torsdag 31 mars 2011

Eva Magnusson ...


Eva Magnussons mord är äntligen löst. Men Eva är förevigt borta. Mördad på ett sätt så vidrigt så det inte går att ta till sig, av den man hon var förälskad i. Han nekade in i det sista, men tog sitt eget liv när han insåg att hans spår av mordet på Eva var uppdagade.

Eva Magnusson var min klassföreståndare och engelsklärare på Karolinska skolan i Örebro. Unders tre års gymnasietid hade jag henne framför mig vid katedern några gånger per vecka. Kvar av henne har jag små lösryckta stycken av minnen från klassrummet och engelsklektionerna. Jag minns hennes röst, hennes leende och hennes disciplin i klassrummet. Jag minns min respekt för henne och mitt missnöje över betygen som inte blev så bra som jag önskat. Jag har glada minnen av henne. Bland annat minns jag henne i hennes trädgård i Nora, dit hon bjöd hela klassen på fika i majsolens sken ... och några gånger senare när jag stött på henne som vuxen.

I verkligheten finns av Eva bara lösryckta kroppsdelar, som hennes kärlek styckat och lagt i svarta plastpåsar som han spridit på olika platser i Kilsbergen. Inte ens alla bitar av Eva är ännu funna. Hur ska man kunna få frid efter döden när bara delar av ens kropp är funnen?

För mig finns inga ord för det som hänt henne. Jag kan bara inte begripa hur den man hon både hade en kärleksrelation till och var arbetskamrat med, får för sig att lösa sina bekymmer på ett så grymt sätt. Än svårare måste det vara för dem som stod mannen nära. Dem som älskade honom och trodde honom om gott. Ett planerat utstuderat, vidrigt mord. Hur någon är kapabel att fullfölja alla delar som ett sådant här styckmord innebär är för mig helt obegripligt. 

Det här är min enda bild på Eva. Fotografering under lektionstid blev aldrig av och var nog inte tillåtet. Men på studenten lyfte jag kameran strax innan betygsutdelningen och fångade en reflektion av ljuset som föll på vår Eva. Ett negativ och en dammig kontaktkarta är det enda jag kan återvända till för att möta Eva. Eva med två händer som kunde mötas framför hennes varma kvinnokropp, iklädd en somrigt blommig klänning.

Eva vid liv. 
Hel och hållen.

Isfilurer ...


Kära fina isfilur
Låt mig aldrig bliva stur!



-"Stor menar du väl?" 
-"Nej, säger jag stur så menar jag stur. Jag vet en pojke som sa stor. Han blev så lång som en giraff och fick gå och beta bland äppelträden!" 
citat från Pippi Långstrump

Dessa fann jag på dagens vårpromenad i Svartåns is. Det är egentligen samma isfilur, men från olika håll blir den två olika isfilurer. Det är inget fejk med bilden. De blå ögonen är alltså inget jag satt dit. Det måste vara luftbubblor i isen där himlen speglar sig. Jag är så tacksam över att jag har min fantasi i behåll. Att jag tar mig tid att se, och att jag tar mig tid att uppskatta mina upptäckter. Jag hoppas även ni behållit barnasinnet och uppskattar filurerna. Eller är det kanske någon som blivit så vuxen och förlorat all sin fantasi ... så de inte längre kan se isfilurerna? Pippis ramsa, som jag "svor" som barn, fungerade nog i alla fall på insidan av mig! ("Fina lilla krumelur. Jag vill aldrig bliva stur.") 

onsdag 30 mars 2011

Vinter eller vår ?




Idag kan vi njuta av vår och av sol
igår föll det snö och var mulet
i helgen satt barnen på balkong i kjol
men igår var det iskallt och kulet

Nog vore det skönt om vårt väder till sist
bestämmer sig för att bli vår
För nu vill jag se vackra små knoppar på kvist
utan att jag i snöfall sen åter står




Vinterbilderna fotograferade jag 18 Mars i ett snötäckt Örebro. Då hade vi haft vårkänsla några dagar innan. Sedan dess har vårkänslorna hunnit återkomma, liksom en ny omgång snö. Igår förmiddags snöade det hela förmiddagen, idag sol från molnfri himmel. Vårbilder fotograferade idag i Örebro. Längtar efter att vädrets makter ska bestämma sig för vår!

tisdag 29 mars 2011

Porträtt


Här visar jag tre bilder som jag fotograferade inför en teaterföreställning för några år sedan. Det var fler skådespelare, men alla har inte gett okey till att visas på internet, så därför får ni inte se alla. Vi försökte få lite känslan som man har med en kompis i en fotoautomat, trots att de är fotograferade i naturligt ljus vid ett fönster. Jag fotograferade dem vid en vit vägg i Baronbackarna, där föreställningen hölls. "Sure baby" hette föreställningen och handlade än vänskap.

söndag 27 mars 2011

Bakterier & Marie-Louise Danielsson-Tham


Strax före jul hade jag förmånen att få porträttera Marie-Louise Danielsson-Tham, vid hennes laboratorium i Grythyttan. Marie-Louise är veterinär och professor i livsmedelshygien och även programledare för Rent hus. Det var för tidningen Origos räkning som jag fångade henne. De önskade porträttbilder och gärna i laboratoriemiljö eftersom tidningen vänder sig till ämneslärare inom matematik, NO-ämnen och teknik. Att Marie-Louse har mycket små ögonspringor som är svårfångade är jag inte den första fotografen att upptäcka.


Det var trevligt att träffa Marie-Louse, och vi pratade om allt möjligt under fotograferingen. Innan vi traskade till laboratoriet bjöds jag en kopp maskinkaffe, och informerades samtidigt om hur osunda mjölkprodukterna är i dylika maskiner. Mjölken fick jag därför serverad direkt ur kylskåpet. Marie-Louse har skrivit en artikel på ämnet, så framöver ska jag (och ni) helst ta bara rent kaffe ur maskinerna, och undvika mjölk/latte-varianterna. Jo, det här är förstås ett annat kylskåp, där ingen mjölk ryms på hyllorna. I laboratoriets kylskåp förvaras istället bakterieodlingarna. 


I laboratoriet fick jag ta en titt på olika odlingar av bakterier. De var tagna från bland annat en helt vanlig mobiltelefon och en plånbok. På bilderna ser ni hur en av odlingarna ser ut! 


