Semester

Njuter min semester. Sista helgen innan jobbet drar igång ägnar jag en del tid åt att reflektera över tillvaron. Undrar lite vad jag vill ha mer av i min vardag, och vad jag önskar mindre av. 

Vad har jag prioriterat och vad har jag skjutit framför mig? 
Vilka omprioriteringar bör jag göra? 

Det gäller både i mina olika uppdrag/jobb och på min lediga tid. Engagemang och åtaganden, familjen, släkten, vänner, intressen och nöjen. Ja och så hushållsstök och andra saker som en lätt glömmer. Föräldramöten, enkäter och logistik mellan olika jobb och administrativa sysslor. 

En av mina reflektioner är att jag vill dela mer. Dela mina tankar, reflektioner, erfarenheter. Mina alster i varierade former. Om jag vill ha mer av det jag älskar är det ju ingen dum idé att visa vad jag gör och vill göra mer! 

Det sägs att "om du/det inte syns på nätet, så finns du/det inte". 
Det är något jag inte alls tycker är sant, även om jag inser att det på sätt och vis kan upplevas så, beroende på hur man ser det. Alla människor är ju värdefulla i sig själv, utan att "prestera" så det syns runt hela jorden vad en kan och vad en gjort.

Närvaro är något av det viktigaste, om du frågar mig. Och den är mer påtaglig i den verkliga världen. Där den kan upplevas med alla sinnen.

Det står jag för, och jag känner mig inte mindre lyckad för att jag också arbetar på detta vis. Jag försöker vara närvarande oavsett vad jag gör och vem jag möter, i arbete och övrig tid. 

Jag gör faktiskt väldigt mycket, och känner mig uppskattad för det oavsett om det syns eller ej på min blogg, hemsida eller i sociala medier (även om det är roligt när det gör det också förstås!). Bilder eller texter på ett företags hemsida, i en tidning, broschyr, affisch, trycksak eller kanske i ett familjealbum sen. Oavsett om det jag fångat/skapat syns på en busskur, sprids i sociala medier eller det omskrivs på internet. Eller om den inte gör det. 

Om jag känner att jag gjort ett bra jobb och min kund är nöjd, då är jag också tillfredställd med mitt jobb. Och i mitt arbete i hemtjänsten vill jag göra skillnad för de gamla och med mina kollegor som ett team. Jag vill dela de gamlas glädjeämnen och sorger. Få dem att skratta, berätta, le mot mig eller kanske sjunga. Ge och dela med mig av min omsorg och omtanke. Ja, så känner jag med mina andra uppdrag och på ledig till också. Det viktigaste är vad som utspelat sig mellan mig och mina medmänniskor, inte hur många andra som fått se det sen.

Men det är klart att om jag var en fena på att sälja mig själv, slå mig för bröstet och visa alla bilder och texter jag levererar, uppdaterade hemsidan, bloggen och tillbringade mer till på internet och med att "sälja", så skulle jag kanske ha ännu fler kunder som uppskattade mina fotografier, texter, illustrationer, workshops och annat jag skapat. Musik jag skrivit. ReDesignade alster. Eller så kunde jag utvecklas i nya riktningar som stämmer med mina värderingar och visioner? Jag vill ju vara en kraft och inspirera med tankar och handlingar. Sprida engagemang i skog, natur, hållbarhet och samhällsfrågor.

Kanske ännu fler människor skulle uppskatta mig och det jag kan, som företagare, samarbetspartner, medarbetare och som medmänniska?! Kanske leder det till ännu mer av godo... ?

*

Så jag hoppas att jag kan ta mig i kragen och bli lite duktigare på att visa vad jag skapar med olika medel här på bloggen. 

Men eftersom jag fortfarande har semester ska jag först njuta av min sista helg med familjen, hemma och i naturen. Tja och blir det en stund över därutöver syr jag kanske på en av de beställda tygkassarna av återbruka material (ReDesign Viola- tygkassar). 

På måndag börjar jag med firmans arbete, i form av urvalsarbete och bildbehandling till kunder som väntar på bilder. Men självklart kommer jag också att fortsätta njuta sommar!

Älskar allt med den Svenska sommaren i varierad väderlek. Tacksam vi fått just vad jag önskat. Regn och sol. Värme och svalka. Underbart!

