Glad midsommar!

Svenska jordgubbar till midsommar

efter färsk potatis, med sill.

I socker och mjölk

med frasigt knäckebröd

brutet ner i 

skönmålad tallrik.

DET 

kallar jag

Svensk sommar 

i en sked.

*

Semester...

Semester!

Så till sist har jag avrundat de sista inbokade fotouppdragen. 

Bildbehandlat och levererat reportage och porträtt till kundernas belåtenhet.

Jag har avslutat hemtjänstpassen i juni, 

med att fem dagpass "gå bredvid" i 5 nya grupper. 

Efter min semester förväntas jag kunna vikariera 

i dessa grupper senare i sommar.

Men nu blir det alltså...

Vila och samla kraft.

Lapa sol och syre.

Bland löv, barr och sjövatten.

Med vind i håret och brasdoft i klänningen.

Jag ska trä smultronstrån, 

fylla kjolen med kantareller 

och muggar med blåbär.

Fara ut på äventyr. 

Sova på vandrarhem och tälta. 

Vandra på nya stigar, 

och bada i både främmande 

och välbekanta vatten.

Semestra hemmavid.

Läsa böcker, 

roa mig vid symaskinen,

och med fiolen.

Promenera längsmed å-kanten.

Sällskapa släkt, familj och vänner. 

I stan, eller på landet.

Men framför allt, ska jag vila i sjön.

Låta tankarna vandra.

Inte vara duktig.

Bara vara...

*

Hemtjänsten ...

(OBS:Kvinnan på bilden är ingen jag hjälper i hemtjänsten.)

Hemtjänstens scheman och besparingarna inom vård och omsorg är på tapeten igen.

I lite mer än två års tid har jag arbetat deltid (i olika omfattning) i hemtjänsten, och kan skriva under på att planeringen ibland är en omöjlig ekvation. Även om det också finns dagar som fungerar både på pappret och i praktiken. Det beror på dagsformen hos de gamla. Om alla kollegor finns på plats, och om de gamla är sjukare eller friskare än "vanligt". Det beror på om några av de gamla är på dagvård, bortresta, döende eller har anhöriga på besök. Någon med stort behov av hjälp blir kanske blir inlagd på sjukhus, behöver dygnet runt vak eller dör. Om vi får många larm eller om det är en lugn dag. Det beror också på om man får tag på vikarier när kollegor blir sjuka, eller om kollegor på plats tvingas försöka göra alla dennes besök också.

Det beror även på om den som planerar dagens jobb, tar hänsyn och känner till hur lång tid det tar att förflytta sig mellan de gamla. Om vi får en ny person att hjälpa, eller någon just kommit hem från sjukhuset friskare eller sjukare än sist vi sågs. För om man inte vet hur mycket hjälp som behövs är det svårt att planera ut faktiska minutrar hos denne.

Men det beror också på VAR man arbetar och i vilken grupp. Vilka gamla man hjälper. Om de bor i en korridor där man går från dörr till dörr, om man cyklar i ett bostadsområde och om man ska sammanstråla för dubbelbemanning eller behöver åka bil någon mil mellan stugorna. Om man arbetar i en grupp som både jobbar på ett boende OCH några kvarter bort OCH i stugor på landet. Bilar måste tankas och på service (där tjänar inte kommunen några pengar). För vid dubbelbemannade pass i en lägenhet, där ena personalen traskar/cyklande från boendet, och den andra personalen åker från en stuga på landet... ja då kan det vara svårt att vara där samtidigt på planerad minut. Det är inte säkert att den ena personalen kan börja före den andra... för det finns bara en nyckel och det kan vara svårt att veta vem som kommer först. Det kan också vara till en person man inte kan eller får komma till ensam.

Sedan jag gjorde min insändare i NA i höstas har gruppen jag främst arbetar i dragit ner på två schema-rader. I övrigt har det inte hänt särskilt mycket. Vi har en enorm press på oss att få till ökade "brukartider" under våra arbetsdagar. De som lägger våra scheman får ibland inte till planeringen hur gärna de än försöker. Och om det till exempel bara är två personers besök som inte "ryms" på personalen, så kanske det ändå är för lite jobb för att kommunen ska ta sig råd att ringa in en vikarie. Istället klämmer man in besöken efter bästa förmåga på redan befintlig personal. Helt enkelt för att man inte har råd att ta in vikarier. Vi har sällan överlappande tider hos de gamla, men det händer ofta att vi har en extremt begränsad restid, som i praktiken är omöjlig. Om jag slutar jobba kl 15 är det inte roligt att se det sista besöket slutar 14.55 två mil från stan. Inget som planeras varje dag, men visst händer det.

