"I livet av mig". Svartvit vardagsutmaning - Dag 7

Dag 7 ”I livet av mig”. Sju dagar, sju foton i svart/vitt ur vardagen, inga förklaringar. 

Illustration - Hemtjänsten

Illustration som illustrerar hemtjänstens arbete, med små marginaler för överraskningar. Självklart finns ingen av dessa besök i verkligheten. Alla namn, tider och besök är figurativa.

Hemtjänsten ...

(OBS:Kvinnan på bilden är ingen jag hjälper i hemtjänsten.)

Hemtjänstens scheman och besparingarna inom vård och omsorg är på tapeten igen.

I lite mer än två års tid har jag arbetat deltid (i olika omfattning) i hemtjänsten, och kan skriva under på att planeringen ibland är en omöjlig ekvation. Även om det också finns dagar som fungerar både på pappret och i praktiken. Det beror på dagsformen hos de gamla. Om alla kollegor finns på plats, och om de gamla är sjukare eller friskare än "vanligt". Det beror på om några av de gamla är på dagvård, bortresta, döende eller har anhöriga på besök. Någon med stort behov av hjälp blir kanske blir inlagd på sjukhus, behöver dygnet runt vak eller dör. Om vi får många larm eller om det är en lugn dag. Det beror också på om man får tag på vikarier när kollegor blir sjuka, eller om kollegor på plats tvingas försöka göra alla dennes besök också.

Det beror även på om den som planerar dagens jobb, tar hänsyn och känner till hur lång tid det tar att förflytta sig mellan de gamla. Om vi får en ny person att hjälpa, eller någon just kommit hem från sjukhuset friskare eller sjukare än sist vi sågs. För om man inte vet hur mycket hjälp som behövs är det svårt att planera ut faktiska minutrar hos denne.

Men det beror också på VAR man arbetar och i vilken grupp. Vilka gamla man hjälper. Om de bor i en korridor där man går från dörr till dörr, om man cyklar i ett bostadsområde och om man ska sammanstråla för dubbelbemanning eller behöver åka bil någon mil mellan stugorna. Om man arbetar i en grupp som både jobbar på ett boende OCH några kvarter bort OCH i stugor på landet. Bilar måste tankas och på service (där tjänar inte kommunen några pengar). För vid dubbelbemannade pass i en lägenhet, där ena personalen traskar/cyklande från boendet, och den andra personalen åker från en stuga på landet... ja då kan det vara svårt att vara där samtidigt på planerad minut. Det är inte säkert att den ena personalen kan börja före den andra... för det finns bara en nyckel och det kan vara svårt att veta vem som kommer först. Det kan också vara till en person man inte kan eller får komma till ensam.

Sedan jag gjorde min insändare i NA i höstas har gruppen jag främst arbetar i dragit ner på två schema-rader. I övrigt har det inte hänt särskilt mycket. Vi har en enorm press på oss att få till ökade "brukartider" under våra arbetsdagar. De som lägger våra scheman får ibland inte till planeringen hur gärna de än försöker. Och om det till exempel bara är två personers besök som inte "ryms" på personalen, så kanske det ändå är för lite jobb för att kommunen ska ta sig råd att ringa in en vikarie. Istället klämmer man in besöken efter bästa förmåga på redan befintlig personal. Helt enkelt för att man inte har råd att ta in vikarier. Vi har sällan överlappande tider hos de gamla, men det händer ofta att vi har en extremt begränsad restid, som i praktiken är omöjlig. Om jag slutar jobba kl 15 är det inte roligt att se det sista besöket slutar 14.55 två mil från stan. Inget som planeras varje dag, men visst händer det.

Det är viktigt att poängtera att det här inte är ett fel som skapas av dem som planerar, vilket man kanske först lätt får för sig (och NÄR så är fallet, är det oftast för att planeringen måste anpassas och justeras efter nya premisser i brådrasket eller ovanifrån). Det är inte heller främst chefen som gör felprioriteringar, för denne har ju chefer och politiker över sig som sätter upp premisserna för verksamheten. Nej, det här är ett POLITISKT problem, där besluten och summorna som ska gå till omsorgen inte har någonting med verkligheten att göra. Där sparkraven bara är siffror i en statistik och där kommunens budget inte går ihop. Det är också intressant att man jämför med privata aktörers statistik. Hur kan vi vara säkra på att de går att  jämföra, när de kanske arbetar på helt andra sätt, har andra förutsättningar eller till och med debiterar för avtalad tid istället för faktisk tid hos de gamla?

Det förvånar mig att förtroendevalda intelligenta människor tar sådana här svarkravsbeslut. Det räcker ju med enkelt bondförnuft, för att förstå att alla i vårt fina land önskar sig själva, sina barn, syskon, föräldrar, vänner och åldringar god omsorg. Bra vård, skola och ett värdigt slut. Jag bryr mig inte om att alla pengar portionerats i olika "pottar". För jag tycker hela Sverige har gjort enorma felprioriteringar särskilt i de här områdena.

För att få en fungerande hemtjänst, sjukvård och skola, behövs personal som vill, orkar och har kompetensen för att ge våra små och gamla det som just dom behöver. De behöver TID och resurser till detta. Tid och resurser som kostar.

Omsorg MÅSTE få kosta!

....................................................

Idag har jag ätit en RIKTIG lunch på mitt jobb inom hemtjänsten. En lunch-måltid köpt över disk till mig själv i personalmatsalen vid 12 snåret! Wow! Helt fantastiskt! Minns inte när jag kunde göra det sist. Det är sällsynt i alla fall. Och jag har fått gå på toaletten tre gånger! Druckit kaffe och ätit nybakt bulle hos en av de gamla. Cyklat i solen utan större stress med en kollega! Normalt är jag glad om jag får hela mina 30-minuters rast vid 11-snåret med medhavd matsäck eller en springtur till coop eller ICA för en youghurt eller något grönt (halvfabrikat tar ofta för lång tid att fixa om man både ska handla, micra och äta på rasten). Kaffekoppar bryggs inte i min normala arbetsgrupp, för kafferaster finns ju inga. Vid 16-snåret är i alla fall jag extremt törstig och hungrig som en varg, när jag åt förmiddagsmålet 5 timmar tidigare och kanske ska hinna hämta fritidsbarn eller ta dem till en aktivitet innan vi lagar dagens mål. Eventuella toabesök när man jobbar ute på landet måste ske vid rasten, annars får man nöja sig med en buske i skogen om nöden tränger på. Även om just mötena i hemmen med de gamla är guldkorn i tillvaron.

Varför gick då det idag att äta en lunch vid normal lunchtid? Och varför gör jag mycket sällan annars det? Jo för jag har jobbat i en annan grupp idag. Där det råkade vara lugnt just idag, och där något besök blev en bomkörning (personen ville inte ha hjälp, eller var inte hemma). Där kollegorna och nyckelskåp samt grupprum med toalett bara är ett kvarter bort. Allt finns nära om jag behöver hjälp eller någon larmar, inte någon mil bort, som det kan vara när jag jobbar i stugorna på landet. Därför att besöket jag inte skulle till just idag låg på en tid då matsalen är öppen, och för att jag inte första dagen som ny vikarie i gruppen förväntas ägna stunden åt kontaktmannaskap, ringa sjuksköterskan eller dokumentera något som hände igår och som jag inte hann med då. Eftersom jag gick bredvid (lär mig i ny grupp) hade jag inte heller stressfaktorn med ökad brukartid. Normalt försöker jag som kompensation för obetalda minutrarna i en bomkörning (till kommunen),  försöka förlänga andra besök eller besöka någon annan gammal som gärna betalar för en stunds småprat när det erbjuds. För att kunna göra oväntade eller förlängda besök hos de gamla måste man veta vilka som uppskattar besöket och vill betala för det, alternativt om de har maxtaxa och därför inte behöver betala extra för en extra stund i mitt sällskap.

Nu kanske det kan låta som om min vanliga arbetsgrupp är hemsk att jobba i, men så känner jag inte alls. Jag stormtrivs både med jobbet, kollegorna och kanske särskilt när jag får fara mellan de gamla i stugorna på landet. Tända i vedspisen på morgonkvisten, småspråka och hjälpa de gamla med medicin, mat och toalett. Köra bil genom fantastiska väderlekar och solnedgångar medan jag lyssnar på P1 eller skrålar på gamla sköna sånger jag gillar. Dessutom jobbar jag ju inte heltid, och inte heller som fast anställd. Jag lämnar mina pass och kan dagen därpå fotografera symbolbilder eller bildbehandla porträttbilder, där jag ska ta andra beslut och kan vila från de gamla och stressen mellan besökstiderna på TES-pappret. Hemtjänstjobbet är ju också ett sätt för mig att vila från min firma och känna glädjen i att få arbetskollegor, och tillhöra ett sammanhang. Jag har periodvis jobbat på deltidstjänster på olika scheman, men också arbetat på timma, då jag bara skriver upp de tider och dagar som det passar mig, mitt företag och min familj att jag jobbar.

Att däremot arbeta vecka ut och vecka in med den här stressen som kommunen ålägger sin vård och omsorgspersonal är inte humant. De som tar besluten borde prova på en arbetsvecka inom hemtjänsten i grupp som har svårt att få till sin logistik. Det är ett faktum att ett sådant här jobb sliter både på personalens kroppar och psyken, om dessa känner sig stressade och otillräckliga.

*

Om vi går tillbaks till scheman, så tycker jag mig ha hört att delade turer ska vara på väg bort enligt politiker. På mitt jobb var för något år sedan våra scheman lagda över tolv veckor, vilket innebar att man kunde jobba intensivt några veckor och lite lugnare några andra. Arbetslaget kunde påverka sina schemans upplägg ganska mycket och de delade turerna var inte alltför många. Nu går man på 8 veckors scheman vilket försvårar möjligheterna att få fler lugna dagar, om man inte jobbar många delade turer eller varannan helg.

Delade turer är verkligen energislukande, även om det går att jobba så emellanåt. Men man bör också tänka på att jag har kollegor som bor 3-4 mil från jobbet, och att vi just fått arbetskläder och ska börja byta om innan samlingen i grupprummet kl 07. För några blir restiden till o från jobbet mer än en timma varje dag, kanske det dubbla om man ska ta en buss och inte tiderna matschar schemat, eller man tvingas jobba över (vilket är vanligt). Vid delad tur är pausuppehållet (oftast 2-3 timmar) inte långt nog för dem, för att hinna hem för att äta och/eller vila (det är snoigt nog för oss som bara bor en kvart från jobbet). Det här är personal som kanske har barn i skolålder, med aktiviteter och läxor, makar /hustrur... men även ensamstående med barn, som ska få till familjepusslet med sina scheman.

På schemat jag går denna vecka ser det ut så här kommande helg-turer:
fredag 15.45-22
lördag 7-22
söndag 7-22
(helgen innan på detta schema: kvällstur fredag, kvällstur lördag och 7-22 söndag).

Nu arbetar jag inte så, då jag tagit ledigt delar av dessa helger... men så ser planen ut för ordinarie personal på detta schema. Jag känner visserligen inte heller till om personen jag går för bett om att få jobba mycket helg, men ni kan säkert sätta er in i situationen att man dagen efter ett delad-tur-pass kan vara ganska trött både i själen och benen. Frågan är hur mycket ökad risken är att man kör i diket eller glömmer att ge medicin när man hjälper de gamla vid 21 snåret på söndagskvällen?

Det är ett givande, roligt och underbart jobb att arbeta inom hemtjänsten. Man är så oerhört uppskattad och efterlängtad hos dem man hjälper, oavsett om man bara ska dra på ett par stödstrumpor, vinkla upp persienner, levererar en matlåda eller hjälpa någon dödssjuk. Det känns fantastiskt att få känna sig behövd och att jag gör andra väl. Lyssna och se de gamla och deras anhöriga. Deras varma hjärtan och vackra leenden gör mig lycklig. Vad gör det då om min hjälp ibland även innebär att jag står hukad under en rullator i duschen, tömmer stomipåsar eller hjälper en gammal som fått vinterkräksjukan...

Jag trivs otroligt bra både med mitt jobb som frilansfotograf & kreatör och som vårdbiträde. Men jag tycker det är så otroligt galet när Sverige gör sådana enormt dåliga prioriteringar. Vad kan vara viktigare än vård, skola och omsorg? Försvarets pott skulle jag gärna plocka lite ur till exempel...

*

Länk till svt.se. Inslag om Hemtjänstens scheman.
http://www.svt.se/nyheter/sverige/vittnar-om-omojlig-tidspress-i-hemtjansten


Länk till mitt tidigare inlägg som publicerades i NA i höstas:
http://na.se/asikt/debatt/1.1887925-aldreomsorgen-besparingar-vantar-i-orebro-kommun-omvardnad-maste-kosta

En vanlig dag...

Inga dagar är lika, men här är en av alla mina dagar... där jag fokuserat på halvtimma/heltimma och vad jag gjorde just då. Ni får alltså inte veta allt som händer mig,  till exempel under kvällen (en del hemtjänstbesök är bara 2-3 minuter långa). Här får ni följa mig en helt vanlig dag... en fredag i februari 2013.

07.00 - Väcker flickorna och plockar fram frukost. Idag blir det en kopp te, och så fyller jag en vacker blå 100-årig tallrik med turkisk yoghurt, keso, mandlar och blåbärs-proviva. Flickorna äter mjölk och musli framför Bolibompa. Maken har åkt till jobbet innan vi ens vaknat. Själv läser jag DN och gläds över min frukost tillsammans med min papperstidning, som jag bara har helgprenumeration på. Fint att hinna läsa intressanta artiklar. Uppskattar det särskilt som jag var missnöjd med min tidigare morgontidning. Alternativet digital morgontidning är för mig inget alternativ... inget nöje. Jag vill BLÄDDRA vid frukostbordet. 

08.00 -Vi är på väg till skolan. Yngsta tösen ska åka skidor på idrottslektionen, så hon åker skidor till skolan. Jag sällskapar. Storasyster har gått på egen hand och skymtar en liten bit före oss på den långa raka gångbanan mot skolan. Det går lite långsamt eftersom skidorna är lite för små och vinterkängorna ibland trillar ur sitt fäste. Det är nollgradigt och mycket snö, men moddigt på gångbanan. Mulet men ljust, och inte alls särskilt kallt.

09.00 - Hemma och förbereder mig inför dagens fotouppdrag. Mailar min kund angående dagens fotouppdrag och ringer några jobb-samtal. Kollar så kamera-batterierna är laddade och formaterar minneskort. Kikar in en sväng på facebook och klickar mitt dagliga klick för att rädda skog på naturarvet.se.

10.00 - 12.00 - Har egentligen gott om tid till dagens fotouppdrag, men ger mig av i god tid för att hinna kika på ljus och miljö. Jag ska fotografera barnverksamheten i kyrka och församlingshem till Svenska Kyrkans informationsmaterial. Anar redan innan att det kan bli spännande och oförutsägbart. Barnen är små och varken barn eller föräldrar vet om att jag kommer. Väl framme visar sig det vara tur att jag är tidig, för tack vare det kan jag fånga fina bilder på barnen när de har "gympa". I kyrkan pågår begravning som drar ut på tiden, så när vi ska dit vill föräldrarna hem med sina telningar. Några får vi i alla fall med oss, och fångar dem på det sätt som fungerar med några trötta barn i småbarnsåldrar. Strax vill mammor och pappor hem med sina hungriga barn. Fångar i alla fall fungerande och fina bilder på de rörliga motiven. De verkade rätt glada över att även jag krälande under ett piano i församlingshemmet och på mattan i kyrkan.

13.00 - Har handlat på vägen hem från fotouppdraget och har en halvtimma på mig innan jag ska hämta flickorna på skolan. Steker en halv zucchini och två ägg, som jag äter helt raskt med lite salt och peppar, medan jag tömmer minneskort.

14.00 - Jag har hämtat barnen i skolan och ser till att 8-åringen får i sig ett raskt mellanmål hemma, samtidigt som vi tar  med fiol och notbok. Mot fiol-lektionen med bil. 10-åringen vill inte med, utan vill roa sig själv hemma. På vägen dit berättar min dotter om vilket äventyr skidturen blev.

14.30 - Vi sammanstålar med min mor på Kulturskolan. 8-åringen går in till fiolfröken, medan jag och min mamma breder ut hennes akvareller över bordet i entrén där andra elever och föräldrar väntar på sin lektion eller sina barn. Jag ska ha en gemensam utställning med min mamma om en månad, och då är det viktigt att kommunicera så att utställningen blir bra. Vi kommer överens om vilka av hennes målningar som ska ramas.

15.00 - Fiollektionen slutar. Jag har hunnit vara med och lyssnat en liten stund. Fick även vara med och spela på någon låt, då fiol-fröken tycker jag kan spela alla "fiss". 8-åringen älskar sina fiollektioner, men det har på sistone varit lite tråkigare när vi ska träna hemma. Fröken och hennes praktikant ger oss förslag på hur det kan bli roligare att öva hemma. 

16.00 - Har hunnit stjutsa hem min tös och tagit mig till mitt andra jobb som vårdbiträde inom hemtjänsten. Barnen får vara ensamma hemma någon timma tills min man kommer hem från jobbet. Dagens pass är planerat 15.45 - 22. Jag har just idag inte varit här på två veckor, så jag uppdateras lite kort av mina kollegor om det mest aktuella. Prick klockan 16 sitter jag på mitt första besök, hos en dam som bara behöver tillsyn och en pratstund.

16.30 - Är hemma hos en förtvivlad dam. Allt jag kan bjuda är kramar, ögon och öron som lyssnar. Hålla hennes händer. Hon tycker synd om mig som ska behöva sitta där och höra om hennes elände, och att jag nog önskar jag slapp ifrån henne. Jag säger att allt jag vill är att finnas just här och nu för henne, och att jag inte alls önskar vara någon annanstans. För just henne behöver jag ju finnas här och nu, och det är det jag vill. Ingen annan behöver mig mer just nu än hon. Jag berättar att jag valt att jobba med det här just för att jag vet att jag behövs, och för att jag vill känna att jag gör något viktigt för någon som behöver mig. Hon tackar mig och säger hon ska försöka minnas det när hon känner sig helt övergiven och oälskad.

17.00 - Jag är hos en man som jag ska hjälpa få till kvälls-smörgås, men han har redan ätit själv och tagit på sig pyjamas. Han vill gå och lägga sig. Jag ger honom den hjälp han behöver. Nu vill han sova, säger han, för han sov så förskräckligt dåligt igår natt. Jag erbjuder mig att sjunga en godnattsång. Han ler stort och undrar om jag verkligen vill det. Säger att han själv nog inte kan sjunga. Han kryper ner under täcket, och så släcker jag hans sänglampa. Jag sjunger "Ack så skönt, slumra in, i bädden så fin...." och den gamla mannen ler så stort med stängda ögonlock. -Tack, den var fin o har jag aldrig hört, säger han när jag sjungit klart. -Nu sover jag nog gott inatt tror jag, säger han. Godnatt... och tack! hör jag, innan jag stänger dörren om honom.

17.30 - Jag skulle haft min rast mellan 17-17.30, men eftersom jag blev lite sen hos ledsna damen  bland annat (stannade nära dubbla inplanerade tiden för att trösta den gråtande kvinnan), ligger jag lite efter tidsplanen. Jag har bara 13 minuter kvar av rasten innan nästa planerade besök, men jag hinner äta en halv "bar", dricka vatten och gå på toa. Byter nycklar och springer mot några kvällsmål- och medicin-besök.

18.00 - Jag rostar en smörgås och ordnar kvällskaffe åt en av de gamla. Vi småpratar om livet i allmänhet och i synnerhet. Eftersom hon nästan inget ser har jag skurit smörgåsen i bitar och hjälper henne finna smörgåsbitarna med sina sökande fingrar. Vi småpratar om ditt och datt, och har det allmänt trevligt.

18.30 - Jag kommer till en dam som jag ska hjälpa få en kvälls-smörgås. Hon ligger till sängs i mörkret när jag kommer. Hon vaknar och undrar om det är morgon. Jag säger att det är kväll, och jag hade tänkt ordna henne ett litet kvällsmål. Hon säger att hon inte mår bra, men vet inte på vilket sätt... det känns bara som hon inte mår bra alls. Liten smörgås äter hon ändå, men vi kontaktar en sjuksköterska då jag finner anledning till det. Sjuksköterskan ska komma förbi lite senare.

19.00 - Jag är på ett längre besök hos en dam för att hjälpa henne i säng. Vi är nästan klara med tandborstning, medicin etc och jag väntar på  min dubbelbemannings-hjälp. Det är en annan grupps personal som ska hjälpa mig, eftersom jag är ensam i stan i min grupp vid den här tiden (de andra far runt på landet mellan stugorna). De som ska hjälpa brukar ringa och kolla hur vi ligger till, men ikväll har ingen hört av sig. Jag ringer de inlagda numren och vid tredje försöket svarar de. De har blivit "en man kort" ikväll, då en personal inte kommit på sitt pass och inte ersatts. De försöker helt enkelt jobba in en saknad personals pass, vilket blir snoigt. Jag och damen tar det lugnt i väntan på hjälpen, som kommer förvånansvärt snabbt. Jag hinner även träffa sjuksköterskan för rapport medan vi väntar, och få tillbaks hennes nyckel som jag tidigare lånade ut för besöket. När min hjälp med lyftet kommer är vi redo, och det går raskt. De sista bestyren klarar jag på egen hand. Jag och den gamla damen nynnar tillsammans på en 100-årig visa vi båda kan, medan jag drar av stödstrumpor, breder täcket över damen, släcker och så önskar henne God natt.

20.00 - Hjälper en gammal dam av med stödstrumporna.

20.30 - Nu har jag fått sätta på mig vinterkappan och gett mig ut för att istället vandra mellan lägenheter. Jag har med mig en matlåda som tidigare personal glömde ta med. Det är mat till söndag, så det var inget problem, men den ska till rätta kylskåpet ikväll. Den ska till en sjuk äldre dam som klagar på städningen. Hon undrar om de har någon städutbildning så dåligt som de städar. Det är damm kvar på bokhyllorna, och inte har de skurat bakom sängen och under mattan (jag ser inget anmärkningsvärt). Jag undrar om hon pratar med dem som städar, och hon svarar att hon tycker mycket om personalen, men att hon inte törs klaga. Sedan kommer hon på att hon nog ska skriva ett brev om hur hon önskar få städat. Det tycker jag är en bra idé. Då behöver ju inte städerskorna känna sig kritiserade, utan det blir bara ett förtydligande av vad hon önskar få gjort.

21.00 - Kommer hem till en dam som krupit i säng i mörkret. Hon blir så glad att jag kommer. -"Oh vad överraskad och glad jag blir, är det duuuu!" Jag knäböjer vid hennes säng och kramar om henne. Hon smeker min kind och berättar förtroligt för mig om sin senaste operation och om hur trevligt hon hade med sin familj därefter, även om själva operationen förstås var obehaglig. Hon berättar leende, med stora varma ögon om dem hon delade rum med på USÖ. Det kom en kvinna som målade naglarna på alla som ville, även en karl ... men han tordes inte. Jag trär av henne hennes strumpor i sängen och ger henne ännu en godnatt-kram innan jag går. -"Kom snart igen!" ropar hon ur mörkret efter mig.

21.30 - Är hemma hos en gammal man och hjälper honom av med stödstrumpor och att smörja fötterna. Han pratar om sin älskade fru som dog för några år sedan. Han pratar om fotvården han är så nöjd med och om en ny folkmusikgrupp som hans son tipsat om. Jag skriver av namnet på gruppen, som jag inte känner till. Nu ska han sätta på sig hörlurar och lyssna på dem ännu mer, och uppmanar mig att Googla på dem så ska jag nog finna något som kommer förgylla min helg. Jag tackar för tipset, det ska jag verkligen göra!

22.00 - Kommer hem till en gammal dam som jag ska hjälpa med avklädning. Hon står i köket och letar efter något papper som hon glömt var hon lagt. Jag ger henne en kram och ber om ursäkt jag är så sen, men hon säger att jag nog inte är senare än någon annan. Dessutom tycker hon att hon kan klä av sig själv. Det är bara stödstrumporna och BH´n som inte går. Jag hjälper henne med detta, och sedan säger hon att hon klarar sig själv. -Jag ska vara uppe en stund till, säger hon glatt. Du låser väl ordentligt om mig?". Jag låser ordentligt om henne efter att ha önskat henne en fortsatt trevlig kväll.

22.30 - Har promenerat kvarteren från mitt sista besök i mörkret och snömodden. Hängt in nycklarna och loggat in mig i datorn. Nu ska jag rätta min TES (det kan man göra en annan dag, men eftersom jag inte vet när jag ska jobba härnäst är det bäst att göra det nu). Och så ska jag förstås dokumentera sådant som bör förmedlas till morgondagens personal.

23.00 - Så här sent brukar jag inte komma hem efter ett hemtjänstpass, men ikväll svänger min bil in på vår gata prick klockan 23.00. Nu ska jag stoppa något i magen, krama min make och mina barn (som sover), och sedan varva ner lite framför TVn. Nu tar jag helg-ledigt!

Mitt Debattinlägg idag i NA!

Läs mitt debattinlägg:
http://na.se/asikt/debatt/1.1887925-aldreomsorgen-besparingar-vantar-i-orebro-kommun-omvardnad-maste-kosta

Landstinget

Landstinget är en av mina återkommande kunder. En trevlig kund, som gett mig möjlighet att både fotografera befintlig verksamhet, läkare och patienter i Örebro, Karlskoga och Lindesberg ... och i vissa fall även arrangera bilder efter kundens önskemål. Exempel på uppdrag jag gjort för Landstinget är bilderna till Landstingskatalogen 2011, samt en bok om arbetsmiljöfrågor ("Fri Frisk och Framgångsrik"), Symbolbilder till Arbets & MiljöMedicinska Klinikens hemsida, och ett längre dokumentationsuppdrag på tema Röntgen - Den gamla tekniken.

Här visar jag några av bilderna som jag fotograferade till Landstingskatalogen 2011.

Idag ska jag på möte för ett nytt uppdrag för Örebro Läns Landsting. Jag ser både fram emot mötet, och att få skapa bra bilder på aktuellt tema. Vad det blir för bilder? .... ja det får ni inte se än på ett tag ...  och ämnet håller jag hemligt tills det är publicerat.

Ohållbara besparingar inom omsorg

Jag arbetar extra inom hemtjänsten i Örebro Kommun, och besparingarna håller nu på att bli helt ohållbara. Politikernas beslut om vad som enligt dem är ekonomiskt hållbart, har ingenting med verkligheten att göra. 

Jag arbetar deltid i en fantastisk arbetsgrupp, som är lite speciell. Förutom att vi verkligen är engagerade i vårt arbete med de gamla ... arbetar vi både i stan på ett seniorboende, några kvarter bort i tre höghus och på landet. Vi far mellan stugor och lägenheter. Detta innebär en hel del logistik varje dag för att fungera. Politikerna kräver en hög brukartid för att ekonomin ska gå ihop, men det är nog svårt att förstå hur mycket tid vi måste ägna åt själva logistiken och allt annat, utöver själva omvårdnaden hos de gamla. 

Självklart är själva restiden mellan dem vi hjälper en stor "tid-ätare" (och kostar förstås Kommunen en hel del bensin). Väderlek och underlag varierar, och när restiden i planeringen blir kortare och kortare, undrar man hur det är tänkt att vi ska lösa detta. Vi kan ju inte köra olagligt snabbt, och vi kan inte heller förhindra traktorer och kossor från att hamna i vår väg ... för att inte tala om vinterns otäcka väglag. Snöstorm och halka om kvällen i mörkret, med vildsvin och rådjur vid vägkanten. 

Mellan dem vi hjälper måste vi åka till något av grupprummen i stan eller på landet, för att hämta/hänga in nycklar, ladda och tömma matväskor på matlådor och frys-klampar. Vi måste även telefonera/sammanstråla med kollegor för att byta larmtelefoner före/ efter arbetspassen. Vi ska hinna tanka bilar och raskt lösa eventuella problem med dem. Mellan seniorboendet och höghusen får vi promenera eller hämta nycklar till cyklar ... som förhoppningsvis fungerar och hittas. 

Vi arbetar med människor, och då är inte allt förutsägbart och kan styras uppifrån. Vissa dagar har vi många larm och andra dagar är det lite lugnare, men varje dag är unik. Förutom allt praktiskt arbete med att hjälpa de gamla, ska vi även ägna oss åt att dokumentera vad som händer under dagen. Vi ska rätta vår TES, arbeta som kontaktpersoner och uppdatera besöksplaner, boka sjukresor till läkarbesök och samtala med anhöriga. Vi har alla stort ansvar att meddela information till sjuksköterskor och kollegor. 

Vid dagpass börjar vi jobba kl 7 och har bara 30 minuters inplanerad rast vid 11-snåret, även när vi slutar jobba kl 16. Ingen av mina kollegor köper längre några kaffepaket för eventuella raster, de finns helt enkelt inte. Det är påtagligt ofta den enda rasten vi har, går om intet för att något oförutsägbart inträffar. Kanske en dusch tar längre tid än planerat, eller att ny-upptäckta sår behöver omläggas. Vi kanske upptäcker att personen vi hjälper mår dåligt, och behöver konsultera sjuksköterska eller kollegor. Får ett larm som vi måste ta oss till och lösa (de är aldrig planerade). Konsekvenserna blir snabbt tidsslukande, och det är inte alltid vi kan lösa det hemma hos den gamla (tiden kommunen får betalt för). Rasten kan man oftast inte ta igen senare, då är det ju andra som behöver hjälp. 

Det är ofta vi under en arbetsdag ska arbeta både i stan och på landet. Jag kan börja med att åka bil för att ge medicin hos en person, köra vidare för att dra på en annan person stödstrumpor och hjälpa en tredje med dusch på landet. 

Jag har precis påbörjat utbildningen i Treserva. Även om tanken med det nya systemet är gott, så upptäcker man på en timma att det dels finns problem med systemet, och det är skrattretande att inse att dokumentationen skulle kräva ca 30 minuter/personal varje dag för att fungera. Något som vi aldrig kommer att få under befintlig besparingsbudget. 

Nu ska vår arbetsgrupp försöka dra ner ytterligare på personal för att försöka hålla politikernas budget. Vi ska jobba snabbare och bättre med mindre personalstyrka, trots att vi arbetar på fler platser och har fler att hjälpa än för ett år sedan. Chefen och arbetskollegor har svårt att förstå hur vi ska kunna genomföra detta, även om vi hela tiden försöker med olika strategier och medel. Konsekvensen är ständig stress, nya scheman titt som tätt, fler sjukskrivningar och fler misstag. Jag är oroad att alla mina kollegor snart kommer vara endera sjukskrivna eller ha lämnat sina tjänster. De här besparingarna kommer att kosta Örebro-Kommun mycket mer än vårt jobb kostar idag. Vi vill ju alla göra ett bra jobb, men det måste ju också finnas förutsättningar för att KUNNA göra det. 

Sedan undrar jag vilka gamla människor som i framtiden kommer vilja ha hjälp av Örebro Kommun? Finns det någon politiker som vill byta en arbetsvecka med oss inom hemtjänsten, under de förutsättningar som de ger oss idag? Nu planeras att vi ibland ska göra delade pass både i veckor och på helgerna (jobba 07-22, med några timmars paus mitt på dagen). Detta är ett ansvarsfullt och viktigt jobb vi utför. Vi ger medicin och omlägger bensår, trär på stödstrumpor och värmer mat, duschar damer och herrar ... och smörjer värkande kroppar. Vi ger insulin, sondmatar och byter stomipåsar. Vi sällskapar de gamla och tröstar de ledsna och ensamma. Kramar dem och stoppar om täcket eller sjunger en godnattvisa innan de somnar. Vi hjälper dem oavsett om de är ledsna eller glada, friska eller sjuka ... ja även om de har fått vinterkräksjuka. 

