Musik minnen - Aly Bain & Boys of the Lough

Nu ska jag berätta om min fantastiska musikaliska upplevelse av Aly Bain och "Boys of the Lough". Jag har spelat fiol sedan 7-års åldern och alltid känt mig hemma i den irländska musiken. Jag skulle gärna ha ägnat mer tid med fiolen så jag blivit lite proffsigare musiker, men det är ju så mycket man vill här i livet ... så musiken har alltid funnits nära mig men jag har aldrig tagit mig till någon professionell nivå. Jag kan nog kalla mig en hyfsat duktig amatör. Noter har jag aldrig riktigt lärt mig trots att jag gått ett gäng år i musikskolan. Jag har däremot ett gott gehör, så det räckte fint att musikläraren spelade låtarna en gång för mig för att sedan gå hem och träna på musik-styckena. Det var först när musikläraren slutade spela upp låtarna för mig som min okunnighet i notkunskaper avslöjades. Då hade jag spelat fiol i tre år. Jag slutade spela klassiska stycken och fortsatte med folkmusik där gehör-spel var tillåtet. Jag har alltid uppskattat musik av olika slag. När det gäller folkmusik föredrar jag irländskt, svenskt eller andra kulturers variation, gärna lite svängigare toner, jazzigare varianter med blandade instrument ... hellre än stora taktfasta spelmanslag med bara fioler.

Bilden föreställer riksspeleman Pernilla Karlsson, på Siggebohyttans spelmansstämma efter en Uskavikurs där vi fungerat som ungdomsledare. Mannen invid (namn okänt) spelade gitarr på Ransäterstämman ... han hörde till ett gäng som spelade "bluegrass", och satt lika lycklig med gitarren 12 timmar senare ... kl 05 på morgonen.

För ungefär 10 år sedan for jag och min mor (som också spelar fiol) på Falu Folkmusikfestival, där vi anmält oss till kurs med irländska "Boys of the Lough". Jag anmälde mig till den avancerade kursen och fick självaste Aly Bain som lärare. Det här kom att bli höjdpunkten i mitt liv, vad gäller musikaliska upplevelser. Det blev en helt obeskrivligt fantastisk, intensiv och glad vecka. Aly Bain hade helt rätt teknik för att musiken skulle landa i mig. Lärare har olika pedagogiska utlärningstekniker, och en del passar mig bättre eller sämre. För mig fungerar det dåligt att stycka upp låtar till små bitar, då förlorar jag takten och sammanhanget. Jag behöver behålla helhetsintrycket för att lära mig låten bra.  Här körde vi låtarna från början till slut. Vi var en liten grupp på ca 7 deltagare som körde enligt principen att spela låtarna om och om igen tills vi kunde dem utantill, med start i hyfsat lagom tempo. Sedan skruvades tempot långsamt upp till rätt och rappt irländskt tempo.

Ett knasigt sätt att arbeta, som deras dragspelare uppmanade oss att ge oss på, var att gå runt i cirkel på stolarna medans vi spelade låtarna ... då var vi tvungna att sluta tänka på fingrarna, för att hålla balansen!

Jag har aldrig någonsin spelat så bra fiol som den där veckan tillsammans med Aly Bain. Fingrarna, musiken och hjärtat glödde! Ja det gör minnet ännu ...

Veckan avslutade vi med en konsert tillsammans med "Boys of the Lough". Vi körde ett gäng låtar helt i rätt irländskt tempo tillsammans med hela bandet på scenen. Vid det laget spelade fingrarna av sig själva. Jag behövde inte längre fundera på vad som komma skulle. Inombords var jag bara fylld av glädje! Att efter sista låten se Aly fatta microfonen i sin hand, och säga att vi var en av de bästa elevgrupper han någonsin jobbat med ... oj vilken karamell att njuta av resten av sitt liv!

Fiolen åker fortfarande fram emellanåt. Hade jag flera liv skulle musiken få ett av dem. Nu går min musikaliska resa lite upp och ner. Livet är ju ett ständigt pussel med allt vad det innebär att vara kreativ och egenföretagare som frilansfotograf. Förutom det har jag ju ett gäng andra kreativa intressen, vänner, släkt, make, hem och småbarn. Ibland låter det fint när jag plockar fram fiolen, och ibland låter det "skräp". Oftast är det grannarna som är min osynliga publik. Någon granne uppskattar fiolspel och ber mig spela oftare. Men lite nervös är jag allt att de som föredrar disco eller dansband stönar i sina lägenheter när jag sätter mig vid pianot och leker fram jazzinspirerade melodier, eller plockar fram fiolen. Då och då far jag iväg hemifrån mot spelkväll, konserter eller spelmansstämmor. Det brukar bli några färder hemifrån varje år, men jag knappast kan kalla det "regelbundet".

Ibland drömmer jag om att starta ett band, men när skulle jag hinna spela och träna? Det vore fantastiskt kul att få spela folkmusik med trevliga musiker med blandade instrument ... jazza och leka med låtarna efter eget humör. Kanske tillsammans med trummor, saxofon, sång, cello och gitarr? ... eller varför inte en härlig tramporgel? Men nej, det får jag nog spara till tider när barnen är större och jag kanske fått lite struktur på min vardag.

Jag drömmer om att få beställa en fin fiol byggd av Anders Norudde, mina egna duger men låter inte alls så fint som fioler KAN låta. Anders snidar så vackert klingande instrument, med härliga sniderier i form av drakar och änglar som dekoration. De kostar dock en redig slant att beställa ett sådant instrument, så jag får vara tacksam att han som vän låtit mig provspela dem ... i väntan på att mitt konto ska bli tjockt och stint.

Musiken kommer alltid ligga som en innerlig vän nära mitt hjärta. Jag får bli berörd av andras musik, och njuta av de tillfällen där jag får chans att spela och sjunga tillsammans med andra. För ibland uppstår så ljuv musik, så strängarna inombords faller i brand. Det lyckorus som kan uppstå när olika musiker samspelar, är obeskrivlig för den som aldrig varit där. Det händer att jag spelar med likasinnade som spelar en samklingande melodi. En melodi som tar min melodi i hand och far iväg likt en virvlande dans. Toner som möts i harmoni och rinner iväg likt en glimmande älv mot okänt mål. Sedan finns det andra spelmän och kvinnor, som inte alls välkomnar ett musikaliskt möte ... eller som vill, men har en helt annan takt och känsla som är svår att mötas i.

Tänk att vi kan improvisera och spela stämmor med "främmande"människor, trots att de kanske kommer från en helt annan kultur och vi aldrig möts förut. Ibland är musiken det enda språk vi kan mötas i, under ett samtal som skulle kunna pågå i dagar. Då öppnar vi vår lyhördhet till den grad att vi blir musikaliska vänner fast vi inte ens presenterat oss för varandra. Underbart lyhört, glödande, pulserande, ljuvligt, glatt och innerligt är det, oavsett om det är grannen du blir musikalisk vän med ... eller du är gäst i ett annat land. Du fylls till bredden av innerliga känslor ... på ett underbart sätt.

Har jag några fina bilder från min vecka med Aly kanske du undrar? Nej, jag tror inte det. Visst var kameran med ... men jag tror knappt det blev några bilder knäppta alls. Jo jag söker lite och finner några få bilder på en svartvit kontaktkarta. Kanske tre exponeringar på Aly. Här får ni se en av mina bilder som jag nu raskt avfotograferar från min kontaktkarta.

Men uppriktigt sagt behöver jag inga fotografier på Aly Bain, "Boys of the Lough" och vårt möte. Jag sparar vårt varma möte så innerligt i mitt hjärta. Dessutom kan man inte både spela fiol och fotografera. Varför ta fram kameran när jag har min livs (kanske enda) chans att samspela med dessa fantastiska musiker? Jag behåller hellre blicken och leendet under vårt samspel och sparar i mitt inre bankvalv. Jag har fasligt få bilder från mina musikaliska guldkorn i livet. Då har jag valt musiken och glömmer bort allt i bildväg till förmån för hjärtat, musiken, mötet och spelglädjen!

I mitt hjärta sparar jag en underbar karamell av mitt härliga musikmöte med Aly Bain och "Boys of the Lough"!

Jag finner många filmer med Aly och bandet på You Tube, men jag kan inte finna någon enskild hemsida till Aly, och han verkar ha gått vidare med fioleriet. Jag sänder en länk där han är aktuell och till Boys of the Lough som ännu spelar underbar irländsk musik! Skriv gärna hans namn på You Tube så ska ni få se och njuta av hans underbara fiolspel!
http://www.philandaly.com/
http://www.boysofthelough.com
Lägger även till en länk som visar en fin fiol jag provspelat som Anders Norudde skapat i sin verkstad ...
http://resoneramera.blogspot.com/2008/12/anders-norudde.html