måndag 2 januari 2017

Nätverket Brudarnas blogg

Jag är medlem i Nätveket Brudarna, som består av ett gäng Svenska kvinnliga fotografer. Vi har en blogg där vi turas om att skriva och jag kommer att blogga under två veckor framöver.

Här får ni idag läsa inledningen på mitt första "Brudbloggsinlägg" och en länk till bloggen:
http://natverketbrudarna.se/category/brudbloggen/

Jag satt där i mörkret, på den breda bänken bredvid mörkrumsapparaten. Dinglade med mina smala förskoleben, medan Busse rörde sig vant i det mörka rummet. Rummet med den magiska dörren och den dunkelt röda lampan. Jag älskade magin som skedde här, och det var alltid roligt att sällskapa ”Busse Bus”, som jag och min syster kallade honom. Världens bäste vuxenkompis.
Att vara med i studion, eller vara framför kameran när han fotograferade var förstås också roligt.  Att byta om till splitternya kläder och fotograferas som ”modell” på uppdrag, i studion eller någon vacker park… eller bara prova knasiga glasögonbågar. Det var roligt när han tog fina porträtt och tog sig tid, fast det bara var ”på kul”. Hur han försökte ge förslag och direktiv… eller bara lät mig och lillasyster ha egna idéer och vara oss själva.
Men känslan av magi inne i mörkrummet var helt annorlunda än världen utanför. Som ett hål i tiden. Bara att ta sig dit, var som att färdas genom garderoben till Narnia. Från en värld till en annan. Genom ett halvt varvs snurrande i en svart tunneldörr. Och sedan att få vara med och se hur Busse trollade fram bilder från små negativa plastbitar till stora papper. Placera den utvalda lilla sköra, i negativhållaren. Hur han böjde sig över bänken och kisade med ena ögat för att ställa in skärpan, med det där konstiga verktyget som liknade ett mikroskop. Ställde in lämpliga sekunder, på den lilla ”tidsmaskinen”. Den som bestämde hur länge apparatens lampa skulle lysa. Sedan gjorde vi provlappar. Jag fick trycka på tidsknappen, medan Busse flyttade kartongbiten en liten bit för varje tryckning. Sedan kunde vi lägga ner provbiten i framkallningsskålen och skymta ljusare och mörkare partier av bilden. När han granskat den noga, beslutade han sig för vilken tid som var bäst. Och när allt var korrekt inställt, fick jag trycka på tidsknappen igen. Tiden tickade sina sekunder medan Busse rörde sig som en trollkarl mellan apparat och papper. Med piattar och tillklippta kartonger i varierade former, rörde han sig bestämt över det negativa ljuset. Koncentrerad och lugn. Ibland använde han bara händerna. Formade dem till olika former eller öppningar, som släppte genom ljus mellan ljusstrålen och det vita pappret. Han trollade fram den perfekta bilden.
När exponeringslampan slocknade var pappret fortfarande vitt. Men resultatet växte snart fram i den röda plastskålen, alltmedan Busse vickade den lätt på kanten, så att vätskan vågade sig likt en pyttelitet hav. Förväntan tickade. Och framför mina ögon sköljde ansikten och miljöer fram ur intet. Svärta och gråtoner som gick från vitt och mörknade och skrev sitt motiv över pappret. Avslöjade frysta ögonblick. Främmande människor, miljöer och händelser. Men ibland också bilder som han fångat ur min egen vardag. Ibland var det en bild på mig. Min lillasyster och min mamma. När vi räfsade höstlöv… eller bakade pepparkakshus. Och ibland var det bara våra välkända ansikten som vänligt blickade tillbaka på mig.
Det kändes som julafton.
 *

söndag 1 januari 2017

Gott Nytt År 2017!





Ett Nytt År är fött!

2017

Med nya hopp och drömmar

Ambitioner och visioner

Ska vi tillsammans

lysa upp mörkret

med vårt ljus?


*



Vecka 1-2 bloggar jag på Nätverket Brudarnas blogg "Brudbloggen".
Välkommen och kika in och läs mina och andra Svenska kvinnliga Fotografers blogginlägg: