökte mig på att läsa hela bibeln, men måste medge att det var en av de få böcker jag inte orkade från pärm till pärm (jodå, det fanns ett fåtal jag inte orkade ta mig igenom). Däremot orkade jag med Dostojevsji´s Brott och Straff ... och en hel del annat, som jag hörde talas om i skolan, tidskrifter eller av kompisar. I tonåren ägnade jag mig åt amatörteaterverksamhet på fritiden och var med i Amatörspelen. Där hände det att Ecke Olsson (regissör) avrundade intensivt repeterande med högläsning ur Beppe Wolgers "Djur som inte ...". Jag ägnade därefter många många år åt att leta efter just den underbara boken. Efter nästan 20 års sökande fann jag den till sist, och nu har jag den äntligen i min bokhylla. Där kan jag nu njuta av de underbara historierna om lejonet som försökte bli en buffel, örnen som hade dålig syn och andra djur som inte ...

Hemma hade vi under perioder högläsning, även i tonåren. Vi gjorde det till en familjestund som alla uppskattade, i vardagsrummet eller framför brasan. Vi turades om att läsa högt ur böcker som Tordyveln flyger i skymningen och Röde Orm m.fl. En mysig familjestund tillsammans.



I julklapp och till födelsedagar stod "BÖCKER" alltid självklara på min önskelista. Jag fick bland annat böcker av John Bauer och Tage Danielsson. En av mina finaste julklappar någonsin, var 6 tjocka läderinbundna böcker med "Tusen och en natt", med utgivningsår 1928. Dessa pryder fortfarande bokhyllan, med sin guldtext och liggande måne, på den vackra bokryggen ... och med sina tidiga illustrationer, och texter som är direktöversättningar från arabiska. Påminner inte mycket om Disneys varianter som våra barn får läsa och se på film idag.

Idag har jag inte lika mycket tid att läsa, som jag skulle önska. Jag minns att jag som barn brukade stapla upp mina 10 låneböcker framför mig i soffan, och läste dem en i taget från pärm till pärm ... ofta hann jag med flera stycken samma dag. Men även om jag inte läser lika mycket idag, så är läsningen ändå lika viktig för mig som den var på 80- talet. Som vuxen har det främst blivit Romaner, Deckare och fack-litteratur. Jag har alltid minst en eller två böcker igång, även om det går i perioder hur mycket tid jag ägnar åt läsning.



Mina två döttrars intresse för böcker och läsning har jag alltid ansett vara otroligt viktigt. Mitt eget liv och mitt språk har utvecklats otroligt mycket av alla böcker och det jag läst. Mina erfarenheter och förståelse för människor,  kulturer och miljöer har förstås påverkats av alla böcker jag läst. Säkert även min fantasi och kreativitet ... vilket numera är en del av mitt yrke.

Jag började läsa högt för dem så fort jag blivit mamma. Inte bara för deras skull, utan för att jag fortfarande älskar sagor, och för att jag tycker om att höra vackra ord ljuda ur min och andras munnar. Jag läste högt för dem långt innan de förstod vad jag läste. Jag valde böcker med vackert språk. Inte alls bara småbarnsböcker till att börja med. Som små bebisar tänkte jag att själva ljuden är viktigare än innehållet. John Bauers vackra och sorgliga historier om Tuvstarr, eller Elsa Beskows Bubblemuck och Tomtebobarnen. Texter med vackra ord och rytm.



När barnen blev större tyckte jag att det var viktigare med mångfalld. Ofta älskade barnen böcker som jag själv inte gillade varken språket eller bilderna i. Men jag gav dem ändå några av dessa, just för att de skulle få känna att de älskade sina böcker. Och bibliotekslån är toppen när man inte vill köpa böcker som inte tilltalar mig som förälder. (På bilden ovan ser ni ett banan-alfabet ur Bråkstavsboken, vars lek med språket är busigt inspirerande både för mig och barnen).

Men det finns också massvis med underbara moderna författare och illustratörer. Som roar även oss vuxna.



