Närcon 2019

Jag har besökt Närcon i Linköping de senaste fyra åren tillsammans med döttrarna och maken. Ja och så ibland någon mer nyfiken ungdom med på färden mot Närcon, som är lite av en annan värld. Och för många som inte känner till vad den står för, tänker jag att ni ska få veta lite mer.

Det som gör att jag gillar Närcon, är framförallt deras värdegrund och känslan på plats. Jag vet att många människor känner sig annorlunda och ensamma här i världen, men på Närcon är du välkommen oavsett vem du är, hur du ser ut, eller vilka intressen du har. Du kan klä dig precis hur du vill och sticker inte ut på något sätt. Om du normalt känner dig lite annorlunda... så kan du glädja dig åt att alla är det här. Annorlunda alltså, och att det är en glädje att det är så. 

Själv har aldrig klätt ut mig inför Närcon, men det är roligt att se att de flesta faktiskt gör det... kanske 80-90% av besökarna (?). Och vem vet, en dag kanske jag syr något jag själv gillar, men som sticker ut för mycket för att bäras till vardags i Örebro... och då är Närcon en plats där jag skulle våga sätta på mig just det där som jag känner mig glad i. Dessutom är Närcon en festival som välkomnar alla åldrar. Den är alkohol och drogfri. 



Ja här möter du mest film och dataspelskaraktärer, men smälter lika fint in oavsett storlek, kön eller form. Du kan klä ut dig till Pippi Långstrump, Tomtebobarnens mor, Indiana Jones eller Obelix. Du kan klä ut dig till prinsessa, dinosaurie eller Darth Vader... eller bara komma som du är och känna dig välkommen. Det är ingen som ifrågasätter varför du har en grodd på huvudet, svans, peruk eller fladdermusvingar. Inte heller om du väljer att gå runt i bikini bara för det är galet varmt, folkdräkt eller om du är instickad från topp till tå i garn.  Det är inte heller någon som ser mer på dig bara för du är dvärg, väger 200 kg, har ett födelsemärke över hela ansiktet, eller saknar en kroppsdel. Nej, för här sticker liksom alla ut. Blicken vandrar bara vidare till Ariel som äter glass, Oogie boogie som köper läsk, Stålmannen som kramar Spindelmannen eller Hatsunumiku som ivrigt pratar med en kille som bär japansk skoluniform. 

Närcon är framför allt en plats för "nördar". Människor som snöat in på dataspel, sci-fi, fantasy, anime, manga och cosplay. Här kan du lära känna likasinnade i en trygg miljö, samt prova på olika aktiviteter som intresserar. Spela dataspel eller brädspel, tillverka kostymer och masker till dig själv eller andra, spela upp scener ur filmer, sjunga karaoke, träna på att fäktas med svärd, teckna eller måla, pyssla, leka lekar eller tillverka dockkläder. Inspireras och inspirera andra.  En möjlighet att lära känna andra öppensinnade människor. 



Här finns föreläsare och workshops på olika teman. Och här säljs prylar som kan vara svåra att finna i vanliga butiker om du är insnöad på K-POP, japan, anime, manga, science fiction, fantasy,  samt kostymer och prylar inspirerade från dataspel eller filmer. Här kan du också visa upp och sälja illustrationer och kreationer du själv skapat.


Ur miljösynpunkt är det mest "onödigheter" som säljs, och väldigt mycket plast och syntetiska prylar från andra sidan jorden. Men det finns också riktigt hantverk, och man kan både köpa och sälja begagnade kläder, böcker och prylar. Själv köpte jag några hekto japanskt te som doftade underbart.

Det är klart att som förälder finns det alltid saker som skulle kunna vara orosmoment på vilken festival som helst. Men det finns å andra sidan faror och orosmoment i precis alla miljöer. Många som kommer till Närcon har erfarenheter av mobbing och utanförskap, och tycker nog att vardagar i skolan eller på vanliga arbetsplatser känns mer skrämmande än risken att någon på Närcon eventuellt skulle bära på baktankar.

Och när en har erfarenhet och insikt om hur många människor som känner sig annorlunda på olika vis, och får se så mycket värme mellan människor... ja då är det lätt att se det positiva med denna festival.



