Glad Midsommar! ...

Glad midsommar!

Jag har så oändligt mycket att vara tacksam över och att fira denna dag! 
Önskar er alla...  Allt Gott!

<3

Värderingar och yta...

Det har blivit viktigare än någonsin att fundera på vad vi har för värderingar.

Jag är fotograf, men har aldrig varit särskilt intresserad av yta.

Jag är intresserad av innehåll.

Vi överöses av och utsätter oss och våra barn för kemikalier och gifter dagligen. De döljer sig i matvaror, smink, kläder och produkter. Prylarna och de ytliga idealen kryper längre och längre ner i åldrarna. Örhängen, smink och högklackat kan man börja med innan man knappt kan gå.


Vad kan vi göra för att våra barn ska förstå att det inte är någon brådska att bli tuffa tonåringar? Klasskamraterna kanske redan sminkar sig till skolan, pratar manikyr, pedikyr och jämför märken och modeller på kläder, mobiler och leksaker. Lågstadiet eller mellanstadiet? ... Hur tidigt beror på ort, område och vilka som lever där.

Ibland får jag känslan av att målet (vems?) är att vara så sminkad och stylad så tidigt som möjligt. Man ska bära de senaste modellerna av kläder och skor. Dessutom helst se ut att vara minst 3-4 år äldre än man egentligen är som barn (och som vuxen helst 10 år yngre). Många barn ser tidigt ut som små disco-dockor.

Men vad ger det här för självbild och signaler?

Är det positivt att människor tror barnen är 14 år när de egentligen är 11? Hur påverkar det här leken på rasterna? Blir man utanför om man inte bär märkeskläder eller har en iPhone med coolt skal?
Som tjej kanske man blir utanför om man inte bär smink, parfym, högklackat och har hål i öronen. Man kanske till och med blir utanför för att man bara vill leka, som man gjorde förut. Nu ska man istället ha "coola" samtalsämnen, som vilka bloggar man följer, vilka artister man lyssnar på och vilka kändisar man gillar. Jämföra sig med varandra ... och föremålen man har, istället.

Jag vill undvika förbud. Vill få barnen att själva ta sunda beslut, genom att prata om fördelar och nackdelar. Ge dem alternativ. Nyttja gråzooner. Begränsa. Just på sminkfronten så har jag ju själv smink. Mascaran åker på nästan varje dag, men mer än så blir det inte även om jag äger ögonskugga. Barnen sminkar sig också... men inte till vardags. Och jag har bestämt mig för att kolla innehållsförteckningarna duktigare innan fler sminkprylar hamnar innanför vår tröskel. Numera finns det ju alternativ med mindre kemikalier och gifter. Vi kan ju välja dem.

Liknande gråzooner gäller mycket annat här i världen, och en del saker får barnen allt vänta på.

Alla de här produkterna och prylarna påverkar både våra kroppar och vår miljö negativt. Vissa av dem ger bara små bagateller i sig, men tillsammans gör dom stora skador i våra kroppar och i vår jord.

Äldsta tösens fröken har beslutat att barnen i klassen inte längre får ägna sig åt sminkning på skoltid. Då slipper klassen i alla fall utanförskapet på rasterna, då flickorna tidigare stod inne på toaletten och fyllde på sina ögonskuggor och läppglans. Föräldrarna till varje enskilt barn får förstås avgöra hur mycket smink barnen får ha på sig på morgonen till skolan, men sedan lämnar man sminket hemma. Gott så!

Jag hade ett givande samtal med skolsköterskan. Hon brukar träffa årskurs 5-eleverna i pojk/flickgrupper för att prata pubertet. Men då jag talat med henne i ett annat ärende framkom att hon gärna ville få inspiration och tips på samtalsämnen att ta upp. Så efter vårt givande samtal har hon nu beslutat sig för att ägna lite tid åt att samtala med barnen om respekt och värderingar. Hon ska berätta om vad vetenskap och forskningen säger om till exempel smink. Att man kan få hudproblem och finnar om man täcker sin hud, och att det då lätt kan bli en ond cirkel eftersom man vill dölja finnarna. Att många ämnen är giftiga däri, och att det finns hormonstörande ämnen både i smink och plaster som kan påverka till exempel pubertet och förmågan att få barn. Hon ska berätta om alkohol och rökning. Att det är farligare när man är barn än vuxen, eftersom man fortfarande växer. Hon ska prata om allergier och om vad högklackade skor gör för fötterna på sikt.

Men hon ska även prata om att föräldrar tar väldigt olika beslut kring vad som är okey i varje familj, beroende på vad man har för värderingar och vilken information man hört om och tagit till sig. Och framför allt ska hon prata om att de själva nu börjar bli så stora så de formar egna beslut om sig själva och sin kropp.

Barnen måste förstå att visa respekt för varandra och att man väljer att göra olika. Att man inte bär smink kan bero på att man har känslig hud.  Kanske har man vänner som är allergiska mot parfym eller cigarettrök, och då bör man visa hänsyn. Att man undviker vissa produkter eller föremål kan vara genomtänkta beslut och behöver inte bero på att "man inte får".

Men som förälder måste vi fundera på vad vi har för värderingar och målbilder i just vår familj.
Måste vi acceptera den ytliga trenden? ...och varför är det så bråttom? "Sex-appeal" dyker längre och längre ner i åldrarna. Vill vi verkligen uppmuntra och bejaka det?

Kan vi inte uppmuntra våra barn att vara sig själva?
Välja kläder för att de är bekväma och känns sköna på kroppen?
I färger som gör oss glada som enskilda individer?

Behöver vi verkligen alla egentligen bli omgjorda?

*

Barn, teknik och virtuella världar...

Igår läste jag en intressant artikel i DN. Den handlar om barnet, "paddan" och pedagogiken. Jag känner igen mig i skribentens tankegång, och vi har liknande tankar i vår familj... även om vi ännu inte äger någon "padda".

Jag är uppvuxen utan TV och dataspel, medan maken fick spela spel och se på TV rätt obegränsat under sin uppväxt. Vi har insett att våra döttrar behöver ta till sig tekniken, och utnyttja dess möjligheter... samtidigt som vi vill se till att de inte blir stillasittande och glömmer hur man leker och lever i verkligheten.

Jag försöker se det positiva och kreativa med spelen och tekniken, trots att jag egentligen helst ser barnen pyssla med annat. Uppriktigt sagt har jag varit mycket motvillig till både dataspel och TV över huvud taget. Men samtidigt vill jag att de ska bli barn av sin tid, och inte hämma dem på grund av min rädsla för att de ska välja TV, teknik och data före den verkliga världen. Jag ser hur tekniskt begåvade de redan är, hur mycket förvärvad kunskap som utvecklat dem... och att barnens kreativitet går igång på andra varv genom spelen och program de följer på webben. Ja, när jag ser deras utveckling, då känns inte dataspelen och tekniken som ett särskilt stort bekymmer eller hot egentligen. Visst får vi se till att barnens tid vid dator, mobil och TV inte blir för stor, så att andra verkliga saker och lekar har en stor roll i deras liv, och att annat inspirerar och förgyller deras vardag. Jag vill inte att de bara pratar och fantiserar om sina virtuella världar. Jag vill inte att de tjatar och längtar till TV och dataspel all sin lediga tid. Men jag ser inte tekniken och utvecklingen som ett så skrämmande hot, som den kändes för mig för några år sedan.

Intresset för virtuella världar och hur man utvecklas och roar sig i dem, har ju även påverkat barnens pysslande och skapande. Jag ser hur smarta lösningar de utvecklar av inspiration de fått av program och youtube-filmer. Hur de googlar sig till instruktionsvideos och tar till sig information på olika främmande språk, för att skapa egna idéer. Hur deras engelska blir bättre av att se och höra engelskspråkiga program, spel och filmer.

Sommarens besök vid Alvastra klosterruin blev otroligt intressant för barnen, och gav dem inspiration till både uppbyggnad av en by i Minecraft och ett fördjupat intresse för modeller, arkitektur, arkeologi och historia. Fram med mobilkamera och anteckningsblock, för att ta med hem till inspirerande skapelser i både den virtuella världen och i form av pysselprojekt. Virtuella världar kan ge inspiration till skapelser i verkligheten och den verkliga världen kan ge inspiration till virtuella projekt. Ena tösen fick i uppgift av slöjdfröken att skapa en 3D-skylt. Hon valde att skapa ett Minecraft-ansikte i 3D, som blev en väggdekoration.

Vi tittar inte mycket på TV-utbudet alls i vår familj... men bl.a. Kunskapskanalen rymmer mycket intressanta program både för vuxna och barn. Hos oss blir det gärna program om ekologi och miljö, främmande kulturer, konst, historia, arkeologi, astronomi och psykologi. Vetenskap och forskning. Eftersom de flesta av dessa program har engelskspråkiga programledare blir det mycket god träning i engelska dessutom. För mig är det en gigantisk skillnad om barnen ser tre timmar teknik & vetenskapsprogram, eller två timmar "Bratz-film".

Jag är övertygad om att barnens tekniskt förvärvade kunskap i kombination med kreativa hjärnor, kan ta dem långt. Det blir tydligare och tydligare för mig. Och så länge vi ser till att de också får prioritera att leka med kompisar, springa i skogen, spela instrument, läsa, skapa med händerna och bara vara... så ska vi nog inte vara så rädda för tekniken och de virtuella världarna.