Önskar er alla Allt Gott!
Nina

Adventskalender - Lucka 23 - Hur svårt kan det vara?

Ett steg i en miljövänligare vardag, är att laga maten själv och att försöka se till att mellanhänderna och ingrediensförteckningen inte är onödigt lång. 

Då slipper vi både onödiga transporter, förpackningar,  konserveringsmedel, E:nr, samt konstgjorda färg- och smakämnen. 

Det betyder mindre hel och halvfabrikat. Mer mat från grunden.

Och tänk så bra med kunskapen vi får i och med att vi själva lär oss laga maten! Hur mycket godare är det att äta en paj eller lasagne du lagat själv, än en frysrätt från Findus eller Dafgård? 

Och när vi vågar prova, utvecklas och blir duktigare och bättre på vår hemlagade mat, då växer inte bara vår kunskapsbank, utan också vår självkänsla.

Dessa kunskaper är dessutom rätt viktiga att föra vidare till kommande generationer, och ifall vi hamnar i kristider. Tänk så mycket vi förlorat bara den senaste generationen?! 

Hur ska vi överleva om nöden kräver det, om det finns människor som bara vet hur man micrar frysrätter eller serveras färdiga rätter, och kanske inte ens lärt sig trilla en köttbulle eller koka ägg?

Ja det är nog dags att vi blir fler som börjar fråga oss...
"Hur svårt kan det vara?"

Ja... det är oftast faktiskt inte alls så svårt som vi tror, bara en vågar prova. Och visst kräver en del måltider lite erfarenhet, tips och träning. Men mycket är lättare än en vill tro. Vi behöver ju inte börja med suffléer eller flambering.

Varför köpa en inplastad färdig potatisgratin, när det går nästan lika snabbt att göra en själv från grunden?

Jag menar "Hur svårt kan det vara?" 
... potatis, lök, grädde + kryddor. Hacka, koka, lägg i en form och grädda. 

Knäckebröd eller mjukt bröd?
Mjöl, salt, jäst och vatten + ev önskade kryddor/olja. Jäs, knåda eller kavla. In i ugnen. 

Wookgrönsaker eller soppa?
Ja men "Hur svårt kan det vara?!"

Om en alltid har färska grönsaker hemma i varierade sorter och modeller. Hacka, bryn och krydda det du har hemma... med vitlök/buljong/ soja och kryddor. I med eventuella matrester som kan passa, fisk eller linser kanske? ... en klick grädde och vatten. 

Chokladbollar?
Ja det kan väl de flesta göra själva. Jag har genom åren lärt mig knepen för att få mina döttrar att få i sig mer näring. Chokladbollar och pannkakor är perfekta att fylla med trevligheter. Mot hårda magar är chokladbollar med linfrön, torkade frukter lite extra kaffe toppen. Och det vita sockret går att bytas mot annat sött när en gör dem själv. Pannkakor fyller jag med havregryn, linfrön och rivna morötter eller äpple. För mer näringsinnehåll. Med keso istället för grädde blir magarna raskare mätta och fyllda med näring. 

Ja, så där försöker jag tänka mer och mer när jag står där i affären med ett paket i handen (oavsett innehåll. Bara stanna upp och tänk en sekund innan jag stoppar produkten i korgen). Varför köpa wokgrönsaker i påse, när jag kan hacka själv utan plastpåse till exempel?

Det är varken svårt eller kostsamt att göra kikärtor från grunden. Det tar visserligen en hel del tid innan de är klara, men att sova en natt medan de sväller är inte svårt. Och när en vet att det inte ens smakar hälften så gott i färdigt paket från butiken. Ja då är det enkelt att när de vilat över natten, koka dem två timmar medan en pysslar med något trevligt. Nykokta med en smörklick, salt och peppar... är det så gott så det är en hel rätt i sig själv. Frys in i portionspåsar så är det bara att ta upp och tillaga nästa gång lusten faller på.

Så nästa gång jag klämmer på en påse i butiken, som jag tidigare skulle köpt. Ja då tänker jag innan jag lägger den i korgen:

Men... hur svårt kan det egentligen vara?

23

*

Adventskalender - Lucka 22 - Radio & TV

Jag grunnar ofta över vad media öser över oss. Vad kanalerna erbjuder oss... och vad radiokanalerna fyller våra huvuden med.