Det här är viktiga människor vi hjälper. De har levt ett långt och många gånger hårt liv, och det är inte alla som har anhöriga som bor nära och kan eller vill hjälpa. Vem ska hjälpa våra far- och mor-föräldrar, mamma eller pappa, när de blivit för gamla för att klara sig själva? Hur vill vi att de som hjälper dem ska arbeta? Jag har ett underbart deltidsjobb, tillsammans med mina fina kollegor och de underbara gamla. Det är ett ansvarsfullt jobb. Givande, lärorikt och lustfyllt. Otroligt uppskattat av dem vi hjälper. Men det måste finnas förutsättningar för att göra jobbet bra ... annars vill ingen varken jobba för, eller ha hjälp av Örebro Kommun. 

Omvårdnad MÅSTE få kosta.

*

Att vara medmänniska ...

Allt som oftast hamnar jag i situationer där jag känner att jag måste agera utifrån hjärtat. Detta oavsett vad jag egentligen har för mig eller vart jag är på väg. Ibland måste man lägga åt sidan sin egna intressen och planer, för en vän eller främlings skull. Det är tillfällen och ögonblick där det är viktigt att någon ser, hör och bryr sig.

Idag var det en 10-årig muslimsk flicka som cyklade in i en bil några meter ifrån mig. Hur illa skadad hon blev vet vi inte ... men hon grät och klagade, och det såg ut som hon skadat sin arm. Det syntes på sättet hon rörde sig. Tyvärr ville hon inte alls prata med varken mig eller bilföraren, utan sprang iväg från oss. Som tur var kände jag igen flickan och vet vilken klass hon går i (och på vilken skola). Så jag tog kontaktuppgifter på bilföraren och lovade ringa honom när jag vet hur det gått för flickan. Han var också han orolig och undrar hur hon mår nu. Så fort jag kommit hem ringde jag skolans fritids, för att be dem meddela flickans fröken om vad som hänt. Om hon inte kommer till skolan, eller om hon verkar må dåligt imorgon, så vet i alla fall någon på skolan vad som hänt, och kan skicka henne till skolsyster, eller fråga hur hon mår. Av det lilla jag sett anar jag att hon kanske varken berättar för sin familj, eller visar om hon har ont. Ja så nu får jag framöver försöka ta reda på hur det gick för henne, så jag kan lugna bilföraren.

För någon vecka sedan fann jag en ensam fem-åring i mitten på en vältrafikerad gata. Han påstod att han fick gå och handla själv, men även om det kanske var sant, kände jag att han var för liten för att jag skulle kunna bara acceptera hans svar och lämna honom där. Han kunde ju också ha rymt från dagis, eller hemifrån. Så jag följde honom hem, vilket visade sig ligga ca trehundra meter från affären. Han hade alltså gått inte bara över en gata utan trafikljus, utan på en cykelbana där cyklar och mopeder kör ruskigt snabbt ... och över Svartån (den är ca 10 meter bred, och både djup och ström). Jag gav mig inte förrän jag funnit gossens pappa. Jag berättade vart jag funnit gossen, och att jag tyckte han var i minsta laget att spatsera så långt bort på egen hand. Om han blivit nyfiken på änderna och trillat i ån hade det dröjt länge innan han skulle saknats, och det hade blivit svårt att finna anhöriga om han råkade ut för en bilolycka. 

Jo, sådana där små händelser dyker då och då upp. Tillfällen där man inser att man är just det: Medmänniska. Och att det är viktigt att vara just det. För tänk om det en dag är jag själv, en vän eller  mina barn som behöver få hjälp i nöden ... då hoppas jag att någon ser, hör ... och vågar agera. 

Bilderna jag visar är två äldre symbolbilder, som jag ursprungligen skapat till två olika teaterföreställningar ... och som senare sålts flitigt genom bildbyrån Tiofoto (/Nordic Photos). 

* Den första bilden skapade jag för en amatörteateruppsättning vid namn "Först föds man ju" av Line Knutzon. Förutom uppdraget att ordna fin affischbild, stod jag för ljussättningen av föreställningen. Föreställningen fick mycket goda rescensioner och det var ett nöje att få vara med och arbeta med den. De flesta av deltagarna i produktionen arbetar numera professionellt med teater, dans och TV-produktion. 

I föreställningen bar varje skådespelare inledningsvis på varsin plastpåse med sitt hjärta i. Därav motivet på affischbilden.

* Den andra bilden fotograferades för teatergruppen "Teaterkängan", som spelade "Doktor Semmelweis". En föreställning som handlar om läkaren som såg sambandet mellan friska patienter och läkare/vårdare med rena händer. Det var inte den här bilden som blev affischbild (de valde en bild med bara kvinnohanden), men denna bild har sålts vid ett flertalet tillfällen genom bildbyrån.

De får idag fungera som symbolbilder för att vara medmänniska ...

Innehållsrik ...

Idag visar jag en bild från ett uppdrag för Allt om Läkemedel. Jag fick fara till Uppsala för att fånga bilder på tablett-tillverkning och test av dessa. Jag lärde mig mycket matnyttigt om piller-produktion och läkemedelstester. Fick se spännande maskiner som skapade olika sorters piller och som testade dem på olika sätt. Här visar jag bild på hur man testar tabletters tålighet. 

Har du någon gång funderat på hur länge tabletter håller ihop utan att skadas, om du har en burk tabletter i din dagliga handväska?

Det hade i alla fall inte jag funderat så mycket över, innan jag gjorde detta fotouppdrag. Helt klart finns det människor som viger sina liv åt att studera kemi och biologi mm ... och att analysera piller och dess sammansättning för att få dem att ge så stor verkan som möjligt för patienterna.

Jag förstod snart att det är en hel vetenskap att ta reda på hur snabbt tabletter upplöses, beroende på om du sväljer dem hela, tuggar på dem eller suger på dem. Det är klart att detta måste vara uträknat och vara vetenskapligt beräknat för att verka på bästa sätt mot den rätta krämpan. För en del mediciner ska nå magsäcken innan ytan upplöses, för att få bästa effekt. Jag fick också lära mig att laktos är vanligt som en del av bindmedel i tabletter, vilket förstås kan vara bekymmersamt för extrema laktosallergiker.

