Under ytan ...

Jag är två år gammal och vi har åkt till Tisaren för att bada. Efter bilfärden hemifrån i vår fina röda bil "Bubblan" är jag varm och ivrig att komma i vattnet. Medan mamma plockar ihop handdukar och bär min lilla babysyster ur bilen, springer jag på mina små ben i det gröna gräset mot badbryggorna.

Solen skiner och jag är glad. Bryggan är u-formad, och jag brukar få bada i den inre delen med grunt vatten, avsedd för småbarn. Medan jag stapplande springer genom gräset på mina små ben mot bryggan, ser jag två större flickor springa ut mot vattnet utanför bryggan. De springer genom sanden, med sina långa hår och skrattar. Det ser roligt och fint ut. Jag vill vara som dom. Därför följer jag efter dem mot vattnet på utsidan av bryggan. Om de kan, så kan nog jag! tänker jag.

Glädjen sprider sig genom kroppen när jag känner sanden mellan tårna och når vattenkanten. Vattnet är sommarvarmt. Men bara tre steg ut i sjön är det plötsligt djupt. Jag flämtar till av överraskning. Min höga fart och vattnets motstånd får mig att famla och falla framåt, och när jag försöker ställa mig upp får jag inget fotfäste. Det är för djupt för mig här, och jag har ingen aning om hur jag ska komma upp igen. Vattnet är grumligt och brunt. Jag viftar med mina små armar och ben i vattnet för att finna något fäste, men finner inget. Tvingas hålla andan när jag sjunker ner under ytan. Men mina fingrar känner plötsligt en hal stor sten strax bredvid mig när jag famlar runt ikring mig i vattnet. Jag lyckas dra mig mot stenen, som blir min hjälp i nöden. Med dess hjälp kan mina armar och händer dra ta mig upp mot ytan. Jag når äntligen upp till solskenet och syret. Tar ett desperat andetag. Luft!

Men stenen är hal och jag kan inte hålla mig kvar här uppe. Jag hinner se grässlänten och på den en smal kvinna i bikini med stora solglasögon. Hon sitter i gräset och ser åt mitt håll, men reagerar inte. Det är allt jag hinner... innan jag sjunker ner under ytan igen i det grumliga vattnet. Jag fortsätter kämpa med den hala stenen och mitt nyhållna andetag. Mina envisa fingrar halkar återigen längs med stenen sidor. Jag sparkar med benen och lyckas ta mig uppåt ännu en gång. plirar ännu en gång med mina små ögon genom det grumliga vattnet, och ser hur den blå himlen kommer mig närmre. Lyckas ta mig upp över ytan igen för ett nytt andetag. Luft! ... men ack så kort. De korta sekunderna med blicken över ytan ser jag återigen skymten av kvinnan som sitter där. Hon sitter still och ser fortfarande åt mitt håll. Varför ser hon mig inte? Jag känner desperationen skrika inombords, men jag hinner inte ge den någon röst. För jag sjunker strax ner under ytan igen. Famlande. Kämpande. Rädd. Jag lyckas dra mig upp för ännu ett nytt livsavgörande andetag. Under ytan igen. Sekunden över ytan känns så kort och tiden och desperationen under ytan känns så skrämmande lång. Kämpar igen. Lyckas få ett nytt flämtande andetag. Så åter under ytan...
Ett andetag.
Under ytan...
...
Under ytan
....

*

Där slutar mitt allra första tydliga barndomsminne.
Under ytan...



Jag minns ingenting av hur min mamma äntligen finner mig och drar upp mig ur vattnet. Ingenting om hur resten av dagen fortskred. Jag vet bara att jag överlevde. Att jag fortfarande undrar varför kvinnan som tittade åt mitt håll, inte såg mig... inte reagerade.

