Vi har semester. Njuter av att ta dagen som den kommer.
Barnen har varit hos mormor, medan jag och maken städat och röjt här hemma. Har fixat om i barnens rum, så att rummet ska bli mer funktionellt och samtidigt på ett sätt som tilltalar döttrarna. Har fått tag på ett förråd där vi kan få plats att förvara textilier och pysselmaterial, och där vi kan breda ut oss när vi hålls med våra kreativa projekt. Inte behöva röja ögonaböj för att behålla hyfsat städad lägenhet.
Idag har vi njutit en ljuvlig dag. Inledde med jordgubbar, mjölk, socker och brutet knäckebröd ... på vackert, engelskt blå-vitt porslin som jag fyndat på loppis. Väderprognosen hade utlovat regn, men vi ignorerade den och for till skogs. Hoppade i sjön och traskade sedan barfota längs med den mjuka stigen och fann sommarens första skörd med kantareller. Vi plockade dem och jag bar dem i min klänning, i brist på korg eller påse ... och så fort vi kom hem njöt vi dem i en god sås till sallad och en mör biff.
En stund senare blir jag porträtterad av Astrid, från Nerikes Allehanda, på vår balkong. Jag gillar Astrid både som privatperson och som skribent, men jag känner mig ändå ovan att vara i fokus på det här sättet. Jag brukar ju vara den som porträtterar ... liksom inte stå i fokus ... utan vara den som är nyfiken och ställer frågor.
Jag är bekväm med Astrid, men inser att jag är lite nervös trots allt. Helt bekväm i mötet och vårt samtal ... men lite fjärilar i magen inför hur resultatet ska bli. Jag vet ju att hon kommer att välja fokus i texten. Eftersom jag är van att vara i hennes sits, vet jag ju bredden på hur man måste välja infallsvinklar, både i text och på bild. Det finns miljoner sätt att porträttera och beskriva en och samma person på.
Funderar i efterhand på vad jag sagt och vad jag kunde ha sagt. Inte på ett nervöst sätt, men mest för att jag undrar hur resultatet blir av den information jag gett henne. Vi hade ett mycket trevligt samtal där på balkongen. Jag berättade nog mycket om vad som är viktigt för mig, som beskriver mig på ett bra sätt. Funderar på om jag skulle formulerat mig annorlunda om porträttet av mig skett när jag är mitt i vardagen, istället för som nu ... mitt i semestern.
Tänker att jag glömt berätta om alla spännande fotouppdrag jag gör, och bredden på dem. Barnboken jag jobbar på. Den nya hemsidan. Om anteckningsboken som jag har med mig till skogen ibland ... för det händer ju att jag får lysande spännande idéer just när jag njuter av att göra "ingenting" bland flugor och blåbärskvistar. Om alla kreativa roliga projekt jag gör med barnen, och hur det berikar mitt liv.
Tänker att jag helt glömde bort att berätta om hur viktig musiken är för mig.
Att sjunga, spela, komponera och improvisera. Själv och tillsammans med andra
... och att bara njuta av att lyssna på duktiga musiker inom olika stilar.
Jag är nyfiken på vad Astrid kommer skriva när hon gör sitt porträtt av mig ... och hoppas att jag kommer känna igen mig i hennes beskrivning.
Men jag måste erkänna att jag inte ser fram emot att bli fotograferad. Fotograferingen kommer ske senare, då ingen fotograf hade möjlighet idag.
Jag trivs helt klart bäst BAKOM kameran ... och det är mycket sällan jag tycker mig vara fin, när någon annan fotograf stått bakom kameran, med mig i fokus. Kanske tycker jag bäst om självporträtt, för jag ser mig själv ur mitt eget perspektiv? Jag väljer förstås bara en bild jag känner igen mig i, och inte någon av dem där jag bara ser tjock eller trött ut ... vilket kanske en annan fotograf tycker känns helt okey?
Inser att det är en nyttig erfarenhet för mig att vara i blickfånget ibland, eftersom jag själv utsätter andra för samma dilemma så gott som dagligen. Jag får vara i deras sits en liten stund.
Jag hoppas jag får möta en fotograf som tycker om mig. För jag vet att fotografens blick på motivet, påverkar hur bilden blir. Sedan är det en annan femma förstås, att man kanske har en självbild som inte överrensstämmer med verkligheten. Jag kan ändå tycka att jag ser trevlig och fin ut, trots ostyriga hårstrån och mina extrakilon.
För precis som skribentens val av ord i en text, påverkar hur läsaren uppfattar personen eller innehållet, kan ett porträtt bli varmt eller stelt beroende på vad fotografen har för känsla och idéer. Och jag vet att alla människor på något sätt kan bli vackert fångade på bild.
För det handlar inte alls om att ha en snygg yta som många kanske tror,
... utan om att se vem man möter,
och kunna förmedla det till betraktaren.
Fotografens ögon (& fotografiska stil) kommer att påverka resultatet av bilden
... på samma sätt som skribentens uppmärksamhet och känsla (& stil) påverkar texten.
Två olika intervjuare skulle aldrig skapa samma text. Två olika fotografer fångar inte samma bild. Ja och just det där är ju en av de orsaker som gör det så spännande att arbeta med text och bild! Skribenten och fotografen visar läsaren en del av sin syn på ämnet eller personen ifråga ... och just i det här fallet ska de berätta något om mig.
*
