tisdag 26 februari 2013

Födelsedag!

(Klicka på inlägget för att läsa det i sin helhet!)

Idag firar jag 42 år av härligt liv! 
Jag känner mig så oerhört tacksam över allt underbart jag varit med om och allt vackert jag har.

Det har varit en riktigt fin födelsedag, som inleddes med att familjen väckte mig med sång och födelsedagsfrukost på sängen. Och som avrundats med kinamiddag med familjen över glada samtal, och därefter låg vi helt deckade av all mat och lyssnade på 8-åringen som läste högläsing för oss andra. Så mysigt!

Däremellan har det hänt mycket trevligt. En reklambyrå bekräftat nöjd med min bild, samt trevligt konverserande med andra kunder och bekanta. Gratulations-hälsningar över telefon, sms, mail och i form av fysiska, verkliga kramar. Jag har även skapat bild med wow-faktor och gått på bokrean och fyndat böcker till mig själv och till barnens födelsedagar. Solen sken på mig under promenaden, och jag passade även på att ordna detta självporträtt till Örebrokompaniets hemsida, för PennyBridgeCollection-tävlingens räkning. Jo, så här såg jag ut idag alltså. 42 år gammal... eller 42 år ung! Det beror ju på hur man ser det. Mitt i livet känns rätt fint vill jag lova!

Imorgon firar vi också... 
och tänk att jag tycker det är så häftigt 
att min man föddes på Örebros BB bara några timmar efter mig!

*

måndag 25 februari 2013

Boksläpp: Nätverket Brudarna


NÄTVERKET BRUDARNA fungerar som ett forum för svenska kvinnliga professionella fotografer. Vi är idag 135 stycken medlemmar. Jag har varit med i nätverket sedan 2007, och har bland annat deltagit i en av Nätverket Brudarnas landsomfattande utställningar: Konstrundan, 2008 . I Örebro gjorde jag det tillsammans med fotograferna Ulla-Carin Ekblom och Karin Foberg, på Galleri Nord med titel "Från Hjärtat". I år ger Nätverket Brudarna ut vår första bok på Brännvidd Förlag, med boksläpp på Galleri Axel i Stockholm den 8 Mars. Vi har även boksläpp i Berlin den 30 Mars på Galleri tête.

Varmt välkomna!

*

måndag 18 februari 2013

Penny Bridge Collection



Jag har anmält mig till PennyBridgeCollection. En designtävling vars mål är att skapa nya produkter som ska marknadsföra Örebro (Öre-bro = penny-bridge).

Spännande och roligt är det... och lite nervöst. Jag har massor med roliga idéer, men bidragen ska vara inne redan om en månad. Man har ju inte direkt tomt i almanackan.

Jag har i alla fall massor med roliga idéer. Många av dem skulle jag inte hinna bli klara med, på så kort tid. Och en del skulle inte hålla sig inom de ekonomiska ramarna som finns för produkten i tävlingen.  Nu måste jag bara raskt besluta vilken av de idéer jag har, som är bäst och praktiskt genomförbara inom en månad, och som håller sig inom den prisklass som tävlingen satt.

Oj vad det ska bli spännande att se vad jag får till!
Ibland jobbar man kanske bäst under tidspress?!

;)

*

lördag 16 februari 2013

En vanlig dag...



Inga dagar är lika, men här är en av alla mina dagar... där jag fokuserat på halvtimma/heltimma och vad jag gjorde just då. Ni får alltså inte veta allt som händer mig,  till exempel under kvällen (en del hemtjänstbesök är bara 2-3 minuter långa). Här får ni följa mig en helt vanlig dag... en fredag i februari 2013.


07.00 - Väcker flickorna och plockar fram frukost. Idag blir det en kopp te, och så fyller jag en vacker blå 100-årig tallrik med turkisk yoghurt, keso, mandlar och blåbärs-proviva. Flickorna äter mjölk och musli framför Bolibompa. Maken har åkt till jobbet innan vi ens vaknat. Själv läser jag DN och gläds över min frukost tillsammans med min papperstidning, som jag bara har helgprenumeration på. Fint att hinna läsa intressanta artiklar. Uppskattar det särskilt som jag var missnöjd med min tidigare morgontidning. Alternativet digital morgontidning är för mig inget alternativ... inget nöje. Jag vill BLÄDDRA vid frukostbordet. 