Själv är jag inte det minsta nördig, och även om jag kan se att till exempel hållbarhetsfrågor inte är högsta fokus på denna festival, så är det tydligt att det här är en social mötesplats med mänskliga värden i fokus. 

Här är det ingen som tittar snett på dig för att du klär dig annorlunda eller har ett lite annorlunda utseende. Du är lika välkommen med funktionshinder eller handikapp. Och vill du bära klänning eller skägg är det ingen som bryr sig ditt kön. Det är också tänkt att alla ska känna sig välkomna oavsett inkomst. Har du väl betalat inträde för 1,2 eller 3 dagar, och kommit in på området, så ingår aktiviteterna i inträdet. Det är i stort sett bara mat, prylar du vill köpa, och om du vill bo kvar som du får betala extra. Det finns också en massa värdar som kan hjälpa till om du känner dig lite vilsen.

Så har du nördiga intressen, och/eller bara känner dig annorlunda i din vanliga vardag... då rekommenderar jag dig att besöka Närcon i Linköping. Här kan du vara dig själv, eller kanske prova på att vara någon annan... om du går och drömmer om just det. 

Kanske är du bara en öppensinnad och nyfiken människa, precis som jag... eller så gillar du bara att klä ut dig. Själv tycker jag att det är värt inträdesbiljetten att få se så många glada människor samlade på en plats tillsammans, i en så färgsprakande variationsrikedom.

Att komma hit blir garanterat en spännande upplevelse!

Och jag håller med min dotter, som efter förra årets Närcon kommenterade:

" Tänk om den verkliga världen kunde vara lite mer som på Närcon. Att alla kunde få klä sig som de ville, och vara sig själva, utan att behöva försvara sig eller förklara. Slippa undrande blickar. Att alla kunde få känna sig varmt välkomna, oavsett vem man är eller hur man ser ut."



Här en länk till Närcons hemsida:
https://www.narcon.se

Att våga ge...

Jag kommer hungrig hem från jobbet vid 12.30. Utanför porten står en äldre grannkvinna vid cykeln och dricker kontrastvätska ur en flaska. Jag hälsar på henne, och hon svarar 
-"Hallå på dig!". Hon fortsätter prata. -"Usch, bussen kommer inte och hämtar mig... den är för sen och jag kan inte vänta längre. Nu måste jag cykla istället till röntgen så jag hinner!". Hon ser trött och stressad ut. -"Och jag måste få i mig en halvliter till av kontrastvätskan också. Vad trött man blir". 
Jag svarar -"Men vet du, jag kan stjutsa dig dit". Hon ser fundersam ut och protesterar -"Nej men, du har väl annat för dig, inte ska du behöva göra det!". -"Jo det kan jag visst, jag skulle ändå bara äta lunch, och den kan vänta en stund till", säger jag. "Dessutom har jag faktiskt ett ärende dit, jag kan ju lika gärna ordna det samtidigt!". Hon ser tveksam och överraskad ut -"Oh tack, vad rar du är! Säkert!?!" utropar damen. Jag nickar och hon låser cykeln och följer sedan mina raska kliv mot bilen. Vi ska bara gå runt 30 meter till parkeringen, men jag hör att hon bredvid mig blir flåsig och pipig i bröstet av den lilla men raska promenaden mot bilen. Jag lugnar stegen och säger att "Det var nog tur du får stjuts för det låter som du behöver ta det lite lugnt". Hon svarar att det nog är sant.

Väl framme vid röntgen vill hon "göra rätt för sig" och ge mig en slant för besväret. Det går jag inte alls med på. För hur ska vi göra världen till en bättre plats, om vi inte kan vara lite generösa mot varandra, när möjlighet till det bjuds och någon behöver en medmänniska. Det säger jag till henne, och då får jag både ett stort leende, en mjuk klapp på kinden och en klapp på handen. -"Oh vad go du är", säger hon. Just det gör mig riktigt glad. Och uppriktigt sagt känns värmen och leendet jag får tillbaks, ofantligt mycket bättre, än om hon betalat mig för den lilla bilfärden. Det är sant att generositet, ödmjukhet och tacksamhet föder glädje mellan människorna.

Jag tänker på alla vackra vardagshjältar som funnits för mig när jag varit i nöd. Sänder vackra tankar till alla vänliga själar som så generöst hjälpt mig. Godhjärtade främlingar som dykt upp när jag varit i knipa, samt förstås alla nära och kära som ställt upp när jag verkligen behövt det. Tackar alla goda krafter som hjälpt mig fram till varma människor och platser. 

Tänker även på de härliga människor som jag fått möta p.g.a att jag vågat vara generös och bjuda dem min hjälp i form av en enkel gest eller min tid. Jag minns den alkoholiserade medelålders mannen som fått hjärnskakning, som jag sällskapade på trottoaren en timma innan jag följde honom hem, då han vägrade kontakta sjukhus... och på den blomsterkvast som han senare hängde på min dörr som tack.

Jag tänker på det nygifta, omaka, högljudda och fnittriga paret på tåget från Stockholm, som alla tittade snett på. De var hungriga och jag bjöd dem min reskost. De hade hungrat sedan Spanien, och gift sig i hemlighet (han var nära dubbelt så gammal som sin brud). Själv kunde jag gott klara mig några timmar hem utan mina frukter och nötter. När de undrade hur de skulle kunna åtgärda gesten sa jag att de gärna fick hjälpa någon annan person i framtiden om de fick möjlighet. Den tanken gillade de. Jag minns den glada konversationen på tåget, och de hurtfriska mailen jag sedan fick av dem, med inbjudan till spelglada kalas på okänd ort i fjärran.

Trots att jag aldrig mer mött många av de där personerna som jag hjälpt, så minns jag dem klart och tydligt med glädje. Kanske minns de även mig? På samma sätt som jag minns så många generösa människor som hjälpt mig, när jag varit rådvill eller i nöd. 

Jag tror på att det lönar sig att vara generös. 

För generositet sprider sig. 

Många gånger när jag hjälpt någon i nöd, frågar denne hur den ska kunna åtgärda gesten. När tillfälle bjuds, hjälp någon annan i nöd... svarar jag då. För så ser vi till att den goda cirkeln får vackra och växande ringar på vattnet. Har vi riktigt tur blir de så stora så att de når oss själva när vi någon gång hamnar i knipa. 

Vad blir världen utan varma leenden och vackra gester?
Var med och hjälp till att skapa en vänligare värld!
Våge ge...

*

Gerd Göran ...

Gerd Göran är en färgstark, varm och fantastisk personlighet. En erkänd konstnärinna med underbar energi. Positiv, sprudlande och kreativ trots sin höga ålder. En kvinna som hunnit med mycket i sitt liv, och som fortsätter med det trots att hon snart levat ett sekel. 

Här står hon i all sin fröjd, en kall vinterdag. 

Sprudlande glad, "cool", härlig och varm ... i sin busiga vinterstass.

Om henne har Lena Hellström, skrivit en bok: "Hon målar ängarna". 

Här står de båda,  i ett förtroligt och varmt samtal på en vintertrappa. 

Jag känner mig hedrad att ha fått möjlighet att umgås med en sådan fantastisk kvinna. Hon är en förebild för alla oss som inte hunnit leva lika länge och som lika mycket som just Gerd. Hon målar och utforskar tekniker inför nya utställningar, trots att hon nästan är blind. Hon gör sitt yogapass på morgonkvisten, och tar en promenad för att se hur tjock isen är på sjön. Hon har ett ungt sinne i en gammal kropp.

Hon är helt enkelt underbar ...

*

Läs gärna länken med Stefan Nilssons recension av boken om Gerd ...

Ja och varför inte köpa boken?

Länk till Stefan Nilssons recension:

http://meny.nu/kultur/bokrecensioner/1.1462024-lena-hellstrom

Adlibris:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9187668289

Pecha Kucha Night ...