När min äldsta dotter var tre år började hon läsa ord. Inte så att hon löst läskoden än, men hon kände igen ordbilden och tyckte det var fantastiskt roligt att leka med ord och bilder. Lillasyster var snabb att hänga på. Vi gjorde "bokstavs-hopp-hagar" på gården med asfaltskritor (Från A till Ö och så ropar man varje bokstav för varje hopp). Båda barnen hade knäckt läskoden innan de började 1:an. En del bekanta hade funderingar kring huruvida det var dumt eller ej, att de lärde sig så tidigt. Men så länge även skolan ger utrymme för dem att läsa i "sin" hastighet, och anpassar böckerna efter deras föståelse och förmåga så har det inte varit något stort bekymmer (även om det är lite tråkigt att rabbla alfabetet och tjata bokstäver när man redan kan förstås).

Nu är flickorna åtta och tio år gamla. Den äldsta har börjat sluka böcker. Hon behöver inte längre ha bilder i böckerna, så nu är det kapitelböcker som gäller. Hon har gått igenom alla Lasse-Maja böcker, och de "gulliga" älvböckerna, och går just nu igenom Harry Potter-böckerna. I skolan får de själva välja lånebok, och ska läsa 15 minuter högt för förälder + 15 minuter tyst för sig själv varje vecka. Senast när hon skulle läsa högt för mig hade hon läst tyst i 3 timmar på egen hand. Det är ju såååå spännande! Hennes intresse för historia, vetenskap och språk har även börjat synas när vi går till biblioteket. Det blir faktaböcker om vulkaner, himlakroppar, runskrift och mumier.

Lillasyster läser också själv nu, men ofta turas vi om. Jag läser ett uppslag och hon nästa, eller varannan sida (beroende på hur mycket text det är och hur trött hon är). Det går fint och är roligt. På egen hand är det bra om böckerna inte är alltför långa eller har för mycket text på varje sida. Det blir böcker om gubben Pettson och Findus, Mamma Mu. Böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå, Gittan-böckerna av Pija Lindenbaum,  Barbro Lindgrens Vilda baby och Go´bokens böcker om räknemästaren Numbert. När vi går till biblioteket lånar hon ofta böcker avsedda för yngre åldrar, men även gärna faktaböcker om levande djur och fiskar, dinosaurier, pirater eller egypten.



Hur som helst är just läslusten den viktigaste att bejaka. Och den sitter ihop med nyfikenhet på olika ämnen och människor. I glädjen i att gilla historier, och att skriva och forma ord.

Språk sitter också nära kopplat till melodi, ramsor, takt och sång. Därför leker vi flitigt med ord, och har alltid gjort det. Vi leker ofta med texter på rim, och skapar knasiga och vackra rim av ord tillsammans. Hittar på visor. Den här glädjen i att lyssna och tycka om att använda språket har även smittat av sig till andra språk och till melodier. Det har också gett dem modet att tala, inte bara Svenska, utan andra språk. Glädjen i att låta det vara just spontant, busigt och roligt. Det spelar inte så stor roll om det alltid blir rätt gramatiskt eller om vi hittar på helt nya ord. Viktigast är glädjen och lusten, för om glädjen och intresset för språk, böcker och läsning redan är vunnet, är det inte så svårt att lära sig rätt sedan.

Sedan måste jag säga, att det finns många underbara sagor som har kortats ner till oigenkänlighet. De vackra  orden har många gånger bytts bort mot förkortade verk bara för att få fram kärnan i sagan. Men vem tycker att det blir spännande när historien presenteras med femton meningar? I alla fall inte jag.

Jag kikar i inredningsmagasin och förundras ofta över att det så ofta verkar saknas bokhyllor i hemmen. Kanske inte så konstigt att våra barns läslust sjunkit de senaste åren? Hur ofta ser de mamma eller pappa läsa böcker? ... Småle eller skratta till ibland ... eller kanske fälla en tår, under läsning?

Min läslust har påverkat allt i mitt liv, skulle jag vilja säga. Om nyfikenheten på människor, historier och platser är medfödd eller inte, kan ingen veta. Men helt klart har min läsning fått mitt intresse att hållas vid liv och fördjupas. Jag har kunnat dra lärdom av andras erfarenheter, vilket påverkar min världsbild. Läsningen har påverkat mitt intresse inom olika ämnen, gett mig kunskap och inspiration som jag skulle saknat utan böckerna, och hjälpt mig att inse vem jag själv är och vem jag vill vara. Vem jag inte vill vara. Självklart har den också påverkat mina tankar, mitt språk och de texter och bilder jag skapar.

Länge leve läslusten ...
... och allt spännande
som böcker och läsning kan åstadkomma!

Bildbyrå och hemsida ...

Kanske undrar ni vad jag har för mig mellan mina blogginlägg, som ju inte alls bara fokuserar kring mitt företagande och mina fotouppdrag ... och dessutom inte uppdateras dagligen.

Livet är en salig kompott av livet med familjen, jobb inom firman som fotograf & kreatör, och mitt "extraknäck" inom hemtjänsten. De flesta fotouppdrag just nu har varit "porträtt i miljö"-jobb, samt företagsporträtt ... och flera av dessa har inte velat synas på bloggen, vilket jag respekterar.

Jag har sedan 1999 varit med i bildbyrån TIOFOTO, som för några år sedan köptes upp av Nordic Photos. Jag var oerhört stolt när jag blev intagen på TIOFOTO 1999, då den var en av de största bildbyråerna och med ett oerhört gott rykte. Men det har förändrats genom åren.

Efter många års grunnande har jag nu äntligen tagit mig i kragen och går ur bildbyrån. Jag har genom åren sålt många fina bilder till reklambyråer, tidskrifter, företag och bokförlag (även under 2012). Bilderna har blivit bokomslag, hamnat i reportage, artiklar och reklamsammanhang, både i och utanför Sverige. Tyvärr "glömmer" en del att publicera fotografens namn, utan nöjer sig med ©NordicPhotos ... och jag undrar hur det går med mina bilder som NordicPhotos sålt vidare genom andra bildbyråer som Getty Images och Polfoto med fler (Alla bilder ©Polfoto står det på deras hemsida).

Det är förstås väldigt roligt att sälja bilder till Bonnier, Appelberg Publishing, Liber AB, Nordiska Tidningsbolaget, Åkesson & Curry, Gleerups, Posten Norge, Natur & Kultur, Kungliga Biblioteket, Global reporting etc. Jag borde känna mig mer framgångsrik än det syns på mitt företagskonto. Tyvärr har Nordic Photos nämligen inte varit så duktiga på att betala fotograferna, vars bilder de lever på. Nej de verkar inte vilja betala alls! Vi fotografer har fått bråka för att få betalt, och det har inte alltid hjälpt (jodå, jag har fått liiiite betalt när jag orkat ägna timmar åt arga mail och telefonsamtal till Stockholm och Island). Bildbyrån har idag skulder på  femsiffriga belopp till mig, som jag hoppas de inom kort ska betala.

Därför arbetar jag just nu hårt på att starta en egen bildbyrå. Samtidigt skapar jag en ny hemsida, främst för att jag inte kan uppdatera min gamla hemsida. Men även för att jag ska få en helhetslösning som rymmer lite mer än bara mina fotografier.

Det tar mycket tid att skissa på layout och upplägg, lösa det rent tekniskt med att finna lämplig hemsideleverantörer, lämplig plats och leverantör för administration av bildbyrån, samt att samla ihop bildmaterialet till bildbyrån. Jag ska besluta mig för layout, rubriker, undersidor och prissättning, samt betalningssystem etc.

Det ska hur som helst bli fantastiskt roligt att själv kunna styra upplägg och administration av hemsida och bildbyrå. Och fantastiskt fint att få se pengar på mitt konto när jag sålt en bild, istället för att bara få sända en faktura på en trevlig siffra (som man sedan aldrig mer ser röken av).

Dessutom kommer jag få möjlighet att konversera mina kunder, för idag tror jag knappt de vet vems bilder de köper.

Jag ser fram emot att få välkomna er till hemsida och bildbyrå inom en snar framtid!

En ny ordning ...

Jag funderar över hur vårt samhälle skulle se ut om vi vände upp o ner på alltihop. Tänk om vi kunde börja om från början och skapa en ny fungerande ordning. Göra andra prioriteringar. Skapa nya regler. Tänk om själva samhället inte var så fokuserad på ekonomi och tillväxt ... och istället tog vara på energin och kraften som finns hos människorna, naturen och materialen. Vågade se alla möjligheter. Kanske skulle något annat börja växa? ... en tillväxt baserad på något annat än pengar och materialism?


*
Den vackra falken fångade jag på bild, då han av misstag flög in på bekantas veranda när han jagade svalor. Förvirrad bland rottingmöbler, matta och väggar ... satt han så still och hämtade andan, innan han fann sin väg ut i friheten igen. Jag fångade bilden på honom, genom buskarna utanför verandan. Därav den grönskande oskarpa förgrunden.
*

Höst

Ohållbara besparingar inom omsorg

Jag arbetar extra inom hemtjänsten i Örebro Kommun, och besparingarna håller nu på att bli helt ohållbara. Politikernas beslut om vad som enligt dem är ekonomiskt hållbart, har ingenting med verkligheten att göra. 

Jag arbetar deltid i en fantastisk arbetsgrupp, som är lite speciell. Förutom att vi verkligen är engagerade i vårt arbete med de gamla ... arbetar vi både i stan på ett seniorboende, några kvarter bort i tre höghus och på landet. Vi far mellan stugor och lägenheter. Detta innebär en hel del logistik varje dag för att fungera. Politikerna kräver en hög brukartid för att ekonomin ska gå ihop, men det är nog svårt att förstå hur mycket tid vi måste ägna åt själva logistiken och allt annat, utöver själva omvårdnaden hos de gamla. 

Självklart är själva restiden mellan dem vi hjälper en stor "tid-ätare" (och kostar förstås Kommunen en hel del bensin). Väderlek och underlag varierar, och när restiden i planeringen blir kortare och kortare, undrar man hur det är tänkt att vi ska lösa detta. Vi kan ju inte köra olagligt snabbt, och vi kan inte heller förhindra traktorer och kossor från att hamna i vår väg ... för att inte tala om vinterns otäcka väglag. Snöstorm och halka om kvällen i mörkret, med vildsvin och rådjur vid vägkanten. 

Mellan dem vi hjälper måste vi åka till något av grupprummen i stan eller på landet, för att hämta/hänga in nycklar, ladda och tömma matväskor på matlådor och frys-klampar. Vi måste även telefonera/sammanstråla med kollegor för att byta larmtelefoner före/ efter arbetspassen. Vi ska hinna tanka bilar och raskt lösa eventuella problem med dem. Mellan seniorboendet och höghusen får vi promenera eller hämta nycklar till cyklar ... som förhoppningsvis fungerar och hittas. 

Vi arbetar med människor, och då är inte allt förutsägbart och kan styras uppifrån. Vissa dagar har vi många larm och andra dagar är det lite lugnare, men varje dag är unik. Förutom allt praktiskt arbete med att hjälpa de gamla, ska vi även ägna oss åt att dokumentera vad som händer under dagen. Vi ska rätta vår TES, arbeta som kontaktpersoner och uppdatera besöksplaner, boka sjukresor till läkarbesök och samtala med anhöriga. Vi har alla stort ansvar att meddela information till sjuksköterskor och kollegor. 

Vid dagpass börjar vi jobba kl 7 och har bara 30 minuters inplanerad rast vid 11-snåret, även när vi slutar jobba kl 16. Ingen av mina kollegor köper längre några kaffepaket för eventuella raster, de finns helt enkelt inte. Det är påtagligt ofta den enda rasten vi har, går om intet för att något oförutsägbart inträffar. Kanske en dusch tar längre tid än planerat, eller att ny-upptäckta sår behöver omläggas. Vi kanske upptäcker att personen vi hjälper mår dåligt, och behöver konsultera sjuksköterska eller kollegor. Får ett larm som vi måste ta oss till och lösa (de är aldrig planerade). Konsekvenserna blir snabbt tidsslukande, och det är inte alltid vi kan lösa det hemma hos den gamla (tiden kommunen får betalt för). Rasten kan man oftast inte ta igen senare, då är det ju andra som behöver hjälp. 