Jag älskar vatten. Vatten är mitt element. Jag har fisken som tecken, och känner att det är i vattnet jag får ro. Men jag behöver känna mig trygg i vattnet. Jag har aldrig gillat att dyka eller när någon vill busa i vatten med mig. Även om jag skulle vilja vara med. Det ser roligt ut, men jag måste få vara inom min egen komfortzoon, som inte är stor i vatten. Skräcken som kommer över mig när jag blir iknuffad från en brygga, eller när någon simmar ut till mig och drar mig under ytan. Den känslan är skakande och chockande. Mitt hjärtat bultar hårt i bröstet och jag gråter lika förtvivlat som en två-åring, när det händer. Jag känner mig lika hjälplös 40 år senare, som jag gjorde den där korta stunden i vattnet utanför bryggan, sommaren 1973.

Som mamma har jag inte velat lämna mina barn ensamma när de ska bada. Innan de kunde simma ordentligt ville jag ha uppsikt för dem varje sekund, och helst vara på armlängds avstånd. Idag är jag otroligt glad över att båda mina döttrar kan simma. Jag vill fortfarande ha uppsikt över dem, även om jag till exempel kan slappna av och njuta av en bok på stranden, bara jag är nära nog att höra och se dem när jag lyfter blicken. Nära nog att springa och dra upp dem om de skulle hamna i nöd.

Det finns en orsak till det.

Och jag har väldigt svårt för att se filmer och filmsekvenser som sker under vatten. Jag måste nämligen hålla andan. Och scenerna är ofta väldigt långa...
och skrämmande...
för en som inte minns att hon kom upp...

*

Barns läslust ...

Just nu är barns läslust "på tapeten". Våra barn läser mindre och mindre, vilket får stora konsekvenser för vårt samhälle och våra barns framtid. Den stora frågan är nu HUR vi ska få våra barn att finna läslust. Hur får vi böcker och läsning att blir en naturlig del av vardagen?

Inleder med mina tips på hur du som förälder kan uppmuntra dina barn att få läslust:

***********************************************************************

* Läs högt för barnen!
Gärna redan när du ammar och som godnattsaga vid läggdags. Ditt barn får höra din varma röst, och barnen får höra dig använda ett varierat språk, och vårt språks ljudbild. Man behöver inte sluta läsa tillsammans med barnen bara för att de kan läsa själva. Det viktiga är att man anpassar innehållet så att alla är nyfikna och vill lyssna.

* Läs inte bara böcker lämpade för ditt barns ålder och aktuella språkkunskaper. Läs böcker med fina bilder och ett språk du själv tycker om. Barnet kan titta på bilderna, även om det inte förstår alla ord. Om barnet är nyfiken kan du berätta vad orden betyder.

* Ha böcker hemma, och läs/titta i dem.
Barnen får en naturlig relation till böckerna, eftersom du visar att de är viktiga för dig. Barn gör inte som vi säger, dom gör som vi gör. Många gör det mysigt för sig när de ska läsa. Kryper ihop i soffan med en kopp te invirad i en filt. Sitter vid köksbordet med tända ljus, eller tar en pocket-bok ut i solskenet. Barnen ser att det är trevligt att sitta/ha med sig eller vila med en bok.

* Ha vackra böcker hemma.
Det som skiljer verkliga böcker från e-böcker, är främst känslan att ha dem i handen ... och böckernas bilder och tryck-kvalité. Att bläddra i barnböcker med fina illustrationer, coffetable-böcker, kokböcker och inspirationsböcker, med vackra bilder och illustrationer gör att barnen kan förstå och uppskatta fysiska böcker på ett annat sätt än e-böcker.

* Begränsa barnens skärmtid.
Att ha lite långtråkigt kan kännas konstigt och obehagligt först för den ovane, oavsett om man är barn eller vuxen. Och idag är det ofta TV:n datorn eller mobilen som lockar. Men om vi tillåter oss att stänga av dem, skapas utrymme för kreativitet, fantasi och batteriladdning ... till exempel med en god bok! Många tycker att det känns enkelt och bekvämt att "se filmen och slippa läsa boken". Men för oss som först läser boken och sedan ser filmen, blir det tydligt att det många gånger är boken som gett det starkaste uttrycket.

