"I livet av mig". Svartvit vardagsutmaning - Dag 7

Dag 7 ”I livet av mig”. Sju dagar, sju foton i svart/vitt ur vardagen, inga förklaringar. 

Varma eller kalla matlådor till våra äldre... ?

Jag engagerar mig mycket för människor och samhällsfrågor. Välfärd och miljö. Hållbarhet. Tänker ofta på helhetslösningar och konsekvenser av beslut och strategier som genomförs i stor och liten skala. Skulle gärna göra ännu större skillnad ...

Försöker just begripa kommunens prioriteringar för de gamlas måltider. Under de 9 år jag arbetat i hemtjänsten har det gjorts förändringar i flera omgångar. Just där jag jobbar, på landet, har de gamla fått behålla sina varma matlådor. Nu ska denna förändring göras även för dem. Det blir kalla matlådor levererade av Samhall.

Det betyder att de som idag får varma matlådor levererade varje dag av kommunens hemtjänstpersonal, som vid lunchtid ändå befinner sig 10 meter ifrån tillagningsköket (eftersom vi har vår rast där)... istället fr.o.m 1 feb ska få kalla matlådor levererade av Samhall till stugor och lägenheter på landet.

Det betyder att ännu en person, i ännu en enskild bil, ska åka runt till stugorna, som vi hemtjänstpersonal ändå gästar (då många behöver tillsyn/hjälp med att värma och servera maten eller medicin), med två kalla matlådor 3 dagar/vecka.

Den varma nytillagade maten kan vara en höjdpunkt för de äldre. Nu ska kunderna istället tvingas acceptera att stoppa kalla potatisar och proteiner kokta/stekta igår eller i förrgår eller ... (?) och hålla tummen för att den ska smaka mums efter några minuters snurrande i mikrovågor.

Då jag själv levererat kalla matlådor på samma vis tidigare, vet jag att de gamla sällan uppskattar den micrade maten på samma vis som den varma nylagade. Konsistensen på potatisen och vissa födoämnen förändras när den först kyls och sedan micras. Detta oavsett hur fina ekologiska ingredienser den innehåller eller hur fantastisk kocken är. Och om man bara äter en halv matlåda/dag, blir ibland den sista måltiden uppäten ca fyra dagar efter den tillagats.

Jag betvivlar att vi får ännu friskare och gladare människor i kommunen av denna åtgärd. Och med tanke på de extra bilfärderna (och personalen) som ska resa samma sträckor som hemtjänstpersonalen dessa dagar, undrar jag hur många kronor verkligen kommunen sparar.

Detta ska inte tolkas som kritik. Mer en undran över beslutet.

Många äldre är upprörda förstås. Och hur blir det för dem som inte vill bestämma sig en månad i förväg vad de vill ha till lunch? ... som till och med imorgon kan bestämma sig för på morgonkvisten att det verkar gott med panerad fisk och ris? Hur ska de göra nu? Det vet vi inte än... kan inte ge svar på.

Vad vinner Örebro Kommuns medborgare och samhälle på denna åtgärd? Och vad kostar detta i reda pengar, välfärd, näring, människors matglädje... och hur är hållbarhetsaspekten på detta? Konsekvensanalys har de säkert gjort. Nyfiken på hur den ser ut...

Tyvärr verkar Samhall inte ens ha ansträngt sig för att hämta upp beställningarna av maten innan den ska placeras i matlådan. Vilket betyder att skiftets första helg får kunderna kanske inte ens den mat de kryssat i att de önskar. Hittar de inte hem till de gamla... eller spar de personal och miljö där?

...bara en stilla undran...


Jag är övertygad om att ev konsekvensanalys är mer generellt gjord när ett sådant här beslut tas för ALLA kunder. 
I detta fall har de säkert inte tagit med i beräkningarna att i en del av kommunen fungerar det idag så här: 

* idag tar det 1 minut och noll restid (med miljövänliga ben) att hämta den nylagade varma maten från köket, som kan levereras och ätas inom 1 timma till alla kunder. 

* Att leveransen vid alla besök hos kunder som även har hemtjänsthjälp i samband med maten, blir miljösnällare utan en extra billeverans med en ytterligare betald personal samt färdmedel och miljöutsläpp. Det kostar också att kyla och förvara maten. 

* Det fåtal kunder som enbart har matlåda (utan hemtjänsthjälp) är så gott som alla kunder vi ändå passerar med våra bilar på väg till andra kunder... eller så promenerar vi idag bara 25 meter ifrån matsalen med deras matlåda till dörren. I dessa fall (som bor nära köket) noll miljöpåverkan och tre minuter från kök till köksbord.

Jag anar att när kostnader och konsekvenser räknats på, så har de säkert räknat generellt, utan att ta hänsyn till att situationerna i kommunen är olika, beroende på verksamhet, var de gamla bor, vilken hjälp de har i övrigt, samt var maten levereras ifrån idag. Deras lösning är säkert en rimlig lösning i många sammanhang, men inte överallt. Och om man sätter människornas välmående först, så finns det inte många som föredrar kalla matlådor före nytillägnad varm.

En bättre värld...

Ska vi skapa en bättre värld tillsammans?

Visst är det fint med engagemanget för flyktingarna som stormat upp den sista tiden. Känslorna som krisen orsakat har ruskat om många till att verkligen agera och inte bara tänka eller prata om medmänsklighet. Tänk om vi alla kunde känna vårt engagemang storma upp lika starkt, för att rädda vårt kaotiska samhälle och systemen som mer eller mindre är på väg att haverera. Engagera oss för och hjälpa också de medmänniskor som vi har helt nära. Hur skapar vi ett medmänskligt och rikt samhälle tillsammans?

Hela klimatet i Sverige har förändrats på bara några årtionden, så mycket åt ett egoistiskt tänk i allt. Myndigheterna och kommunerna tänker med plånboken istället för med hjärtat. Banker, finansmän och politiker ägnar sig åt ekonomisk problemlösning på en nivå som ligger milsvidder ifrån människorna som går upp i ottan för att ploga vägar, mjölka kossor, baka bröd, öppna fritids, städa kontoren eller rädda livet på sina medmänniskor på landets sjukhus. Pengarna ligger i sina potter och besluten tas på tok för långt ifrån verkligheten. De som beslutar har ofta ingen aning om hur besluten i praktiken ska lösas och hur de påverkar människorna de berör. Om de är rimliga eller ens möjliga. "Fem miljoner till det där. Dra ner på några miljoner där istället". Men det är alla vi som befinner oss under besluten och i verkligheten som ser hur det fungerar i praktiken, som kan se vad som är rimligt eller ej och vad vi kan acceptera. Det är vi som följer strömmen eller vägrar följa den. Det är vi som måste skrika när det inte går. Ibland måste vi visa nya vägar som beslutsfattarna inte ser eller trodde var möjliga.

Min övertygelse är att vi måste byta riktning på många sätt. För de gamla. För de sjuka. För barnen. För dem som jobbar. För de arbetslösa. För de som flytt eller invandrat hit i hopp om en bättre framtid. Vi behöver kunna styra upp vårt samhälle så vi kan vara en god plats för alla vi har här och för dem vi välkomnar till oss. Vi behöver ta individuellt ansvar allihop för gemenskapen och samhället. Att öppna våra hjärtan borde inte bara handla om invandringsfrågan och hur många vi kan ta hand om... utan borde gälla oss alla som medmänniskor, vi som redan finns här och dem som vi tar emot. Vi behöver kunna ta hand om oss alla för att skapa ett gott samhälle. Prioritera bättre. Planera långsiktigt och inte bara lösa ögonblickliga problem med tillfälliga och ogenomtänkta lösningar. Vi behöver kunna hjälpa barn och ungdomar till en bra utbildning och självkänsla. Skapa förutsättningar till arbetsro och respekt för varandra, språket och lärarna. Vi behöver en sjukvård som kan ta hand om det växande behovet av att hjälpa fysiskt och psykiskt sjuka till ett värdigt liv.

Det finns så många tillgångar och samtidigt ett så stort behov. Vi borde alla kunna ha det rätt bra egentligen om det prioriterades på ett annat sätt. Många har mycket men saknar ändå något. Samtidigt har alla något att ge eller tillföra. Värme. Sällskap. Tid. Insikt. Kärlek. Styrka. Intellekt. Engagemang. Personlighet. Erfarenhet. Utbildning. Rum. Ett fruktträd. Mark. Musikalitet. Kreativitet. Ett språk... eller kanske flera. Material. Eller pengar. Jo för det finns gott om dem här. De är bara inte fördelade särskilt väl mellan människorna och tillfredställer ibland "behov" som borde ligga långt, långt längre ner på prioritetslistan. Många är helt utslitna av stress. Många har ont om medel och kraft, men skulle må bra av lite sällskap eller enkel sysselsättning. Många fördriver sin tid och går sysslolösa trots att de har kraft och vilja att använda den. Några har både utbildning och erfarenhet men saknar arbete att gå till. Andra har gott om medel, och slösar sina pengar på meningslösa ting i hopp om att det ska ge dem individuell lycka.

Allt det här har vi och borde kunna sammanfoga till ett vackert samhälle!

Jag är övertygad om att vi kan styra upp den här världen. Det behöver börja med att vi byter fokus och bestämmer oss på individnivå, att det här inte är okej... att vi inte accepterar att det ser ut så här. Vi måste slåss lite mer högljutt överallt och på olika plan. Vi måste bry oss även när vi har ont om ork och tid eller medel. Låt det kanske börja med något enkelt som vi mäktar. Att sända med ditt barn några extra äpplen från ert fruktträd, till klasskamrater som inte har frukt med till skolan. Bry dig om någon i din omgivning, någon du möter i nöd, en granne eller arbetskollega, din mormor eller ditt barns kompis som behöver lite omtanke eller en enkel gåva. Skänk fungerande ting som bara samlar damm, till bättre behövande. Engagera dig i något eller någon du bryr dig om. Våga höj din röst uppåt istället för att bara gnälla i det tysta, hur ska något annars kunna förändras? Kanske handlar det om att våga säga ifrån på jobbet. "Nej det här är inte fysiskt genomförbart, det finns inga möjligheter att nå era mål/uppfylla era krav. Vi behöver mer tid eller mer personal för att lyckas!". Kanske handlar det om att bestämma sig för att vi gillar varandra och vi ska prata om det positiva vi har, ge varandra komplimanger och erbjuda oss att hjälpa varandra istället för att tänka att "jag sköter mitt och skiter i andra". Kanske handlar det om att samarbeta med någon, starta ett företag eller en verksamhet som saknas? Se möjligheter istället för hinder.

Vi lever i ett land som har alla möjligheter att vara ett fantastiskt samhälle. Det är bara omprioriteringar som krävs för detta.

Få av oss är på flykt. Har du inte mat för dagen kan du ändå vara rätt säker på att dina grannar har det. Det finns övergivna byggnader, samtidigt som folk saknar tak över huvudet. Det finns duktiga forskare, läkare, kirurger och sjuksköterskor som inte får arbeta, samtidigt som människor köar i evighet i väntan på vård. Sjuksköterskor väljer att pendla till Norge för bättre lön och arbetsvillkor istället för att anställas här till sämre löner och villkor. Vi bygger nya dyra och påkostade lägenheter och "skrytbyggen" trots att bostadsbristen är störst för studenter, pensionärer och familjer med låga inkomster. Det finns många underbara vuxna som p.g.a pension eller sjukdom inte kan eller orkar arbeta heltid... men som skulle både vilja och kunna vara en tillgång på många sätt... i lagom omfattning. Det behövs fler vuxna förebilder för barn och ungdomar i förskolor, på fritids, i skolorna och i övriga samhället. Som kan se vad som händer i korridoren och på skolgården. Som kan vara förebilder för den yngre generationen och i förlängningen ge ökad förståelse och respekt för medmänniskor med varierad bakgrund. Barn, ungdomar, vuxna och gamla som möter varandra i vardagen får mer respekt och ödmjukhet för varandra.
 
Kommunen ordnar påkostade jippon som kostar miljoner med fyrverkerier och konfetti, samtidigt som äldreomsorgen har sparkrav och ska trolla med knäna och spara några andra miljoner i form av ökad stress och neddragen personalstyrka. Ska vi såga ner fler träd och skövla våra skogar, för att bygga nya möbler av ...när vi slänger så mycket som fungerar. Nyproducerade möbler som vi sedan slipar och skaver av målarfärgen på för att skapa stil av "shabby chic". Någon bestämmer att vi har råd att förbruka våra skogar, samtidigt som tippen är full av funktionella möbler. Vi har råd att ordna Melodifestival och ytliga TV-program. I radio finns människor som har lön för att diskutera vem som gjort bort sig, kissat på sig eller diskutera vilken kändis som är snyggast... samtidigt som det finns så mycket viktigt att berätta om. Så mycket annat som borde synas och höras. Vem har prioriterat så och med vilket mål? Vad har det kostat och vad har det för effekt på oss som lyssnar? Den som tjänar högsta lönen kan sitta vid ett skrivbord eller flyga jorden runt mellan konferrenser, eller sparka på en boll... medan de som räddar liv eller sliter ut både kropp och själ på ett slitsamt jobb är dem som tjänar minimilöner för arbetsinsatsen.

Det finns regler som bestämmer att allt ska vara statiskt och rättvist orättvist, som tar arbetsglädjen och lusten ur personalstyrkan. Mat som går att äta kastas i soporna samtidigt som någon sitter hungrig utanför. Ofta finns det lagar eller regler som förhindrar att överbliven mat ges bort. Regler som hindrar fungerande föremål som ska kasseras, från att omhändertas av den som ser möjligheter i föremålet. Det finns regler som gör det omöjligt att överleva som lantbrukare i Sverige, trots att ambitionen egentligen var att djur och grödor bara skulle vara de allra bästa. Med utlänsk konkurrens blir det oekonomiskt att göra avtal med lokala producenter, vilket leder till att vi snart inte har några bönder kvar som kan ge oss de där underbara lokala grödorna och det ekologiska köttet, äggen och mjölken.
Ska vi slänga bort våra resurser och skapa större sopberg, istället för att se dem som den tillgång de kan vara. Mätta en mage eller möblera ett enkelt hem? Ska vi tvingas dricka mjölk och äta grönsaker och kött från utlandet för att det blev för dyrt att överleva som bonde i Sverige? Ska vi verkligen äta fiskpinnar som fiskats i Norska vatten, men som sänts till Kina för att det är billigare att panera dem där? Hur kan det vara billigare att transportera fiskpinnar runt halva jordklotet fram och tillbaks istället för att omhänderta det i Norden?!

Ska vi verkligen ha det så här? 

Nej det är klart vi inte ska ha det så här!
Det finns massor med hopp. Vi KAN förändra samhället till det bättre. Vi får inte ge upp nu när vi kan vända skutan!

Det finns underbara, kreativa och positiva krafter, människor och lösningar som bubblar upp som små skimrande såpbubblor runt om i landet. Vi måste försöka se det, inspireras och hänga på. Nyttja vår goda vilja och våra ambitioner om att göra gott. Göra skillnad...

Det finns äldreomsorg som bestämmer sig för att ta bort den stressiga TES-planeringen, små företag som återvinner och redesignar våra sopor till fantastiska och funktionella, vackra kreationer. Det finns arkitekter och designers som har människan och miljön som högsta prioritet. Det finns kollektiv som jobbar för självförsörjande och gemenskap. Det finns föreningar, företag och verksamheter som vill förbättra tillvaron för människorna. Som vill engagera, inspirera och lösa problem. För ungdomar, flyktingar, hemlösa, funktionshindrade, förståndshandikappade och för de gamla. Det finns verksamheter som månar om dem som arbetar, och som insett att välmående och glad personal skapar vackrare verksamhet i längden. Att det lönar sig även i plånboken att satsa på vård av personalen och arbetsglädjen. Att kortsiktiga lösningar oftast bara kostar... i längden. Att människor presterar bättre under tilltro och i arbetsglädje, och att lagom satta krav ger positiva effekter. För alla!

Om du har makt och tar beslut, råder jag dig att kliva ut i den värld du tar beslut över. Besök företagets arbetsmyror som löser logistik och bemöter kunder, besök fritidshemmen och kliv in i högstadiekorridorerna en vanlig vardag. Följ med in i klassrummen och med hemtjänstpersonalen på cykel till de gamla, eller med bil till stugorna i skogen en vinterkväll i dåligt väglag. Klä dig i vardagskläder som praktikant, utan kostymen... så kanske du bättre förstår hur lite insikt du haft kring besluten du varit med och tagit. Kanske tar du helt andra beslut... när du vet vem de påverkar och vilka nya problem de orsakar.