Det är ofta vi under en arbetsdag ska arbeta både i stan och på landet. Jag kan börja med att åka bil för att ge medicin hos en person, köra vidare för att dra på en annan person stödstrumpor och hjälpa en tredje med dusch på landet. 

Jag har precis påbörjat utbildningen i Treserva. Även om tanken med det nya systemet är gott, så upptäcker man på en timma att det dels finns problem med systemet, och det är skrattretande att inse att dokumentationen skulle kräva ca 30 minuter/personal varje dag för att fungera. Något som vi aldrig kommer att få under befintlig besparingsbudget. 

Nu ska vår arbetsgrupp försöka dra ner ytterligare på personal för att försöka hålla politikernas budget. Vi ska jobba snabbare och bättre med mindre personalstyrka, trots att vi arbetar på fler platser och har fler att hjälpa än för ett år sedan. Chefen och arbetskollegor har svårt att förstå hur vi ska kunna genomföra detta, även om vi hela tiden försöker med olika strategier och medel. Konsekvensen är ständig stress, nya scheman titt som tätt, fler sjukskrivningar och fler misstag. Jag är oroad att alla mina kollegor snart kommer vara endera sjukskrivna eller ha lämnat sina tjänster. De här besparingarna kommer att kosta Örebro-Kommun mycket mer än vårt jobb kostar idag. Vi vill ju alla göra ett bra jobb, men det måste ju också finnas förutsättningar för att KUNNA göra det. 

Sedan undrar jag vilka gamla människor som i framtiden kommer vilja ha hjälp av Örebro Kommun? Finns det någon politiker som vill byta en arbetsvecka med oss inom hemtjänsten, under de förutsättningar som de ger oss idag? Nu planeras att vi ibland ska göra delade pass både i veckor och på helgerna (jobba 07-22, med några timmars paus mitt på dagen). Detta är ett ansvarsfullt och viktigt jobb vi utför. Vi ger medicin och omlägger bensår, trär på stödstrumpor och värmer mat, duschar damer och herrar ... och smörjer värkande kroppar. Vi ger insulin, sondmatar och byter stomipåsar. Vi sällskapar de gamla och tröstar de ledsna och ensamma. Kramar dem och stoppar om täcket eller sjunger en godnattvisa innan de somnar. Vi hjälper dem oavsett om de är ledsna eller glada, friska eller sjuka ... ja även om de har fått vinterkräksjuka. 

Det här är viktiga människor vi hjälper. De har levt ett långt och många gånger hårt liv, och det är inte alla som har anhöriga som bor nära och kan eller vill hjälpa. Vem ska hjälpa våra far- och mor-föräldrar, mamma eller pappa, när de blivit för gamla för att klara sig själva? Hur vill vi att de som hjälper dem ska arbeta? Jag har ett underbart deltidsjobb, tillsammans med mina fina kollegor och de underbara gamla. Det är ett ansvarsfullt jobb. Givande, lärorikt och lustfyllt. Otroligt uppskattat av dem vi hjälper. Men det måste finnas förutsättningar för att göra jobbet bra ... annars vill ingen varken jobba för, eller ha hjälp av Örebro Kommun. 

Omvårdnad MÅSTE få kosta.

*

Verdandi´s surströmmingsskiva ...

För några veckor sedan erbjöd Verdandi  surströmmingsskiva till alla som ville deltaga, i sin stuga vid Tisarbaden. Jag följde med för att fånga bilder till HandelsNytt.

Jag följer den snirkliga vägen från Hallsberg mot Tisarbaden. När jag kommer in i det lilla området fyllt med sommarstugor i varierade modeller, blir jag tvungen att stanna och invänta den vita minibussen som är på väg hit ut. Lite svårt att finna rätt stuga är det allt. Utanför fönsterrutan svärmar knotten. Några minuter senare kommer minibussen, och några vägkrokar längre fram når vi stugan.

Den slitna stugan har tillhört Verdandi under många, många år ... och ligger där i slutet av vägen med utsikt över sjön Tisaren. 1926 påbörjades husbygget, och brädorna forslades med cykel fram till strandtomten.