08.00 -Vi är på väg till skolan. Yngsta tösen ska åka skidor på idrottslektionen, så hon åker skidor till skolan. Jag sällskapar. Storasyster har gått på egen hand och skymtar en liten bit före oss på den långa raka gångbanan mot skolan. Det går lite långsamt eftersom skidorna är lite för små och vinterkängorna ibland trillar ur sitt fäste. Det är nollgradigt och mycket snö, men moddigt på gångbanan. Mulet men ljust, och inte alls särskilt kallt.

09.00 - Hemma och förbereder mig inför dagens fotouppdrag. Mailar min kund angående dagens fotouppdrag och ringer några jobb-samtal. Kollar så kamera-batterierna är laddade och formaterar minneskort. Kikar in en sväng på facebook och klickar mitt dagliga klick för att rädda skog på naturarvet.se.

10.00 - 12.00 - Har egentligen gott om tid till dagens fotouppdrag, men ger mig av i god tid för att hinna kika på ljus och miljö. Jag ska fotografera barnverksamheten i kyrka och församlingshem till Svenska Kyrkans informationsmaterial. Anar redan innan att det kan bli spännande och oförutsägbart. Barnen är små och varken barn eller föräldrar vet om att jag kommer. Väl framme visar sig det vara tur att jag är tidig, för tack vare det kan jag fånga fina bilder på barnen när de har "gympa". I kyrkan pågår begravning som drar ut på tiden, så när vi ska dit vill föräldrarna hem med sina telningar. Några får vi i alla fall med oss, och fångar dem på det sätt som fungerar med några trötta barn i småbarnsåldrar. Strax vill mammor och pappor hem med sina hungriga barn. Fångar i alla fall fungerande och fina bilder på de rörliga motiven. De verkade rätt glada över att även jag krälande under ett piano i församlingshemmet och på mattan i kyrkan.

13.00 - Har handlat på vägen hem från fotouppdraget och har en halvtimma på mig innan jag ska hämta flickorna på skolan. Steker en halv zucchini och två ägg, som jag äter helt raskt med lite salt och peppar, medan jag tömmer minneskort.

14.00 - Jag har hämtat barnen i skolan och ser till att 8-åringen får i sig ett raskt mellanmål hemma, samtidigt som vi tar  med fiol och notbok. Mot fiol-lektionen med bil. 10-åringen vill inte med, utan vill roa sig själv hemma. På vägen dit berättar min dotter om vilket äventyr skidturen blev.

14.30 - Vi sammanstålar med min mor på Kulturskolan. 8-åringen går in till fiolfröken, medan jag och min mamma breder ut hennes akvareller över bordet i entrén där andra elever och föräldrar väntar på sin lektion eller sina barn. Jag ska ha en gemensam utställning med min mamma om en månad, och då är det viktigt att kommunicera så att utställningen blir bra. Vi kommer överens om vilka av hennes målningar som ska ramas.

15.00 - Fiollektionen slutar. Jag har hunnit vara med och lyssnat en liten stund. Fick även vara med och spela på någon låt, då fiol-fröken tycker jag kan spela alla "fiss". 8-åringen älskar sina fiollektioner, men det har på sistone varit lite tråkigare när vi ska träna hemma. Fröken och hennes praktikant ger oss förslag på hur det kan bli roligare att öva hemma. 

16.00 - Har hunnit stjutsa hem min tös och tagit mig till mitt andra jobb som vårdbiträde inom hemtjänsten. Barnen får vara ensamma hemma någon timma tills min man kommer hem från jobbet. Dagens pass är planerat 15.45 - 22. Jag har just idag inte varit här på två veckor, så jag uppdateras lite kort av mina kollegor om det mest aktuella. Prick klockan 16 sitter jag på mitt första besök, hos en dam som bara behöver tillsyn och en pratstund.

16.30 - Är hemma hos en förtvivlad dam. Allt jag kan bjuda är kramar, ögon och öron som lyssnar. Hålla hennes händer. Hon tycker synd om mig som ska behöva sitta där och höra om hennes elände, och att jag nog önskar jag slapp ifrån henne. Jag säger att allt jag vill är att finnas just här och nu för henne, och att jag inte alls önskar vara någon annanstans. För just henne behöver jag ju finnas här och nu, och det är det jag vill. Ingen annan behöver mig mer just nu än hon. Jag berättar att jag valt att jobba med det här just för att jag vet att jag behövs, och för att jag vill känna att jag gör något viktigt för någon som behöver mig. Hon tackar mig och säger hon ska försöka minnas det när hon känner sig helt övergiven och oälskad.

17.00 - Jag är hos en man som jag ska hjälpa få till kvälls-smörgås, men han har redan ätit själv och tagit på sig pyjamas. Han vill gå och lägga sig. Jag ger honom den hjälp han behöver. Nu vill han sova, säger han, för han sov så förskräckligt dåligt igår natt. Jag erbjuder mig att sjunga en godnattsång. Han ler stort och undrar om jag verkligen vill det. Säger att han själv nog inte kan sjunga. Han kryper ner under täcket, och så släcker jag hans sänglampa. Jag sjunger "Ack så skönt, slumra in, i bädden så fin...." och den gamla mannen ler så stort med stängda ögonlock. -Tack, den var fin o har jag aldrig hört, säger han när jag sjungit klart. -Nu sover jag nog gott inatt tror jag, säger han. Godnatt... och tack! hör jag, innan jag stänger dörren om honom.

17.30 - Jag skulle haft min rast mellan 17-17.30, men eftersom jag blev lite sen hos ledsna damen  bland annat (stannade nära dubbla inplanerade tiden för att trösta den gråtande kvinnan), ligger jag lite efter tidsplanen. Jag har bara 13 minuter kvar av rasten innan nästa planerade besök, men jag hinner äta en halv "bar", dricka vatten och gå på toa. Byter nycklar och springer mot några kvällsmål- och medicin-besök.

18.00 - Jag rostar en smörgås och ordnar kvällskaffe åt en av de gamla. Vi småpratar om livet i allmänhet och i synnerhet. Eftersom hon nästan inget ser har jag skurit smörgåsen i bitar och hjälper henne finna smörgåsbitarna med sina sökande fingrar. Vi småpratar om ditt och datt, och har det allmänt trevligt.

18.30 - Jag kommer till en dam som jag ska hjälpa få en kvälls-smörgås. Hon ligger till sängs i mörkret när jag kommer. Hon vaknar och undrar om det är morgon. Jag säger att det är kväll, och jag hade tänkt ordna henne ett litet kvällsmål. Hon säger att hon inte mår bra, men vet inte på vilket sätt... det känns bara som hon inte mår bra alls. Liten smörgås äter hon ändå, men vi kontaktar en sjuksköterska då jag finner anledning till det. Sjuksköterskan ska komma förbi lite senare.

19.00 - Jag är på ett längre besök hos en dam för att hjälpa henne i säng. Vi är nästan klara med tandborstning, medicin etc och jag väntar på  min dubbelbemannings-hjälp. Det är en annan grupps personal som ska hjälpa mig, eftersom jag är ensam i stan i min grupp vid den här tiden (de andra far runt på landet mellan stugorna). De som ska hjälpa brukar ringa och kolla hur vi ligger till, men ikväll har ingen hört av sig. Jag ringer de inlagda numren och vid tredje försöket svarar de. De har blivit "en man kort" ikväll, då en personal inte kommit på sitt pass och inte ersatts. De försöker helt enkelt jobba in en saknad personals pass, vilket blir snoigt. Jag och damen tar det lugnt i väntan på hjälpen, som kommer förvånansvärt snabbt. Jag hinner även träffa sjuksköterskan för rapport medan vi väntar, och få tillbaks hennes nyckel som jag tidigare lånade ut för besöket. När min hjälp med lyftet kommer är vi redo, och det går raskt. De sista bestyren klarar jag på egen hand. Jag och den gamla damen nynnar tillsammans på en 100-årig visa vi båda kan, medan jag drar av stödstrumpor, breder täcket över damen, släcker och så önskar henne God natt.

20.00 - Hjälper en gammal dam av med stödstrumporna.

20.30 - Nu har jag fått sätta på mig vinterkappan och gett mig ut för att istället vandra mellan lägenheter. Jag har med mig en matlåda som tidigare personal glömde ta med. Det är mat till söndag, så det var inget problem, men den ska till rätta kylskåpet ikväll. Den ska till en sjuk äldre dam som klagar på städningen. Hon undrar om de har någon städutbildning så dåligt som de städar. Det är damm kvar på bokhyllorna, och inte har de skurat bakom sängen och under mattan (jag ser inget anmärkningsvärt). Jag undrar om hon pratar med dem som städar, och hon svarar att hon tycker mycket om personalen, men att hon inte törs klaga. Sedan kommer hon på att hon nog ska skriva ett brev om hur hon önskar få städat. Det tycker jag är en bra idé. Då behöver ju inte städerskorna känna sig kritiserade, utan det blir bara ett förtydligande av vad hon önskar få gjort.

21.00 - Kommer hem till en dam som krupit i säng i mörkret. Hon blir så glad att jag kommer. -"Oh vad överraskad och glad jag blir, är det duuuu!" Jag knäböjer vid hennes säng och kramar om henne. Hon smeker min kind och berättar förtroligt för mig om sin senaste operation och om hur trevligt hon hade med sin familj därefter, även om själva operationen förstås var obehaglig. Hon berättar leende, med stora varma ögon om dem hon delade rum med på USÖ. Det kom en kvinna som målade naglarna på alla som ville, även en karl ... men han tordes inte. Jag trär av henne hennes strumpor i sängen och ger henne ännu en godnatt-kram innan jag går. -"Kom snart igen!" ropar hon ur mörkret efter mig.

21.30 - Är hemma hos en gammal man och hjälper honom av med stödstrumpor och att smörja fötterna. Han pratar om sin älskade fru som dog för några år sedan. Han pratar om fotvården han är så nöjd med och om en ny folkmusikgrupp som hans son tipsat om. Jag skriver av namnet på gruppen, som jag inte känner till. Nu ska han sätta på sig hörlurar och lyssna på dem ännu mer, och uppmanar mig att Googla på dem så ska jag nog finna något som kommer förgylla min helg. Jag tackar för tipset, det ska jag verkligen göra!

22.00 - Kommer hem till en gammal dam som jag ska hjälpa med avklädning. Hon står i köket och letar efter något papper som hon glömt var hon lagt. Jag ger henne en kram och ber om ursäkt jag är så sen, men hon säger att jag nog inte är senare än någon annan. Dessutom tycker hon att hon kan klä av sig själv. Det är bara stödstrumporna och BH´n som inte går. Jag hjälper henne med detta, och sedan säger hon att hon klarar sig själv. -Jag ska vara uppe en stund till, säger hon glatt. Du låser väl ordentligt om mig?". Jag låser ordentligt om henne efter att ha önskat henne en fortsatt trevlig kväll.

22.30 - Har promenerat kvarteren från mitt sista besök i mörkret och snömodden. Hängt in nycklarna och loggat in mig i datorn. Nu ska jag rätta min TES (det kan man göra en annan dag, men eftersom jag inte vet när jag ska jobba härnäst är det bäst att göra det nu). Och så ska jag förstås dokumentera sådant som bör förmedlas till morgondagens personal.

23.00 - Så här sent brukar jag inte komma hem efter ett hemtjänstpass, men ikväll svänger min bil in på vår gata prick klockan 23.00. Nu ska jag stoppa något i magen, krama min make och mina barn (som sover), och sedan varva ner lite framför TVn. Nu tar jag helg-ledigt!





torsdag 14 februari 2013

Kanske kärlek är allt...


I konsumtionens skrikande brus
kan det vara lätt att glömma
att det är själva kärleken
som är allt...

*

onsdag 13 februari 2013

Hoppets tecken - Hans-Erik Nordin


Idag besökte jag Nikolai kyrkan i Örebro, för att kolla miljö och ljus inför en fotografering som ska ske i kyrkan. Jag tycker det är roligt att se Hans-Erik Nordins bok "Hoppets tecken" med omslagsbild av mig, till försäljning i kyrkan. Bilden såldes genom bildbyrån Tiofoto för ganska många år sedan, och då utan att jag fick information om vad den skulle vara bokomslag för. Så kan det vara när man säljer arkivbilder till bokförlag. Undrar vilka fler böcker mina bilder pryder...

tisdag 12 februari 2013

Souvenir - utställning


Varmt Välkomna till utställningen Souvenir. Idag har jag blivit klar med affischen. Jag presenterar tillsammans med min mor Lena Hellström, bilder på gemensamt tema. Lena visar sina vackra akvareller och jag mina fotografier skapade för Souvenir. Jag har fångat magiska måleriska bilder under långa exponeringstider. Ljus och kamerarörelser har varit min pensel och varierade motiv min färgpalett. Vi välkomnar er att ta del av vår konst, i Nora Konsthall - biblioteket 16 Mars - 13 April 2013. Vernissage 16 Mars 2013. Kom och se! 

Vernissage 16 Mars 11.00 - 13.00

Öppettider: Mån 10-18
Tisdag - Fredag  10-17
Lördag 10-13
Söndagar stängt

fredag 8 februari 2013

Konstutställning till förmån för Rädda Barnen


Varmt Välkomna till en Konstutställning, till förmån för Rädda Barnen. Vernissage idag! Jag har lämnat in mitt bidrag, och sett spännande och fina bidrag från andra konstnärer. Hoppas att många väljer att köpa sig ett konstverk till sitt hem eller företag, så att vår konst kan både förgylla en vägg (eller en lokal), och att vi samtidigt kan rädda barn. Kom och titta. Var med och Rädda Barnen...

torsdag 7 februari 2013

Ordets makt...



Jag funderar mycket kring ord. Deras makt, och respekten inför dem... eller den obefintliga respekten för dem.

För om du verkligen tänker efter så har orden en oerhörd kraft. Ja de kan verkligen förändra din värld fullständigt.

Du får som liten höra att du är älskad, eller till besvär. Dina föräldrars liv skulle varit så bra om du inte fanns, eller var ingenting innan du kom till dem... som en guldklimp och gjorde dem fullkomliga. Fula ord från vuxna och barn kan ge dig allvarliga men för livet. Få dig att förlora självkänsla och tron på din egen förmåga. Tro att du är ful eller bara helt fel. Jämnt. Eller så får du höra att du är duktig, och fin som du är. Att det var ett gott försök även om det inte gick så bra, och att man blir bättre av att träna... vilket får dig att känna dig stolt över det du faktiskt klarar och nyfiken på att lära mer. Kanske får du höra att du kan bli vem du vill och göra vad du vill, bara du är tillräckligt nyfiken och tränar tålmodigt. Det är klart att du formas av orden! Det är klart att du känner deras kraft, när de riktas mot dig.

Ord har läkande kraft. Och ord kan skrämma eller till och med döda. Ord kan förändra hela vår verklighet på ett ögonblick. På gott och ont. Ord upplyser människor dagligen i olika frågor. Orden får oss att bli duktiga och utvecklas inom våra olika intressen och yrken. Om orden kommer från dem som vet mer än oss, kan orden vi hör och läser i böckerna få oss att bättre förstå vår omvärld och människorna i den. Vi kan få nya idéer av att inspireras av andras erfarenheter och uppfinningar. Vi kan sprida vår egen kunskap och våra erfarenheter. Vi kan också luras att tro på vad som helst. För dem som vet hur man använder orden kan man luras att köpa saker man inte vill ha, eller bli med i en sekt eller grupp människor som lever i en förvrängd värld. Vi kan luras att se något som någon sjuk ser, om denna person har förmågan att förmedla denna känslan med sina ord och vi är känslomässigt instabila eller upprörda. Ord kan vara kritiska och ifrågasättande, och få oss att ändra åsikt i en fråga på bara några minuter om ämnet och orden är väl valda och övertygande.

Vi kan dela våra egna tankar och funderingar. Dela våra erfarenheter och kunskaper med våra medmänniskor. Lära andra genom att använda våra egna ord, genom att berätta eller skriva ner dem.

Ord kan få oss att bli fullkomligt lyckliga. Och ord kan förstöra oss, för resten av våra liv.

Jag ser hur respekten för orden och deras kraft upplöses mer och mer. Fler och fler människor menar inte längre vad de säger. På skolgården ropar barn fula ord till varandra. Många gånger vet de inte ens vad de betyder. Vad är ett svärord? Vad är ett könsord? Vad är en kränkning? Finns det orsaker som vi bör ta till oss, för att fundera på om vi verkligen måste släppa ut de där otrevliga orden ur vår mun. Första gången är de kanske spännande för en del att prova i sin mun, men betyder de något den hundrade gången? Har de förlorat sin kraft och "smutsar" istället bara ner vår gemensamma omgivning med sin närvaro?

Bryr vi oss om vad orden gör mot oss?

Jag HATAR korv!
Personligen är det inte mycket jag hatar. Hat är ett starkt ord. För mig lika starkt som mord ungefär. Kanske måste den som hatar en korv vara vegetarian och vara så upprörd över att djur dödas, så att hatet sitter i att ett djur dött och måste bli en sorglig korv. Jag kan inte komma på en enda maträtt eller ingrediens att hata. Jag kan känna avsky, eller tycka något är vidrigt eller äckligt att äta (typ soppa med simmande koögon i) men hata?!

Svordomar är en fråga för sig. Vuxna svär högt och lågt nu för tiden. Det är lite olika hur mycket, beroende på vilka människor man rör sig med. Religiösa kretsar klarar sig lätt undan, medan det bland övrig befolkning både kan vara vanligt och ovanligt. Men varför svär så många barn redan i lågstadiet? Vet dom var svordomar har för bakgrund och varför man svär? Funderar ingen över det faktum att om man använder vissa ord dagligen så förlorar dom sin kraft?

Om vi använder fula ord hela dagarna så förlorar de både sin innebörd och sin kraft. Till vems glädje? Nu för tiden är det väl inte en enda människa som ropar "shit!", som tänker på att de egentligen ropar ut en "bajskorv". För hundra år sedan betydde det att man kallade på djävulen, när man sa jävlar.  Man "missbrukade sin guds namn" när man sa "Herregud". Men nu för tiden är det nog starkare att skrika "JÄRNSPIKAR" om man slår sig på tummen, än att använda en riktig traditionell svordom.

Varför har det blivit så här?
Vill vi verkligen att orden och språket ska fortsätta att utvattnas?


Jag går vidare i tanken. I att säga/skriva saker som man inte menar eller står för.. 
Jag har många vänner och bekanta. Det finns de som är mig likasinnade och andra med åsikter och värderingar som inte stämmer med mina. Jag tycker det är spännande att höra hur de tänker och varför de har valt att tycka som de gör. Jag har upptäckt att en del av dem säger saker som de egentligen inte menar. Det är först när jag frågar vad det är de egentligen säger, som det kommer fram att de "bara sa så", för att uttrycka frustration eller ilska. Menar du verkligen att ..., säger jag. Nej, det menar jag ju inte egentligen, jag ville bara uttrycka...

Men varför inte istället säga och skriva det man verkligen menar?
Det behöver inte bli fler ord eller ta längre tid att säga. Man väljer bara ord som man står för helt enkelt. Blir det helt fel ord som skuttar ur munnen på en, kan man ju faktiskt också uttrycka en ursäkt eller förklara sig. Ja i alla fall om inte alla närvarande är införstådda. 


Jag ser också en mycket otäck utveckling. Det är att när man möter människor oftare över en mobiltelefon eller internet, istället för öga mot öga... då kan man börja tycka och skriva både ord och meningar som man varken menar eller skulle säga till varandra i verkligheten. De har liksom förlorat sitt värde. Det blir också lättare att tycka saker, eller kommentera främmande människors tankar. Det är lätt att glömma att det är många som läser inlägg och kommentarer på till exempel bloggar, facebook och forum. Människor man inte vet något om. Det är lätt hänt att trampa i klaveret förr eller senare, hur vänlig man än är. Ibland kan konversationerna spåra ur, för att man inte känner varandra personligen. Man vet inte vem man talar till. Riktigt illa kan det bli om man har motsatta åsikter i en fråga. Om tonen blir hotfull eller rå. Kanske känner man sig anonym och som "en i mängden" när andra redan skrivit otrevligheter. Inser man att varje enskilt ord kan såra eller skada då? Bryr man sig? Eller är det just vad man vill? För det finns människor som verkar gilla maktkänslan som de hårda orden innebär. Att ha makten att med ord kränka och trycka ner någon, och dessutom kanske med en känsla av att man kan vara anonym ... och inte behöver stå för dem i verkligheten?

Det där sista jag skrev om nu, det kan jag inte alls förstå mig på. Att hota eller skrämma vänner eller främlingar, bara för att man har tillgång till orden. Så meningslöst.


Jag vill fortsätta att tycka att vårt språk, våra ord och dess kraft är värt att vårda. För vad har vi för framtid om vi inte längre bryr oss om orden och hur de påverkar oss och vår omgivning. Jag vill att våra kraftord ska få fortsätta vara just kraftord, och jag vill att vi ska visa dem och varandra respekten att uttrycka dem när vi vill säga något av vikt och som förstärker våra känslor och det vi menar.

I många världar är det vanligt med ironi nu för tiden. Man säger en sak och menar tvärtemot. Men att säga till någon skämtsamt "Fan, vad du var ful idag då!" även om man inte menar det, är faktiskt inte särskilt roligt. I alla fall inte i min värld. Det här är numera ganska vanligt, och oftast sägs det inte alls med några onda avsikter. Men jag tycker det är sorgligt, om det är kul i din värld. För om du är van att säga otrevliga saker till dina medmänniskor, men mena något annat, då kanske du en dag säger något sådant till en främlig. En person som inte känner till din jargong. Då kan du plötsligt börja såra, oavsiktligt... och även om det verkligen är kul både för dig och den som hör det, så tror jag att orden någonstans landar i den som det riktar sig till. Även om denne person inte bryr sig.

Ord HAR makt. Massvis med makt. Och jag hoppas att vi är fler som funderar på vad vi vill säga, vilka ord vi använder och till vem vi riktar dem.

Jag önskar våra medmänniskor och våra ord mer respekt!

*

tisdag 5 februari 2013

Bilder...


Bilder, bilder och bilder...

Jag har många fotouppdrag nu. Bråttom är det många gånger. Bilder som inte får visas av mig innan de använts av kunden, eller inte alls på min blogg för de köps loss, eller så kan bilderna skyddas av dem som står modell (om de inte tillfrågats eller godkänt visning på internet). Roligt är det i alla fall att ha fullt upp, även om jag tillbringar lite för många timmar still vid datorn med urval, gallring, bildbehandling och justeringar. Noggrann med mina bilder har jag alltid varit. När jag labbade svartvitt i mörkrummet kunde jag jobba med samma bild i timtal. Piatta lite för att locka fram ljus ur mörker, efterbelysa lite i hörnen, lite lagom soft för att skapa mjukhet. Kanske prova lite hårdare kontrast. Ordna svart ram runt bilden, och när alla varianter torkat, retuschera bort eventuella dammkorn.

Jag har egentligen inte förändrats mycket av att bli digital fotograf. Jag väljer bilder med samma omsorg och gör dem så bra som jag bara kan. Fantastiskt ska det helst bli varje gång, om du frågar mig. Många privatpersoner har svårt att förstå vad det egentligen är som tar sådan tid, när man arbetar professionellt som fotograf. Men om du som privatperson fotar jpeg-filer som går igenom bildbehandling per automatik utan att du rör ett finger, ja då är det många bitar och arbetsmoment som du missar och tappar kontrollen över. När man fotograferar RAW-format och bildbehandlar varje enskild bild med omsorg enligt konstens alla regler... ja då tar det tid helt enkelt. Men så håller blir också resultatet något annat.

Idag hade jag en spännande fotografering, där modellen försvunnit och de nya förutsättningarna gjorde att jag måste kasta idéskisserna åt sidan och finna nya lösningar för min kund. Då är det bra att vara kreativ och se möjligheter istället för problem. Där fanns en ersättare som inte riktigt motsvarade kundens önskemål, men vi lyckades lösa det bra ändå. Fina bilder blev det, och som stämmer med syftet. Och trots att förutsättningarna blev annorlunda än vi planerat fick vi med den röda tråden vi önskat och bilder som fungerar bra  i sammanhanget. Härligt känns det då!

Idag visar jag bara en skymt av ett av motiven jag nyligen haft framför min lins för en annan kund. Vad jag fångat och hur bilden som min kund beställt blev, det får ni dock se lite senare... Det här inte bilden min kund beställt, men ni får se en skymt av det jag fotograferat.

*

söndag 3 februari 2013

Souvenir


Veckan har gått raskt med mina olika uppdrag. Jag har bland annat fotograferat symbolbilder i Karlskoga, för Landstingets räkning. Men nu är det helg och familjen njöt under lördagen av en kall men härlig stund i skogen. Vi tände en brasa vid sjökanten, och grillade korv. Barnen letade och bröt vackra isbitar från sjöstranden. På väg hem fångade jag bilder under långa exponeringstider, och väl hemma tog jag en promenad för att fånga några fler.

Jag älskar verkligen att låta kameran bli min pensel, och ljuset och motiven min färgpalett. Sedan är det bara att försöka röra kameran på ett sätt som jag tror kan bli vackert. Ibland har jag en tydlig vision om hur jag vill att resultatet ska bli, och ibland låter jag det hela bli en överraskning.

Idag visar jag en av bilderna jag fångade innan solen helt försvunnit. Kanske någon av bilderna jag fångade idag blir med på utställningen?

*