Sverige och världen kan så mycket bättre än så här!
... och då menar jag både vad gäller äldreomsorg, skola, vård, bostäder, invandring och miljöfrågor mm. Vi behöver samarbeta lokalt och internationellt. Det finns dem som kämpar i en ny riktning, men det behövs många många fler för att ändra riktningen på hela den här skutan.

För mot en bättre värld ska vi tillsammans
...eller hur?!

*

Att vara delaktig...

Jag känner meningen med livet när jag tar ansvar som medmänniska... inte bara för mig själv och min familj, utan för mina vänner, deras familjer och alla andra övriga människor runt omkring mig. De människor som kommer i min väg. Ansvaret ligger hos oss alla, och det är bara genom att vara delaktiga som vi kan skapa ett bättre samhälle. En bättre värld. 

Vi behöver inse hur viktiga vi är och hur mycket vi påverkar varandra och vår omgivning... eftersom vi i varje ord och handling kan göra en avgörande skillnad för oss själva och varandra. Både för de allra närmaste och för bekanta eller obekanta individer som vi möter genom livet. Vi är delaktiga, varken vi vill inse det eller ej. Delaktiga i varje blick, ord och handling. Även när vi väljer att inte se eller höra, inget säga eller göra.



Sedan får vi inte glömma att det måste komma från hjärtat! Att känna sig tvungen är ingen skön känsla, och den hjälpen är förstås inte lika fin att få av någon. Det ska helst kännas lustfyllt förstås. Och det är förstås en helt annan känsla att kunna ge och ta emot en hjälpande hand eller vackra ord när de är villkorslösa. Kravlösa. När vi inte vill ha något tillbaks utan hjälper ändå, helt enkelt för att vi kan och vill! 

Min erfarenhet och känsla är att jag hjälper de som jag kan hjälpa för att jag vill och kan, och när jag är i nöd hjälper någon annan mig. Ibland befinner jag mig helt enkelt på rätt plats vid rätt tillfälle av en anledning, och någon annan specifik individ finns på rätt plats vid rätt tillfälle för mig, när jag behöver hjälp. Jag skulle önska att alla kunde uppleva den känslan och att det kunde vara en sanning för oss alla... 

*

Ibland har vi kanske varken ork eller kraft nog att orka dela, men tänk så mycket lättare det skulle bli om vi alla drog vårt strå till stacken. Om vi möts av leenden istället för en tom blick. För ett leende eller en glad blick har oerhörd kraft. Någon med energi till det måste börja ge det första leendet. En utsträckt hand eller ett uppriktigt -"Kan jag hjälpa dig?", kan vara avgörande för en människas framtid. Att små enkla blickar, ord eller gester kan skapa goda ringar, där glädje och generositet spirar, tack vare just att vi blir delaktiga med varandra. Vi skapar möjligheter och öppnar mentala eller fysiska dörrar för varandra.



Ingenting får mig att må bättre, än när jag känner att jag gör skillnad... och gör denna plats lite vackrare än den nyss var. Eller när jag känner att jag möter någon som vill vara delaktig med mig. Det kan räcka med en vänlig blick, för att höja mitt inre några grader. Någon som visslar glatt i vårvädret, eller någon som erbjuder sin hand när jag behöver hjälp. Så jag gör gärna allt jag kan för att höja någon annans dag ett litet snäpp. 


Vad gör vi om vi ser en främling halka och slå sig på trottoaren? Vilken skillnad gör din vecka om någon räckte ut sin hand till dig, eller om alla tittade bort och låtsades som de inte såg dig? Hur påverkar det alla våra barn och ungdomar, om någon eller några vuxna visar att den bryr sig om fler än sitt eget barn? Kanske förändrar det allt?! I mitt sinne lyser lyckans stjärnor vackert över alla dem som hjälpt mig när jag varit i nöd eller i behov av hjälp. Kan jag månne göra någon annan lika tacksam och varm i hjärtat över delaktigheten jag väljer?