Huset har renoverats i omgångar. Det syns tydligt på de olika stilarna från olika epoker. Verdandi skulle varmt uppskatta ett bidrag som hjälpte dem sätta stugan i ett bättre skick. Den har stora renoveringsbehov, men får fungera tills vidare ändå. Ja för använder den, det gör de verkligen!

Ja, ikväll är det surströmmingsskiva för alla som önskar. En minibuss har hämtat upp deltagare i Örebro, och en annan i Kumla. Personal och gäster samlas vid 18-snåret vid stugan, och vi blir runt 14 personer runt borden. Inledningsvis skiner solen när vi anländer, men snart tornar mörka regnmoln upp sig över sjön. Det är regn i luften, så maten dukas fram på långbord inomhus, på den inglasade verandan. Människorna som sluter upp ikväll är en härlig och brokig skara människor, som alla verkar ha nära till skrattet. En avspänd, välkomnande och mysig stämning infinner sig snabbt runt borden. Vi kan njuta av att beskåda och lyssna på regnet som nu öser ner strax utanför.

På borden finns allt som behövs för en riktig surströmmingskiva. Röda Ulven´s gul/röda konservburkar öppnas utomhus i en plastpåse, för att vi ska slippa den värsta lukten. Sedan hamnar burkarna på långborden invid potatis, finhackad lök, mjukt och hårt tunnbröd, smör, kryddiga ostar och läskedrycker. Det blir Fanta, cider och julmust för alla att dricka.

Medan regnet yr utanför fönstren tar alla ivrigt för sig av maten. Småpratar om maten, vädret, surströmming i allmänhet och i synnerhet.

Lisa sträcker sig efter ännu en burk surströmming.

- "Tänk att någon kan hitta på något så gott!"

utropar hon medan hon ler mellan tuggorna ... och lägger på en ny surströmming på sin tunnbrödmacka.

Det här var premiär för mig. Jag har aldrig varit i närheten av en surströmming tidigare. Jag hade hört  att lukten är värst, och om man bara smakar så är det "mums filibaba" ... i alla fall om man har redigt med tillbehör. Jo förutom att en del sagt att det är fantastiskt eller smakar "pyton". Eftersom jag inte tyckte lukten var så farlig som väntat, och deltagarna uppmuntrade vid att smaka, så beslutade jag mig för att passa på att prova. 

Jodå, några tuggor fick jag allt ner tillsammans med de goda tillbehören ... men jag måste erkänna att jag inte lyckades få ner hela surströmmingsfilén. Jag beslutade mig snart för att jag inte kunde få ner den ruttna fisken. För dem som ville vara med i det trevliga sällskapet, men inte smaka på surströmmingen, erbjöds även grillad korv med bröd. Själv nöjde jag mig med en enda tunnbrödmacka.

När alla var mätta och belåtna hade regnet lugnat sig och solen sken upp strandtomten och det lilla lusthuset på gräsmattan. Några satte sig och betraktade solstrålarna som smekte bryggan och vassen. Det var helt klart en trevlig kväll, även om jag resten av kvällen hade bekymmer med att få bort surströmmingssmaken ur munnen.

Jag åker gärna på en till surströmmingskiva igen. Ja, och jag sällskapar mer än gärna Verdandi vid fler tillfällen. Men nästa gång hoppar jag nog över själva surströmmingen och håller mig till tillbehören.

Om några veckor ska Verdandi ut med båten här i Tisaren. 

Då blir det kräftfiske ... inför kräftskivan!

Länk till Verdandi och deras egen lilla text om sin verksamhet:

Verdandis värderingsgrund är att "alla behöver behövas".

Alla människor behövs i kampen för ett rättvist och solidariskt samhälle och alla behövs i samhället. Alla har erfarenheter, kunskaper och resurser som kan frigöras och tas tillvara.
Alla behöver behövas helt enkelt.

http://www.verdandi.se/index.asp?dir=om_verdandi

11 september och Ground zero ...

För att hedra dem som dog den 11 September 2001, återpublicerar jag idag tre av mina bilder från mitt besök vid Ground zero, New York 2012. Mina tankar från besöket finner du i länken inunder bilderna.

http://ninahellstromfotokreator.blogspot.se/2012/03/newyork-ground-zero.html

Att vara medmänniska ...

Allt som oftast hamnar jag i situationer där jag känner att jag måste agera utifrån hjärtat. Detta oavsett vad jag egentligen har för mig eller vart jag är på väg. Ibland måste man lägga åt sidan sin egna intressen och planer, för en vän eller främlings skull. Det är tillfällen och ögonblick där det är viktigt att någon ser, hör och bryr sig.

Idag var det en 10-årig muslimsk flicka som cyklade in i en bil några meter ifrån mig. Hur illa skadad hon blev vet vi inte ... men hon grät och klagade, och det såg ut som hon skadat sin arm. Det syntes på sättet hon rörde sig. Tyvärr ville hon inte alls prata med varken mig eller bilföraren, utan sprang iväg från oss. Som tur var kände jag igen flickan och vet vilken klass hon går i (och på vilken skola). Så jag tog kontaktuppgifter på bilföraren och lovade ringa honom när jag vet hur det gått för flickan. Han var också han orolig och undrar hur hon mår nu. Så fort jag kommit hem ringde jag skolans fritids, för att be dem meddela flickans fröken om vad som hänt. Om hon inte kommer till skolan, eller om hon verkar må dåligt imorgon, så vet i alla fall någon på skolan vad som hänt, och kan skicka henne till skolsyster, eller fråga hur hon mår. Av det lilla jag sett anar jag att hon kanske varken berättar för sin familj, eller visar om hon har ont. Ja så nu får jag framöver försöka ta reda på hur det gick för henne, så jag kan lugna bilföraren.

För någon vecka sedan fann jag en ensam fem-åring i mitten på en vältrafikerad gata. Han påstod att han fick gå och handla själv, men även om det kanske var sant, kände jag att han var för liten för att jag skulle kunna bara acceptera hans svar och lämna honom där. Han kunde ju också ha rymt från dagis, eller hemifrån. Så jag följde honom hem, vilket visade sig ligga ca trehundra meter från affären. Han hade alltså gått inte bara över en gata utan trafikljus, utan på en cykelbana där cyklar och mopeder kör ruskigt snabbt ... och över Svartån (den är ca 10 meter bred, och både djup och ström). Jag gav mig inte förrän jag funnit gossens pappa. Jag berättade vart jag funnit gossen, och att jag tyckte han var i minsta laget att spatsera så långt bort på egen hand. Om han blivit nyfiken på änderna och trillat i ån hade det dröjt länge innan han skulle saknats, och det hade blivit svårt att finna anhöriga om han råkade ut för en bilolycka. 

Jo, sådana där små händelser dyker då och då upp. Tillfällen där man inser att man är just det: Medmänniska. Och att det är viktigt att vara just det. För tänk om det en dag är jag själv, en vän eller  mina barn som behöver få hjälp i nöden ... då hoppas jag att någon ser, hör ... och vågar agera. 

Bilderna jag visar är två äldre symbolbilder, som jag ursprungligen skapat till två olika teaterföreställningar ... och som senare sålts flitigt genom bildbyrån Tiofoto (/Nordic Photos). 

* Den första bilden skapade jag för en amatörteateruppsättning vid namn "Först föds man ju" av Line Knutzon. Förutom uppdraget att ordna fin affischbild, stod jag för ljussättningen av föreställningen. Föreställningen fick mycket goda rescensioner och det var ett nöje att få vara med och arbeta med den. De flesta av deltagarna i produktionen arbetar numera professionellt med teater, dans och TV-produktion. 

I föreställningen bar varje skådespelare inledningsvis på varsin plastpåse med sitt hjärta i. Därav motivet på affischbilden.

* Den andra bilden fotograferades för teatergruppen "Teaterkängan", som spelade "Doktor Semmelweis". En föreställning som handlar om läkaren som såg sambandet mellan friska patienter och läkare/vårdare med rena händer. Det var inte den här bilden som blev affischbild (de valde en bild med bara kvinnohanden), men denna bild har sålts vid ett flertalet tillfällen genom bildbyrån.

De får idag fungera som symbolbilder för att vara medmänniska ...