Reklam för casino och spel. Låna pengar utan säkerhet. Spela mer. Mascara med extra långa svarta fransar eller slätrakade ben "för vi är värda det!".

Jag zappar mellan kanalerna. Tänker att det mest är skräp. Och vad är egentligen målet med utbudet?

Varför produceras programmet Ullared?
Ska vi uppmuntras att shoppa mer än vi behöver, eller bara skratta åt medelsvenssons "kärringrallyn"?

Tittar vi på Hollywoodfruarna och Ex on the beach, för att få förfasa oss eller avundas deras putande läppar och vältränade kroppar, eller för att vi ska avundas deras dyra och skruvade tidsfördriv? Är de förebilder eller fascinerande underhållning? Önskar vi oss deras liv och hem, eller vad ska vi istället få lust att fylla våra liv med? Får det att vilja fokusera på vår egen och andras ytor eller på innehåll?

Inspirerar programmen oss att ta tag i våra egna liv, kroppar och hem? Laga god och nyttig mat? 
Blir vi utbildade och upplysta? 
Får vi lust och kraft att ta tag i egna projekt och drömmar
... eller blir vi bara fördummade, trötta och lata? ... eller sugna att ta stora lån för att "uppgradera" vårt hem och resa kors och tvärs över jorden för att shoppa lyxprylar vi egentligen varken har råd med eller behöver?

Sitter vi där i soffan och fyller både magar, munnar och sinne med meningslöst skräp, medan timmarna istället rinner oss ur händerna?

Jag tycker att TV och radio borde ta mer ansvar för vad de sänder.

Naturligtvis förstår jag att kanalerna har siktat in sig på olika tittare och målgrupper. Så kan en målgrupp stanna på kanalen... och se på såpa efter såpa efter såpa, eller följa skidåkningen eller OS. En målgrupp fastnar i kunskapskanalen och blir upplyst och vis på vetenskap, forskning och historia.
Jodå, jag fattar tänket förstås.

Men för mig är det obegripligt att spelreklamen så länge tillåtits att visas varje kvart, när så många människor hamnar i spelberoende och får skuldberg som växer. Och när reklamen bara upprepas blir den snart outhärdlig. Samma reklam åtta gånger under en långfilm. Varför?

Lika upprörande (för mig) är att miljoner med slantar (som kunde användas annorlunda) går till program som inte gör något gott alls för en enda människa eller vår jord. 

Att folk har heltidsjobb med god lön där de sitter i radio eller TV och pratar på som om de hade långtråkigt hos en kompis och därför inte kan komma på något vettigt att prata om ... så det blir skval om kiss, bajs och vem som gjort bort sig mest... eller vem som kan svära fulast, mest eller snabbast. Vem betalar? Och vad är det för variation på utbudet med musik i radioprogrammen? Där samma låtar spelas fem gånger om dagen och alla veckans dagar. 

När fick jag senast höra just mina favoritlåtar? 
Nej, jag är visserligen inte varken genomsnittlig eller modern... 
men varför finns det ingen kanal som passar min musiksmak?

Jag som älskar musik!

Nej det är tur det finns "SVT- play" på mobilen, så jag själv kan välja programmen... Spotify och CD-skivor i mitt hem. Netflix och Bio Roxy i Örebro. Ja och så verkliga kulturupplevelser i form av konserter och happenings.

I en miljövänligare vardag blir det mer levande musik, och om jag får önska borde de som producerar börja fundera lite mer över sitt innehåll i radio och TV-utbud. Inte bara bry sig om sina gamla tittarsiffror. Ta sitt ansvar...

22

*

Tankar i tiden...

Plötsligt har sommaren passerat. Höstens kulörer och frosten anlänt. Arbetet drog igång redan i juli, även om jag sträckt min sommar mycket längre än så. Fyllt lediga stunder med glädjeämnen och naturupplevelser. Och jag anar, att jag nog gjort mitt sista sjödopp innan snart isen lägger sig som en frostad spegel över de tidigare så ljumma sjöarna. 

Jag ägnar arbetsdagarna åt texter, bilder och kreativa pysslor. Övrig tid i arbete som vårdbiträde, där jag i stugor på landet och i lägenheter i stan vårdar, ser och lyssnar på de gamla. Sjunger eller spelar en stump med dem om tillfälle bjuds, medan tänder borstas eller äggen kokar. Morgonpass och kvällspass.