Efter att ha besökt Marie-Louise med sina odlingar, och vi haft magsjuka i familjen må ni tro att jag blir nogrann med att sanera handtag, spolknappar mm. Efter att ha sett baktieriesamlingen på några av våra föremål vi använder dagligen är det enkelt att förstå hur smittor sprids. Normalt är jag inte rädd för bakterier, och tror att det är sunt med lite lort i hörnen ... men det finns tillfällen när man gärna skrubbar rubbet för att få bort alla spår av de otrevliga bakterierna. Sedan får vi inte glömma att det finns goda bakterier som vi behöver också ... men vid sjukdom i familjen (eller i barnens klasser) skadar det nog inte att ha lite kolla på vad vi fingrar på.


Länk till Marie-Louse Danielsson-Tham på Örebro Universitet
Länk till information om Origo


fredag 25 mars 2011

Hoppet ...


Idag visar jag en gammal bild som jag fångade när jag gick på Fotoutbildningen åk 2. På eget initiativ ville jag följa en yrkesverksam person, och valde att följa min väninna Lotta under en arbetsdag. Hon arbetade just då på Lungkliniken på RSÖ (numera USÖ). Jag fångade många fina bilder på henne och patienterna under min dag. På den tiden arbetade jag helt analogt. Denna bild fångades när hon ledde ett gäng kvinnor i vattengymnastik, i deras specialanpassade simhall. 

Jag tycker mycket om bilden, och att jag lyckades fånga henne i just det ögonblicket när hon gör ett högt hopp. Ett hopp för alla de lungsjuka kvinnorna i bassängen. Jag tycker också om att alla kvinnorna i bassängen ser likadana ut. 

torsdag 24 mars 2011

Porslinsfröken ...


En dag i en antikaffär, jag fann en fröken i porslin.
Jag tyckte hon var vacker, och strax så blev hon min.

Min blomsterfröken hon är halv, för kjolen har hon tappat
jag undrar så hur den såg ut och vem som har den nappat.

Mina tankar vandrar kring, vad hade fröken för funktion?
Jag anar att hon varit en produkts dekoration.

Satt hon mitt i tårtan på ett fint kalas på 40-talet?
... eller möjligen en nåldynstopp på 1800-talet?

Visst är hon söt min lilla fröken, men vad är det här för "grej"?
Du som vet vad hon har gjort, får gärna höra av dig!


onsdag 23 mars 2011

Musik minnen - Aly Bain & Boys of the Lough

Nu ska jag berätta om min fantastiska musikaliska upplevelse av Aly Bain och "Boys of the Lough". Jag har spelat fiol sedan 7-års åldern och alltid känt mig hemma i den irländska musiken. Jag skulle gärna ha ägnat mer tid med fiolen så jag blivit lite proffsigare musiker, men det är ju så mycket man vill här i livet ... så musiken har alltid funnits nära mig men jag har aldrig tagit mig till någon professionell nivå. Jag kan nog kalla mig en hyfsat duktig amatör. Noter har jag aldrig riktigt lärt mig trots att jag gått ett gäng år i musikskolan. Jag har däremot ett gott gehör, så det räckte fint att musikläraren spelade låtarna en gång för mig för att sedan gå hem och träna på musik-styckena. Det var först när musikläraren slutade spela upp låtarna för mig som min okunnighet i notkunskaper avslöjades. Då hade jag spelat fiol i tre år. Jag slutade spela klassiska stycken och fortsatte med folkmusik där gehör-spel var tillåtet. Jag har alltid uppskattat musik av olika slag. När det gäller folkmusik föredrar jag irländskt, svenskt eller andra kulturers variation, gärna lite svängigare toner, jazzigare varianter med blandade instrument ... hellre än stora taktfasta spelmanslag med bara fioler.


Bilden föreställer riksspeleman Pernilla Karlsson, på Siggebohyttans spelmansstämma efter en Uskavikurs där vi fungerat som ungdomsledare. Mannen invid (namn okänt) spelade gitarr på Ransäterstämman ... han hörde till ett gäng som spelade "bluegrass", och satt lika lycklig med gitarren 12 timmar senare ... kl 05 på morgonen.

För ungefär 10 år sedan for jag och min mor (som också spelar fiol) på Falu Folkmusikfestival, där vi anmält oss till kurs med irländska "Boys of the Lough". Jag anmälde mig till den avancerade kursen och fick självaste Aly Bain som lärare. Det här kom att bli höjdpunkten i mitt liv, vad gäller musikaliska upplevelser. Det blev en helt obeskrivligt fantastisk, intensiv och glad vecka. Aly Bain hade helt rätt teknik för att musiken skulle landa i mig. Lärare har olika pedagogiska utlärningstekniker, och en del passar mig bättre eller sämre. För mig fungerar det dåligt att stycka upp låtar till små bitar, då förlorar jag takten och sammanhanget. Jag behöver behålla helhetsintrycket för att lära mig låten bra.  Här körde vi låtarna från början till slut. Vi var en liten grupp på ca 7 deltagare som körde enligt principen att spela låtarna om och om igen tills vi kunde dem utantill, med start i hyfsat lagom tempo. Sedan skruvades tempot långsamt upp till rätt och rappt irländskt tempo.

Ett knasigt sätt att arbeta, som deras dragspelare uppmanade oss att ge oss på, var att gå runt i cirkel på stolarna medans vi spelade låtarna ... då var vi tvungna att sluta tänka på fingrarna, för att hålla balansen!

Jag har aldrig någonsin spelat så bra fiol som den där veckan tillsammans med Aly Bain. Fingrarna, musiken och hjärtat glödde! Ja det gör minnet ännu ...

Veckan avslutade vi med en konsert tillsammans med "Boys of the Lough". Vi körde ett gäng låtar helt i rätt irländskt tempo tillsammans med hela bandet på scenen. Vid det laget spelade fingrarna av sig själva. Jag behövde inte längre fundera på vad som komma skulle. Inombords var jag bara fylld av glädje! Att efter sista låten se Aly fatta microfonen i sin hand, och säga att vi var en av de bästa elevgrupper han någonsin jobbat med ... oj vilken karamell att njuta av resten av sitt liv!

Fiolen åker fortfarande fram emellanåt. Hade jag flera liv skulle musiken få ett av dem. Nu går min musikaliska resa lite upp och ner. Livet är ju ett ständigt pussel med allt vad det innebär att vara kreativ och egenföretagare som frilansfotograf. Förutom det har jag ju ett gäng andra kreativa intressen, vänner, släkt, make, hem och småbarn. Ibland låter det fint när jag plockar fram fiolen, och ibland låter det "skräp". Oftast är det grannarna som är min osynliga publik. Någon granne uppskattar fiolspel och ber mig spela oftare. Men lite nervös är jag allt att de som föredrar disco eller dansband stönar i sina lägenheter när jag sätter mig vid pianot och leker fram jazzinspirerade melodier, eller plockar fram fiolen. Då och då far jag iväg hemifrån mot spelkväll, konserter eller spelmansstämmor. Det brukar bli några färder hemifrån varje år, men jag knappast kan kalla det "regelbundet".

Ibland drömmer jag om att starta ett band, men när skulle jag hinna spela och träna? Det vore fantastiskt kul att få spela folkmusik med trevliga musiker med blandade instrument ... jazza och leka med låtarna efter eget humör. Kanske tillsammans med trummor, saxofon, sång, cello och gitarr? ... eller varför inte en härlig tramporgel? Men nej, det får jag nog spara till tider när barnen är större och jag kanske fått lite struktur på min vardag.

Jag drömmer om att få beställa en fin fiol byggd av Anders Norudde, mina egna duger men låter inte alls så fint som fioler KAN låta. Anders snidar så vackert klingande instrument, med härliga sniderier i form av drakar och änglar som dekoration. De kostar dock en redig slant att beställa ett sådant instrument, så jag får vara tacksam att han som vän låtit mig provspela dem ... i väntan på att mitt konto ska bli tjockt och stint.

Musiken kommer alltid ligga som en innerlig vän nära mitt hjärta. Jag får bli berörd av andras musik, och njuta av de tillfällen där jag får chans att spela och sjunga tillsammans med andra. För ibland uppstår så ljuv musik, så strängarna inombords faller i brand. Det lyckorus som kan uppstå när olika musiker samspelar, är obeskrivlig för den som aldrig varit där. Det händer att jag spelar med likasinnade som spelar en samklingande melodi. En melodi som tar min melodi i hand och far iväg likt en virvlande dans. Toner som möts i harmoni och rinner iväg likt en glimmande älv mot okänt mål. Sedan finns det andra spelmän och kvinnor, som inte alls välkomnar ett musikaliskt möte ... eller som vill, men har en helt annan takt och känsla som är svår att mötas i.

Tänk att vi kan improvisera och spela stämmor med "främmande"människor, trots att de kanske kommer från en helt annan kultur och vi aldrig möts förut. Ibland är musiken det enda språk vi kan mötas i, under ett samtal som skulle kunna pågå i dagar. Då öppnar vi vår lyhördhet till den grad att vi blir musikaliska vänner fast vi inte ens presenterat oss för varandra. Underbart lyhört, glödande, pulserande, ljuvligt, glatt och innerligt är det, oavsett om det är grannen du blir musikalisk vän med ... eller du är gäst i ett annat land. Du fylls till bredden av innerliga känslor ... på ett underbart sätt.

Har jag några fina bilder från min vecka med Aly kanske du undrar? Nej, jag tror inte det. Visst var kameran med ... men jag tror knappt det blev några bilder knäppta alls. Jo jag söker lite och finner några få bilder på en svartvit kontaktkarta. Kanske tre exponeringar på Aly. Här får ni se en av mina bilder som jag nu raskt avfotograferar från min kontaktkarta.


Men uppriktigt sagt behöver jag inga fotografier på Aly Bain, "Boys of the Lough" och vårt möte. Jag sparar vårt varma möte så innerligt i mitt hjärta. Dessutom kan man inte både spela fiol och fotografera. Varför ta fram kameran när jag har min livs (kanske enda) chans att samspela med dessa fantastiska musiker? Jag behåller hellre blicken och leendet under vårt samspel och sparar i mitt inre bankvalv. Jag har fasligt få bilder från mina musikaliska guldkorn i livet. Då har jag valt musiken och glömmer bort allt i bildväg till förmån för hjärtat, musiken, mötet och spelglädjen!

I mitt hjärta sparar jag en underbar karamell av mitt härliga musikmöte med Aly Bain och "Boys of the Lough"!

Jag finner många filmer med Aly och bandet på You Tube, men jag kan inte finna någon enskild hemsida till Aly, och han verkar ha gått vidare med fioleriet. Jag sänder en länk där han är aktuell och till Boys of the Lough som ännu spelar underbar irländsk musik! Skriv gärna hans namn på You Tube så ska ni få se och njuta av hans underbara fiolspel!
http://www.philandaly.com/
http://www.boysofthelough.com
Lägger även till en länk som visar en fin fiol jag provspelat som Anders Norudde skapat i sin verkstad ...
http://resoneramera.blogspot.com/2008/12/anders-norudde.html

tisdag 22 mars 2011

Om Martin Mutter, "Hedvig och Max-Olof" & Mia Nilsson ...

Idag har jag haft glädjen att få njuta av Teater Martin Mutters föreställning "Hedvig och Max-Olof". Jag är sedan långt tillbaks en vän av teatern, och även om jag numera inte rör mig så mycket inom teaterarbetet, så har jag emellanåt glädjen att få göra en del fotouppdrag med teater framför linsen. Idag var det dock som premiärpublik jag besökte Martin Mutters skolföreställning. Jag har många knytpunkter till dagens utflykt. Bland annat är Teater Martin Mutter en av mina kunder jag gjort en del uppdrag för ... det får jag utveckla mer en annan gång, här ser ni två av mina lågupplösta bilder från deras hemsida. 



Frida Nilsson, som skapat boken om Hedvig och Max-Olof är en gammal bekant till mig. Hon är nog numera mest känd för sin tid som programledare för Hjärnkontoret, men jag mötte henne på den tiden hon var Örebroare och tillbringade sin fritid på Nya Teatern. Jag tog hand om ljustekniken i hennes tidiga amatörteaterföreställningar, bl.a. i "Pappa Pellerins dotter". Hon visade tidigt att hon var en engagerad talang. Senare blev hon med i en spännande förening som vi döpte till "Krokpaus". Där arbetade jag med ljussättning och som tekniker för några spännande och annorlunda föreställningar, bl.a. "Först föds man ju", där Frida spelade en viktig roll. Eftersom flera av dem som arbetar på Teater Martin Mutter har rört sig i samma kretsar som mig sedan tonåren har jag roliga minnen med flera av dem, bland annat från Amatörspelen och tiden på Nya Teatern. Nu när jag fotograferat några av deras föreställningar blir även helt nya skådespelare bekanta ansikten för mig. Trevligt är det!

Som premiärpublik möter jag även andra bekanta ansikten. Min Franska-fröken från högstadieåren är där i form av recensent för NA, och en kvinna jag en gång i tiden spelat fiol med jobbar numera som producent på Konserthuset och besöker föreställningen p.g.a det. En av skådespelarna i föreställningen visar sig vara en kvinna från tiden i Krokpaus-föreningen, från föreställningen "FloskelBingo". Ja, och även några andra bekanta ansikten som väcker många fina minnen från gångna tider, besöker föreställningen som publik idag.

Eftersom jag inte har några bilder från dagens föreställning passar jag istället på att visa bilder på Mia Nilsson, regissör för "Hedvig och Max-Olof". Bilderna är från hennes föreställning "Sömmerskans dotter", där hon själv både skrivit föreställningen, regisserat och agerar.


Att möta Mia var en spännande upplevelse för mig. Vi blev liksom vänner på ett ögonkast. Vi hade  samarbetat tidigare, men våra kronor trillade inte ner med detsamma. För ca 10 år sedan arbetade jag extra som teatervärd på Örebro Länsteater, och fick då sköta värdskapet i en spännande uppsättning som skedde på olika spelplatser i Örebro. Jag ansvarade för Mia Nilssons del av föreställning, och ledde publiken via buss till Vivalla och sedan vidare via olika scener bland annat utanför Konserthuset och Stortorget till slutscenen på Bosninska föreningen. Jag fotograferade även denna uppsättning för Länsteaterns räkning.


Mias föreställning om Miranda i "Sömmerskans dotter", var en magisk musikalisk saga som berörde mig och publiken. Det var en glädje att ta del av möten med Mia, repetitionerna och fotografera henne "in action", och sedan besöka föreställningen som publik och se slutresultatet. En riktigt härlig föreställning som Mia sedan turnerat med!   


Nu planerar Mia att flytta till Luleå, men jag hoppas jag får möjlighet att träffa henne mer trots det.

Vad gäller Teater Martin Mutters föreställning "Hedvig och Max-Olof" har hon, Martin Mutter-teamet och skådespelarna gjort ett duktigt jobb och skapat en fin föreställning som alla i publiken uppskattade. Lågstadie-eleverna var allihopa engagerade och med från start till slut. Den verkade fånga alla besökarna på ett trevligt sätt, och passar nog fler än den målgrupp den vänder sig till. Själv hade jag stor behållning av föreställningen, och är glad att mina barn kommer få besöka föreställningen tillsammans med sina klasser!

Kika gärna in på Mia Nilssons hemsida som AFIRMIA och Teater Martin Mutter:

söndag 20 mars 2011

ReDesign Viola -symaskin


I somras fick jag Wadköpings stipendium 2010 för arbetet med ReDesign Viola; mina produkter som skapas med återbruk i fokus. Jag beslutade att stipendiet bland annat skulle användas till en ny symaskin. Min gamla Singer hade mer eller mindre gett upp efter 18 år och 4 reparationer. Jag har fortsatt sy med den trots tekniska bekymmer i väntan på att finna rätt symaskin. Jag har bland annat fått rulla upp undertråden för hand det senaste året. För några veckor sedan slog jag till och köpte mig en Husqvarna Emerald 203. Mycket nytt att lära med alla finesser. Jag invigde symaskinen med att sy mig ett eget plagg i ett guldblommigt tyg, som jag inhandlade för några år sedan på rea. Resultatet blev en busig fin väst/tunika. Roligt är det att sömma med en ny och fungerande maskin!


Här ser ni tunikan på en galge bredvid ett av döttrarnas färgglada halsband. Nedan visar jag den festdräkt för barn som var en del av de textila alster jag lämnade in för bedömning för Wadköpingsstipendiet 2010, och som även visades på utställningen i Wadköping. Stolt och glad för utmärkelsen är jag förstås!


Länk till min blogg där jag visar mina återbrukade produkter i olika material och tekniker:

fredag 18 mars 2011

Moder Jord ...


Jag älskar vår Moder Jord och allt underbart som hon ger oss. Det skrämmer mig att så många människor nonchalerar vår påverkan på vårt vackra och unika jordklot. Jag förstår att egoismen lätt tar överhand, men att säga att man inte bryr sig?
För mig är det obegripligt.

Håret torkar fint utan hårtork, och tvätten luktar bra mycket godare av att torka i finväder på klädsträck om vädret tillåter. Vi behöver knappast en TV var och en dator var (eller tre), och inte behöver vi åka ensamma i våra bilar när grannen åker mot samma destination. Visst behöver vi ström, men inte apparater i den mängd vi nu nyttjar dem. "Stand by" är väl också något vi kan sluta ha på alla elektriska prylar i våra hem? Varför kan vi inte nöja oss med hälften av elen vi idag nyttjar? Behålla kylskåp, frys och spis, men släcka lamporna, njuta av tystnaden eller sjunga en stump istället för att låta TV, radio och förstärkare stå på halva dygnet?

Nej, jag är inte bättre än andra. Jag är också lat ibland, men jag försöker ändå ta medvetna beslut. Vi reser inte utomlands regelbundet, sopsorterar envetet och framför allt konsumerar vi varken särskilt mycket nya kläder eller möbler. Visst har vi många eldrivna prylar, för egen del är ju datorn och digital utrustning idag mitt främsta levebröd ... men jag försöker ändå vara medveten om hur vi använder våra apparater, och framför allt se till att nya prylar som drar ström inte inhandlas utan eftertanke ... och vara medveten om hur de används. Jag är ingen fotograf som ständigt fyller på med senaste utrustningen för att de är bäst och nya, utan brukar min utrustning så länge de fungerar och gör det till belåtenhet. Viss utrustning använder jag gemensamt med andra fotografer. Varför ha saker som sällan nyttjas om vi är flera som bara behöver dem bara då och då? Faktum är att det påverkar mina bilder positivt att jag inte kommer med största värsta utrustningen, det gör att nervösa modeller känner sig mer bekväma i situationen med mig framför dem. Är det inte nödvändigt med blixtutrustningen, så tar jag inte med den.