Istället får min rädsla handla om att vi inte kommer kunna kontrollera allt VAD de ser och tar till sig över internet, dataspel och TV. Så vi pratar mycket med barnen. Vilka spel och filmer är okey att sätta på? Varifrån kommer informationen som man läser/ser? Vi manar till försiktighet, både med vad man klickar på, säger i sociala medier och vad man delar med andra. Vi får vara uppmärksamma på vad de kikar på och prata om det med dem. Vad man klickar på eller inte klickar på. Hur man hanterar sin mobiltelefon och när man bör ha den framme eller undanstoppad. Påslagen eller avstängd. Om de inte får träna sig i att hantera vardagen med tekniken kommer det bara bli svårt senare när föräldrar inte kan påverka. Läxor före TV-spel. Att kunna ha med mobilen utan att ha den i handen med något som "blippar" till varannan minut. Att sätta sig och läsa i soffan när man kommer från skolan istället för att slå på TVn.

Jag tänker också på strålning och gifter som barnen utsätts för på ett helt annat sätt än tidigare generationer. Hur påverkar det våra barns psyken och kroppar att ständigt vara uppkopplade med teknik och plast i fickan, knät eller vid örat? Och sedan är det en annan "femma" att jag som miljökämpe vill att vi tar oss en rejäl funderare över vilka tekniska prylar vi egentligen behöver. Prioritera genomtänkt. Ett av skälen till att vi inte har några "paddor".

Vi får hantera rädslan för vad sociala medier och annat kan göra dem för skada. Vilka förebilder och förvrängda idéer de kan få, av varierade källor och reklam. Vi försöker lära dem att vara försiktiga och inte tro på allt de ser och hör. Än så länge har vi ganska stor koll på det, men jag anar det blir svårare och svårare ju större de blir.

Så vi väntar med facebook, spel och "grupper" som vi inte vet tillräckligt mycket om eller anser olämpliga, även om barnen har kompisar med konton, och som spelar och deltar i allt möjligt... som vi ännu inte godkänt. Alla föräldrar sätter sina egna gränser och regler för vad som är okey, lämpligt eller olämpligt.

Det finns fördelar och nackdelar med teknik och den virtuella världen, precis som allt annat här i verkligheten. Tekniken har enorm pedagogisk potential, även om den också kan te sig skrämmande på många sätt. Vi måste vara kritiska förstås, och se till att barnen använder tekniken på ett bra sätt. Hamnar i positiva och kreativa virtuella världar. Och om de är otäcka fundera på vad barnen lär sig av dem.

Vi måste framför allt lära våra barn att visa respekt både för sig själv och för andra.
Ja, och just det gäller ju både i den virtuella världen...
och i verkligheten.

*

Jag fann tyvärr inte hela artikeln på internet, men här är en länk till inledningen:
http://www.dn.se/livsstil/reportage/barnet-paddan-och-pedagogiken/

Flickan som gjorde "en rövare"...

Jag arbetar hemifrån och min yngsta tös ska få gå ensam hem från skolan för första gången. Hon är 9,5 år och både pålitlig och ansvarsfull. Hon har gått hem med sin storasyster massor med gånger, men idag ska hon få gå själv. Jag och min man upplever oss som "hönsigaste föräldrarna i stan". Vi har gjort upp att hon ringer när hon går från skolan, och sedan märker jag ju när hon kommer hem. Det är bara några hundra meter till skolan. Hon ringer som hon ska från skolan: -"Mamma nu går jag!"

Klockan 14.00 plingar hon på dörren. -"Hemma!", ler hon stolt och glad när jag låst upp ytterdörren
... men hon har med sig en överraskning. En klasskamrat. Vi kan kalla henne Emma.
-"Mamma, Emma är på väg hem ... men hon undrar om hon får se hur jag bor?!"
Emma slår på sitt soligaste leende. Jag känner inte Emma. Hon har kommit på något barnkalas, som vi hade i hyrd källarlokal. Verkar vara en prydlig och ordningsam tjej. Mer vet jag inte om henne.

Jag frågar henne var hon bor och om hennes föräldrar väntar på henne. Får hon gå hem till kompisar utan att ha gjort upp med mamma och pappa i förväg?
Flickan svarar att det går bra, och att de inte väntar. Hon pekar och säger att hon bor "däråt", i rikting mot andra sidan ån. Det verkar rimligt att hon då följt min dotter på väg hem, eftersom vi bor närmare skolan, och jag vet ju att flera av klasskompisarna bor på andra sidan ån.
-Okey, men bara en kort stund, säger jag.

Både jag och min dotter tror att det ska bli ett väldigt kort besök. Min dotter gör en rundvandring.
-"Här är vårt badrum. Här är vårt kök som vi ska renovera. Här jobbar mamma, och här har pappa sina grejer. Här sover mina föräldrar och här är balkongen. Här är vårt piano (hon klinkar några toner för Emma). Här sover min syster och här sover jag... och här är våra fiskar!"
Rundvandringen är klar på tre minuter, och de står åter i hallen och tittar på varandra.
-"Får Emma stanna och leka?", undrar min tös.
-"Ja... det skulle gå bra en kort stund. Din syster ska ju på pianolektion sen. Men då måste vi ringa dina föräldrar Emma, så de inte oroar sig för dig och vet var du är", säger jag.

Emma säger sitt hemnummer och vi ringer från min mobil. Ingen svarar. Jag frågar hur de brukar ha det hemma. Hon säger att hon brukar gå själv hem och vara hemma själv eller med sin bror... till mamma och pappa slutar jobba. Mamma jobbar till klockan 16 ungefär. Jag frågar om hon brukar få följa med kompisar hem utan att de vet om det. Hon nickar. Jag säger att då får hon stanna en liten stund, men gå hem vid fyra, så att de inte ska börja undra.

Jag ordnar mellanmål. Hembakt bröd med mjölk. Bregott, marmelad och ost. Jag småpratar med flickorna. Säger att jag får lita på att Emma vet vilka regler som gäller i hennes familj. Min dotter berättar om hur "hönsiga" vi är. Att hon inte ens får cykla över gatan på väg till skolan när hon ska till skolan själv med sin syster, och att de bara får leka utanför när mamma eller pappa är hemma och kan se dem. Att det är första dagen hon går själv hem från skolan. Emma berättar att hon aldrig gått på fritids, utom när hon gick på lekis. Att hennes bror är 10 år och att hon först alltid gick hem med honom, men nu får gå själv.

Sedan leker flickorna fint tills klockan blir 16, och jag säger att nu får Emma allt gå hem. Jag ska ta storasystern till pianolektionen, och jag vill inte att hennes föräldrar ska hinna bli oroliga. Hon sätter lydigt på sig ryggsäcken och traskar iväg inom några minuter.

Jag råkar se klasslistan i en hög papper just när vi ska gå mot pianolektionen. Medan jag går mot Kulturskolan med storasyster, sms:ar jag mobilnumret: "Emma har följt med A hem efter skolan. Litar på att hon vet vad som gäller för regler hos er (A får inte följa med kompisar hem utan att vi vet om det innan). Hon går nu hem från oss".

En stund senare vet jag att Emma har nästan precis samma regler som vi. Hon måste ringa från skolan om hon ska till en kompis. Emma bor inte alls åt vårt håll ens, utan brukar gå åt motsatt håll för att komma hem från skolan. Men hon får gå hem själv och vara själv hemma. Och det händer att hon går till en av bästa kompisarna efter skolan, som bor helt nära utan att säga till. Emma´s mamma slutar inte alls jobba kl 16, och hon har oroat sig, ringt skolan och de kompisar som Emma brukar leka med. Emmas mamma säger att Emma både vet att deras fasta telefon inte fungerar just nu och vilka regler som gäller.

Jag och min man är kanske inte den enda hönsiga föräldrarna i stan trots allt. Ja för det är gott om barn som verkar springa fritt och utan uppsikt i krokarna. De cyklar omkring i allmänhet, hänger utanför Coop eller kiosken även sent om kvällen. De badar ensamma i  "plaskis-poolen". En del barn har knappt börjat lekis innan de lämnas utan vuxens uppsikt... ja det är ett faktum som skrämmer mig.

Morgonen därpå följer jag mina töser till skolan. De går ofta själva, men idag vill jag informera skolan så att fröknarna kan ta upp frågan i klassen, om vikten av att informera en vuxen innan man lämnar skolan och talar om vart man ska. Och så vill jag också gärna säga något till Emma.

Jag ser henne genast, och när hon ser mig halkar hon smidigt längre bort i korridoren. När jag följer efter springer hon ut på skolgården, men jag ropar på henne. Hon stannar och låtsas som hon just upptäckt mig. Jag ser att hon undrar vad som ska hända nu.
-"Vad bra Emma att jag fick tag på din mamma igår, så att vi båda vet nu vad som gäller", säger jag och ler mot henne.
Hon ler försiktigt tillbaks, tittar bort och nickar.
-"Fick du mycket skäll igår när du kom hem?" frågar jag.
Några sekunders tystnad följer, med blicken långt bort, innan hon svarar
-"...ganska mycket".
-"Du är hjärtligt välkommen till oss igen, men nästa gång ser vi till att dina föräldrar vet om det i förväg", säger jag.
 -"Ja, det gör vi", säger Emma och ler, nu även med ögonen. Hon vänder sig om och vinkar när klockan ringer in.

Det där var helt enkelt en prydlig liten tös som gjorde "en rövare"...

Fredagsmys...

Efter en intensiv arbetsvecka...
dags för lite "fredagsmys".

Ja, vad gör vi då?

Chips framför TV´n vid "familjeunderhållning"?

...eller varför inte något helt annat?

Kanske samlar vi ihop oss efter jobb och skola... ringer några vänner...

köper korv, pulvermos, maschmallows och annat gott...

...och far till skogs.

Badar i den kyliga men härligt uppfriskande sjön.
Skrattar åt varandras spännande minspel när vi landar i sjöns svala vatten.

Låter sommarvarma solstrålar värma vår hud,  efter doppet som väckt våra blodomlopp.

Småpratar om allt som faller oss in... och njuter tystnad och skogsljud.

Samlar ved och pinnar till elden som sprakar, och som vi grillar vår måltid över.
Tillverkar en naturlig visp till pulvermoset som värmes över trangiakökets låga.