Jag njuter natur och plockar kantareller mina lediga stunder. Ja, fast svampplockningsdagarna har nog också nått sitt slut snart. Igår fick jag skrapa bilens rutor om morgonkvisten.

Bokat in ett nytt porträttuppdrag i almanackan idag, för en av mina återkommande nöjda kunder. När det mörknat går jag igenom morgondagens göromål, medans jag varvar ner hemma vid köksbordet innan läggdags. 

Älskar hösten och stämningen den försätter mig i.
Eftertanken, kreativiteten, poesin och musiken som hösten väcker inom mig. Möjligheterna och dörrarna som hösten öppnar. Det låga och varma solljuset som smeker världen.

Jag slarvar med att uppdatera bloggen. Har för mycket att skriva om. Tänker för mycket. Har för många bilder som kan delas. Istället skriver jag på min bok när dagens arbete utförts och stunderna för orden fyller mitt sinne. 

Så kanske min bok snart faktiskt kan bli klar... ?
Om jag nu bara kan bestämma mig, för när det är dags att sluta skriva...

*

#metoo

#metoo -rörelsen kommer göra mycket av godo för situationer och verksamheter där övergrepp och våldtäkter skett/sker, och där kränkningar tystnats. Men jag vill ändå hylla den stora mängd män (och kvinnor) i varierade sammanhang, som INTE är en del av de kränkande och utnyttjanden som #metoo uppmärksammar. Min uppfattning är, att de flesta jag mött och möter INTE är en del av den här kulturen. Det är också viktigt att inte glömma all respekt, lyhördhet, värme och ödmjukhet som finns mellan människor. Vänskapliga kramar, blickar, klappar, ord. Allt handlar om lyhördhet och respekt. I de flesta fall handlar övergreppen, övertramp och obehag om maktspel och om människor som tycker sig ha rätt att ta för sig på andras bekostnad. Att tolka signaler och vara lyhörd för responsen är allt som krävs för att inte kränka. Jag tror också att det är vissa personer som utnyttjat situationen och sin position på många, snarare än att de flesta håller på på det här viset. Jag tänker också att man borde känna när man går över gränsen. Och om man känner att man passerar den, backar.... om responsen inte blir som förväntat.  Att visa respekt för att det visade sig inte var ömsesidigt. Be om ursäkt. Sådant måste ju får hända för att vi ska våga röra vid varandra. Jag tror också att de flesta i allmänhet gör det. Stå raka i ryggen alla ni som INTE är en del av detta. Oavsett hur mycket man kan skämmas för andra människor som utnyttjar sin position eller sin makt över andra. Jag ser mycket gott runt ikring mig. Känner mig väldigt respekterad, även om jag också blivit utsatt. Vill hylla det! Varmt tack alla fina människor, respektfulla gossar och män som jag mött och möter! 

Vårsol, liv och blomstersnö...

Vårsolen skiner, när inte snö och hagel faller överraskande på blommande träd och knoppar, allt medan jag råddar med mina olika jobb och projekt. Jag har svårt att prioritera bloggandet, när livet är fullt nog ändå. 

Jag har under våren gjort flertal porträttuppdrag för olika företag och tidskrifter (och även gjort och har inbokat framöver, en del uppdrag för privatpersoner). Gjort reportage för facktidning, och dokumenterat några musikaliska föreställningar för Konserthusets räkning. Senast för dem, var det barn och ungdomar tillsammans med proffsmusiker i ett gränsöverskridande musikaliskt projekt. Superkul uppdrag och dessutom får jag njuta av musiken! Igår porträtterade jag en VD för Melinsfastigheter. Roligt med varierade uppdrag! :D

Övrig tid är det pass i hemtjänsten dag och kväll, och familjeliv med hushållsbestyr, som kräver tid och omsorg. Ja och så inte att förglömma mina pågående projekt med bokskrivande och arbete med ny hemsida. Jag har även blivit styrelsemedlem i Svensk Form - Örebro, vilket känns spännande och roligt! 

