Min meningsfullt snuvade sovmorgon ...

Väcks på min så galet efterlängtade lediga lördagsmorgon av hemtjänst-samtal, desperat sökandes efter personal. Förskräckt över det plötsliga uppvaknandet bankar mitt stressade hjärta hårt i bröstet, medan jag försöker förstå situationen. Vikarien för den sjuka ordinarie personalen har just ringt sig sjuk, och inga andra vikarier finns att nå. Förtvivlat trött tvingar jag mig upp och iväg. Besviken och ledsen över min bestulna morgon. Snart kommer det dock kännas annorlunda...

Någon timma och några besök hos några gamla senare, kliver jag över tröskeln till en gammal dam som sitter i köket och läser tidningen. -"Godmorgon!", hälsar jag. Hon ler och hälsar mig tillbaks -"Godmorgon". Jag har inte träffat henne många gånger, men eftersom jag vid tidigare besök förstått att hon uppskattar fysisk kontakt går jag fram och säger -"Nu ska du få en riktig kram av mig!". I samma stund jag omfamnar henne börjar hon förtvivlat gråta. -"Jag saknar honom såååå, vi hade varit gifta nästan 60 år..."

Jag håller om henne stilla. Låter henne gråta ut sina sorgfulla tårar tills hon lugnar sig och slutar skaka i kroppen. Smeker henne på ryggen och håller mjukt om hennes varma och runda kropp. Sedan ber hon om ursäkt ... varpå jag säger att hon behövde gråta, och det är inget att be om ursäkt över. Det var ju bra att jag kom så hon slapp ha klumpen i bröstet och gråten inlåst. Hon tackar, säger att jag "strålar på henne" och att nu har jag räddat hennes helg. Hon ler mot mig, med sina blöta kinder. Vi börjar småprata... och inom kort inser jag att jag känner mig hitsänd av min farmor. För utan att jag riktigt förstår varför börjar hon att prata om de vackra blommorna hon plockade i byn min farmor bodde i år 1946 (hon plockade blommorna det året, och min farmor bodde där då). Blommor som fortfarande blommar så vackert lila där hon planterade dem. Hon pratar om byn där hon (och mina farföräldrar) senare levde i, och om hur hon älskar sjön där invid. Alltihop är platser som är så bekanta för mig. Emellanåt faller hon i gråt och vi omfamnar varandra. Hon är så tacksam och glad när hon förstår att jag vet hur hon känner och var hon är i tanken. Att jag delar dessa platser med henne. Mitt i en omfamning ser jag att en gråsparv sitter på balkongräcket och kikar på oss. Solens strålar skiner genom fönstret och värmer oss vid köksbordet. Jag ser på den gamla medan hon pratar om, för oss båda, bekanta platser. Och inför mina ögon blir den gamla nu så otroligt lik min egen farmor. Och med min farmors ord i munnen, finns ingen tvekan om varför jag behövde komma ur min säng idag. Idag behövde bara just jag komma till just precis bara just denna ledsna dam. Om det råder för mig ingen tvekan.

Nu känns det som om min arbetsdag blev meningsfull, trots att jag snuvades på min lediga dag. Imorgon hoppas jag dock verkligen innerligt få min hett efterlängtade sovmorgon ...

*

Det var en gång ...

Det var en gång en liten flicka som så gärna ville bli konstnär. Hennes unga moder målade vackra akvareller och deltog i en del utställningar med dem. Medan modern finslipade hemma på sina målningar,  satt den lilla flickan bredvid med penna och pensel. Fantasifulla figurer och människor tog form på papper och målarduk. Hon målade glatt på där hemma vid köksbordet bredvid sin moder. Ibland drömde hon om att få ha en utställning med sina egna teckningar och målningar.

Så en dag arbetade modern med ett verk till Länets Konst. Den lilla flickan frågade om hon också fick söka med en av sina målningar. Mamman sa att det var en rolig tanke, men att utställningen inte var för barn. Efter att ha läst igenom reglerna för antagningar till utställningen insåg dock modern att det faktiskt inte nämndes något om lägsta ålder. Därför talade hon om för flickan att de kunde försöka, liksom på skoj ... även om det nog inte var så troligt att hon skulle komma med.