Njuter tills solen sjunkit nedan horisonten

och en leende fullmåne kryper upp över gran-toppar.

Fredagsmys!

*

Bild till CBS Los Angeles ...

http://losangeles.cbslocal.com/2011/06/28/victorville-toddler-survives-fall-out-of-second-story-window/

Jag finner av en slump en av mina bilder som jag sålt utan att jag kännt till vem slutkunden är. Jag har fått min ©Nina Hellström utskriven på CBS LosAngeles lokal-hemsida (många kunder nöjer sig med bildbyråns namn, även om det inte är det korrekta sättet. Fotografens namn ska synas invid bild i tryck och på internet). Bildbyrån Nordic Photos har sålt bilden vidare till Getty Images, som sålt den till CBS Los Angeles lokal. Ett radioinslag och en kort notis om en pojke som trillat ut genom ett fönster och klarat sig. Se, läs och hör inslaget genom att klicka på länken ovan.

Under ytan ...

Jag är två år gammal och vi har åkt till Tisaren för att bada. Efter bilfärden hemifrån i vår fina röda bil "Bubblan" är jag varm och ivrig att komma i vattnet. Medan mamma plockar ihop handdukar och bär min lilla babysyster ur bilen, springer jag på mina små ben i det gröna gräset mot badbryggorna.

Solen skiner och jag är glad. Bryggan är u-formad, och jag brukar få bada i den inre delen med grunt vatten, avsedd för småbarn. Medan jag stapplande springer genom gräset på mina små ben mot bryggan, ser jag två större flickor springa ut mot vattnet utanför bryggan. De springer genom sanden, med sina långa hår och skrattar. Det ser roligt och fint ut. Jag vill vara som dom. Därför följer jag efter dem mot vattnet på utsidan av bryggan. Om de kan, så kan nog jag! tänker jag.

Glädjen sprider sig genom kroppen när jag känner sanden mellan tårna och når vattenkanten. Vattnet är sommarvarmt. Men bara tre steg ut i sjön är det plötsligt djupt. Jag flämtar till av överraskning. Min höga fart och vattnets motstånd får mig att famla och falla framåt, och när jag försöker ställa mig upp får jag inget fotfäste. Det är för djupt för mig här, och jag har ingen aning om hur jag ska komma upp igen. Vattnet är grumligt och brunt. Jag viftar med mina små armar och ben i vattnet för att finna något fäste, men finner inget. Tvingas hålla andan när jag sjunker ner under ytan. Men mina fingrar känner plötsligt en hal stor sten strax bredvid mig när jag famlar runt ikring mig i vattnet. Jag lyckas dra mig mot stenen, som blir min hjälp i nöden. Med dess hjälp kan mina armar och händer dra ta mig upp mot ytan. Jag når äntligen upp till solskenet och syret. Tar ett desperat andetag. Luft!

Men stenen är hal och jag kan inte hålla mig kvar här uppe. Jag hinner se grässlänten och på den en smal kvinna i bikini med stora solglasögon. Hon sitter i gräset och ser åt mitt håll, men reagerar inte. Det är allt jag hinner... innan jag sjunker ner under ytan igen i det grumliga vattnet. Jag fortsätter kämpa med den hala stenen och mitt nyhållna andetag. Mina envisa fingrar halkar återigen längs med stenen sidor. Jag sparkar med benen och lyckas ta mig uppåt ännu en gång. plirar ännu en gång med mina små ögon genom det grumliga vattnet, och ser hur den blå himlen kommer mig närmre. Lyckas ta mig upp över ytan igen för ett nytt andetag. Luft! ... men ack så kort. De korta sekunderna med blicken över ytan ser jag återigen skymten av kvinnan som sitter där. Hon sitter still och ser fortfarande åt mitt håll. Varför ser hon mig inte? Jag känner desperationen skrika inombords, men jag hinner inte ge den någon röst. För jag sjunker strax ner under ytan igen. Famlande. Kämpande. Rädd. Jag lyckas dra mig upp för ännu ett nytt livsavgörande andetag. Under ytan igen. Sekunden över ytan känns så kort och tiden och desperationen under ytan känns så skrämmande lång. Kämpar igen. Lyckas få ett nytt flämtande andetag. Så åter under ytan...
Ett andetag.
Under ytan...
...
Under ytan
....

*

Där slutar mitt allra första tydliga barndomsminne.
Under ytan...



Jag minns ingenting av hur min mamma äntligen finner mig och drar upp mig ur vattnet. Ingenting om hur resten av dagen fortskred. Jag vet bara att jag överlevde. Att jag fortfarande undrar varför kvinnan som tittade åt mitt håll, inte såg mig... inte reagerade.

Jag älskar vatten. Vatten är mitt element. Jag har fisken som tecken, och känner att det är i vattnet jag får ro. Men jag behöver känna mig trygg i vattnet. Jag har aldrig gillat att dyka eller när någon vill busa i vatten med mig. Även om jag skulle vilja vara med. Det ser roligt ut, men jag måste få vara inom min egen komfortzoon, som inte är stor i vatten. Skräcken som kommer över mig när jag blir iknuffad från en brygga, eller när någon simmar ut till mig och drar mig under ytan. Den känslan är skakande och chockande. Mitt hjärtat bultar hårt i bröstet och jag gråter lika förtvivlat som en två-åring, när det händer. Jag känner mig lika hjälplös 40 år senare, som jag gjorde den där korta stunden i vattnet utanför bryggan, sommaren 1973.

Som mamma har jag inte velat lämna mina barn ensamma när de ska bada. Innan de kunde simma ordentligt ville jag ha uppsikt för dem varje sekund, och helst vara på armlängds avstånd. Idag är jag otroligt glad över att båda mina döttrar kan simma. Jag vill fortfarande ha uppsikt över dem, även om jag till exempel kan slappna av och njuta av en bok på stranden, bara jag är nära nog att höra och se dem när jag lyfter blicken. Nära nog att springa och dra upp dem om de skulle hamna i nöd.

Det finns en orsak till det.

Och jag har väldigt svårt för att se filmer och filmsekvenser som sker under vatten. Jag måste nämligen hålla andan. Och scenerna är ofta väldigt långa...
och skrämmande...
för en som inte minns att hon kom upp...

*

Barns läslust ...

Just nu är barns läslust "på tapeten". Våra barn läser mindre och mindre, vilket får stora konsekvenser för vårt samhälle och våra barns framtid. Den stora frågan är nu HUR vi ska få våra barn att finna läslust. Hur får vi böcker och läsning att blir en naturlig del av vardagen?

Inleder med mina tips på hur du som förälder kan uppmuntra dina barn att få läslust:

***********************************************************************

* Läs högt för barnen!
Gärna redan när du ammar och som godnattsaga vid läggdags. Ditt barn får höra din varma röst, och barnen får höra dig använda ett varierat språk, och vårt språks ljudbild. Man behöver inte sluta läsa tillsammans med barnen bara för att de kan läsa själva. Det viktiga är att man anpassar innehållet så att alla är nyfikna och vill lyssna.

* Läs inte bara böcker lämpade för ditt barns ålder och aktuella språkkunskaper. Läs böcker med fina bilder och ett språk du själv tycker om. Barnet kan titta på bilderna, även om det inte förstår alla ord. Om barnet är nyfiken kan du berätta vad orden betyder.

* Ha böcker hemma, och läs/titta i dem.
Barnen får en naturlig relation till böckerna, eftersom du visar att de är viktiga för dig. Barn gör inte som vi säger, dom gör som vi gör. Många gör det mysigt för sig när de ska läsa. Kryper ihop i soffan med en kopp te invirad i en filt. Sitter vid köksbordet med tända ljus, eller tar en pocket-bok ut i solskenet. Barnen ser att det är trevligt att sitta/ha med sig eller vila med en bok.

* Ha vackra böcker hemma.
Det som skiljer verkliga böcker från e-böcker, är främst känslan att ha dem i handen ... och böckernas bilder och tryck-kvalité. Att bläddra i barnböcker med fina illustrationer, coffetable-böcker, kokböcker och inspirationsböcker, med vackra bilder och illustrationer gör att barnen kan förstå och uppskatta fysiska böcker på ett annat sätt än e-böcker.

* Begränsa barnens skärmtid.
Att ha lite långtråkigt kan kännas konstigt och obehagligt först för den ovane, oavsett om man är barn eller vuxen. Och idag är det ofta TV:n datorn eller mobilen som lockar. Men om vi tillåter oss att stänga av dem, skapas utrymme för kreativitet, fantasi och batteriladdning ... till exempel med en god bok! Många tycker att det känns enkelt och bekvämt att "se filmen och slippa läsa boken". Men för oss som först läser boken och sedan ser filmen, blir det tydligt att det många gånger är boken som gett det starkaste uttrycket.

***********************************************************************

Det bästa med att läsa böcker, är att du för en stund hamnar i någon annans huvud. Hör de innersta tankarna hos en främling, i en annan tid ett annat land och en annan livssituation och miljö ... än du själv befinner dig i. Din förståelse för andra kommer att bli större, när du sett verkligheten ur deras ögon.

***********************************************************************



Nu ska jag berätta om min relation till läsning och böcker ... och hur det påverkat mig att HA en stor läslust.

Böcker har alltid varit en inspirationskälla för mig, och det har alltid varit lustfyllt att läsa. Jag lärde mig läsa och skriva tidigt, i fem-årsåldern. Och när jag var i 8- 9-årsåldern blev jag en "bokslukerska". Jag gick på Stureskolan i Örebro, en mindre låg- och mellanstadieskola på öster. Där fanns ett litet skolbibliotek, som jag mer eller mindre läste från första till sista bok. Då skolan byggdes i början på 1900-talet, fanns många böcker som numera knappt går att finna (ens på antikvariat). Bland annat många underbara tidiga verk av Elsa Beskow, som jag aldrig sett sedan dess.