***********************************************************************

Det bästa med att läsa böcker, är att du för en stund hamnar i någon annans huvud. Hör de innersta tankarna hos en främling, i en annan tid ett annat land och en annan livssituation och miljö ... än du själv befinner dig i. Din förståelse för andra kommer att bli större, när du sett verkligheten ur deras ögon.

***********************************************************************



Nu ska jag berätta om min relation till läsning och böcker ... och hur det påverkat mig att HA en stor läslust.

Böcker har alltid varit en inspirationskälla för mig, och det har alltid varit lustfyllt att läsa. Jag lärde mig läsa och skriva tidigt, i fem-årsåldern. Och när jag var i 8- 9-årsåldern blev jag en "bokslukerska". Jag gick på Stureskolan i Örebro, en mindre låg- och mellanstadieskola på öster. Där fanns ett litet skolbibliotek, som jag mer eller mindre läste från första till sista bok. Då skolan byggdes i början på 1900-talet, fanns många böcker som numera knappt går att finna (ens på antikvariat). Bland annat många underbara tidiga verk av Elsa Beskow, som jag aldrig sett sedan dess.

Jag läste mängder av sagor och historier, som jag önskar att jag numera kunde finna. När skolbiblioteket var genomplöjt, tog jag mig till Stadsbiblioteket. Där läste jag alla böcker jag kunde tänka mig intressanta. Ofta läste jag alla böcker av en författare i taget. Jag läste alla böcker jag kunde finna av Barbro Lindgren, böckerna om Loranga Masarin och Dartanjang, Lilla Sparvel ... och Jättehemligt. Samlingsverk upptecknade av H.C. Andersen. Jag förälskade mig i alla de mystiska och spännande böcker jag kunde finna av författare som Maria Gripe, Susan Cooper, Michael Ende m. fl. ... Den oändliga historien, Momo- och kampen om tiden, Skuggan över stenbänken och alla i serierna. Tove Janssons alla böcker om Mumintrollet. Cecil Bødker´s Silas-böcker och Hans-Eric Hellbergs böcker om kärlek. Lånarna av Mary Norton och Narnia av C.s. Lewis.

Jag hade en period när jag läste olika diktböcker och själv började skriva poesi. Bertil Petterson blev snabbt en av mina favoritpoeter. Jag halkade in på de historiskt baserade böckerna Trälarna och Grottbjörnens folk ... och efterföljande delar. Jag fann Lille Prinsen, och därefter alla andra böcker jag kunde finna av Antoine de Saint-Exupery. Ack så underbara. Självklart plöjde jag även alla böcker jag kunde få tag på av Jules Verne, Astrid Lindgren, samt en del av Tolkien och Daniel Foe.



Enid Blytons böcker läste jag också, liksom Kulla-Gulla serien. Jag halkade in på Science fiction, där jag läste klassiker som 2001, THX 1138 och alla andra Science fiction-böcker jag fann på hyllorna. Självklart kunde jag inte undgå Steven King och andra skräckhistorier, även om jag hade svårt att sova ibland. Försökte mig på att läsa hela bibeln, men måste medge att det var en av de få böcker jag inte orkade från pärm till pärm (jodå, det fanns ett fåtal jag inte orkade ta mig igenom). Däremot orkade jag med Dostojevsji´s Brott och Straff ... och en hel del annat, som jag hörde talas om i skolan, tidskrifter eller av kompisar. I tonåren ägnade jag mig åt amatörteaterverksamhet på fritiden och var med i Amatörspelen. Där hände det att Ecke Olsson (regissör) avrundade intensivt repeterande med högläsning ur Beppe Wolgers "Djur som inte ...". Jag ägnade därefter många många år åt att leta efter just den underbara boken. Efter nästan 20 års sökande fann jag den till sist, och nu har jag den äntligen i min bokhylla. Där kan jag nu njuta av de underbara historierna om lejonet som försökte bli en buffel, örnen som hade dålig syn och andra djur som inte ...