Tänk vad mycket intressant kunskap jag fått genom mitt jobb som frilansfotograf!

En del av kunskaperna jag fått genom olika fotouppdrag, kan jag numera nyttja i mitt andra jobb inom vården. 

Talar vi om vård, har jag till exempel lärt mig ofantligt mycket genom att dokumentera röntgenkliniken och andra avdelningar på USÖ. Jag vet hur en stent-operation går till (jag har både filmat och stillbildsfotograferat sådan). Jag har fångat gastroskopi och traditionell röntgen av skelett, lungor och magsäck, samt skiktröntgen bland annat. Jag har fått granska röntgenplåtar medan läkarna diskuterar vad som ses på dessa. Och det var en bra erfarenhet att fånga mammografi på bild, ett gäng år innan jag själv blev kallad för en sådan. Jag har gjort reportage som handlat om datasystemen som sammanställer information om patienter. När jag fotograferade för Landstingskatalogen 2011 och reklambilder för Praktikertjänst bl.a. fick jag nya erfarenheter genom att fånga bilder på blandade avdelningar, patienter, läkare och undersökningar. En heldag på lungkliniken gav mig andra erfarenheter att ta till mig. Porträtt och symbolbilder för Arbets- och Miljömedicinska kliniken för hemsida och en bok om olika företags arbetsmiljöer, var intressant och lärorikt. Sedan måste jag säga att alla symbolbilds-uppdrag jag gjort för bland annat Landstinget och LäkemedelsVärlden, har "tvingat" mig att sätta mig in i spännande ämnen som jag tidigare inte vetat så mycket om ... tex Patentstupet, Apoteksmonopolet, Apotekarens nya framtid, Åldrande, Att värdera ett människoliv, Medicintekniska framtidsvisioner, Särläkemedel, Läkemedelsutveckling, smärta mm. 

Och visst är det lite roligt att jag gjort ett fotouppdrag för några år sedan på mitt nuvarande extrajobb. Jag gjorde ett reportage för Allas veckotidning om rehabiliterande arbetsträning inom äldreomsorgen, med Wii-spel. Då fotograferade jag och mötte några av de människor jag idag har förmånen att få hjälpa inom hemtjänsten.

Ja ni kan bara ana vilket spännande och utvecklande jobb jag har! 

Jobbet som frilansfotograf har tagit mig till massvis med spännande platser och till människor som jag annars inte skulle haft möjlighet att möta, inte bara inom vården förstås! Nej jag hamnar hos alla möjliga sorters människor, i deras hem eller på deras arbetsplatser ... och i spännande miljöer och sammanhang som jag annars inte skulle hamna i.

Alla dessa platser och människor har gett mig erfarenhet och förståelse för människor inom vitt skilda områden. Erfarenheter som jag får nytta av när jag minst anar.

Mitt liv är oerhört utvecklande och rikt på innehåll!

Det fyller mig med stor glädje,

ödmukhet inför andra människor

... och tacksamhet inför allt jag får uppleva!

*

stress ...

Jag älskar mitt liv!

Mitt liv är helt enkelt underbart, och jag älskar alla bitar som det innehåller. Det är givande, kreativt, inspirerande och roligt. Det är varierande och utvecklande. Det innehåller vackra människor (då talar jag om både insida och utsida), vackra bilder, vackra människomöten och en rätt skön kombination av frihet och krav.

Tyvärr har jag ibland svårt att få alla moment att gå ihop. Jag vill helt enkelt lite för mycket.  Det är svårt att hålla fokus åt flera håll på samma gång. Jag vill ju både vara en god företagare och anställd, mamma till mina barn, hustru, kollega, dotter och vän. Jag vill både utmanas och utvecklas. Jag vill skapa fantastiska kreationer, både bild och hantverksmässigt. Jag vill vara en god förebild både för mina medmänniskor, mig själv och mina barn. Jag vill bli duktigare på min fiol och händigare med min symaskin. Jag vill sjunga och skapa fantastiska bilder, böcker, utställningar ... och samtidigt bara ligga i en skogstjärn och titta på moln eller ligga på en filt med min familj och räkna myror.

Det är inte konstigt att stressymtom ger sig till känna ibland.

Numera har jag lärt mig lyssna lyhört på min kropp och dess signaler. För många år sedan gick jag "in i väggen". Jag vet vikten av att lyssna på signalerna och att tvingas omprioritera. För jag vägrar att hamna där igen. Oavsett hur mycket man älskar sitt fantastiska liv, så kan det inte rymma hur mycket som helst ... i alla fall inte samtidigt.

Hur tungt livet kan kännas mitt i allt underbart, kan bara den som väl hamnat där i stressymtomens grepp, begripa ... det går helt enkelt inte föreställa sig utan egen erfarenhet. Ordet panikångest är enkelt att uttala, men är du mitt i den är världsbilden helt skadad och perspektiven förskjutna. Vad som utlöser stressmoment eller panikångest kan vara precis vad som helst, och symtomen kan också vara varierade och ha ett väldigt brett register.

När jag blev sjukskriven pga stress för mer än 10 år sedan, trodde jag det skulle räcka med en veckas "semester". Men det tog nästan ett halvår innan jag lärde mig somna, och 8 månader innan jag var på banan igen. Visserligen med sänkt stresströskel, men en erfarenhet rikare och på hyffsat stadiga ben. Fortfarande lika innerligt kär i allt som mitt fantastiska liv innehåller. Panikångesten släpper jag inte inpå livet igen, efter att ha varit i dess våld under den där tiden. Där vill jag aldrig mer hamna, och tillåter inte mig själv att gå så långt utan åtgärder som håller mig över ytan.



Jag vet att bröstsmärtor som strålar ut i vänsterarmen INTE innebär att jag har något fel på hjärtat. Jag har nämligen skickats till hjärtspecialist och fått mitt hjärta kontrollerat. Jag vet att korta andetag, hyperventillering och minimum av tålamod ... är några av min kropps sätt att tala om för mig att det är dags att omprioritera. Oavsett hur roligt och utvecklande liv jag har. Oavsett hur många aktiviteter och kompisar jag hinner stjutsa mina barn till. Oavsett hur många minuters spännande arbete jag hinner spränga ett dygn med. Oavsett hur länge och gärna jag sitter uppe på natten.

Och även om nästan alla moment är inspirerande ... så tar det ju också energi att byta fokus, att passa tider och scheman, få upp barnen tidig morgon, fylla i skolans och myndigheters blanketter, sköta hushållssysslor och ordna backupfiler.