Jag läste mängder av sagor och historier, som jag önskar att jag numera kunde finna. När skolbiblioteket var genomplöjt, tog jag mig till Stadsbiblioteket. Där läste jag alla böcker jag kunde tänka mig intressanta. Ofta läste jag alla böcker av en författare i taget. Jag läste alla böcker jag kunde finna av Barbro Lindgren, böckerna om Loranga Masarin och Dartanjang, Lilla Sparvel ... och Jättehemligt. Samlingsverk upptecknade av H.C. Andersen. Jag förälskade mig i alla de mystiska och spännande böcker jag kunde finna av författare som Maria Gripe, Susan Cooper, Michael Ende m. fl. ... Den oändliga historien, Momo- och kampen om tiden, Skuggan över stenbänken och alla i serierna. Tove Janssons alla böcker om Mumintrollet. Cecil Bødker´s Silas-böcker och Hans-Eric Hellbergs böcker om kärlek. Lånarna av Mary Norton och Narnia av C.s. Lewis.

Jag hade en period när jag läste olika diktböcker och själv började skriva poesi. Bertil Petterson blev snabbt en av mina favoritpoeter. Jag halkade in på de historiskt baserade böckerna Trälarna och Grottbjörnens folk ... och efterföljande delar. Jag fann Lille Prinsen, och därefter alla andra böcker jag kunde finna av Antoine de Saint-Exupery. Ack så underbara. Självklart plöjde jag även alla böcker jag kunde få tag på av Jules Verne, Astrid Lindgren, samt en del av Tolkien och Daniel Foe.



Enid Blytons böcker läste jag också, liksom Kulla-Gulla serien. Jag halkade in på Science fiction, där jag läste klassiker som 2001, THX 1138 och alla andra Science fiction-böcker jag fann på hyllorna. Självklart kunde jag inte undgå Steven King och andra skräckhistorier, även om jag hade svårt att sova ibland. Försökte mig på att läsa hela bibeln, men måste medge att det var en av de få böcker jag inte orkade från pärm till pärm (jodå, det fanns ett fåtal jag inte orkade ta mig igenom). Däremot orkade jag med Dostojevsji´s Brott och Straff ... och en hel del annat, som jag hörde talas om i skolan, tidskrifter eller av kompisar. I tonåren ägnade jag mig åt amatörteaterverksamhet på fritiden och var med i Amatörspelen. Där hände det att Ecke Olsson (regissör) avrundade intensivt repeterande med högläsning ur Beppe Wolgers "Djur som inte ...". Jag ägnade därefter många många år åt att leta efter just den underbara boken. Efter nästan 20 års sökande fann jag den till sist, och nu har jag den äntligen i min bokhylla. Där kan jag nu njuta av de underbara historierna om lejonet som försökte bli en buffel, örnen som hade dålig syn och andra djur som inte ...

Hemma hade vi under perioder högläsning, även i tonåren. Vi gjorde det till en familjestund som alla uppskattade, i vardagsrummet eller framför brasan. Vi turades om att läsa högt ur böcker som Tordyveln flyger i skymningen och Röde Orm m.fl. En mysig familjestund tillsammans.



I julklapp och till födelsedagar stod "BÖCKER" alltid självklara på min önskelista. Jag fick bland annat böcker av John Bauer och Tage Danielsson. En av mina finaste julklappar någonsin, var 6 tjocka läderinbundna böcker med "Tusen och en natt", med utgivningsår 1928. Dessa pryder fortfarande bokhyllan, med sin guldtext och liggande måne, på den vackra bokryggen ... och med sina tidiga illustrationer, och texter som är direktöversättningar från arabiska. Påminner inte mycket om Disneys varianter som våra barn får läsa och se på film idag.

Idag har jag inte lika mycket tid att läsa, som jag skulle önska. Jag minns att jag som barn brukade stapla upp mina 10 låneböcker framför mig i soffan, och läste dem en i taget från pärm till pärm ... ofta hann jag med flera stycken samma dag. Men även om jag inte läser lika mycket idag, så är läsningen ändå lika viktig för mig som den var på 80- talet. Som vuxen har det främst blivit Romaner, Deckare och fack-litteratur. Jag har alltid minst en eller två böcker igång, även om det går i perioder hur mycket tid jag ägnar åt läsning.



Mina två döttrars intresse för böcker och läsning har jag alltid ansett vara otroligt viktigt. Mitt eget liv och mitt språk har utvecklats otroligt mycket av alla böcker och det jag läst. Mina erfarenheter och förståelse för människor,  kulturer och miljöer har förstås påverkats av alla böcker jag läst. Säkert även min fantasi och kreativitet ... vilket numera är en del av mitt yrke.

Jag började läsa högt för dem så fort jag blivit mamma. Inte bara för deras skull, utan för att jag fortfarande älskar sagor, och för att jag tycker om att höra vackra ord ljuda ur min och andras munnar. Jag läste högt för dem långt innan de förstod vad jag läste. Jag valde böcker med vackert språk. Inte alls bara småbarnsböcker till att börja med. Som små bebisar tänkte jag att själva ljuden är viktigare än innehållet. John Bauers vackra och sorgliga historier om Tuvstarr, eller Elsa Beskows Bubblemuck och Tomtebobarnen. Texter med vackra ord och rytm.



När barnen blev större tyckte jag att det var viktigare med mångfalld. Ofta älskade barnen böcker som jag själv inte gillade varken språket eller bilderna i. Men jag gav dem ändå några av dessa, just för att de skulle få känna att de älskade sina böcker. Och bibliotekslån är toppen när man inte vill köpa böcker som inte tilltalar mig som förälder. (På bilden ovan ser ni ett banan-alfabet ur Bråkstavsboken, vars lek med språket är busigt inspirerande både för mig och barnen).

Men det finns också massvis med underbara moderna författare och illustratörer. Som roar även oss vuxna.



När min äldsta dotter var tre år började hon läsa ord. Inte så att hon löst läskoden än, men hon kände igen ordbilden och tyckte det var fantastiskt roligt att leka med ord och bilder. Lillasyster var snabb att hänga på. Vi gjorde "bokstavs-hopp-hagar" på gården med asfaltskritor (Från A till Ö och så ropar man varje bokstav för varje hopp). Båda barnen hade knäckt läskoden innan de började 1:an. En del bekanta hade funderingar kring huruvida det var dumt eller ej, att de lärde sig så tidigt. Men så länge även skolan ger utrymme för dem att läsa i "sin" hastighet, och anpassar böckerna efter deras föståelse och förmåga så har det inte varit något stort bekymmer (även om det är lite tråkigt att rabbla alfabetet och tjata bokstäver när man redan kan förstås).

Nu är flickorna åtta och tio år gamla. Den äldsta har börjat sluka böcker. Hon behöver inte längre ha bilder i böckerna, så nu är det kapitelböcker som gäller. Hon har gått igenom alla Lasse-Maja böcker, och de "gulliga" älvböckerna, och går just nu igenom Harry Potter-böckerna. I skolan får de själva välja lånebok, och ska läsa 15 minuter högt för förälder + 15 minuter tyst för sig själv varje vecka. Senast när hon skulle läsa högt för mig hade hon läst tyst i 3 timmar på egen hand. Det är ju såååå spännande! Hennes intresse för historia, vetenskap och språk har även börjat synas när vi går till biblioteket. Det blir faktaböcker om vulkaner, himlakroppar, runskrift och mumier.

Lillasyster läser också själv nu, men ofta turas vi om. Jag läser ett uppslag och hon nästa, eller varannan sida (beroende på hur mycket text det är och hur trött hon är). Det går fint och är roligt. På egen hand är det bra om böckerna inte är alltför långa eller har för mycket text på varje sida. Det blir böcker om gubben Pettson och Findus, Mamma Mu. Böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå, Gittan-böckerna av Pija Lindenbaum,  Barbro Lindgrens Vilda baby och Go´bokens böcker om räknemästaren Numbert. När vi går till biblioteket lånar hon ofta böcker avsedda för yngre åldrar, men även gärna faktaböcker om levande djur och fiskar, dinosaurier, pirater eller egypten.



Hur som helst är just läslusten den viktigaste att bejaka. Och den sitter ihop med nyfikenhet på olika ämnen och människor. I glädjen i att gilla historier, och att skriva och forma ord.

Språk sitter också nära kopplat till melodi, ramsor, takt och sång. Därför leker vi flitigt med ord, och har alltid gjort det. Vi leker ofta med texter på rim, och skapar knasiga och vackra rim av ord tillsammans. Hittar på visor. Den här glädjen i att lyssna och tycka om att använda språket har även smittat av sig till andra språk och till melodier. Det har också gett dem modet att tala, inte bara Svenska, utan andra språk. Glädjen i att låta det vara just spontant, busigt och roligt. Det spelar inte så stor roll om det alltid blir rätt gramatiskt eller om vi hittar på helt nya ord. Viktigast är glädjen och lusten, för om glädjen och intresset för språk, böcker och läsning redan är vunnet, är det inte så svårt att lära sig rätt sedan.

Sedan måste jag säga, att det finns många underbara sagor som har kortats ner till oigenkänlighet. De vackra  orden har många gånger bytts bort mot förkortade verk bara för att få fram kärnan i sagan. Men vem tycker att det blir spännande när historien presenteras med femton meningar? I alla fall inte jag.

Jag kikar i inredningsmagasin och förundras ofta över att det så ofta verkar saknas bokhyllor i hemmen. Kanske inte så konstigt att våra barns läslust sjunkit de senaste åren? Hur ofta ser de mamma eller pappa läsa böcker? ... Småle eller skratta till ibland ... eller kanske fälla en tår, under läsning?