Jag hemkom nyss från Pecha Kucha Night, Örebro. Jag hade parkerat min bil i ett parkeringshus som stängde kl 22.00 och tvingades därför tyvärr lämna Konserthusets Wirénsal tidigare än önskat. Jag kommer hem några nya människo-möten rikare, har mött en del av mina tidigare knutna bekantskaper, och har fått både inspiration och tankar av de olika föreläsarna. 

Som alltid på Pecha Kucha visas ett brett och varierat innehåll av föreläsningar, och de har alla olika sätt att presentera sig själva, sina tankar och sina valda ämnen. Varje föreläsare visar 20 bilder x 20 sekunder. Den väldigt tydligt begränsade tiden, gör presentationerna lärorika, inspirerande och intressanta ... för under så begränsad tid kan även (för dig) ointressanta ämnen vara värda att lyssna på! Om inte annat lär du dig själv något om presentationsteknik.

Det är alltid intressant att möta och lyssna på olika inspirerande människor. Som fotograf och kreatör finner jag det extra spännande med en plats där jag möter andra människor som är kreativa på olika sätt. Här får vi höra olika individer berätta om sina drivkrafter, om sin inspiration och så finns även möjlighet att byta tankar om livet, arbetsprocesser och vad som driver oss till att arbeta med det vi gör, i paus eller över ett glas innan hemgång. Självklart halkar man in på helt andra ämnesområden under samtalen, men det är ju det som är så spännande med en sådan här kväll!

Det bästa med de Pecha Kucha Night jag besökt, är att de alltid varit givande. Att stämningen är varm och avspänd oavsett om den som talar tappar bort sig eller tekniken krånglar. Det är också spännande att se bredden på föreläsarnas ämnen och deras sätt att föreläsa. Någon läser innantill efter en färdig mall. Någon pratar oavbrutet och snabbt, men hinner ändå inte få med vad de vill säga till vald bild. Andra talar långsamt och begrundande. Låter tystnaden tala till bilderna. Någon är busig, ivrig och talar med hela kroppen, medan någon annan står still och ser ner i pappret. Förutom föreläsningarna, är Pecha Kucha ett utmärkt tillfälle att bredda sitt nätverk och knyta nya kontakter.

Ikväll har jag och de andra närvarande bland annat fått fundera kring vad som är Integritet. Vi har fått tänkvärda och busiga modetips, och vet mer om dystopier än vi gjorde innan. Vi har betraktat vackra målningar till filosofiska tankar om livet. Vi har fått lära oss hur vi ska fuska med keramik, hur roliga verktyg en bokbinderska fyller sitt hus med, och se en mängd varianter av skulpturala busiga hundar kan te sig. Ja, och så har vi fått se exempel på hur bilder kan förändras i ett samarbete mellan fotograf och AD.

Att tillfället välkomnar mig att hälsa på nya ansikten och samtala lite med både främlingar och vänner, gör Pecha Kucha till en mycket trevlig stund. Så missa inte en Pecha Kucha om du har möjlighet att gå. Kanske gör du en ny bekantskap, och garanterat är det någon föreläsare som väcker inspiration eller spännande tankar hos dig!

Ja vem vet ... kanske är det du som håller en Pecha Kucha föreläsning nästa gång?

Länkar om Pecha Kucha i Örebro (jag finns med i bildspelet, när jag gjorde min presentation på ämnet "Kreativitet" våren 2011):
http://www.pecha-kucha.org/night/orebro/


http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_orebro?title=pecha_kucha_har_kommit_till_orebro&videoid=1057646

Musik minnen - Aly Bain & Boys of the Lough

Nu ska jag berätta om min fantastiska musikaliska upplevelse av Aly Bain och "Boys of the Lough". Jag har spelat fiol sedan 7-års åldern och alltid känt mig hemma i den irländska musiken. Jag skulle gärna ha ägnat mer tid med fiolen så jag blivit lite proffsigare musiker, men det är ju så mycket man vill här i livet ... så musiken har alltid funnits nära mig men jag har aldrig tagit mig till någon professionell nivå. Jag kan nog kalla mig en hyfsat duktig amatör. Noter har jag aldrig riktigt lärt mig trots att jag gått ett gäng år i musikskolan. Jag har däremot ett gott gehör, så det räckte fint att musikläraren spelade låtarna en gång för mig för att sedan gå hem och träna på musik-styckena. Det var först när musikläraren slutade spela upp låtarna för mig som min okunnighet i notkunskaper avslöjades. Då hade jag spelat fiol i tre år. Jag slutade spela klassiska stycken och fortsatte med folkmusik där gehör-spel var tillåtet. Jag har alltid uppskattat musik av olika slag. När det gäller folkmusik föredrar jag irländskt, svenskt eller andra kulturers variation, gärna lite svängigare toner, jazzigare varianter med blandade instrument ... hellre än stora taktfasta spelmanslag med bara fioler.