Flickans alster var nog inte bättre än genomsnittliga 6-åringars alster, men kanske tyckte även juryn att det var något intressant eller roligt med det hela trots allt ... för hur det nu kom sig blev den lilla flickan antagen. Nu ringde det i telefonen, och tidningar från när och fjärran hörde av sig för att få träffa den unga "konstnärinnan". Det blev ett riktigt stort rabalder.



Så blev det vernissage, med cider och salta pinnar på Länets museum. Där höll den lilla flickan blygt mor i kjolen. Bekanta och obekanta ville förstås hälsa på den lilla konstnären och titta på hennes tre alster. Stolt men lite pirrigt var det allt att bli konstnär vid så låg ålder. En liten oljemålning i guldram köpte flickans pappa, till hennes stora glädje. Reglerna för intagning till Länets konst ändrades raskt därefter, så att inga fler små barn skulle kunna uppröra länets konstnärer. Många tyckte det var roligt att juryn valt ta med den lilla flickans alster, men förstås inte de konstnärer som inte kom med det här året.

På så sätt började sen lilla flickans konstnärliga bana. Sedan dess har åren gått. Hon har fortsatt arbeta konstnärligt och kreativt, även om vägen burit åt andra håll än hon föreställde sig när hon var 6 år. Nu ska hon snart delta i Länets konst igen, men numera som medelålders fotograf. På bilden som är med på utställningen skymtar hennes  två döttrar. Den ena av dem vill bli konstnär när hon blir stor, och tänk den flickan hade redan i somras sin första konstutställning ... en liten egen utställning med barnteckningar och målningar, på mormors bakgård.

Det var en gång ...

Det var en gång ett litet flickebarn som föddes i en sal på Regionsjukhuset i Örebro. Det var den en kall vinterdag i Februari 1971. Sisådär tjugo timmar senare föddes ett liten gossebarn av en annan ung moder, några salar bort på samma BB. På den här tiden ansågs det vara bra för barn att skiljas från sina mödrar när de inte skulle ammas. Så dessa tu fick transporteras till en sal, där de fick ligga i varsin plastbytta och skrika. Mödrarna och barnen fick vänta på nästa amningstillfälle, då de skulle få ses igen om fyra timmar. Den ena babyn skrek i en stämma, och den andra skrek i en passande andra-stämma. Ett gemensamt skrik där två små stämmor ljöd inom ett rums väggar. Snart skiljdes de små för att tillbringa 20 år med sina familjer på varsitt håll.

Nästan 20 år senare möttes de unga tu på en Konstskola i samma stad. De hade inte haft chans att ses, sedan skriken på BB ... för gossens föräldrar bodde 4 mil bort i ett mycket litet samhälle, medan flickan tillbringat de flesta av sina levnadsår i staden. Naturligtvis kände de inte igen varandra ... men de upptäckte att födelsedagarna snuddade vid varandra, och lagom till alla hjärtans dag slog kärleken ner i de unga tu. Det var i samband med att de upptäckte varandras musikalitet som deras hjärtan började slå för varandra. Exakt 20 år efter deras födelse började deras flirt, och några veckor senare var de ett par. När de varit tillsammans ett år förlovade de sig.  Tio år senare var det dags att bilda familj och en flicka föddes. Strax därefter fick de ännu en liten dotter. Arton år efter att de blev ett par, gifte sig de unga tu. Ett litet bröllop i all hemlighet, utan pompa och ståt ... men en fin stund, en fantastiskt härligt glad dag och ett fint bröllop med bara sina flickor som sällskap.

Nu har det gått 40 år sedan den där gossen och flickan först skrek tillsammans i korus på BB. De bor ett stenkast från den plats där de blev förälskade i varandra, och har nu delat 20 år ... exakt hälften av sina liv tillsammans med varandra! De njuter ännu utav stämsång ...


... ja så lyder historien när jag får vara berättaren! Det lilla flickebarnet är jag, och det lilla gossebarnet är min man. Vi firar våra 40-årsdagar tillsammans i helgen. Kanske kan ni ana varför jag ser så många cirklar som sluts runt ikring mig!