Under ytan ...

Jag är två år gammal och vi har åkt till Tisaren för att bada. Efter bilfärden hemifrån i vår fina röda bil "Bubblan" är jag varm och ivrig att komma i vattnet. Medan mamma plockar ihop handdukar och bär min lilla babysyster ur bilen, springer jag på mina små ben i det gröna gräset mot badbryggorna.

Solen skiner och jag är glad. Bryggan är u-formad, och jag brukar få bada i den inre delen med grunt vatten, avsedd för småbarn. Medan jag stapplande springer genom gräset på mina små ben mot bryggan, ser jag två större flickor springa ut mot vattnet utanför bryggan. De springer genom sanden, med sina långa hår och skrattar. Det ser roligt och fint ut. Jag vill vara som dom. Därför följer jag efter dem mot vattnet på utsidan av bryggan. Om de kan, så kan nog jag! tänker jag.

Glädjen sprider sig genom kroppen när jag känner sanden mellan tårna och når vattenkanten. Vattnet är sommarvarmt. Men bara tre steg ut i sjön är det plötsligt djupt. Jag flämtar till av överraskning. Min höga fart och vattnets motstånd får mig att famla och falla framåt, och när jag försöker ställa mig upp får jag inget fotfäste. Det är för djupt för mig här, och jag har ingen aning om hur jag ska komma upp igen. Vattnet är grumligt och brunt. Jag viftar med mina små armar och ben i vattnet för att finna något fäste, men finner inget. Tvingas hålla andan när jag sjunker ner under ytan. Men mina fingrar känner plötsligt en hal stor sten strax bredvid mig när jag famlar runt ikring mig i vattnet. Jag lyckas dra mig mot stenen, som blir min hjälp i nöden. Med dess hjälp kan mina armar och händer dra ta mig upp mot ytan. Jag når äntligen upp till solskenet och syret. Tar ett desperat andetag. Luft!

Men stenen är hal och jag kan inte hålla mig kvar här uppe. Jag hinner se grässlänten och på den en smal kvinna i bikini med stora solglasögon. Hon sitter i gräset och ser åt mitt håll, men reagerar inte. Det är allt jag hinner... innan jag sjunker ner under ytan igen i det grumliga vattnet. Jag fortsätter kämpa med den hala stenen och mitt nyhållna andetag. Mina envisa fingrar halkar återigen längs med stenen sidor. Jag sparkar med benen och lyckas ta mig uppåt ännu en gång. plirar ännu en gång med mina små ögon genom det grumliga vattnet, och ser hur den blå himlen kommer mig närmre. Lyckas ta mig upp över ytan igen för ett nytt andetag. Luft! ... men ack så kort. De korta sekunderna med blicken över ytan ser jag återigen skymten av kvinnan som sitter där. Hon sitter still och ser fortfarande åt mitt håll. Varför ser hon mig inte? Jag känner desperationen skrika inombords, men jag hinner inte ge den någon röst. För jag sjunker strax ner under ytan igen. Famlande. Kämpande. Rädd. Jag lyckas dra mig upp för ännu ett nytt livsavgörande andetag. Under ytan igen. Sekunden över ytan känns så kort och tiden och desperationen under ytan känns så skrämmande lång. Kämpar igen. Lyckas få ett nytt flämtande andetag. Så åter under ytan...
Ett andetag.
Under ytan...
...
Under ytan
....

*

Där slutar mitt allra första tydliga barndomsminne.
Under ytan...



Jag minns ingenting av hur min mamma äntligen finner mig och drar upp mig ur vattnet. Ingenting om hur resten av dagen fortskred. Jag vet bara att jag överlevde. Att jag fortfarande undrar varför kvinnan som tittade åt mitt håll, inte såg mig... inte reagerade.

Jag älskar vatten. Vatten är mitt element. Jag har fisken som tecken, och känner att det är i vattnet jag får ro. Men jag behöver känna mig trygg i vattnet. Jag har aldrig gillat att dyka eller när någon vill busa i vatten med mig. Även om jag skulle vilja vara med. Det ser roligt ut, men jag måste få vara inom min egen komfortzoon, som inte är stor i vatten. Skräcken som kommer över mig när jag blir iknuffad från en brygga, eller när någon simmar ut till mig och drar mig under ytan. Den känslan är skakande och chockande. Mitt hjärtat bultar hårt i bröstet och jag gråter lika förtvivlat som en två-åring, när det händer. Jag känner mig lika hjälplös 40 år senare, som jag gjorde den där korta stunden i vattnet utanför bryggan, sommaren 1973.

Som mamma har jag inte velat lämna mina barn ensamma när de ska bada. Innan de kunde simma ordentligt ville jag ha uppsikt för dem varje sekund, och helst vara på armlängds avstånd. Idag är jag otroligt glad över att båda mina döttrar kan simma. Jag vill fortfarande ha uppsikt över dem, även om jag till exempel kan slappna av och njuta av en bok på stranden, bara jag är nära nog att höra och se dem när jag lyfter blicken. Nära nog att springa och dra upp dem om de skulle hamna i nöd.

Det finns en orsak till det.

Och jag har väldigt svårt för att se filmer och filmsekvenser som sker under vatten. Jag måste nämligen hålla andan. Och scenerna är ofta väldigt långa...
och skrämmande...
för en som inte minns att hon kom upp...

*