Är det nödvändigt att ta bilen? Även till vissa fotouppdrag går det fint att cykla, om de inte kräver tung utrustning eller ligger långt bort. Tyvärr är det oftast smidigast med bil, men ibland är det både smidigare och bättre för miljön att ta tåget eller bussen än trassla med bil och leta parkering i storstäder tycker jag. Ofta passar jag på att stjutsa journalisten/skribenten när jag tar bilen så kommer vi samtidigt till samma ställe, och så slipper han/hon åka i annat fordon.

Kan vi välja en vegetarisk rätt istället för en kötträtt idag? Försöka släcka lampor i rum vi inte är. Pratar direkt med en lokal ekologisk bonde om att köpa hans kött istället för att handla på ICA eller Coop. Varför inte se det som en spännande utmaning att äta upp all mat i skåpen innan vi köper nytt? Finna en mer varierad och säsongsbaserade matvanor? Jag har även blivit med i "garderobsreformen", där vi har antagit utmaningen att försöka sy om vår garderob istället för köpa nytt.



Jag är EMOT Kärnkraft. Vi måste inte göra av med MER energi, utan måste faktiskt ta ansvar både för oss själva, våra barn, för de andra medmänniskorna vi delar vårt klot med och för vår miljös skull.
Inget skrämmer mig mer än att vår jords framtid ska bli helt förstörd av oss människor. Vi alla ska en gång dö, men kan vi inte tillsammans försöka skona vår värld, så att det finns en framtid för kommande generationer eller livsformer? Måste vi ta död på både mänskligheten OCH vår fantastiska värld?

Vi gör faktiskt alla val som påverkar vår framtid, både kortsiktigt och långsiktigt. Låt oss åtminstone bli medvetna om våra val och inse att de faktiskt är konkreta beslut som spelar roll!

Jag tänker i alla fall göra medvetna val, så jag inte har något att ångra mig på ålderns höst ...
och jag hoppas verkligen att jag har en sådan att se fram emot!

Övre bilden är publicerad som symbolbild i Landstingskatalogen.
nedre bilden är samma bild som jag bildbehandlat för att symbolisera mina känslor kring miljöförstöring.

Med tanke på naturkatastrofen i Japan, och tankarna kring Kärnkraftens vara eller icke vara sänder jag en länk på temat Kärnkraft. Själv vill jag envist ha BORT  kärnkraften!
...och en länk till Garderobsreformen. Låt dig inspireras eller häng på!

torsdag 17 mars 2011

Semla



Semlor är ett förunderligt gott påhitt tycker jag. Men de ska förstås avnjutas innerligt och på ditt personliga ätarvis. För alla har ju sitt eget sätt att äta semla.

"Hetvägg" tillhör en av mina favoriter, där semlan avnjutes simmandes i varm mjölk. Då gäller det att vara lagom snabb med skeden så konsistensen blir den rätta. En annan favorit är specialsemlan, den där mandelmassan och grädden vispats tillsammans. Då lyfter jag locket av semlan, breder med skeden ut en stor klick med mandelmassegrädde över lockets undersida, och låter florsockret falla ner på hand och haka. Sedan äter jag resten av semlan i långsamma drag, tillsammans med en kopp gott te eller kaffe. Men traditionell semla kan vara fantastiskt god, om bagaren lagt ner lite själ när han bakat den. Då duger inte snabbköpets semlor som stått på hyllorna och torkat. Nej konditorisemla eller hembakt ska den vara. Att avnjuta semlan tillsammans med en kaffekopp i klassiska "Filifjonkan-koppar", ja det är underbart! 

Men om det ska vara riktigt njutbart ska man förstås inte börja äta dem i november, utan spara sig åtminstone in i februari. För dem som bara äter semlor på fettisdagen är semlan nog allra godast. För dem som börjar i november och äter dem fram till midsommar blir det nog mer tal om fettis-dagar.

tisdag 15 mars 2011

Regnbågskristaller ...



När jag var liten 
hade vi långa perioder ingen TV.

Många tyckte det var lite konstigt
och undrade vad vi gjorde istället?

Jag svarade:
 -Vi betraktar regnbågskristaller 
som snurrar runt i våra rum, 
kring vår vackra 
kristallkrona!

Nu är jag stor 
och har skaffat mig TV.
Men i vårt fönster hänger 
en stor och vacker kristallkula.

Ibland faller ljuset in genom kulan, 
splittras till en kaskad av regnbågsljus
... och om vi ger kulan lite snurrfart,
har vi raskt en härligt lustfylld karusell
som virvlar runt i ljusa och mörka vrår.
Den sprider skratt och leenden
genom alla våra rum.
Garanterat mer
njutbart än
TV
*

Regnbågskristaller
förgyller
ännu 
min
vardag

*


söndag 13 mars 2011

Systerskap ...


Systerskap är något mycket vackert, unikt och beständigt skört.

Systrar kan vara så lika som två bär, eller så är de lika olika som natt och dag ... men systerskapet kommer ändå att binda dem tätt tillsammans genom livet, oavsett om systrarna är bästa vänner eller om de är så oense så de förskjutit varandra. Ett systerskap kan vara så oerhört varmt och innerligt, även om det förstås oftast kantas av en del skavsår.


Systerskapet binder systrar samman på ett mycket unikt sätt. De gemensamma minnena som vi delar bär vi med oss likt färgglada pärlor på ett halsband. Där har vi mörka minnen av otrevligheter vi tvingats uppleva och små glittrande färgglada smultronställen och hemligheter som bara just vi delar. Svagheter och styrkor går inte dölja för en syster. Din syster vet precis var man pillar för att göra dig arg som ett bi, och vilka ord eller handlingar som får dig att spinna som en kattunge.  Om du vet att du har en syster som du aldrig lärt känna, så kommer hon ändå att alltid finnas där på något envist vis ... i form av någon du funderar över emellanåt, en undran över vem hon är och vad hon gör eller vad ni skulle ha upplevt om ni fått möjlighet.