Bilden föreställer riksspeleman Pernilla Karlsson, på Siggebohyttans spelmansstämma efter en Uskavikurs där vi fungerat som ungdomsledare. Mannen invid (namn okänt) spelade gitarr på Ransäterstämman ... han hörde till ett gäng som spelade "bluegrass", och satt lika lycklig med gitarren 12 timmar senare ... kl 05 på morgonen.

För ungefär 10 år sedan for jag och min mor (som också spelar fiol) på Falu Folkmusikfestival, där vi anmält oss till kurs med irländska "Boys of the Lough". Jag anmälde mig till den avancerade kursen och fick självaste Aly Bain som lärare. Det här kom att bli höjdpunkten i mitt liv, vad gäller musikaliska upplevelser. Det blev en helt obeskrivligt fantastisk, intensiv och glad vecka. Aly Bain hade helt rätt teknik för att musiken skulle landa i mig. Lärare har olika pedagogiska utlärningstekniker, och en del passar mig bättre eller sämre. För mig fungerar det dåligt att stycka upp låtar till små bitar, då förlorar jag takten och sammanhanget. Jag behöver behålla helhetsintrycket för att lära mig låten bra.  Här körde vi låtarna från början till slut. Vi var en liten grupp på ca 7 deltagare som körde enligt principen att spela låtarna om och om igen tills vi kunde dem utantill, med start i hyfsat lagom tempo. Sedan skruvades tempot långsamt upp till rätt och rappt irländskt tempo.

Ett knasigt sätt att arbeta, som deras dragspelare uppmanade oss att ge oss på, var att gå runt i cirkel på stolarna medans vi spelade låtarna ... då var vi tvungna att sluta tänka på fingrarna, för att hålla balansen!

Jag har aldrig någonsin spelat så bra fiol som den där veckan tillsammans med Aly Bain. Fingrarna, musiken och hjärtat glödde! Ja det gör minnet ännu ...

Veckan avslutade vi med en konsert tillsammans med "Boys of the Lough". Vi körde ett gäng låtar helt i rätt irländskt tempo tillsammans med hela bandet på scenen. Vid det laget spelade fingrarna av sig själva. Jag behövde inte längre fundera på vad som komma skulle. Inombords var jag bara fylld av glädje! Att efter sista låten se Aly fatta microfonen i sin hand, och säga att vi var en av de bästa elevgrupper han någonsin jobbat med ... oj vilken karamell att njuta av resten av sitt liv!

Fiolen åker fortfarande fram emellanåt. Hade jag flera liv skulle musiken få ett av dem. Nu går min musikaliska resa lite upp och ner. Livet är ju ett ständigt pussel med allt vad det innebär att vara kreativ och egenföretagare som frilansfotograf. Förutom det har jag ju ett gäng andra kreativa intressen, vänner, släkt, make, hem och småbarn. Ibland låter det fint när jag plockar fram fiolen, och ibland låter det "skräp". Oftast är det grannarna som är min osynliga publik. Någon granne uppskattar fiolspel och ber mig spela oftare. Men lite nervös är jag allt att de som föredrar disco eller dansband stönar i sina lägenheter när jag sätter mig vid pianot och leker fram jazzinspirerade melodier, eller plockar fram fiolen. Då och då far jag iväg hemifrån mot spelkväll, konserter eller spelmansstämmor. Det brukar bli några färder hemifrån varje år, men jag knappast kan kalla det "regelbundet".