Hemma hade vi under perioder högläsning, även i tonåren. Vi gjorde det till en familjestund som alla uppskattade, i vardagsrummet eller framför brasan. Vi turades om att läsa högt ur böcker som Tordyveln flyger i skymningen och Röde Orm m.fl. En mysig familjestund tillsammans.



I julklapp och till födelsedagar stod "BÖCKER" alltid självklara på min önskelista. Jag fick bland annat böcker av John Bauer och Tage Danielsson. En av mina finaste julklappar någonsin, var 6 tjocka läderinbundna böcker med "Tusen och en natt", med utgivningsår 1928. Dessa pryder fortfarande bokhyllan, med sin guldtext och liggande måne, på den vackra bokryggen ... och med sina tidiga illustrationer, och texter som är direktöversättningar från arabiska. Påminner inte mycket om Disneys varianter som våra barn får läsa och se på film idag.

Idag har jag inte lika mycket tid att läsa, som jag skulle önska. Jag minns att jag som barn brukade stapla upp mina 10 låneböcker framför mig i soffan, och läste dem en i taget från pärm till pärm ... ofta hann jag med flera stycken samma dag. Men även om jag inte läser lika mycket idag, så är läsningen ändå lika viktig för mig som den var på 80- talet. Som vuxen har det främst blivit Romaner, Deckare och fack-litteratur. Jag har alltid minst en eller två böcker igång, även om det går i perioder hur mycket tid jag ägnar åt läsning.



Mina två döttrars intresse för böcker och läsning har jag alltid ansett vara otroligt viktigt. Mitt eget liv och mitt språk har utvecklats otroligt mycket av alla böcker och det jag läst. Mina erfarenheter och förståelse för människor,  kulturer och miljöer har förstås påverkats av alla böcker jag läst. Säkert även min fantasi och kreativitet ... vilket numera är en del av mitt yrke.

Jag började läsa högt för dem så fort jag blivit mamma. Inte bara för deras skull, utan för att jag fortfarande älskar sagor, och för att jag tycker om att höra vackra ord ljuda ur min och andras munnar. Jag läste högt för dem långt innan de förstod vad jag läste. Jag valde böcker med vackert språk. Inte alls bara småbarnsböcker till att börja med. Som små bebisar tänkte jag att själva ljuden är viktigare än innehållet. John Bauers vackra och sorgliga historier om Tuvstarr, eller Elsa Beskows Bubblemuck och Tomtebobarnen. Texter med vackra ord och rytm.



När barnen blev större tyckte jag att det var viktigare med mångfalld. Ofta älskade barnen böcker som jag själv inte gillade varken språket eller bilderna i. Men jag gav dem ändå några av dessa, just för att de skulle få känna att de älskade sina böcker. Och bibliotekslån är toppen när man inte vill köpa böcker som inte tilltalar mig som förälder. (På bilden ovan ser ni ett banan-alfabet ur Bråkstavsboken, vars lek med språket är busigt inspirerande både för mig och barnen).

Men det finns också massvis med underbara moderna författare och illustratörer. Som roar även oss vuxna.



När min äldsta dotter var tre år började hon läsa ord. Inte så att hon löst läskoden än, men hon kände igen ordbilden och tyckte det var fantastiskt roligt att leka med ord och bilder. Lillasyster var snabb att hänga på. Vi gjorde "bokstavs-hopp-hagar" på gården med asfaltskritor (Från A till Ö och så ropar man varje bokstav för varje hopp). Båda barnen hade knäckt läskoden innan de började 1:an. En del bekanta hade funderingar kring huruvida det var dumt eller ej, att de lärde sig så tidigt. Men så länge även skolan ger utrymme för dem att läsa i "sin" hastighet, och anpassar böckerna efter deras föståelse och förmåga så har det inte varit något stort bekymmer (även om det är lite tråkigt att rabbla alfabetet och tjata bokstäver när man redan kan förstås).