Min läslust har påverkat allt i mitt liv, skulle jag vilja säga. Om nyfikenheten på människor, historier och platser är medfödd eller inte, kan ingen veta. Men helt klart har min läsning fått mitt intresse att hållas vid liv och fördjupas. Jag har kunnat dra lärdom av andras erfarenheter, vilket påverkar min världsbild. Läsningen har påverkat mitt intresse inom olika ämnen, gett mig kunskap och inspiration som jag skulle saknat utan böckerna, och hjälpt mig att inse vem jag själv är och vem jag vill vara. Vem jag inte vill vara. Självklart har den också påverkat mina tankar, mitt språk och de texter och bilder jag skapar.

Länge leve läslusten ...
... och allt spännande
som böcker och läsning kan åstadkomma!

Vatten ...

Det är spännande med alla kreativa idéer som jag fått under semestern. Kreativiteten vaknar verkligen när man sköljt bort stressen i en sval sjö och låtit ögonen vandra över alla fantastiska molnformationer. Jag började jobba den 16:e, och har fullt upp med mina olika jobb, samtidigt som vi utnyttjar all övrig tid åt att njuta av sommaren och varandra.

Underbara himlar och sköna bad i olika vattendrag, hav och sjöar förgyller sommardagar och kvällar.
Att bada är väl ändå något av det underbaraste med hela sommaren!?

Tälta ...

-"Det här var den bästa tältningen i mitt liv!", utropar ena tösen när vi packat bilen och ska fara hem efter ett dygn i skogen med tältet. Ja, för visst blev det ett fint dygn. Fantastiska moln har farit över Närke-slätten de senaste dygnen. Ömsom regn, ömsom sol. Jag älskar moln och kan inte se mig mätt på dem. 

Tälta eller campa ... det har jag gjort sedan barnsben och maken gillar ju friluftsliv och tältar gärna han med. Det är klart vi ska tälta! 

Bada, plocka kantareller, blåbär, mata eld, och doppa sig i den ljumma sjön. Grilla korv över elden och packa in några bananer fyllda med choklad som får smälta i brasan innan den avnjuts som dessert ... Ja det är fint vill jag lova. Vi hjälps åt allihopa att mata elden med kvistar. Trots att det regnar och regnat finner vi torra pinnar som håller elden vid liv ända tills vi somnar.

Flickorna har med sig lite spel och en bok, ifall de vill vila i tältet medan regnet smattrar mot tältduken en stund. 

Tid i skogen är skönt för alla själar. Särskilt när jobb snart åter står för dörren. Som tur är har vi lite mer semester att njuta, även om  den sammanhängande och gemensamma  ledigheten snart tar slut. Vilken tur att vi tagit till vara på dagarna, oavsett väderlek!

Ikväll sover vi gott i våra sängar efter en natt på skogsmark. Töserna har invigt sina egna nya sovsäckar, och är nöjda med dem då sov djupt och gott i dem. 

Jag avrundar med att visa lite fina blåbär. 

Har ni sett vilka fina bär skogen har att bjuda på redan?

... det är nog mycket tack vare allt regnande vi har så mycket gott i skogen nu!

skolavslutning ...

Jag är så stolt över våra två fina töser som idag haft skolavslutning i finklänningar och välkammade frisyrer. Stortösen lämnar lågstadiet och fick ta emot ros och kramar från lågstadiefröknarna ... för till hösten är det dags att börja mellanstadiet. Här sjunger hon ut årskurs tre, tillsammans med sin klass:

Yngsta tösen avslutade sitt första skolår med diplom.

Nu ska jag berätta om vad som gör minsta tösens dag lite ovanligt speciell: Hon började ta sina första fiollektioner nu i januari 2012, och har redan blivit duktig med både fingrar och stråke. Fiolen har länge varit hennes vän, men innan lektionerna har hon hållt sig till lösa strängar och tjusiga stråk.

Hennes skolfröken berättade det här för mig:
Två veckor före skolavslutningen räckte hon upp handen på en lektion och sa:
-"Vad synd att vi inte ska sjunga Idas sommarvisa på skolavslutningen, för den kan jag på fiol nu!". Så klassen beslutade sig för att byta sång, så att hon skulle få en chans att spela på sin fiol till sången. Så idag har vår tös fått stå stolt med sin fiol och spelat på scen för alla barn, fröknar och föräldrar som gästade skolavslutningen. Jag kunde varken skymta nervositet eller oro, trots att skolans gymnastiksal rymde flera hundra lyssnande barn och vuxna. Jag såg bara stolthet, koncentration och självsäkerhet. Glädje! Imponerad blev jag av hennes självsäkra toner. Här fanns ingen tvekan!

Det känns häftigt att själv minnas hur jag gjorde mitt första uppspel på skolavslutningen när jag var i hennes ålder. Jag har aldrig varit så självsäker som min 8-åringen när jag spelat för publik. Det glädjer mig att hon inte ärvt min rädsla för att stå på scen. Att fiolmusiken får leva vidare i generationer gör mig riktigt glad ... för vi har den "i blodet". Även maken och den äldsta tösen har musikalitet i blodet, men den kommer ut ur andra instrument. Lika härligt det förstås!




Jag visar er bilder på min 8-åring från hennes första uppspel som den enda med fiol på scen, tillsammans med sin sjungande klass. Alla bilder jag visar här har fått varsin kreativ bildbehandling i photoshop. En av anledningarna till att jag leker med bilderna i photoshop, är att personer som är identifierbara på bilder, enligt svensk lag ska ge sitt godkännande till att synas på bild på internet. Det försöker jag respektera, och för att kunna visa en del bilder gör jag de som ej tillfrågats mer anonyma/ diffusa genom kreativ bildbehandling. En annan anledning till kreativ bildbehandling är förstås att jag själv tycker det är spännande och roligt att göra det. Att det ibland förstärker en stämning/känsla jag vill förmedla ... eller bara blir tilltalande helt enkelt. Mina egna töser får se bilderna på sig själva och ge sitt godkännande innan jag visar dem på min blogg.

Jag har stor respekt för att olika människor tycker om/ inte vill synas på bild på internet. Det är också därför jag inte visar upp alla jobb jag gör här inne på bloggen och på min hemsida. Många har jag inte frågat om lov, och andra har avböjt. Om jag inte är säker på att det går bra så visar jag dem inte här.

Idag visar jag med stolthet upp bilder på mina musikaliska flickor!

Växa med kultur ...

Nu på fredag ska jag ta mina flickor på deras första balett. Vi ska se "Törnrosa" på Hjalmar Bergman teatern.

Jag blev först lätt chockad över priset och tänkte att jag inte kan betala 1230:- för en kväll med mina döttrar (410:-/person). Vi har ju inte obegränsat med resurser direkt, och det är en rejäl slant för några timmar med två töser under 10 år (ingen rabatt ges för minderåriga/ungdomar på denna föreställning). Man kan göra väldigt mycket annat bra och roligt för så mycket pengar.

Men sedan begrundade jag min egen barndom, och vad alla kulturupplevelser betytt för mig, och beslutade jag mig för att det för en gångs skull får kosta. Att det faktisk är en viktig prioritering. Båda töserna är ju ändå uppriktigt intresserade av balett, och det vore väl ändå fel att låta Barbies tecknade filmer med balettinslag, bli deras enda erfarenhet av denna konstform. Särskilt när de börjar drömma om att bli balettdansöser.

För mig har kulturen varit mycket naturlig och en viktig del i min uppväxt. Trots att vi hade en mycket begränsad ekonomi har jag och min syster fått ta del av fantastiskt mycket teater, musik och konstupplevelser. Jag anar att vi på den tiden kunde köpa abonemangskort för familj, och att vi utnyttjade det flitigt (det är min egen gissning). Helt klart står det i alla fall, att kultur var något som prioriterats före mycket annat under min barndom. Och det anser jag var en väl vald prioritering, så här i efterhand.

Det som är så oerhört spännande nu som vuxen, är hur mycket de där första barndomens upplevelser betytt för mig. Jag talade nyligen med min syster, och vi minns så otroligt många detaljer från de där tillfällena. Väl hemkommen fortsatte vi prata, leka och sjunga, bitar ur föreställningarna. Självklart har de påverkat oss och vår världsbild. Helt klart är kultur viktig för oss båda idag. Även upplevelser som vi inte tyckte om eller förstod oss på var ju viktiga upplevelser. Det gjorde ju att vi fick lära oss något om oss själva och varandra. Att prata och diskutera upplevelserna och vad vi kände inför dem, hjälpte oss att sätta ord på våra känslor och märka hur olika uppfattning man kan ha. Att något som den ena tyckte var vackert och spännande, väckte kanske obehagliga känslor, eller var bara långtråkigt för någon annan. Det berättade ju något för mig själv, om mig själv och om andra.

Jag minns till exempel Romeo och Julia, Don Quichote, Svansjön, Maratondansen, En midsommarnattsdröm och att vi gick på en Operett. Jag och min syster minns många texter och melodier från sånger ur föreställningar vi såg som barn. T.ex ur Up with People, Joe Hill mm.
I tonåren började jag själv med amatörteater och fick kompisar med intresse för teater. Vi såg och deltog i amatörteaterföreställningar och festivaler och Amatörspel. När vi blev lite äldre drog vi iväg på konserter och föreställningar i stan och i Stockholm. Vi såg bl.a "Möss och människor",  Fria Pro Teaterns "sånger av Vysotskij", Fågelpappan, Vem är rädd för Virginia Woolf?, Birdie, En uppstoppad hund, Peer Gynt m.m.

Jag är mycket glad att mina barns skola engagerar sig för att ge barnen kulturupplevelser. De går titt som tätt till Örebro Konserthus, eller tar sig till teatrar för att se skolföreställningar. Det ger även barn med föräldrar som inte har intresse eller ekonomi att besöka kulturevenemang, möjlighet att få uppleva kultur.