Ibland drömmer jag om att starta ett band, men när skulle jag hinna spela och träna? Det vore fantastiskt kul att få spela folkmusik med trevliga musiker med blandade instrument ... jazza och leka med låtarna efter eget humör. Kanske tillsammans med trummor, saxofon, sång, cello och gitarr? ... eller varför inte en härlig tramporgel? Men nej, det får jag nog spara till tider när barnen är större och jag kanske fått lite struktur på min vardag.

Jag drömmer om att få beställa en fin fiol byggd av Anders Norudde, mina egna duger men låter inte alls så fint som fioler KAN låta. Anders snidar så vackert klingande instrument, med härliga sniderier i form av drakar och änglar som dekoration. De kostar dock en redig slant att beställa ett sådant instrument, så jag får vara tacksam att han som vän låtit mig provspela dem ... i väntan på att mitt konto ska bli tjockt och stint.

Musiken kommer alltid ligga som en innerlig vän nära mitt hjärta. Jag får bli berörd av andras musik, och njuta av de tillfällen där jag får chans att spela och sjunga tillsammans med andra. För ibland uppstår så ljuv musik, så strängarna inombords faller i brand. Det lyckorus som kan uppstå när olika musiker samspelar, är obeskrivlig för den som aldrig varit där. Det händer att jag spelar med likasinnade som spelar en samklingande melodi. En melodi som tar min melodi i hand och far iväg likt en virvlande dans. Toner som möts i harmoni och rinner iväg likt en glimmande älv mot okänt mål. Sedan finns det andra spelmän och kvinnor, som inte alls välkomnar ett musikaliskt möte ... eller som vill, men har en helt annan takt och känsla som är svår att mötas i.

Tänk att vi kan improvisera och spela stämmor med "främmande"människor, trots att de kanske kommer från en helt annan kultur och vi aldrig möts förut. Ibland är musiken det enda språk vi kan mötas i, under ett samtal som skulle kunna pågå i dagar. Då öppnar vi vår lyhördhet till den grad att vi blir musikaliska vänner fast vi inte ens presenterat oss för varandra. Underbart lyhört, glödande, pulserande, ljuvligt, glatt och innerligt är det, oavsett om det är grannen du blir musikalisk vän med ... eller du är gäst i ett annat land. Du fylls till bredden av innerliga känslor ... på ett underbart sätt.

Har jag några fina bilder från min vecka med Aly kanske du undrar? Nej, jag tror inte det. Visst var kameran med ... men jag tror knappt det blev några bilder knäppta alls. Jo jag söker lite och finner några få bilder på en svartvit kontaktkarta. Kanske tre exponeringar på Aly. Här får ni se en av mina bilder som jag nu raskt avfotograferar från min kontaktkarta.

Men uppriktigt sagt behöver jag inga fotografier på Aly Bain, "Boys of the Lough" och vårt möte. Jag sparar vårt varma möte så innerligt i mitt hjärta. Dessutom kan man inte både spela fiol och fotografera. Varför ta fram kameran när jag har min livs (kanske enda) chans att samspela med dessa fantastiska musiker? Jag behåller hellre blicken och leendet under vårt samspel och sparar i mitt inre bankvalv. Jag har fasligt få bilder från mina musikaliska guldkorn i livet. Då har jag valt musiken och glömmer bort allt i bildväg till förmån för hjärtat, musiken, mötet och spelglädjen!

I mitt hjärta sparar jag en underbar karamell av mitt härliga musikmöte med Aly Bain och "Boys of the Lough"!

Jag finner många filmer med Aly och bandet på You Tube, men jag kan inte finna någon enskild hemsida till Aly, och han verkar ha gått vidare med fioleriet. Jag sänder en länk där han är aktuell och till Boys of the Lough som ännu spelar underbar irländsk musik! Skriv gärna hans namn på You Tube så ska ni få se och njuta av hans underbara fiolspel!
http://www.philandaly.com/
http://www.boysofthelough.com
Lägger även till en länk som visar en fin fiol jag provspelat som Anders Norudde skapat i sin verkstad ...
http://resoneramera.blogspot.com/2008/12/anders-norudde.html