Nu är flickorna åtta och tio år gamla. Den äldsta har börjat sluka böcker. Hon behöver inte längre ha bilder i böckerna, så nu är det kapitelböcker som gäller. Hon har gått igenom alla Lasse-Maja böcker, och de "gulliga" älvböckerna, och går just nu igenom Harry Potter-böckerna. I skolan får de själva välja lånebok, och ska läsa 15 minuter högt för förälder + 15 minuter tyst för sig själv varje vecka. Senast när hon skulle läsa högt för mig hade hon läst tyst i 3 timmar på egen hand. Det är ju såååå spännande! Hennes intresse för historia, vetenskap och språk har även börjat synas när vi går till biblioteket. Det blir faktaböcker om vulkaner, himlakroppar, runskrift och mumier.

Lillasyster läser också själv nu, men ofta turas vi om. Jag läser ett uppslag och hon nästa, eller varannan sida (beroende på hur mycket text det är och hur trött hon är). Det går fint och är roligt. På egen hand är det bra om böckerna inte är alltför långa eller har för mycket text på varje sida. Det blir böcker om gubben Pettson och Findus, Mamma Mu. Böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå, Gittan-böckerna av Pija Lindenbaum,  Barbro Lindgrens Vilda baby och Go´bokens böcker om räknemästaren Numbert. När vi går till biblioteket lånar hon ofta böcker avsedda för yngre åldrar, men även gärna faktaböcker om levande djur och fiskar, dinosaurier, pirater eller egypten.



Hur som helst är just läslusten den viktigaste att bejaka. Och den sitter ihop med nyfikenhet på olika ämnen och människor. I glädjen i att gilla historier, och att skriva och forma ord.

Språk sitter också nära kopplat till melodi, ramsor, takt och sång. Därför leker vi flitigt med ord, och har alltid gjort det. Vi leker ofta med texter på rim, och skapar knasiga och vackra rim av ord tillsammans. Hittar på visor. Den här glädjen i att lyssna och tycka om att använda språket har även smittat av sig till andra språk och till melodier. Det har också gett dem modet att tala, inte bara Svenska, utan andra språk. Glädjen i att låta det vara just spontant, busigt och roligt. Det spelar inte så stor roll om det alltid blir rätt gramatiskt eller om vi hittar på helt nya ord. Viktigast är glädjen och lusten, för om glädjen och intresset för språk, böcker och läsning redan är vunnet, är det inte så svårt att lära sig rätt sedan.

Sedan måste jag säga, att det finns många underbara sagor som har kortats ner till oigenkänlighet. De vackra  orden har många gånger bytts bort mot förkortade verk bara för att få fram kärnan i sagan. Men vem tycker att det blir spännande när historien presenteras med femton meningar? I alla fall inte jag.

Jag kikar i inredningsmagasin och förundras ofta över att det så ofta verkar saknas bokhyllor i hemmen. Kanske inte så konstigt att våra barns läslust sjunkit de senaste åren? Hur ofta ser de mamma eller pappa läsa böcker? ... Småle eller skratta till ibland ... eller kanske fälla en tår, under läsning?

Min läslust har påverkat allt i mitt liv, skulle jag vilja säga. Om nyfikenheten på människor, historier och platser är medfödd eller inte, kan ingen veta. Men helt klart har min läsning fått mitt intresse att hållas vid liv och fördjupas. Jag har kunnat dra lärdom av andras erfarenheter, vilket påverkar min världsbild. Läsningen har påverkat mitt intresse inom olika ämnen, gett mig kunskap och inspiration som jag skulle saknat utan böckerna, och hjälpt mig att inse vem jag själv är och vem jag vill vara. Vem jag inte vill vara. Självklart har den också påverkat mina tankar, mitt språk och de texter och bilder jag skapar.

Länge leve läslusten ...
... och allt spännande
som böcker och läsning kan åstadkomma!