För kultur är något som många konstigt nog känner sig lite rädda för har jag förstått. Något som de tror är svårt att förstå sig på, eller som de inte tror sig uppskatta. Men kultur är något vi alla mår bra av. Vi måste bara låta den bli ett naturligt inslag i vårt samhälle, och låta det bli uppenbart att kultur är brett, roligt, spännande och något vi alla kan ta del av på vårt sätt. Det behöver inte hänga i ett fint galleri eller kosta "skjortan" för gemene man. Det behöver inte vara svårt att förstå sig på. Kultur kan ju även vara en liten syjunta hos en kompis, eller en picknick i Stadsparken med levande musikinslag på utomhus-scenen. Det kan vara att sjunga en stump med en arbetskollega på lunchrasten, eller att gå på bio.

Kultur är däremot något som samhället måste förstå är viktigt att prioritera. Det är ju vetenskapligt bevisat att kultur ger välfärd och livsglädje åt människorna, och har kraft att läka sjuka människor. Professionella kreatörer måste förstås få betalt för det viktiga jobb som de faktiskt utför, oavsett om de är konstnärer, balettdansöser, illustratörer, författare eller skådespelare. Kultur är livsbejakande. Den ger oss insikt, väcker nya tankar och känslor. Välbehag och obehag. Ge oss energi.

Jag tror också att det är extra viktigt att få ta del av verkliga upplevelser med alla sina sinnen. Det ÄR inte samma sak att se en digital variant på TV eller datorn, även om det också kan vara ett sätt att ta del av kultur. Det är en sak att uppleva kultur hemma i soffan, och något helt annat att få ta sig till en miljö och få uppleva den tillsammans med andra.

Att fundera på om man vill byta om efter jobb/skola, fundera på hur man ska transportera sig, frysa lite under en promenad i tunna strumpbyxor eller samåka med en vän? Känna känslan av att vara förväntansfull, trött eller stressad inför upplevelsen som väntar. Kanske någon bekant att hälsa på i pausen, eller tid för att prata med vänner/bekanta efteråt om vad man upplevt. Trängas några stycken i en bil dit och hem, eller sällskapa över en tekopp eller ett glas vin. De där tankarna och känslorna går förlorade över en skärm.

...

Jag ser fram emot Törnrosa!

*

Husdjur

Våra flickor har länge längtat hett efter ett eget husdjur. Helst en hund eller kanin, kanske en katt eller annars gärna en hel häst. På grund av allergier, trångbodd lägenhet och obefintlig trädgård är det dock inte många husdjur som fungerar för oss. Några veckor med grodyngel är det närmaste vi kommit att vara djurägare. 

Jag och maken hade dock en idé som vi uttryckte för ungefär 1,5 år sedan: om barnen regelbundet städar och håller fint på sitt rum, så kunde det bli aktuellt med fiskar. Det visade sig dock inte vara så lätt som de själva trodde, för kreativa och energirika är våra döttrar ... men inte lika motiverade att röja upp efter sig.

I mellandagarna insåg flickorna att de fått så mycket julklappspengar, så att de tillsammans med tidigare ihopsparad vecko-peng, skulle räcka till akvarium och fiskar! Och eftersom vi fick medge att flickorna blivit riktigt duktiga på att hålla städat på sitt rum på sistone, så fick de äntligen vårt medgivande. Två dygn senare var akvariet på plats i barnens rum, tillsammans med sex stycken små fina fiskar. 

Barnen har nu faktiskt förstått varför vi ställt krav på deras ansvarsförmåga innan beslutet, för det visade sig innebära mer ansvar än de förstått att vara fiskägare. Det ska vara lagom varmt vatten i akvariet, lagom med syre, rätt sorters fiskar tillsammans och rätt antal för att de ska trivas. Vattnet ska bytas och akvariet städas regelbundet. Ja och så ska fiskarna ha rätt sorts mat i rätt mängd också, om de ska må prima. 

Jag måste erkänna att jag är väldigt glad över akvariefiskarna. Jag anar att flickorna annars lätt hade kunnat handla ett gäng med dyra, plastiga och häftiga leksaker ... som blivit tråkiga om kanske bara ett halvår. 

Nu har vi något nytt att vila ögonen på och samlas ikring. Fina är fiskarna, och en del av barnens veckopeng planeras framöver gå till fler fiskar, istället för godis och leksaker. Det tycker jag inte alls är någon dum idé.

Höstälvan ...

Klicka på bilden för att se den i större format!

Idag visar jag en bild som jag skapade till en pitch för en reklambyrå. De önskade bild på en älva eller andra skogsväsen. Därför begav jag mig ut i den vackra höstkvällen och fotograferade mina trötta små flickor som fladdrade med tyllgardiner, och miljöer som skulle passa för en älva att flyga i. Mitt mål var att skapa en bild med höstkänslor och en glad och flygande älva. Jag fotograferade många bilder på mina fladdrande flickor och på härliga skogsmiljöer i den gyllene solnedgången. Många av bilderna är fina som de är, men inte vad jag ville ge reklambyrån, så detta var alltså bilden jag skissat i mitt huvud, och som jag ville skapa för dem. Jag arbetade alltså med bildmaterialet i Photoshop för att få bilden som jag önskat. Miljön är en bild, medan flickans ansikte och vingarna är ett montage av bilderna jag fotograferade när flickan fladdrade med gardinen. För mig är detta en tydlig bild skapad i photoshop, även om jag velat skapa känslan av att hon kunde vara verklig. Jag tycker det är tydligt att detta inte är fångat ur verkligheten eftersom flickan inte har någon kropp, men faktum är att många tror detta är ett traditionellt fotografi trots att hon saknar en kropp. För mig är det viktigt att betraktaren vet om när bilden är fångad ur verkligheten eller skapad ur mitt huvud och där jag jobbat med montage. Här ser ni alltså min påhittade bild av en liten glad höstälva som fladdrar fritt i höstsolens skymningsljus.

Bilden var med i utställningen "Från hjärtat", en fotoutställning som genomfördes genom nätverket Brudarna, och i Örebro hölls den på Galleri Nord tillsammans med Ulla-Carin Ekblom och Karin Foberg. Denna var den enda bilden på utställningen där jag jobbat med montage.

Vardagsgåvor ...

Jag är en stolt mamma till två underbara flickor, och jag funderar mycket på min roll som förälder. Vad jag som mor ger mina barn och hur det påverkar dem som personer. Jag har valt att se vardagen och allt som den innehåller som vardagsgåvor till mina döttrar. Händelser och upplevelser jag ger dem är små presenter på gott och ont, som kommer att påverka dem både nu och i framtiden.



Jag anser att det är min och min makes ansvar att se till att våra barns liv fylls av ett bra innehåll. Alla små vardagsbeslut som vi tar får konsekvenser, små och stora. På gott och ont. Vad konsekvenserna blir är dock långt ifrån solklart. Varje barn är unikt och uppfattar våra val på olika sätt. De kan välja att göra tvärtemot, följa vår linje eller finna sin egen väg. Jag anser ändå att det är varje förälders ansvar att inse att vårt sätt att leva kommer att påverka våra barn. Vad är det egentligen vi vill ge våra barn? Vad vill vi att de ska bära med sig genom livet?

När våra barn var mindre hade vi ansvar för varje sekund av deras liv. Hur mycket närhet vill vi ge dem? Hur länge ska de få skrika innan vi lyfter upp dem? Hur mycket ska vi se på dem? ... lyssna på dem? Vad ska de få smaka? Vilka ska de få träffa och vad får de uppleva med andra? Lämnar vi bort dem? ... och i så fall hur länge, när och varför? Hur får vi dem att somna om natten? Hur mycket delar vi på ansvaret för dem? När får de ha nappen, och när ska de sluta? Sover de i egna sängar, eller får de sova hos oss?



Allt eftersom de växer kommer nya frågor att ta ställning till. Varje vardagsgåva betyder en lärdom eller erfarenhet rikare. Vad har vi för regler här hemma? Hur stränga ska vi vara? Hur många godnattsagor läser vi när vi nattar dem på kvällen, och hur många sånger sjunger vi dessutom? När måste vi säga stopp och prioritera oss själva för att visa att det finns en gräns för vad vi orkar? Får vi bryta ihop och gråta framför barnen? Hur får vi skrika? Vad får vi skrika och hur arga får vi egentligen bli? Straffar vi barnen? Med vad och hur? ... eller ger vi dem "morötter"istället? Vad får våra regler och vårt handlande för konsekvenser? Är vi konsekventa? Vad blir följderna? Vilka ord får man inte använda hemma hos oss? Menar vi vad vi säger och håller vi våra löften? Får man hoppa i sängarna? Gå barfota i lekparken? Cykla iväg själv hemifrån? Skära grönsaker med vass kniv själv? När är de stora nog?



Vem städar barnens rum? Hur mycket ansvar ger vi dem och hur mycket ska vi hjälpa och lotsa dem? ... när och varför? Respekterar barnen oss föräldrar? Känner barnen att vi respekterar dem? Får de möjlighet att påverka regler, ansvar och förutsättningarna i vår familj, eller ska de bara lyda? Kan vi förklara varför så de förstår?

Om första barnet städar sitt rum fint vid tre års ålder, blir vi arga om det mindre syskonet inte klarar det vid sju? Vad har vi för regler vid matbordet? Äter vi tillsammans eller äter man när man vill? Om vi inte äter tillsammans, hur ser vi till att det finns tid för samvaro och diskussioner i familjen? Hur länge får barnen se på TV? Vilka program får de se och vilka dataspel får de spela? Vet vi vad de ser och vad de spelar? Ser vi vad som skrämmer dem och vad de uppriktigt tycker är roligt? Tror vi att det utvecklar dem, eller lär dem något? ... eller kan det rent av vara skadligt för dem på något sätt? Vilka bilder och ljud serverar vi våra barn? Är den här skräckfilmen verkligen en fin present att fylla mitt barn med? Vilken musik spelar vi? Vad handlar musiken om? Hur påverkar musiken barnen?