Maj fylls raskt av arbete, styrelsemöte, föräldramöten, ungdomars dansuppvisning, frukostansvarig på morgonmöte, inspirationskväll och upplysande möten inför nya skolor, intagningsprover m.m. Blanketter och enkäter ska ifyllas, klassresa ska planeras och medföljas på. Picknick och brännboll. Färder till inplanerade tandläkarbesök, bilverkstad och överraskande vårdcentralbesök. 

Jo det är väl så här det är att vara människa i dagens Sverige helt enkelt.

Livet är härligt men också ibland fasligt intensivt.

Fem föräldramöten på fem veckor?! 
Bokslut och mailsvar.

Jag försöker prioritera mellanrummen som tillvaron bjuder. Jag behöver ju faktiskt också kravlös tid, där jag kan samla kraft och vila från stress och måsten. Älskar naturliv och skog. Doft av bark och barr, med vind i håret. En färsk lax som grillas över eldens lågor, att avnjuta tillsammans med maken medan grodorna kwackar i vassen och fåglarna kvittrar i trädens kronor...

Största bekymret är kanske att jag... eller kanske vi alla (?)...  vill så mycket, men att energin inte riktigt räcker till precis allt. För att få ännu mer energi måste och vill jag träna och motionera mer. Äta nyttigt och gott. Jag vill ju också hinna gå på utställningar och konserter, föreläsningar, afterwork och inspirationsmöten. Träffa släktingar och vänner. Ibland jobbar jag energiskt tjugo timmar i sträck. Andra dagar  anfaller migränen, eller så havererar en helt muck innan det knappt blivit kväll.

Det finns ingen ände på allt som jag kunde och ville göra eller vara med på. Faktum är ju att det är lättare att fylla sin tid, än att bara njuta av livet som det är utan evenemang. Stanna i en omfamning eller vila i solen bara med sina egna tankar. Om jag inte bokar upp mina timmar med arbete, familj och nöje så kan timmarna lätt prioriteras på disk, tvätt, handling, slänga sopor, dammsuga och röja våra ständigt växande förråd. Och kreativiteten har ju inga gränser. Visionerna växer och flödar. Ständigt nya idéer. Ja om jag inte landat horisontellt i soffan, för trött för att orka...

Vad gör jag bäst nu? Ole, dole, doff ... 

Därför är jag inte så aktiv på bloggen som jag varken vill eller tänkt. Den kommer liksom en bit ner på listan med vad jag bör prioritera. Det är på sätt och vis synd, för det kan ge sken av att jag inte gör så mycket. Att jag inte har så många uppdrag. Jag välkomnar visserligen fler fotouppdrag, för även om jag har fullt upp... så jobbar jag bra under press i företaget. Men jag har faktiskt aldrig någonsin långtråkigt. Kan inte minnas sist det hände. Har kanske aldrig hänt?!

I dagens samhälle är det ju många som tror att det måste synas på nätet för att ha hänt. Men jag tänker att det ofta är tvärtom. Det är lätt att verka upptagen och bre ut orden och lägga upp bilder på nätet, men egentligen är det ju inte vad som syns där som är viktigt. Det är ju vad jag gör av mitt liv utanför nätet och hur jag bemöter arbete, familj och människor i verkligheten som spelar roll.

Första prioritet för mig är verkligheten jag vandrar i, även om jag inser att även vad som händer i den virtuella världen kan påverka även den verkliga världen. Därför blir det otroligt viktigt att jag ordnar den nya hemsida, då den gamla verkligen är gammal.

Jag tillhör ett sammanhang och är en del av samhället. Jag försöker verkligen se människorna jag möter. Göra ett bra jobb för mina kunder. Respektera mina kollegor, kunder, motiv och medmänniskor. Dem jag fotograferar. Att jag INTE lägger ut bilderna på nätet är viktigt, om jag inte frågat om lov eller personerna på bilderna inte vill det. 

Därför är jag mindre synbar på nätet än jag både kan och vill.

Så när det är tyst på min blogg eller på nätet från min sida, kan du lita på att jag ägnar mig åt att lägga energi på mina bilder, kunder, arbetskamrater, min familj, vänner och att göra ett strålande jobb både som frilansfotograf & kreatör... och i arbetet med de gamla inom hemtjänsten.

