Idag av en slump hamnade jag vid min farmor och farfars grav. Jag kan
inte minnas att jag besökt den, bortsett från vid begravningarna.
Däremot bär jag de som inte längre lever, med mig i min vardag. Särskilt
farmor som jag stod och står så nära, är med mig så gott som dagligen.
Ibland känner jag att hon bokstavligen är inuti mig... att jag är en bit
av henne. Och det är något som jag är så otroligt glad och stolt över,
för hon är en av mina förebilder här i livet.
Men så idag åkte
vi förbi farföräldrars trakter mer eller mindre av en slump. Det bär
helt enkelt sällan av däråt när de inte längre är i livet.
Trots
att jag ofta tänker på min barndom och mina minnen, dök "nya" minnen
upp till ytan när vi for förbi skog, ängar, stugor och små platser som
jag levde närmare som barn. Plötsligt mindes jag mönstret på sätena i
farfars bil, och doftgranen som dinglade på backspegeln. Vad jag köpte i
den där affären och gungorna jag älskade att gunga i utanför. Geten som
stångade min lillasyster på den där gräsmattan. Den där blomstrande
ängen jag vandrade med farmors hand i min ... jag kan inte ha varit mer
än 2-3 år att döma av minnet.
Minnena som sköljde mig fick mig
att le i bilen på den regniga bilfärden. Vi passerade huset de bodde i
innan de flyttade in på äldreboende, och kikade på mannen som vandrade
runt på gårdsplanen. Den nya ägaren. Plötsligt närmade vi oss kyrkan och
kyrkogården där de vilar. Jag och maken stannade bilen och vandrade
runt i regnet och letade efter deras gravsten, tills vi fann den. Jag
plockade lite sädlikt gräs (till farfar) och några blommande kvistar
(till farmor) som jag band ihop med en gräsfläta och lade vid graven...
sände några vackra tankar till dem och min faster som vilar hos dem i
graven. Till de bekanta namnen på andra gravar i närheten. Människor jag
träffat och anhöriga till bekanta. Neg. Det är inte varje dag jag
niger. Det känns hedersamt, respektfullt... Fint...
Det kändes
vackert, och lite viktigt att få lägga blommorna på graven och att få
grunna lite över andra namn på gravstenarna runt på kyrkogården. Grunna
på farmor och farfars äldre generationer som vilar där. Samtidigt är det
så härligt att känna att jag inte behöver besöka platsen för att tala
med dem. Det är inte bara de verkliga blommorna vid deras gravsten som
visar dem min kärlek och omsorg för dem.. även om besöket känns viktigt.
Det är de vackra tankarna, orden och handlingarna i min vardag som jag
är säker på att de känner ser och hör. Jag har dem närmare än graven.
Särskilt min farmor är så ofta med mig här. Jag glädjs med henne åt att
vi ännu kan vara varandra så nära.
En vacker dag blev det.