Det är viktigt att poängtera att det här inte är ett fel som skapas av dem som planerar, vilket man kanske först lätt får för sig (och NÄR så är fallet, är det oftast för att planeringen måste anpassas och justeras efter nya premisser i brådrasket eller ovanifrån). Det är inte heller främst chefen som gör felprioriteringar, för denne har ju chefer och politiker över sig som sätter upp premisserna för verksamheten. Nej, det här är ett POLITISKT problem, där besluten och summorna som ska gå till omsorgen inte har någonting med verkligheten att göra. Där sparkraven bara är siffror i en statistik och där kommunens budget inte går ihop. Det är också intressant att man jämför med privata aktörers statistik. Hur kan vi vara säkra på att de går att  jämföra, när de kanske arbetar på helt andra sätt, har andra förutsättningar eller till och med debiterar för avtalad tid istället för faktisk tid hos de gamla?

Det förvånar mig att förtroendevalda intelligenta människor tar sådana här svarkravsbeslut. Det räcker ju med enkelt bondförnuft, för att förstå att alla i vårt fina land önskar sig själva, sina barn, syskon, föräldrar, vänner och åldringar god omsorg. Bra vård, skola och ett värdigt slut. Jag bryr mig inte om att alla pengar portionerats i olika "pottar". För jag tycker hela Sverige har gjort enorma felprioriteringar särskilt i de här områdena.

För att få en fungerande hemtjänst, sjukvård och skola, behövs personal som vill, orkar och har kompetensen för att ge våra små och gamla det som just dom behöver. De behöver TID och resurser till detta. Tid och resurser som kostar.

Omsorg MÅSTE få kosta!

....................................................

Idag har jag ätit en RIKTIG lunch på mitt jobb inom hemtjänsten. En lunch-måltid köpt över disk till mig själv i personalmatsalen vid 12 snåret! Wow! Helt fantastiskt! Minns inte när jag kunde göra det sist. Det är sällsynt i alla fall. Och jag har fått gå på toaletten tre gånger! Druckit kaffe och ätit nybakt bulle hos en av de gamla. Cyklat i solen utan större stress med en kollega! Normalt är jag glad om jag får hela mina 30-minuters rast vid 11-snåret med medhavd matsäck eller en springtur till coop eller ICA för en youghurt eller något grönt (halvfabrikat tar ofta för lång tid att fixa om man både ska handla, micra och äta på rasten). Kaffekoppar bryggs inte i min normala arbetsgrupp, för kafferaster finns ju inga. Vid 16-snåret är i alla fall jag extremt törstig och hungrig som en varg, när jag åt förmiddagsmålet 5 timmar tidigare och kanske ska hinna hämta fritidsbarn eller ta dem till en aktivitet innan vi lagar dagens mål. Eventuella toabesök när man jobbar ute på landet måste ske vid rasten, annars får man nöja sig med en buske i skogen om nöden tränger på. Även om just mötena i hemmen med de gamla är guldkorn i tillvaron.

Varför gick då det idag att äta en lunch vid normal lunchtid? Och varför gör jag mycket sällan annars det? Jo för jag har jobbat i en annan grupp idag. Där det råkade vara lugnt just idag, och där något besök blev en bomkörning (personen ville inte ha hjälp, eller var inte hemma). Där kollegorna och nyckelskåp samt grupprum med toalett bara är ett kvarter bort. Allt finns nära om jag behöver hjälp eller någon larmar, inte någon mil bort, som det kan vara när jag jobbar i stugorna på landet. Därför att besöket jag inte skulle till just idag låg på en tid då matsalen är öppen, och för att jag inte första dagen som ny vikarie i gruppen förväntas ägna stunden åt kontaktmannaskap, ringa sjuksköterskan eller dokumentera något som hände igår och som jag inte hann med då. Eftersom jag gick bredvid (lär mig i ny grupp) hade jag inte heller stressfaktorn med ökad brukartid. Normalt försöker jag som kompensation för obetalda minutrarna i en bomkörning (till kommunen),  försöka förlänga andra besök eller besöka någon annan gammal som gärna betalar för en stunds småprat när det erbjuds. För att kunna göra oväntade eller förlängda besök hos de gamla måste man veta vilka som uppskattar besöket och vill betala för det, alternativt om de har maxtaxa och därför inte behöver betala extra för en extra stund i mitt sällskap.

Nu kanske det kan låta som om min vanliga arbetsgrupp är hemsk att jobba i, men så känner jag inte alls. Jag stormtrivs både med jobbet, kollegorna och kanske särskilt när jag får fara mellan de gamla i stugorna på landet. Tända i vedspisen på morgonkvisten, småspråka och hjälpa de gamla med medicin, mat och toalett. Köra bil genom fantastiska väderlekar och solnedgångar medan jag lyssnar på P1 eller skrålar på gamla sköna sånger jag gillar. Dessutom jobbar jag ju inte heltid, och inte heller som fast anställd. Jag lämnar mina pass och kan dagen därpå fotografera symbolbilder eller bildbehandla porträttbilder, där jag ska ta andra beslut och kan vila från de gamla och stressen mellan besökstiderna på TES-pappret. Hemtjänstjobbet är ju också ett sätt för mig att vila från min firma och känna glädjen i att få arbetskollegor, och tillhöra ett sammanhang. Jag har periodvis jobbat på deltidstjänster på olika scheman, men också arbetat på timma, då jag bara skriver upp de tider och dagar som det passar mig, mitt företag och min familj att jag jobbar.

Att däremot arbeta vecka ut och vecka in med den här stressen som kommunen ålägger sin vård och omsorgspersonal är inte humant. De som tar besluten borde prova på en arbetsvecka inom hemtjänsten i grupp som har svårt att få till sin logistik. Det är ett faktum att ett sådant här jobb sliter både på personalens kroppar och psyken, om dessa känner sig stressade och otillräckliga.

*

Om vi går tillbaks till scheman, så tycker jag mig ha hört att delade turer ska vara på väg bort enligt politiker. På mitt jobb var för något år sedan våra scheman lagda över tolv veckor, vilket innebar att man kunde jobba intensivt några veckor och lite lugnare några andra. Arbetslaget kunde påverka sina schemans upplägg ganska mycket och de delade turerna var inte alltför många. Nu går man på 8 veckors scheman vilket försvårar möjligheterna att få fler lugna dagar, om man inte jobbar många delade turer eller varannan helg.

Delade turer är verkligen energislukande, även om det går att jobba så emellanåt. Men man bör också tänka på att jag har kollegor som bor 3-4 mil från jobbet, och att vi just fått arbetskläder och ska börja byta om innan samlingen i grupprummet kl 07. För några blir restiden till o från jobbet mer än en timma varje dag, kanske det dubbla om man ska ta en buss och inte tiderna matschar schemat, eller man tvingas jobba över (vilket är vanligt). Vid delad tur är pausuppehållet (oftast 2-3 timmar) inte långt nog för dem, för att hinna hem för att äta och/eller vila (det är snoigt nog för oss som bara bor en kvart från jobbet). Det här är personal som kanske har barn i skolålder, med aktiviteter och läxor, makar /hustrur... men även ensamstående med barn, som ska få till familjepusslet med sina scheman.

På schemat jag går denna vecka ser det ut så här kommande helg-turer:
fredag 15.45-22
lördag 7-22
söndag 7-22
(helgen innan på detta schema: kvällstur fredag, kvällstur lördag och 7-22 söndag).

Nu arbetar jag inte så, då jag tagit ledigt delar av dessa helger... men så ser planen ut för ordinarie personal på detta schema. Jag känner visserligen inte heller till om personen jag går för bett om att få jobba mycket helg, men ni kan säkert sätta er in i situationen att man dagen efter ett delad-tur-pass kan vara ganska trött både i själen och benen. Frågan är hur mycket ökad risken är att man kör i diket eller glömmer att ge medicin när man hjälper de gamla vid 21 snåret på söndagskvällen?

Det är ett givande, roligt och underbart jobb att arbeta inom hemtjänsten. Man är så oerhört uppskattad och efterlängtad hos dem man hjälper, oavsett om man bara ska dra på ett par stödstrumpor, vinkla upp persienner, levererar en matlåda eller hjälpa någon dödssjuk. Det känns fantastiskt att få känna sig behövd och att jag gör andra väl. Lyssna och se de gamla och deras anhöriga. Deras varma hjärtan och vackra leenden gör mig lycklig. Vad gör det då om min hjälp ibland även innebär att jag står hukad under en rullator i duschen, tömmer stomipåsar eller hjälper en gammal som fått vinterkräksjukan...

Jag trivs otroligt bra både med mitt jobb som frilansfotograf & kreatör och som vårdbiträde. Men jag tycker det är så otroligt galet när Sverige gör sådana enormt dåliga prioriteringar. Vad kan vara viktigare än vård, skola och omsorg? Försvarets pott skulle jag gärna plocka lite ur till exempel...

*

Länk till svt.se. Inslag om Hemtjänstens scheman.
http://www.svt.se/nyheter/sverige/vittnar-om-omojlig-tidspress-i-hemtjansten


Länk till mitt tidigare inlägg som publicerades i NA i höstas:
http://na.se/asikt/debatt/1.1887925-aldreomsorgen-besparingar-vantar-i-orebro-kommun-omvardnad-maste-kosta