När ska de lägga sig på kvällen? Vad drömmer de om på natten? Vad skrämmer dem? Vad är deras innersta drömmar och längtan?

Hur mycket får de i veckopeng? Måste de göra något för att få den, eller får de den oavsett? ... och vad får de köpa för pengarna? Lägger vi oss i det? ... och om vi gör det, varför, och hur motiverar vi det?

Vad är vår inställning till sötsaker? Hur mycket fika, glass och kakor äter vi i vår familj? Varje dag? Lördagsgodis? Vad består lördagsgodis av och i vilken mängd? Obegränsade mängder hemma? ... borta? Vad är "fredagsmys" och vad gör vi då?

Blir vi upprörda när något går sönder? Får de leka fritt i alla sina kläder? Vad ska de vara rädda om? Hur upprörda blir vi över vad? Vad ska de ha respekt för och vad är mindre viktigt? När tar vi i med -"Nu får det vara nog!" ... och när nöjer vi med oss en suck? När skrattar vi med dem åt tokigheter? Vad är egentligen roligt? Hur skrattar vi och åt vad? Busar vi och hittar på saker bara för att få skratta tillsammans? Hör vi barnens tokiga kommentarer och frågor, och tycker vi de är roliga eller jobbiga?

Vad berättar vi för våra barn om vår historia? Berättar vi bara om egna erfarenheter eller låter vi våra barn få bli nyfikna på vår egen och andras kultur och arv? Berättar vi historier om våra föräldrar och upplevelser från vår barndom, eller tror vi att de får lära sig allt nödvändigt i skolan om andra tider? Vad får de veta om vår egen barndom och om vår bakgrund? Varför vi är som vi är och vad som format våra liv till dem vi är idag? Får de ta del av andra kulturers och människors historier? 

Hur hanterar vi syskonrivalitet och hur pratar vi om rättvisa? Finns det någon rättvisa? På vilket sätt? Försöker vi göra det rättvist genom att ge dem så millimeter-rättvist vi bara kan eller lär vi dem att livet är orättvist och att de måste lära sig acceptera det? En annan dag kommer kanske någon annan att avundas dem för något?

Får våra barn ha egna vänner eller ska de samsas i alla lägen? Gör vi något på tu man hand med barnen, eller är vi alltid tillsammans allihop? Hur påverkar syskonens personligheter de andra syskonen ... och hur hanterar vi när det blir obalans och något barn tar mer plats och energi än syskonen? Är någon i familjen sjuk eller har ett handikapp går det lätt ut över hela familjen. Hur hanterar vi det?

Hur pratar vi om livet och om döden? Om sjukdomar? Hur pratar vi om sorg? Finns det någon Gud? Vad händer när man dör? Var kommer vi ifrån? Vad är meningen med livet?



Hur hanterar vi om barnens vänner får se och spela andra filmer och spel än vi tillåter? Hur hanterar vi kompisarna och deras föräldrars regler när vi lånar ut våra barn till dem, eller har barnens vänner på besök? När måste vi rucka på våra idéer och anpassa oss efter vad som är normalt hos barnens vänner, för att de ska slippa få pikar eller hamna i utanförskap? När ska vi stå på oss? ... och kan vi motivera det på ett sätt så våra barn kan förstå? När får man ta hål i öronen? Leka ute själva? När får de mobiltelefon? Tatuera sig? Vad gör vi om våra barn har svårt att få vänner eller problem med sina kompisar? När hjälper vi dem att lösa problemen och hur? Låter vi dem lösa dem på egen hand och när hjälper vi för mycket? Hur får vi dem att förstå att det finns många sidor på problem och att de själva kan göra annorlunda? Att det kanske inte bara är kompisen som gjort fel? Att det kan finnas orsaker vi inte känner till som gör att människor gör elaka saker? Kan barnen hantera situationen? När måste vi tala med kompisens föräldrar och när räcker det att lotsa barnet så att det själv vågar ta itu med situationen. Lär vi våra barn att be om ursäkt när de gjort fel? Kan vi själva be barnen om ursäkt när vi själva gjort fel?

Känner vi oss trygga med miljön utanför hemmet? Hur farlig är vår gata, stad eller skog? Får de leka vid forsen? Får de prata med "alkisarna"? Vilka djur ska de få klappa och vilka ska de hålla på avstånd? När får de resa iväg från oss med kompisar själva? Vilka har vi förtroende för och vilka har vi inte förtroende för? Vad säger vi till barnen och hur hanterar de våra svar?



Hur tänker vi när det gäller könsroller? Köper vi kläder och leksaker efter vad som passar dem som individer eller går vi efter traditionella könsroller? Får våra flickor klättra lika högt som om de vore pojkar? Får pojkar vara lucior och flickor tomtar eller stjärngossar om de vill? Kan killar ha klänning och långt hår och flickor klippa av sig allt sitt hår och vägra klänning på kalas? Får flickor leka krig och pojkar dansa balett? ... eller måste pojkar välja fotboll om de tycker båda är roligt? Gör vi som vi själva vill, eller bryr vi oss om andras kommentarer? Står vi upp för våra barn om de inte stämmer med omgivningens tankar och idéer?



Lyssnar vi på våra barn? Ser vi dem i ögonen tillräckligt ofta? Ger vi dem komplimanger? Hur mycket skäller vi på dem? Är det befogat, eller får barnen ibland bara utlopp för allmän frustration och ilska vi känner över annat i vårt liv? Tar vi oss tiden barnen behöver för att landa och ge plats och utrymme för att dela förtroenden? Hur rör vi våra barn? Hur mycket och på vilket sätt? Är det ömt eller hårt ... och vad får det för konsekvenser i framtiden? Kommer våra barn att krama sina egna barn? Lär vi våra barn att de bestämmer över sina egna kroppar? Respekterar vi om våra barn inte vill kramas?



Tror vi på allt barnen säger? Tar vi det med "en nypa salt"? Vad berättar barnen för andra om oss? Tar andra det med "en nypa salt"? Har vår familj hemligheter som barnen förväntas hålla tyst om? ... och om vi har det ... varför? Om vi får höra något som upprör oss från barnen, hur hanterar vi det? Kollar vi upp den andres historia, eller "kontaktar vi myndigheterna och slår på sirenerna" med det samma?

Vad gör vi tillsammans hela familjen? Vad gör vi i vardagen och på vår lediga tid? Vad gör jag med barnen, och vad gör min make? Vad får andra göra tillsammans med våra barn? Hur fördelar vi vardagssysslor hemma? Delar vi på ansvarsområden i hemmet, eller gör vi alltid samma saker? Vad säger det barnen? Turas vi om att städa, laga mat och handla? Gör vi allt tillsammans? Får alla möjlighet att vara ensamma? Utvecklas på egen hand? Gillar vi våra liv?



Hur ställer vi oss till barnens aktiviteter? Ska de börja så tidigt som möjligt? Vilka aktiviteter är lämpliga och varför ska de aktiveras? Är det för att bejaka deras redan starka sidor eller för att hjälpa dem med eventuella svagheter? Är det för att vi själva tycker att det är roligt eller för att barnen vill? Hur många aktiviteter är lämpligt vid vilken ålder? Hinner de läsa läxor, leka med kompisar och "bara vara"? Hur påverkar aktiviteterna vårt familjeliv? Vill vi att de ska börja tävla redan som små, eller är vi nöjda om de har lite roligt under aktiviteten? Måste de fortsätta även när de vill sluta? Får de ge upp med det samma, eller uppmuntrar vi dem att fortsätta för att se om lusten återvänder? Vad vill vi att de ska få chans att prova på? Vill vi att de ska få vara med om sådant som vi själva älskar att göra eller sådant som de själva längtar efter? Vill vi att de ska uppfylla våra egna drömmar som vi aldrig fick förverkliga? Eller försöker vi se vilka förmågor de själva har och som de skulle kunna utveckla? Vänjer vi barnen vid att det alltid ska hända något. Att aktiviteter ska serveras på silverbricka? Vad gör de när de plötsligt får långtråkigt? Är det viktigt att ha besökt alla spännande platser innan barnen blivit myndiga? Ska vi skämmas om vi inte tagit dem till Disney-world, Legoland, Liseberg och Kolmården?



Hur pratar vi med varandra? Baktalar vi människor? Vilka och varför? Är det människor våra barn har en relation till eller talar vi om grupper av människor? Hur påverkar det våra barn och deras bild av dessa människor? Vad lär vi våra barn om människor som tänker annorlunda än vi? Hur pratar vi om religion? Hur besvarar vi barnens frågor: Finns tomten? Finns troll? Finns monster? Vilka är det där?
Hur pratar vi och besvarar frågor om homosexualitet, människor från andra länder, handikapp av olika slag? Vad berättar vi om sådant som skrämmer oss: Mördare? Våldtäcksmän? Kvinnan i affären? Terrorister? Naturkatastrofer? Den ovissa framtid som väntar våra barn?

Hur rustar vi dem bäst för att överleva när vi inte längre finns kvar och kan lotsa dem genom svårigheter?

Vilka får barnen prata med, och vem ska de springa ifrån? Klappar vi främmande hundar? Får de gå och simma själva? ... och hur bra ska de kunna simma när de får göra det? När är vi för överbeskyddande? ... och när blir vi vårdslösa? Hur farlig är världen? Låter vi barnen axla lagom stort ansvar så de får växa? Riskerar vi deras liv och hälsa? ... eller hindrar vi dem från att växa i den takt de faktiskt klarar och som får dem att få självförtroende att klara även lite svåra saker? Får de bevisa att de kan?



Hur ställer vi oss till leksaker av olika slag? Får de leka med vapen och på vilket sätt är det okej? Får de leka krig och sikta på främmande personer som inte är med i leken? Funderar vi på hur de kan uppfatta det? Är alla barn som deltar med i leken roade, eller är det alltid samma barn som blir offer eller hamnar i underläge? När kan ordväxlingar och lekar övergå till ren mobbning, och var går gränsen för vad som är tillåtet att göra och säga? Hur säger och visar vi vad som inte är acceptabelt? Vad gör vi om vårt barn blir offer? Och vad gör vi om vårt barn är mobbaren?

Hur hanterar vi alkohol? Dricker vi när vi är deprimerade eller vid festliga tillfällen? Hur mycket, vad och med vem? Får våra barn se oss eller våra vänner bli påverkade? ... till vilken grad? Vad säger det dem?

Vad anser vi om material och miljö? Sopsorterar vi? Vad slänger vi och vad sparar vi? Tar vi emot och köper begagnat, och är det av ekonomiska skäl eller idealistiska skäl? Äter vi kött eller är vi vegetarianer? Vad anser vi om etik och moral? Följer vi själva Sveriges lagar? Varför eller varför inte? Cyklar vi mot rött ljus, håller hastighetsbegränsningar? Har vi cykelhjälm? Röker vi? Om vi själva vill att våra barn ska bli bättre än oss själva, hur får vi dem att ta bättre beslut än vi själva tagit/tar? Följer vi våra egna regler och idéologier, eller säger vi en sak och gör en annan?

Ger vi den andra föräldern chans att utvecklas personligen, eller låter vi jobb och familj äta all vår tid? Tar vi vuxna oss tid för varandra och låter andra ta hand om barnen så vi bejakar parrelationen? Påverkar det familjen och vårt vardagsliv? Är stämningen varm eller spänd på hemmafronten? Bråkar vi framför barnen eller samtalar vi när vi blir på tu man hand? Hur löser vi konflikter? ... och hur påverkar det barnen? Är det någon eller några som tassar på tå för att inte skrämma fram "monstren" som lurar inombord hos någon av oss?

Är livet svart eller vitt eller finns det kanske gråzoner? Kan vi äta vegetariskt halva veckan, köpa hälften nytt och hälften begagnat, spela lagom med TV-spel och umgås både med rika kändisar och människor med svåra problem? Vad säger folk om det? Måste man alltid välja nyktert och korrekt? Köper vi alltid ekologiskt och kravmärkt? Bryr vi oss om vad andra tycker eller går vi vår egen väg? Är vår melodi "sköt dig själv och skit i andra" eller är den något annat? Till vilken gräns? Vad går omgivningen med på och när blir våra val ett bekymmer för andra runt omkring oss? När går våra val ut över barnen på ett negativt sätt? Hur tar vi till oss nya vetenskapliga bevis? Tar vi till oss dem ögonblickligen och ändrar vår livsstil efter dem? Kan man fortsätta ha plastiga tryck på sina tröjor fast de är giftiga? Ska man slänga allt i soporna, eller går det bra att ha små tryck ibland på sig? Vilka källor litar vi på? Vilka ignorerar vi med en axelryckning?

Vad lär vi barnen om konsumtion? Köper vi för att bli glada eller för att vi har ett behov? Hur ofta byter vi mobil och dator? Vill vi att allt som kommer innanför tröskeln hemma ska vara senaste modellen, eller uppskattar vi föremål som någon annan levt med före oss? Vårdar vi våra ägodelar eller kör vi enligt melodin köp när du får lust och släng när du tröttnat? Vet våra barn var våra föremål och matvaror kommer ifrån, och visar vi någon respekt och tanke åt all energi som tagit den till vårt hem?

Hur pratar vi om pengar? Lever vi i överflöd eller vänder vi på slantarna? Hur påverkar det våra barns liv? Motsvarar en hundralapp en vardagslunch eller en veckas pasta? 300:- till alla barnens julklappar eller vinflaskan på lördag? Vad gör vi på semestern? Hur bor vi? Hur använder vi våra pengar? Vad gör vi för prioriteringar? Köper vi prylar eller upplevelser? Stämmer det med våra drömmar och värderingar?

Äter vi skräpmat eller läser vi innehållsförteckningar till förbannelse? Vad gör vi om barnet vägrar äta? ... och om det inte känner när det är mätt och äter sig fördärvad? Vad vill vi att våra barn ska växa av? Vad vill vi att de ska få uppleva för smaker? När vi är bortresta, vill vi då att de ska få äta välkända smaker eller prova på nya? Vad gör vi om vi har fått en sockerråtta som klättrar i skåpen i hemlighet?



"Vinner" den som har flest böcker i bokhyllan, flest leksaker av senaste modell eller "hippaste" märkena på kläderna? "Vinner" den som varit i flest länder vid lägst ålder, eller den som haft kalas på coolaste inneställena, eller den som har flest kompisar? Vad tävlar vi om egentligen? Är livet kanske inte alls en tävling, utan en tillvaro som var och en kan välja att uppskatta eller känna frustration över? Vem vill vi bli och vad strävar vi egentligen efter? Yta eller innehåll? Vill vi visa upp vårt snygga yttre, med ett hem och en yrkestitel som imponerar ... eller styrs våra val av våra egna drömmar och visioner i vår strävan mot ett glädjefyllt liv?

Bjuder vi på dyra kalas på hyrd lokal/evenemang ... eller gör vi enkla barnkalas hemma eller i trädgården? Varför har man kalas över huvud taget? Är det för att få så mycket presenter som möjligt? För att få äta godsaker tills man kräks? För att man ska få bjuda på fest och umgås med sina vänner ... eller för att man ska visa att man duger i gänget? Är det kanske bara roligt att få planera och genomföra en fest i allmänhet? Bjuder vi alla i klassen eller ett fåtal utvalda? Vad säger det barnen? Hur motiverar vi valet? Får barnen ha egna kalas eller gemensamt? Både släktkalas och barnkalas? hur många kalas orkar vi föräldrar egentligen ordna? Måste alla barnen ha kalas varje år? Vad kostar det och när ska vi ha dem? Hur många kalas blir barnen bjudna på? ... och ska vi låta dem gå på alla de bjuds på, eller bara ett fåtal? Till vilka i så fall och varför? Vad är lagom pris på en present till kompisen? ... trettio kronor eller hundrafemtio? Beror det på barnets ålder eller hur mycket barnen leker? Kan man vara bra trots att man bara har en enda fantastisk vän? Kan man ha barnkalas för bara bästisen, eller förväntas man bjuda alla som man varit på kalas hos eller hela klassen? Kan man vara fantastisk fast man inte äger något coolt alls? ... och uppskattar kompisen en hemgjord gåva, eller förväntar sig födelsedagsbarnet något dyrt från leksaksbutiken? Bjuder vi kanske alla barn, bara för att alla ska känna att de har chansen att någon gång känna sig välkomna, eller för att vi känner oss tvingade?

Hur ger vi barnen självförtroende och självkänsla som tar sig förbi alla de där materiella tingen som översvämmar vårt samhället av idag? Hur får vi dem att våga tro på sig själva oavsett kön, ålder och drömmar?

Hur får vi våra barn att känna att de duger och alltid kommer vara älskade oavsett vilka de blir och vad de gör? ... även om vi kanske inte kommer gilla allt de blir och allt de gör? Vågar de komma till oss när de gjort tokigheter eller hamnat i knipa?

Hur får vi våra barn att behålla sin fantasi, kreativitet och nyfikenhet på världen, människor och annat som möter dem? Hur får vi dem att se bakom ytan på tingen och människorna? Vara stolta över sig och sina kroppar i en tid när media gör livet till en tävling och där idealen blir mer och mer omänskliga?

Ingen människa är perfekt, och det är ju precis som det ska ... för det är ju det som gör oss till människor. Men det viktiga är ju inte heller vad som är rätt eller fel, för det finns inga färdiga svar. Det viktiga är att vi inser att oavsett vår egen bakgrund och personligheter, så är vi som vuxna ansvariga för våra handlingar. Har vi satt barn till världen kan vi inte blunda för att våra val får konsekvenser för våra barn. Detta oavsett om vi väljer att leva med dem dygnet runt eller aldrig träffar dem. Detta oavsett om vi kan formulera våra känslor eller visa dem i handling. När de väl blivit vuxna får jag en annan roll för dem ... jag kan fortfarande vara närvarande och i viss mån påverka dem, men måste också respektera att de kanske valt andra sätt att hantera livet än jag själv skulle gjort.

Det spelar roll vad vi gör och vad vi säger. Våra barn kommer att bära med sig oss och sina minnen av de erfarenheter och upplevelser de får genom livet. På gott och ont. De kommer att formas av det oavsett om vi utgör en stor eller liten del av deras barndom och uppväxt.

Vad vill just jag ge mina barn för gåvor? ... och då menar jag inga inslagna paket som går att se och ta på ... utan upplevelser, händelser och känslor. När de själva en gång blivit vuxna och fått egna barn ... vad kommer de vilja berätta om mig och om sin egen barndom? Vad kommer de att minnas? Vad kommer de att känna?

Miljoner frågor är det som vi föräldrar ska ta ställning till. Många gånger orkar vi kanske inte ta de rätta besluten utan kapitulerar och låter det "bli som det blir", eller väljer den lätta lösningen som vi kanske vet inte är den bästa. Vi har kanske fullt upp med våra jobb, hushållssysslor, egna behov av umgänge, motion och nöjen.

Det här är tankar som jag ständigt bär med mig ... och som påverkar mig och mina val som förälder. Tankar kring vardagsgåvorna och vad de innehåller.

För varje ny dag med barnen ÄR en gåva. Både för mig och dem. Ingen vet hur många dagar jag har med barnen, och ingen vet hur många dagar barnen har mig. Det enda jag vet är att jag har chans att påverka dem alla dagar som jag har med dem.