Jag är övertygad om att de människor jag verkligen möter uppskattar min omsorg och min närvaro. Att jag inte plockar upp mobilen för att lägga upp nya blogginlägg eller facebook-meddelanden när jag jobbar, sitter på bussen, går på bio, i väntrum eller på restaurang. Att jag är närvarande både med vänner och med främlingar, och närvarande med mina barn. Att jag ställer upp för dem oavsett vad det gäller.

Ja så om du undrar vart jag håller hus...

så finner ni mig troligen bara vara närvarande...

i verkligheten.

Välkommen att höra av dig!
... så får jag möjlighet att prioritera just dina uppdrag!
... se eller höra vad du har på hjärtat!

Det är bara att ringa/sms:a eller sända ett mail.
Och om svaret dröjer en liten stund beror det bara på att jag sitter i kundmöte, fotograferar eller tillfälligt har något i mina händer som jag inte kan släppa. Jag återkommer inom kort. Var så säker!

:)

Ser fram emot att höra ifrån dig!

073-0307585
info@fotografninahellstrom.com

Varma hälsningar
Nina

*

Adventskalender - Lucka 18

Låt mig tala lite om civilkurage

vi måste alla bry oss om varandra

det handlar ju om samhällets massage

vi ska ju här tillsammans alla vandra

*

Så när en man en gång, på trottoar låg blodig
jag stanna´ tills vi rett allt ut
 full var gubben och jag krävdes vara lite modig
men kollas bör, behövs akut?

Och fast han vägra´ åka in för vården
trots bula stor och blod som runne
jag följde honom hem och plåstra om  en
Jag gjorde allt jag fick och kunde.

På kvällen ringde jag för att få höra
han svara´ väl, men lät dock rusig
Och två da´r efter, utan att oss störa
han hängt en blomma, tacklapp soligt busig.

*

När solo femåring jag funne gå
mitt i vägen med en dricka
fasligt liten skulle över å
sa sig från arga pappan måste sticka.

Följde gossen mot hans hem
ville inte visa vart han bor
oroliga grannar undra´ över gossens liv och lem
familjeläget, inte god de tror.

Hittade hemmet och prata med hans pappa
möttes knepiga reaktioner och svar
Socialen sedan jag kontakta
 kände jag för gossens väl nu ansvar har.

*

Möter småbarn som leker skjuta
siktar, knäpper av mot kunder i affär
Då ryter jag helt tyst ifrån och säger -Sluta!
Här leks inte krig med ditt gevär!

*

Ansvar att uppfostra och ställa upp

har vi faktiskt också för varandra 

Vuxna måste kunna säga stopp!

inte bara skylla dumheter på andra.

Hur ska barn och unga lära
vad som är okej i världen 
att leva gott måste vi göra till en ära
om vi önskar höga människovärden.

Vi måste minnas att vi alla ständigt är

ett föredöme, för vuxna och för barna

och världen förändras raskt när normerna oss lär

hur vi emot varandra just här ska vara.

*
Just idag jag egentligen annat gott har gjort. 
Som satt in pengar till Musikhjälpen, och kramat mina kära.
Men jag ville ändå skriva om civilkurage.
Viktigt gott som vi bör sprida! 

*

Att vara delaktig...

Jag känner meningen med livet när jag tar ansvar som medmänniska... inte bara för mig själv och min familj, utan för mina vänner, deras familjer och alla andra övriga människor runt omkring mig. De människor som kommer i min väg. Ansvaret ligger hos oss alla, och det är bara genom att vara delaktiga som vi kan skapa ett bättre samhälle. En bättre värld. 

Vi behöver inse hur viktiga vi är och hur mycket vi påverkar varandra och vår omgivning... eftersom vi i varje ord och handling kan göra en avgörande skillnad för oss själva och varandra. Både för de allra närmaste och för bekanta eller obekanta individer som vi möter genom livet. Vi är delaktiga, varken vi vill inse det eller ej. Delaktiga i varje blick, ord och handling. Även när vi väljer att inte se eller höra, inget säga eller göra.



Sedan får vi inte glömma att det måste komma från hjärtat! Att känna sig tvungen är ingen skön känsla, och den hjälpen är förstås inte lika fin att få av någon. Det ska helst kännas lustfyllt förstås. Och det är förstås en helt annan känsla att kunna ge och ta emot en hjälpande hand eller vackra ord när de är villkorslösa. Kravlösa. När vi inte vill ha något tillbaks utan hjälper ändå, helt enkelt för att vi kan och vill! 

Min erfarenhet och känsla är att jag hjälper de som jag kan hjälpa för att jag vill och kan, och när jag är i nöd hjälper någon annan mig. Ibland befinner jag mig helt enkelt på rätt plats vid rätt tillfälle av en anledning, och någon annan specifik individ finns på rätt plats vid rätt tillfälle för mig, när jag behöver hjälp. Jag skulle önska att alla kunde uppleva den känslan och att det kunde vara en sanning för oss alla... 

*

Ibland har vi kanske varken ork eller kraft nog att orka dela, men tänk så mycket lättare det skulle bli om vi alla drog vårt strå till stacken. Om vi möts av leenden istället för en tom blick. För ett leende eller en glad blick har oerhörd kraft. Någon med energi till det måste börja ge det första leendet. En utsträckt hand eller ett uppriktigt -"Kan jag hjälpa dig?", kan vara avgörande för en människas framtid. Att små enkla blickar, ord eller gester kan skapa goda ringar, där glädje och generositet spirar, tack vare just att vi blir delaktiga med varandra. Vi skapar möjligheter och öppnar mentala eller fysiska dörrar för varandra.



Ingenting får mig att må bättre, än när jag känner att jag gör skillnad... och gör denna plats lite vackrare än den nyss var. Eller när jag känner att jag möter någon som vill vara delaktig med mig. Det kan räcka med en vänlig blick, för att höja mitt inre några grader. Någon som visslar glatt i vårvädret, eller någon som erbjuder sin hand när jag behöver hjälp. Så jag gör gärna allt jag kan för att höja någon annans dag ett litet snäpp. 


Vad gör vi om vi ser en främling halka och slå sig på trottoaren? Vilken skillnad gör din vecka om någon räckte ut sin hand till dig, eller om alla tittade bort och låtsades som de inte såg dig? Hur påverkar det alla våra barn och ungdomar, om någon eller några vuxna visar att den bryr sig om fler än sitt eget barn? Kanske förändrar det allt?! I mitt sinne lyser lyckans stjärnor vackert över alla dem som hjälpt mig när jag varit i nöd eller i behov av hjälp. Kan jag månne göra någon annan lika tacksam och varm i hjärtat över delaktigheten jag väljer?

Känslan av att vara delaktig är verkligen vacker!
Oftast får jag mycket mer energi tillbaks av att ge, än kraften det tog för mig att ge lite av min tid eller energi... i delaktighetens namn. Jag går lyckligare och tacksammare fram på min väg som delaktig, än när jag inte orkar eller vill dela. Att ge är en glädje i sig som gör mig varm inombords.

Sedan är det klart att det också kräver energi att ge. Jag kan ju inte ständigt ge till allt och alla hela tiden... även om jag uppriktigt verkligen skulle vilja. Men jag tror det också finns många som egentligen vill... men inte förstått att de kan, eller de kanske inte törs? Kanske inte ens törs le mot en främling?




De dagar jag av någon anledning inte har någon energi alls. När jag känner mig helt tom och räds att möta mina medmänniskor skäms jag i hemlighet lite över mig själv. När jag inte orkar eller vill hälsa eller bemöta andras ord eller blickar, då inser jag hur beroende jag är av andras delaktighet, och hur viktig delaktigheten är i mitt liv. Jag vill besvara en glad blick eller ett leende, det är min natur. Sorgen växer i mitt bröst när jag inte vill, orkar vara delaktig. Att stå där energilös bredvid en medmänniska och inte bolla någon positiv energi varken fram eller tillbaks gör mig snarast olycklig. Jag står utanför de goda cirklarna... och har sällat mig till de som inte vill vara med. Där känner jag mig inte hemma. Där vill jag inte stanna. 

Då bör jag samla kraft på egen hand, samla kraft i naturen och med mina allra närmaste tills jag känner mig återhämtad och återfyllt energinivåerna till mitt normala jag. För annars orkar jag kanske varken kommunicera eller bolla varken tankar eller energier till mina medmänniskor. 


*

En bättre värld skapar vi tillsammans när viljan till gemenskap och delaktigheten planterats och gror. 