Systerskapet är en väldigt speciell relation, för oavsett vad som händer systrarna så GÅR det inte glömma bort en syster. Systrarna kommer alltid bära med sig spåren från delade hemligheter, liksom eventuella bitmärken av varandra eller livet som barn de tillbringat tillsammans. Systrar ömsom sårar och tröstar varandra genom livet.


Min syster är mycket speciell för mig. Vi har både likheter och olikheter. Men oavsett hur olika vi kan verka ibland, så är kärleken stark och jag kommer alltid uppskatta vårt systerskap. För vårt systerskap är just mycket vackert, starkt förbundet, innerligt, unikt och beständigt skört ...

Överst ses hela min bild från utställningen på temat "Systerskap". De tre bilderna som följer är urvalda delar av verket. Verket är skapat av tre bilder på mina egna döttrar som jag sammanfogat till en helhet och bildbehandlat för att förstärka min känsla av gamla minnen, och för att visa att systerskap för mig främst är något vackert, varmt och innerligt. Pärlorna är delade minnen och erfarenheter som förenar dem som systrar. I mina döttrars systerskap kan jag känna igen mig själv och min syster som barn. Det är både bitvis jobbigt men också fantastiskt härligt att få vara en del av ett systerskap!

fredag 11 mars 2011

CAP & Design -Utmaningen

Tidskriften CAP & Design kontaktade mig vid ett tillfälle och undrade om jag ville vara med i "Utmaningen". Detta är en återkommande utmaning i tidningen, där tre stycken personer i samma yrkeskategori ska lösa samma "uppdrag". Jag var tvungen att svara utan att veta vad utmaningen bestod i. Självklart tackade jag JA!


Uppgiften bestod i att jag skulle skapa tre fotografier föreställande välkänd internationell arkitektur, men skapa den av mat. En organisk byggnad med andra ord.

Vilken utmaning! 

Själv fotograferar jag förstås emellanåt både byggnader och mat, men jag hade aldrig tidigare arbetat med mat på det här sättet!

Jag valde Eiffeltornet, då det är en välkänd byggnad som jag själv besökt, betraktat, fotograferat och uppskattar. Jag valde att arbeta med morot, zucchini och palsternacka som byggnadsmaterial. Jag skar dem i bitar och försökte bygga ett så högt torn som möjligt. Tyvärr hade jag inte räknat med att materialen skulle mjukna såpass snabbt som de gjorde, och tornet föll flera gånger ... så det fick bli en lägre variant av Eiffeltornet som resultat. Som underlag hade jag ett grönt stort papper och bakgrunden bestod av en vägg som var laserad i en gråblandad brun ton. Ljussättningen var blandat svagt dagsljus och en spotlight. Mitt mål var att tydliggöra vilken byggnad jag haft som förebild, samtidigt som jag ville förstärka den organiska känslan och gärna få in lite dramatik i bilden. Jag har arbetat i Photoshop på lite olika sätt med bilderna. Färgbilden förstärker och tydliggör vilka material jag arbetat med. 


De svartvita tar mer fram formen, och jag tycker särskilt de två sista där jag skapat ett mer illustrativt uttryck förstärker den organiska känslan. Nästan som om tornet vore ett djur som snart tänker traska iväg.



De andra fotograferna valde även de att skapa Eiffeltornet, men på helt andra sätt ... och de hade även skapat någon bild på annan arkitektur. Den ena fotografen hade skapat tvådimensionella bilder likt tavlor med platta matbitar som han av-fotograferat ovanifrån. Den andra fotografen var en matfotograf, som skapat t.ex Eiffeltornet av enbart ärtor (troligen på med en stomme av ståltråd). Själv blev jag nöjd med mina bilder även om tornet blev lägre än min ambition var. Jag hade roligt under arbetet med mitt torn, och för mig var det verkligen just en utmaning!

torsdag 10 mars 2011

Minnen kring en bild ...


Det här är en bild som jag skapade en gång på beställning från elever på Linköpings Universitet. De hade som uppgift att skapa en ny hemsida för skolan, och de önskade en positiv bild som passade oavsett vilket ämne man lockades till på Universitetet. Det var inte helt lätt att få till det de önskade, och så här såg inte ursprungsidén ut. Det hela var en arbetsprocess, och den här bilden blev slutresultatet. Den blev till elevernas och min belåtenhet. Tanken var att detta skulle vara första sidan, och att det skulle finnas text i den vita ytan mellan ansiktena. Skolans ledning hade dock helt andra idéer, så slutresultatet hamnade aldrig på skolans hemsida, även om jag fick betalt för mitt jobb. Istället har jag fått användning för bilden som arkivbild genom bildbyrån, och den har där kommit till sin rätt genom fin försäljning.

Bilden är fotograferad i dagsljus, i min fotostudio som jag hade under en period i centrala Örebro. Den unge mannen till vänster är samma kille som jag tio år tidigare skapade en modeportfolio åt (Porträtt Joseph, jag visar en av hans äldre bilder tidigare i bloggen). Jag hade själv inte träffat honom sedan vår första fotografering, så det var roligt att få använda honom som modell. Den unga tjejen hade jag aldrig tidigare träffat. Jag hade mött hennes mor som berättat om den glada dottern som gärna ville agera modell. Fint blev det tycker jag, och lite synd förstås att bilden inte tillfredställde ledningens önskemål till ny hemsida för universitetet. Vilken tur för mig (och modellerna) att andra har uppskattat och köpt bilden så den kommit till användning. Faktum är att den har sålt riktigt bra!

onsdag 9 mars 2011

Baby-porträtt


Här har vi en svartvit variant av den lille två dagar gamla gossen, som fått kläda omslagsbilden på Landstingskatalogen 2011, Örebro Län. Bilden är fotograferad på Karlskoga BB. Han låg och sov så sött i mammans sjukhusbädd, med en färgglad filt kring sig. Rummet var mörkt och den enda belysningen var en glödljuslampa, som jag försiktigt riktade emot honom för att fotograferingen skulle fungera. Just på den här bilden lyckades jag fånga ett leende ur hans dröm. På den andra bilden har jag tagit av mig skorna och klättrat upp så jag kan stå i sängen och få vinkeln ovanifrån. 

En mycket fin liten gosse ... och vi är så tacksamma föräldrarna gav oss tillåtelse att fotografera honom!


tisdag 8 mars 2011

Internationella kvinnodagen


Denna bild representera den oro jag känner för mina och andras döttrar ... och kampen de har framför sig emot ett samhälle med så mycket våld. Bilden symboliserar främst för mig att små flickor är sköra och små, men att de behöver samla mod och självförtroendet att stå emot vad otäckt som kan tänkas möta dem (oavsett om det är män eller annat som kan skada eller kränka dem). 

Nu handlar inte den internationella kvinnodagen bara om mäns våld förstås. Men det är ändå ett ämne som finns på agendan en sådan här dag. Nej kvinno-dagen handlar om så mycket mer förstås!

Jag vill verka för ett jämställt samhälle, även om jag inte känner mig som en feministisk kämpe. Jag tror att även män har problem i det här samhället. Män som vill vara hemma med barnen till exempel, men där samhället och kulturen sätter käppar i hjulen. Män som inte känner sig hemma i den dominerande traditionella mansbilden, och som lever i och för jämnställda förhållanden. 

Barn delas tidigt in i fack, numera är det tydligare än någonsin när det finns pojk/flickavdelningar i kläd och leksaksbutiker t.ex. Varför delas inte produkterna in i storlek eller färg och användningsområden istället för pojk/flick-avdelning? Hur olika bemöter vi barn beroende på deras kön. Blir det någon skillnad på resultaten när kvinnor sitter i maktpositioner, bygger hus eller forskar? Får vi samma lön som en man på samma position?

Sedan är det ju också så att kvinnor har andra problem än männen. Vi är utsatta på ett annat sätt. Vi har kommit långt i Sverige med jämställdhet, men det är klart att samhället fortfarande känner av den snedfördelning som varit vardag för oss alla. Ett samhälle som skapats av och för främst mannen. Där kvinnans roll legat lite i skymundan. Här kommer yrkesval, föräldraansvar, löner mm in i bilden. 

Jag välkomnar er till Systerskaps-utställningen och de aktiviteter som idag erbjuds (även på andra orter), för att belysa kvinnans roll och situation i Sverige och i övriga delar av världen. Själv önskar jag att vi inte skulle behöva en internationell kvinnodag. 

Feminist? inte vet jag, kanske både ja och nej ... 
Jag vill att samhället ska sluta fokusera på könet. 
Varför inte se oss alla som unika individer 
som tillsammans är en del av samhället?
Vi kunde gott dela på alla årets 365 dagar, 
jämställt på hela vårt fina klot!

måndag 7 mars 2011

I sorg och glädje ...





Din kropp andas än, men du har redan börjat sväva ...

Min sorg är mild och ljum som en sommarvind. Medans mina tårar rinner längsmed mina kinder minns jag allt vackert som vi delat. Min tacksamhet är så oändligt stor till dig, Sune.

Tack för att du vågade välja det du valde. För att du vågade välja min mamma, kärleken till henne och glädjen i att få skapa något större tillsammans med henne. För att du bejakat ditt eget skapande och den kraft som ni fick tillsammans och som ni spred så generöst runt omkring er. Jag är så tacksam för att jag verkligen levat i nuet när vi delat ögonblicken och för att du varit närvarande och uppskattat
mig.

Jag har så många härliga minnen tillsammans med dig, Sune. Jag minns besöken, våra möten långt innan du och min mor blev ett par. Hur vi hälsade på dig och din familj i ert hus på landet. Jag minns dina fina ungar, som jag och min syster fick leka med. Saft och gott hembakt bröd vid rutig borsduk i trädgårdens solsken. Jag minns dina knasiga idéer. Hur du målat väggarna i alla regnbågensfärger. Din härliga fru, som jag alltid tyckt om, liksom dina fina barn. Paddeltur med din gigantiska mobiltelefon på kanotbotten och de söta fåren vid sjön. Minnen av din fina dotter, numera bonus-syster, som jag alltid trivts så bra med. Snälla men busiga storabröder som retade henne pga samling med My-Little-Ponys. Vårt kreativa matbröd som skapades under en kväll fylld av skratt, men som aldrig gick att äta. Vi hade verkligen roligt. Ja det bästa med din familj är ju att den blev en fin bit av min familj. Jag tycker så mycket om dem, var och en av dem är min vän. Numera har den sköna skocken även utökats med respektive och ett gäng med härliga barn.

Jag har fått äran att vara både din vän, din bonusdotter, din elev och din arbetskamrat. Jag har haft dig som arbetsgivare, varit din kollega och vi har fungerat som bollplank för varandra. Jag har varit på klassresa med dig till Danmark och Ryssland med en skock glada elever, sovit 14 personer i en 4:a bäddars stuga. Jag har bråkat med dig om huruvida konst får se ut hur som helst ... vid en stor rosa tavla i Danmark, och "lussat" för dig och mor med konstskoleklassen mitt i natten så du höll på att bli vräkt. Tack vare Konstskolan Kuben, som du skapat, fick jag även träffa min underbara man! Som elev kunde jag ibland bli tokig på dina utläggningar och utsvävningar från ämnet, och det fanns elever som ringde mig på kvällarna för att bli kloka på vad uppgiften egentligen gick ut på. Men framför allt ville du uppmuntra vår kreativitet och att vi skulle få en chans till att finna egen drivkraft. När jag minns vår tid tillsammans är det främst ditt busiga skratt och dina glada ögon som sitter inbränt i mitt sinne. Humorn, glädjen, dina kluriga hemligheter ... och din envishet.

Jag har varit i England med dig, mamma, min man och bonussyster. Jag har rest till Kina med dig, mamma, bonussyster och bonusbror. Tänk vad mycket spännande och härligt vi fått uppleva!
Vi har sjungit sånger och lyssnat på konserter, diskuterat, fantiserat och jag har fått vara en del i många av de fantastiska projekt du och mor drivit. Tänk så otroligt mycket tid jag fått ta del av dig! Jag har fått vara med när du drivit projekt, filmat, föreläst, badat, paddlat kanot, lekt, spelat spel, rest i sverige och utomlands, besökt teatrar och konserter, lagat mat, sjungit och dansat med dig!

Du  har tillsammans med min mor hjälpt mig när jag som bäst behövt det. Vi har lånat utrustning av varandra och hjälpt varandra när vi klurat på bildval eller diskuterat avtal eller prissättning kring olika jobb. Jag har fått agera modell åt dig, och du har varit modell för mig.

Betänk så många människor du hunnit beröra, Sune! Tusentals människor har fått höra ditt glada skratt, funderat på dina kluringar och bekymrat sig för din sena ankomst. Du har lagat kulinariska måltider, renoverat hus, skapat kanot-leder och stegat ut vandringsleder. Du har skulpterat och drejat i din verkstad, dansat och sjungit i blandade kulturer och tonarter.

Jag är så glad mina flickor hunnit lära känna och älska dig. De är inte stora, men jag ska göra allt jag kan för att de ska få behålla sina fina minnen med dig. Hur de suttit i verkstaden tillsammans med dig och leran, plockat smultron och hallon i buskarna om morgonkvisten. Allt soligt bus och alla dina härliga miner.

Nu känner vi att du börjat sväva omkring. Du kan inte längre lägga dig i så mycket som du kanske skulle vilja, men du kommer få en annan överblick, och du är hjärtligt välkommen att besöka oss när du vill. Och du vet ... att vi vet och känner, att du fortfarande finns kvar hos oss även när du släppt taget om din kropp.

Du vet att du är älskad. Du har gjort något större än de flesta lyckas med under en livstid. Du har påverkat människor, både de närmaste och tillsammans med min mor sammanfört så många fina människor ... förmedlat era tankar och idéer ... och startat en rörelse som inte tar slut här.

Du har många som kommer sörja dig, och du har många som kommer minnas dig med glädje.
Många ilskna tårar kommer trilla över kinder på dina närmaste. Tårar över all framtid som vi fråntagits tillsammans med dig.

Men jag kan ändå inte låta bli att känna
att för just mig är tacksamheten störst ...

Tack för allt fint vi delar!        
Din vän och bonusdotter            
Nina

Denna text skrev jag ett dygn innan Sune dog i cancer (för snart två år sedan). Sune kom och väckte mig när han dog, mitt i natten ... ännu ett ögonblick som fyllde mig med tacksamhet och glädje ...  Sune tog sig tid att svänga förbi hos mig innan han for vidare! Glädje mitt i sorgen. Den 8 Mars skulle Sune fyllt 67 år, om han fått leva mer ...







lördag 5 mars 2011

Vårkänslor ...


Äntligen känner jag smak av vår i luften!

Nej, än ser det inte ut som på min bild ... den är från förra våren. Ännu ligger snödrivorna tjocka i Närke. Men småfåglarna har efter en lång och kall vinter äntligen återvänt från varmare nejder, och sitter nu på grenarna och sjunger glatt för oss "tji... tji...tji...tjidevitt!". Solen skiner från blå himmel, och på södersidan av huset visar vår ena termometer till vår överraskning +28C. Ja, men på motsvarande vägg på husets skuggsida, står det å andra sidan bara +2C ... men ni kanske ändå kan förstå vår upprymdhet och glada känsla. Det luktar vår!

Jag tar med flickorna ut på en promenad och matar småfåglar och änder med gammal bulle. Barnen gör glada hoppsa-steg och ivriga utrop när de ser grönt gräs och små knoppar skymta fram mellan snöhögarna. Mina ögon söker efter knoppar eller gröna spår på trädens grenar, men än har de inte vaknat ur sin dvala. Jag ser bara de vanliga torra alkottarna och bruna tunna björkgrenar som släpar i ån. Men solens strålar smeker dem så vackert medans en talgoxe drillar en glad och envis melodi för oss. Vi halkar lite på den hala ojämna isen på den asfalterade promenadvägen, men här och var är vägen helt snö och isfri. Kanske tar vi fram cyklarna snart? 

Äntligen kommer ljuset till oss Nordbor. Vi som lever under så många mörka vintermånader, är verkligen inte bortskämda med ljuset och värmen. 

Välkommen kära vår, du är så efterlängtad!

fredag 4 mars 2011

Det var en gång ...

Det var en gång en liten flicka som så gärna ville bli konstnär. Hennes unga moder målade vackra akvareller och deltog i en del utställningar med dem. Medan modern finslipade hemma på sina målningar,  satt den lilla flickan bredvid med penna och pensel. Fantasifulla figurer och människor tog form på papper och målarduk. Hon målade glatt på där hemma vid köksbordet bredvid sin moder. Ibland drömde hon om att få ha en utställning med sina egna teckningar och målningar.

Så en dag arbetade modern med ett verk till Länets Konst. Den lilla flickan frågade om hon också fick söka med en av sina målningar. Mamman sa att det var en rolig tanke, men att utställningen inte var för barn. Efter att ha läst igenom reglerna för antagningar till utställningen insåg dock modern att det faktiskt inte nämndes något om lägsta ålder. Därför talade hon om för flickan att de kunde försöka, liksom på skoj ... även om det nog inte var så troligt att hon skulle komma med.

Flickans alster var nog inte bättre än genomsnittliga 6-åringars alster, men kanske tyckte även juryn att det var något intressant eller roligt med det hela trots allt ... för hur det nu kom sig blev den lilla flickan antagen. Nu ringde det i telefonen, och tidningar från när och fjärran hörde av sig för att få träffa den unga "konstnärinnan". Det blev ett riktigt stort rabalder.



Så blev det vernissage, med cider och salta pinnar på Länets museum. Där höll den lilla flickan blygt mor i kjolen. Bekanta och obekanta ville förstås hälsa på den lilla konstnären och titta på hennes tre alster. Stolt men lite pirrigt var det allt att bli konstnär vid så låg ålder. En liten oljemålning i guldram köpte flickans pappa, till hennes stora glädje. Reglerna för intagning till Länets konst ändrades raskt därefter, så att inga fler små barn skulle kunna uppröra länets konstnärer. Många tyckte det var roligt att juryn valt ta med den lilla flickans alster, men förstås inte de konstnärer som inte kom med det här året.

På så sätt började sen lilla flickans konstnärliga bana. Sedan dess har åren gått. Hon har fortsatt arbeta konstnärligt och kreativt, även om vägen burit åt andra håll än hon föreställde sig när hon var 6 år. Nu ska hon snart delta i Länets konst igen, men numera som medelålders fotograf. På bilden som är med på utställningen skymtar hennes  två döttrar. Den ena av dem vill bli konstnär när hon blir stor, och tänk den flickan hade redan i somras sin första konstutställning ... en liten egen utställning med barnteckningar och målningar, på mormors bakgård.