Jag kan inte jobba hur mycket som helst och orkar inte vara högpresterande och lycklig jämnt. Inte ens med en fin make som delar på ansvar för familj, barn och hem.

Man får säga nej ibland, och bör säga nej ibland. Även om det bara är något så roligt eller simpelt som att ordna barn till barnkalas, eller grannen som vill ha gardinen uppsydd. Även om det bara är att besöka en festlighet ... eller vad det nu kan vara. Ibland måste man tänka om när det gäller jobb, möten och åtaganden som ska prioriteras.

Så när stressymtomen ger sig till känna, då måste jag lyssna. Prioritera en stund på spikmattan eller en promenad. Bena ner mitt schema så jag hinner andas. Omprioritera. Se till att jag orkar vara lycklig i mitt fantastiska liv, och allt dess underbara innehåll.

För det finns bara en av mig,
och henne måste jag vårda ...

Precis som just du har bara en av dig ...
som du måste vårda ...

*

LäkemedelsVärlden -Digital revolution

LäkemedelsVärlden dimper ner i brevlådan med mina bilder som omslag och i deras artikel om framtidens tekniska hjälpmedel inom vård och omsorg. Jag berättade i ett tidigare inlägg om uppdraget, och nu när bilderna publicerats visar jag vilka bilder min kund valde. Klicka gärna på bilderna för att se dem större. Röntgenbilden av handen i mobilen (sista bilden), är dock en bildbyråbild som kunden köpt och som jag genom montage fått "in i mobiltelefonen", eftersom jag själv inte hade exakt det röntgenmotiv som min kund önskade (Fotograf Paul Maguire). 

Länk till tidigare blogginlägg om samma fotouppdrag!:

http://www.ninahellstromfotokreator.blogspot.com/2012/01/lakemedelsvarlden.html

Länk till LäkemedelsVärldens hemsida:

http://www.lakemedelsvarlden.se/zino.aspx?articleID=13371

Läkare och läkarbilder ...

Så här i tider när de flesta verkar vara förkylda eller drabbade av olika fysiska besvär passar jag på att visa några bilder främst på läkare. Bilden ovan är en läkarbild fotograferad för Arbets- och MiljöMedicinska Kliniken i Örebro. Jag anlitades som fotograf för att skapa symbolbilder på en mängd olika motiv till deras nya hemsida. 

Bilderna nedan fotograferade jag för Praktikertjänst räkning. Bilderna är fotograferade på Odenplan i Stockholm och målet var att locka fler läkare att ansluta sig till Praktikertjänst.

Själv har jag tidigare i veckan varit deckad i en rejäl förkylning. Som tur var gick den raskt åt rätt håll, så nu är jag på benen sedan några dagar tillbaks, även om jag fortfarande har lite skorv i halsen och måste snyta mig emellanåt. Idag har jag tyvärr gjort illa min högra fot, och skulle bra gärna träffa en läkare. 

Ikväll nöjer jag mig dock med att ta en titt på några av de trevliga läkarna jag fick möta på detta fotouppdrag, och hoppas jag får möta en lika trevlig och engagerad doktor om jag tar mig till vårdcentralen någon dag framöver med min onda fot. Klicka gärna på de liggande bilderna för att se dem större.

Symbolbild

Idag har jag sänt iväg ett gäng arkivbildsförslag på tema "recept-utskrivning" till en av mina återkommande kunder, LäkemedelsVärlden. Det här är inte någon av bilderna som jag serverar dem idag, men en av bilderna jag skapat åt dem tidigare från samma fotograferingstillfälle som jag idag letade arkivbilder ifrån.

Denna bild har en ursprungsbild från dataskärm inloggad på NPÖ, med en översikt på en patient. Där har jag i bildbehandlingen ordnat en notering "Ej följsam". I övrigt är bilden kreativt bildbehandlad, då vi ofta arbetar med att skapa ett gemensamt uttryck för alla bilder till en artikel (i detta fall ca 6 sidor + omslagsbild på temat). Artikeln symbolbilden skapades till, handlade bland annat om fördelar och nackdelar med ökad kontroll och dokumentation av patienterna. I framtiden kanske noteringar kring till exempel patienternas samarbetsförmåga och följsamhet finns med i dokumentationen (att följa läkarens ordination, rekommendation och ta mediciner etc).

Det finns många moraliska aspekter  att ta ställning till när ny forskning och vetenskap utvecklas. Det mesta har både fördelar och nackdelar som vi noga bör överväga och ifrågasätta innan nya system genomförs.

Hoppet ...

Idag visar jag en gammal bild som jag fångade när jag gick på Fotoutbildningen åk 2. På eget initiativ ville jag följa en yrkesverksam person, och valde att följa min väninna Lotta under en arbetsdag. Hon arbetade just då på Lungkliniken på RSÖ (numera USÖ). Jag fångade många fina bilder på henne och patienterna under min dag. På den tiden arbetade jag helt analogt. Denna bild fångades när hon ledde ett gäng kvinnor i vattengymnastik, i deras specialanpassade simhall. 

Jag tycker mycket om bilden, och att jag lyckades fånga henne i just det ögonblicket när hon gör ett högt hopp. Ett hopp för alla de lungsjuka kvinnorna i bassängen. Jag tycker också om att alla kvinnorna i bassängen ser likadana ut. 

Landstingskatalogen 2011

Idag trillade Örebro Läns Landstingskatalog ner i min brevlåda! 

Jag har fotograferat så gott som allt bildmaterial till denna (inte porträtten i styrelse och landstingsfullmäktige). Det har varit ett utdraget men mycket roligt uppdrag att arbeta med bildmaterialet till Landstingskatalogen. Jag uppskattar alltid möjligheten att vara delaktig i processen redan från idéstadiet, och här fick jag vara med från början.

Här har jag samarbetat med informatören och vi har bollat idéer kring bildmaterialet. Jag har fotograferat på vårdcentraler i Lindesberg, Karlskoga och i Örebro. Målet har varit att skapa en tilltalande katalog med igenkänningsfaktor, och med mycket bilder på människor. En del av bildmaterialet kan jag nu publicera här på bloggen, så jag kommer framöver visa och berätta lite om arbetet med att skapa bilderna.

För alla er som bor i Örebro Län, dimper denna Landstingskatalog ner i brevlådan under de närmaste dagarna! För er som bor i andra län sänder jag en länk till katalogen som PDF: http://www.orebroll.se/Files-sv/Örebro%20läns%20landsting/Om%20landstinget/Informationsmaterial/Trycksaker/Landstingskatalog-2011.pdf