Känslan av att vara delaktig är verkligen vacker!
Oftast får jag mycket mer energi tillbaks av att ge, än kraften det tog för mig att ge lite av min tid eller energi... i delaktighetens namn. Jag går lyckligare och tacksammare fram på min väg som delaktig, än när jag inte orkar eller vill dela. Att ge är en glädje i sig som gör mig varm inombords.

Sedan är det klart att det också kräver energi att ge. Jag kan ju inte ständigt ge till allt och alla hela tiden... även om jag uppriktigt verkligen skulle vilja. Men jag tror det också finns många som egentligen vill... men inte förstått att de kan, eller de kanske inte törs? Kanske inte ens törs le mot en främling?




De dagar jag av någon anledning inte har någon energi alls. När jag känner mig helt tom och räds att möta mina medmänniskor skäms jag i hemlighet lite över mig själv. När jag inte orkar eller vill hälsa eller bemöta andras ord eller blickar, då inser jag hur beroende jag är av andras delaktighet, och hur viktig delaktigheten är i mitt liv. Jag vill besvara en glad blick eller ett leende, det är min natur. Sorgen växer i mitt bröst när jag inte vill, orkar vara delaktig. Att stå där energilös bredvid en medmänniska och inte bolla någon positiv energi varken fram eller tillbaks gör mig snarast olycklig. Jag står utanför de goda cirklarna... och har sällat mig till de som inte vill vara med. Där känner jag mig inte hemma. Där vill jag inte stanna. 

Då bör jag samla kraft på egen hand, samla kraft i naturen och med mina allra närmaste tills jag känner mig återhämtad och återfyllt energinivåerna till mitt normala jag. För annars orkar jag kanske varken kommunicera eller bolla varken tankar eller energier till mina medmänniskor. 


*

En bättre värld skapar vi tillsammans när viljan till gemenskap och delaktigheten planterats och gror. 

Kanske är det inte så konstigt att vi har ett samhälle som inte fungerar. Vi behöver allihop känna tillhörighet, att vi är delaktiga och viktiga som individer här. Människor blir sjuka och sorgsna, ensamma ... när vi känner att vi inte behövs eller livet fyller en mening. 




Själva samhället verkar inte ha förstått att alla behöver ha en funktion och plats här för att vi ska fungera tillsammans, och att ingenting kommer att fungera perfekt innan alla räknas som värdefulla på något sätt. Vi behöver känna oss viktiga på något sätt ... åtminstone för någon. Sedda. Hörda. Även om vi inte varken ser eller hör. Någon slags bekräftelse från någon på att vi finns och hör hemma här. Jag tror inte att det går utan någon form av delaktighet. Oavsett om vi är friska, sjuka, handikappade, ensamma, arbetslösa eller aktiva och friska. Gamla eller unga. Ensamvargar eller sociala varelser. Vi måste känna att vi finns och att vi har rätt att finnas här.

Jag tror att frustration, sorg, våld och ilska växer när vi inte känner någon delaktighet. Delaktigheten är på så vis en av kärnorna i ett fungerande/icke fungerande samhälle. Om alla kände sig delaktiga skulle samhället se helt annorlunda ut. Känslan av att vara delaktig förändrar verkligen precis allt...



Att vilja vara delaktig är avgörande när vi bygger våra samhällen och påverkar hela mänsklighetens framtid. Själva samhället behöver också förstå att uppskatta delaktigheten. Visa att de som ger av sig själva för samhällets väl uppskattas. Se dem som en tillgång. Mycket går på tok när beslut tas för långt ifrån verkligheten, och när människor inte vill kommunicera och vara delaktiga innan beslut fattas inom olika områden. Där går mycket på tok.

Jag tror att det är en av de viktigaste frågorna. Just delaktigheten. Insikten att mänsklig lycka ligger i att dela och att vilja ge något för att få något tillbaks. Intresse och engagemang i att vilja det bästa. Och om vi alla tar ansvar inte bara för vårt eget "ego" för ögonblicket, så kan livet bli så mycket mer positivt för alla... och därmed också gynna oss själva. Vi lever faktiskt här tillsammans. Det är bara tillsammans som vi kan bli ett "vi". Vi kan inte skapa ett fungerande samhälle utan att vilja dela.

Ja, vad gör vi egentligen här?
Vad är egentligen meningen med livet?

Kanske en möjlighet...

*