Värderingar och yta...

Det har blivit viktigare än någonsin att fundera på vad vi har för värderingar.

Jag är fotograf, men har aldrig varit särskilt intresserad av yta.

Jag är intresserad av innehåll.

Vi överöses av och utsätter oss och våra barn för kemikalier och gifter dagligen. De döljer sig i matvaror, smink, kläder och produkter. Prylarna och de ytliga idealen kryper längre och längre ner i åldrarna. Örhängen, smink och högklackat kan man börja med innan man knappt kan gå.


Vad kan vi göra för att våra barn ska förstå att det inte är någon brådska att bli tuffa tonåringar? Klasskamraterna kanske redan sminkar sig till skolan, pratar manikyr, pedikyr och jämför märken och modeller på kläder, mobiler och leksaker. Lågstadiet eller mellanstadiet? ... Hur tidigt beror på ort, område och vilka som lever där.

Ibland får jag känslan av att målet (vems?) är att vara så sminkad och stylad så tidigt som möjligt. Man ska bära de senaste modellerna av kläder och skor. Dessutom helst se ut att vara minst 3-4 år äldre än man egentligen är som barn (och som vuxen helst 10 år yngre). Många barn ser tidigt ut som små disco-dockor.

Men vad ger det här för självbild och signaler?

Är det positivt att människor tror barnen är 14 år när de egentligen är 11? Hur påverkar det här leken på rasterna? Blir man utanför om man inte bär märkeskläder eller har en iPhone med coolt skal?
Som tjej kanske man blir utanför om man inte bär smink, parfym, högklackat och har hål i öronen. Man kanske till och med blir utanför för att man bara vill leka, som man gjorde förut. Nu ska man istället ha "coola" samtalsämnen, som vilka bloggar man följer, vilka artister man lyssnar på och vilka kändisar man gillar. Jämföra sig med varandra ... och föremålen man har, istället.

Jag vill undvika förbud. Vill få barnen att själva ta sunda beslut, genom att prata om fördelar och nackdelar. Ge dem alternativ. Nyttja gråzooner. Begränsa. Just på sminkfronten så har jag ju själv smink. Mascaran åker på nästan varje dag, men mer än så blir det inte även om jag äger ögonskugga. Barnen sminkar sig också... men inte till vardags. Och jag har bestämt mig för att kolla innehållsförteckningarna duktigare innan fler sminkprylar hamnar innanför vår tröskel. Numera finns det ju alternativ med mindre kemikalier och gifter. Vi kan ju välja dem.

Liknande gråzooner gäller mycket annat här i världen, och en del saker får barnen allt vänta på.

Alla de här produkterna och prylarna påverkar både våra kroppar och vår miljö negativt. Vissa av dem ger bara små bagateller i sig, men tillsammans gör dom stora skador i våra kroppar och i vår jord.

Äldsta tösens fröken har beslutat att barnen i klassen inte längre får ägna sig åt sminkning på skoltid. Då slipper klassen i alla fall utanförskapet på rasterna, då flickorna tidigare stod inne på toaletten och fyllde på sina ögonskuggor och läppglans. Föräldrarna till varje enskilt barn får förstås avgöra hur mycket smink barnen får ha på sig på morgonen till skolan, men sedan lämnar man sminket hemma. Gott så!

Jag hade ett givande samtal med skolsköterskan. Hon brukar träffa årskurs 5-eleverna i pojk/flickgrupper för att prata pubertet. Men då jag talat med henne i ett annat ärende framkom att hon gärna ville få inspiration och tips på samtalsämnen att ta upp. Så efter vårt givande samtal har hon nu beslutat sig för att ägna lite tid åt att samtala med barnen om respekt och värderingar. Hon ska berätta om vad vetenskap och forskningen säger om till exempel smink. Att man kan få hudproblem och finnar om man täcker sin hud, och att det då lätt kan bli en ond cirkel eftersom man vill dölja finnarna. Att många ämnen är giftiga däri, och att det finns hormonstörande ämnen både i smink och plaster som kan påverka till exempel pubertet och förmågan att få barn. Hon ska berätta om alkohol och rökning. Att det är farligare när man är barn än vuxen, eftersom man fortfarande växer. Hon ska prata om allergier och om vad högklackade skor gör för fötterna på sikt.

Men hon ska även prata om att föräldrar tar väldigt olika beslut kring vad som är okey i varje familj, beroende på vad man har för värderingar och vilken information man hört om och tagit till sig. Och framför allt ska hon prata om att de själva nu börjar bli så stora så de formar egna beslut om sig själva och sin kropp.

Barnen måste förstå att visa respekt för varandra och att man väljer att göra olika. Att man inte bär smink kan bero på att man har känslig hud.  Kanske har man vänner som är allergiska mot parfym eller cigarettrök, och då bör man visa hänsyn. Att man undviker vissa produkter eller föremål kan vara genomtänkta beslut och behöver inte bero på att "man inte får".

Men som förälder måste vi fundera på vad vi har för värderingar och målbilder i just vår familj.
Måste vi acceptera den ytliga trenden? ...och varför är det så bråttom? "Sex-appeal" dyker längre och längre ner i åldrarna. Vill vi verkligen uppmuntra och bejaka det?

Kan vi inte uppmuntra våra barn att vara sig själva?
Välja kläder för att de är bekväma och känns sköna på kroppen?
I färger som gör oss glada som enskilda individer?

Behöver vi verkligen alla egentligen bli omgjorda?

*

Barn, teknik och virtuella världar...

Igår läste jag en intressant artikel i DN. Den handlar om barnet, "paddan" och pedagogiken. Jag känner igen mig i skribentens tankegång, och vi har liknande tankar i vår familj... även om vi ännu inte äger någon "padda".

Jag är uppvuxen utan TV och dataspel, medan maken fick spela spel och se på TV rätt obegränsat under sin uppväxt. Vi har insett att våra döttrar behöver ta till sig tekniken, och utnyttja dess möjligheter... samtidigt som vi vill se till att de inte blir stillasittande och glömmer hur man leker och lever i verkligheten.

Jag försöker se det positiva och kreativa med spelen och tekniken, trots att jag egentligen helst ser barnen pyssla med annat. Uppriktigt sagt har jag varit mycket motvillig till både dataspel och TV över huvud taget. Men samtidigt vill jag att de ska bli barn av sin tid, och inte hämma dem på grund av min rädsla för att de ska välja TV, teknik och data före den verkliga världen. Jag ser hur tekniskt begåvade de redan är, hur mycket förvärvad kunskap som utvecklat dem... och att barnens kreativitet går igång på andra varv genom spelen och program de följer på webben. Ja, när jag ser deras utveckling, då känns inte dataspelen och tekniken som ett särskilt stort bekymmer eller hot egentligen. Visst får vi se till att barnens tid vid dator, mobil och TV inte blir för stor, så att andra verkliga saker och lekar har en stor roll i deras liv, och att annat inspirerar och förgyller deras vardag. Jag vill inte att de bara pratar och fantiserar om sina virtuella världar. Jag vill inte att de tjatar och längtar till TV och dataspel all sin lediga tid. Men jag ser inte tekniken och utvecklingen som ett så skrämmande hot, som den kändes för mig för några år sedan.

Intresset för virtuella världar och hur man utvecklas och roar sig i dem, har ju även påverkat barnens pysslande och skapande. Jag ser hur smarta lösningar de utvecklar av inspiration de fått av program och youtube-filmer. Hur de googlar sig till instruktionsvideos och tar till sig information på olika främmande språk, för att skapa egna idéer. Hur deras engelska blir bättre av att se och höra engelskspråkiga program, spel och filmer.

Sommarens besök vid Alvastra klosterruin blev otroligt intressant för barnen, och gav dem inspiration till både uppbyggnad av en by i Minecraft och ett fördjupat intresse för modeller, arkitektur, arkeologi och historia. Fram med mobilkamera och anteckningsblock, för att ta med hem till inspirerande skapelser i både den virtuella världen och i form av pysselprojekt. Virtuella världar kan ge inspiration till skapelser i verkligheten och den verkliga världen kan ge inspiration till virtuella projekt. Ena tösen fick i uppgift av slöjdfröken att skapa en 3D-skylt. Hon valde att skapa ett Minecraft-ansikte i 3D, som blev en väggdekoration.

Vi tittar inte mycket på TV-utbudet alls i vår familj... men bl.a. Kunskapskanalen rymmer mycket intressanta program både för vuxna och barn. Hos oss blir det gärna program om ekologi och miljö, främmande kulturer, konst, historia, arkeologi, astronomi och psykologi. Vetenskap och forskning. Eftersom de flesta av dessa program har engelskspråkiga programledare blir det mycket god träning i engelska dessutom. För mig är det en gigantisk skillnad om barnen ser tre timmar teknik & vetenskapsprogram, eller två timmar "Bratz-film".

Jag är övertygad om att barnens tekniskt förvärvade kunskap i kombination med kreativa hjärnor, kan ta dem långt. Det blir tydligare och tydligare för mig. Och så länge vi ser till att de också får prioritera att leka med kompisar, springa i skogen, spela instrument, läsa, skapa med händerna och bara vara... så ska vi nog inte vara så rädda för tekniken och de virtuella världarna.

Istället får min rädsla handla om att vi inte kommer kunna kontrollera allt VAD de ser och tar till sig över internet, dataspel och TV. Så vi pratar mycket med barnen. Vilka spel och filmer är okey att sätta på? Varifrån kommer informationen som man läser/ser? Vi manar till försiktighet, både med vad man klickar på, säger i sociala medier och vad man delar med andra. Vi får vara uppmärksamma på vad de kikar på och prata om det med dem. Vad man klickar på eller inte klickar på. Hur man hanterar sin mobiltelefon och när man bör ha den framme eller undanstoppad. Påslagen eller avstängd. Om de inte får träna sig i att hantera vardagen med tekniken kommer det bara bli svårt senare när föräldrar inte kan påverka. Läxor före TV-spel. Att kunna ha med mobilen utan att ha den i handen med något som "blippar" till varannan minut. Att sätta sig och läsa i soffan när man kommer från skolan istället för att slå på TVn.

Jag tänker också på strålning och gifter som barnen utsätts för på ett helt annat sätt än tidigare generationer. Hur påverkar det våra barns psyken och kroppar att ständigt vara uppkopplade med teknik och plast i fickan, knät eller vid örat? Och sedan är det en annan "femma" att jag som miljökämpe vill att vi tar oss en rejäl funderare över vilka tekniska prylar vi egentligen behöver. Prioritera genomtänkt. Ett av skälen till att vi inte har några "paddor".

Vi får hantera rädslan för vad sociala medier och annat kan göra dem för skada. Vilka förebilder och förvrängda idéer de kan få, av varierade källor och reklam. Vi försöker lära dem att vara försiktiga och inte tro på allt de ser och hör. Än så länge har vi ganska stor koll på det, men jag anar det blir svårare och svårare ju större de blir.

Så vi väntar med facebook, spel och "grupper" som vi inte vet tillräckligt mycket om eller anser olämpliga, även om barnen har kompisar med konton, och som spelar och deltar i allt möjligt... som vi ännu inte godkänt. Alla föräldrar sätter sina egna gränser och regler för vad som är okey, lämpligt eller olämpligt.

Det finns fördelar och nackdelar med teknik och den virtuella världen, precis som allt annat här i verkligheten. Tekniken har enorm pedagogisk potential, även om den också kan te sig skrämmande på många sätt. Vi måste vara kritiska förstås, och se till att barnen använder tekniken på ett bra sätt. Hamnar i positiva och kreativa virtuella världar. Och om de är otäcka fundera på vad barnen lär sig av dem.

Vi måste framför allt lära våra barn att visa respekt både för sig själv och för andra.
Ja, och just det gäller ju både i den virtuella världen...
och i verkligheten.

*

Jag fann tyvärr inte hela artikeln på internet, men här är en länk till inledningen:
http://www.dn.se/livsstil/reportage/barnet-paddan-och-pedagogiken/