Kanske är det inte så konstigt att vi har ett samhälle som inte fungerar. Vi behöver allihop känna tillhörighet, att vi är delaktiga och viktiga som individer här. Människor blir sjuka och sorgsna, ensamma ... när vi känner att vi inte behövs eller livet fyller en mening. 




Själva samhället verkar inte ha förstått att alla behöver ha en funktion och plats här för att vi ska fungera tillsammans, och att ingenting kommer att fungera perfekt innan alla räknas som värdefulla på något sätt. Vi behöver känna oss viktiga på något sätt ... åtminstone för någon. Sedda. Hörda. Även om vi inte varken ser eller hör. Någon slags bekräftelse från någon på att vi finns och hör hemma här. Jag tror inte att det går utan någon form av delaktighet. Oavsett om vi är friska, sjuka, handikappade, ensamma, arbetslösa eller aktiva och friska. Gamla eller unga. Ensamvargar eller sociala varelser. Vi måste känna att vi finns och att vi har rätt att finnas här.

Jag tror att frustration, sorg, våld och ilska växer när vi inte känner någon delaktighet. Delaktigheten är på så vis en av kärnorna i ett fungerande/icke fungerande samhälle. Om alla kände sig delaktiga skulle samhället se helt annorlunda ut. Känslan av att vara delaktig förändrar verkligen precis allt...



Att vilja vara delaktig är avgörande när vi bygger våra samhällen och påverkar hela mänsklighetens framtid. Själva samhället behöver också förstå att uppskatta delaktigheten. Visa att de som ger av sig själva för samhällets väl uppskattas. Se dem som en tillgång. Mycket går på tok när beslut tas för långt ifrån verkligheten, och när människor inte vill kommunicera och vara delaktiga innan beslut fattas inom olika områden. Där går mycket på tok.

Jag tror att det är en av de viktigaste frågorna. Just delaktigheten. Insikten att mänsklig lycka ligger i att dela och att vilja ge något för att få något tillbaks. Intresse och engagemang i att vilja det bästa. Och om vi alla tar ansvar inte bara för vårt eget "ego" för ögonblicket, så kan livet bli så mycket mer positivt för alla... och därmed också gynna oss själva. Vi lever faktiskt här tillsammans. Det är bara tillsammans som vi kan bli ett "vi". Vi kan inte skapa ett fungerande samhälle utan att vilja dela.

Ja, vad gör vi egentligen här?
Vad är egentligen meningen med livet?

Kanske en möjlighet...

*

Tårar ...

Överfölls i eftermiddags plötsligt av en enorm ledsamhet. Så intensiv så jag var tvungen att låta tårarna rinna, trots att jag inte ens lämnat mitt jobb ännu. Det gick verkligen inte att hindra dem. Jag hade ingen aning om varför jag grät. Jag mår ju fint och kunde först inte alls förstå varför jag var så förtvivlat ledsen. 

I mina funderingar kring varför jag grät, insåg jag att det inte har med mig att göra alls. Tårarna var för allt och alla andras skull. En slags sorg och frustration som vibrerar runt människor i min närhet och i världen. Över krig, ondska och våld runt om i vår närhet och på jorden. Över trötta, stressade och uppgivna människor, som inte känner att deras krafter och ansträngningar märks eller värdesätts. Över politikernas idiotiska prioriteringar. Över människor som kämpar och kämpar men inte får något för det. Över alla orättvisor här i världen. Över rika som samlar sina tillgångar eller slösar dem på onödigheter och övrig mänsklighet som kämpar för familj, mat och hem. Över den stress i vårt samhälle som vi själva skapat. Över apati och likgiltigheten som sprids.

 Jag känner mig som en riktigt envist positiv själ. Tycker jag ständigt ser allt vackert och allt hoppfullt i människan, vår moder jord och all god kraft som spirar. Känner mig stark och enormt tacksam över allt fantastiskt vi har. Över något fint och gott som ger mig och andra tro, hopp och kraft att ge. Fylld av tilltro på att det goda sprids och glöder inom och runt oss. Att vi KAN förändra och göra goda avtryck i andra människor och vår miljö. Vårt samhälle. Nu och för vår framtid. Men idag var jag bara tvungen att sörja allt elände. Ibland måste man kanske också gråta, för alla dem som mår så där förskräckligt dåligt ... men som aldrig släpper "garden" och låter tårarna rinna. Så jag lät mina tårar rinna...