Vi behöver inse hur viktiga vi är och hur mycket vi påverkar varandra och vår omgivning... eftersom vi i varje ord och handling kan göra en avgörande skillnad för oss själva och varandra. Både för de allra närmaste och för bekanta eller obekanta individer som vi möter genom livet. Vi är delaktiga, varken vi vill inse det eller ej. Delaktiga i varje blick, ord och handling. Även när vi väljer att inte se eller höra, inget säga eller göra.
Sedan får vi inte glömma att det måste komma från hjärtat! Att känna sig tvungen är ingen skön känsla, och den hjälpen är förstås inte lika fin att få av någon. Det ska helst kännas lustfyllt förstås. Och det är förstås en helt annan känsla att kunna ge och ta emot en hjälpande hand eller vackra ord när de är villkorslösa. Kravlösa. När vi inte vill ha något tillbaks utan hjälper ändå, helt enkelt för att vi kan och vill!
Min erfarenhet och känsla är att jag hjälper de som jag kan hjälpa för att jag vill och kan, och när jag är i nöd hjälper någon annan mig. Ibland befinner jag mig helt enkelt på rätt plats vid rätt tillfälle av en anledning, och någon annan specifik individ finns på rätt plats vid rätt tillfälle för mig, när jag behöver hjälp. Jag skulle önska att alla kunde uppleva den känslan och att det kunde vara en sanning för oss alla...
*
Ibland har vi kanske varken ork eller kraft nog att orka dela, men tänk så mycket lättare det skulle bli om vi alla drog vårt strå till stacken. Om vi möts av leenden istället för en tom blick. För ett leende eller en glad blick har oerhörd kraft. Någon med energi till det måste börja ge det första leendet. En utsträckt hand eller ett uppriktigt -"Kan jag hjälpa dig?", kan vara avgörande för en människas framtid. Att små enkla blickar, ord eller gester kan skapa goda ringar, där glädje och generositet spirar, tack vare just att vi blir delaktiga med varandra. Vi skapar möjligheter och öppnar mentala eller fysiska dörrar för varandra.
Ingenting får mig att må bättre, än när jag känner att jag gör skillnad... och gör denna plats lite vackrare än den nyss var. Eller när jag känner att jag möter någon som vill vara delaktig med mig. Det kan räcka med en vänlig blick, för att höja mitt inre några grader. Någon som visslar glatt i vårvädret, eller någon som erbjuder sin hand när jag behöver hjälp. Så jag gör gärna allt jag kan för att höja någon annans dag ett litet snäpp.
Vad gör vi om vi ser en främling halka och slå sig på trottoaren? Vilken skillnad gör din vecka om någon räckte ut sin hand till dig, eller om alla tittade bort och låtsades som de inte såg dig? Hur påverkar det alla våra barn och ungdomar, om någon eller några vuxna visar att den bryr sig om fler än sitt eget barn? Kanske förändrar det allt?! I mitt sinne lyser lyckans stjärnor vackert över alla dem som hjälpt mig när jag varit i nöd eller i behov av hjälp. Kan jag månne göra någon annan lika tacksam och varm i hjärtat över delaktigheten jag väljer?
Känslan av att vara delaktig är verkligen vacker!
Oftast får jag mycket mer energi tillbaks av att ge, än kraften det tog för mig att ge lite av min tid eller energi... i delaktighetens namn. Jag går lyckligare och tacksammare fram på min väg som delaktig, än när jag inte orkar eller vill dela. Att ge är en glädje i sig som gör mig varm inombords.
Sedan är det klart att det också kräver energi att ge. Jag kan ju inte ständigt ge till allt och alla hela tiden... även om jag uppriktigt verkligen skulle vilja. Men jag tror det också finns många som egentligen vill... men inte förstått att de kan, eller de kanske inte törs? Kanske inte ens törs le mot en främling?
De dagar jag av någon anledning inte har någon energi alls. När jag känner mig helt tom och räds att möta mina medmänniskor skäms jag i hemlighet lite över mig själv. När jag inte orkar eller vill hälsa eller bemöta andras ord eller blickar, då inser jag hur beroende jag är av andras delaktighet, och hur viktig delaktigheten är i mitt liv. Jag vill besvara en glad blick eller ett leende, det är min natur. Sorgen växer i mitt bröst när jag inte vill, orkar vara delaktig. Att stå där energilös bredvid en medmänniska och inte bolla någon positiv energi varken fram eller tillbaks gör mig snarast olycklig. Jag står utanför de goda cirklarna... och har sällat mig till de som inte vill vara med. Där känner jag mig inte hemma. Där vill jag inte stanna.
Då bör jag samla kraft på egen hand, samla kraft i naturen och med mina allra närmaste tills jag känner mig återhämtad och återfyllt energinivåerna till mitt normala jag. För annars orkar jag kanske varken kommunicera eller bolla varken tankar eller energier till mina medmänniskor.
*
En bättre värld skapar vi tillsammans när viljan till gemenskap och delaktigheten planterats och gror.
Kanske är det inte så konstigt att vi har ett samhälle som inte fungerar. Vi behöver allihop känna tillhörighet, att vi är delaktiga och viktiga som individer här. Människor blir sjuka och sorgsna, ensamma ... när vi känner att vi inte behövs eller livet fyller en mening.
Själva samhället verkar inte ha förstått att alla behöver ha en funktion och plats här för att vi ska fungera tillsammans, och att ingenting kommer att fungera perfekt innan alla räknas som värdefulla på något sätt. Vi behöver känna oss viktiga på något sätt ... åtminstone för någon. Sedda. Hörda. Även om vi inte varken ser eller hör. Någon slags bekräftelse från någon på att vi finns och hör hemma här. Jag tror inte att det går utan någon form av delaktighet. Oavsett om vi är friska, sjuka, handikappade, ensamma, arbetslösa eller aktiva och friska. Gamla eller unga. Ensamvargar eller sociala varelser. Vi måste känna att vi finns och att vi har rätt att finnas här.
Jag tror att frustration, sorg, våld och ilska växer när vi inte känner någon delaktighet. Delaktigheten är på så vis en av kärnorna i ett fungerande/icke fungerande samhälle. Om alla kände sig delaktiga skulle samhället se helt annorlunda ut. Känslan av att vara delaktig förändrar verkligen precis allt...
Att vilja vara delaktig är avgörande när vi bygger våra samhällen och påverkar hela mänsklighetens framtid. Själva samhället behöver också förstå att uppskatta delaktigheten. Visa att de som ger av sig själva för samhällets väl uppskattas. Se dem som en tillgång. Mycket går på tok när beslut tas för långt ifrån verkligheten, och när människor inte vill kommunicera och vara delaktiga innan beslut fattas inom olika områden. Där går mycket på tok.
Jag tror att det är en av de viktigaste frågorna. Just delaktigheten. Insikten att mänsklig lycka ligger i att dela och att vilja ge något för att få något tillbaks. Intresse och engagemang i att vilja det bästa. Och om vi alla tar ansvar inte bara för vårt eget "ego" för ögonblicket, så kan livet bli så mycket mer positivt för alla... och därmed också gynna oss själva. Vi lever faktiskt här tillsammans. Det är bara tillsammans som vi kan bli ett "vi". Vi kan inte skapa ett fungerande samhälle utan att vilja dela.
Ja, vad gör vi egentligen här?
Vad är egentligen meningen med livet?
Kanske en möjlighet...
Vad är egentligen meningen med livet?
Kanske en möjlighet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar