Alla hjärtans dag

Till var och en av er 

som jag känner värme inför

och till alla er andra 

som önskar värme

vill jag önska...

Grattis på 

Alla hjärtans dag!

*

Vaka...

När det inte finns anhöriga som vill eller kan vaka över en döende gammal människa, så känns det extra fint att få hålla handen i timmar. 

Vi delar tid och tystnad. Handen min hålles hårt av de seniga och fårade händerna. Den gamle har uttryckt för flera dagar sedan att det känns oroligt när ingen finns i närheten. Att det känns tryggt när någon finns nära. Och till sist har kommunen gått med på att ge den gamle vak. Nu känns energin i rummet lugnare... när det alltid finns någon nära som ser och hör om törsten faller på eller blöjan behöver bytas. Om den gamle behöver byta ställning i bädden, eller fötterna smörjas. Och om det gör ont, ringer vi på sköterskan som inom några minuter finns på plats för att ge smärtlindring. Någon som regelbundet fuktar läppar och munhåla. Någon som delar tiden som finns kvar.

Den gamles små ögonspringorna vandrar mellan mig, täcket, våra händer och fönstret där sköterskan lagt morfinsprutorna och munvårdmaterialet. Utanför är det gråväder. Jag drar mina fingrar genom det tunna vita håret på den gamle. För varje smekning sluts ögonen en smula. Munnen gapar på vid gavel som en fågelunge, varje gång sömnens tåg kommer. Men långa stunder är vakna. Då är det bara lugnt och långsamt. Vi delar sekunderna, som tickar hårt på den gamles väggklocka.

Den åldrade har nickat att jag gärna får sjunga. Så jag sjunger med låg och mjuk röst, en riktigt gammal visa, som så sällan sjunges i den här tiden. Kanske är den också snart borta?

Giv mig hit lite bläck och en penna 

Jag vill rekommendera ett brev

Du ska alltid få se och besinna

att jag håller ingen kärare än dig

Förrn ska hälleberget rämna såsom is

förrn ska solen borttappa sitt sken

och förrn ska skogen bli förvandlad till en duva

innan jag dig min vän överger

* 

-"Tack" viskar de läppar jag nyss fuktat, med vattendoppad tuss och mjukade med lypsyl därefter.

Jag känner mig tacksam och ärofylld... att få sitta vid denna fina människas dödsbädd. 

Hur många ensamma själar får ligga allena mot sitt slut?

Man kan lätt tänka att anhöriga borde finnas nära när det närmar sig... men relationerna är ju inte alltid de bästa. Barn och barnbarn kanske har fullt upp med sitt eget liv. Och man vet ju inte heller om det är timmar kvar av livet, eller en vecka eller mycket mer. Och det är faktiskt inte heller alla som har någon som kan komma. Anhöriga kanske bor i andra världsdelar, eller så är man faktiskt bara helt enkelt ensam. Det finns ingen partner eller syskon i livet, och kanske blev det inga barn heller. Och även om man har en eller några vänner i livet, kanske de inte kan komma.  De kanske är lika gamla och skröppliga, sjuka, långt bort eller inte har sinnet i behåll.

Jag grunnar lite över när och om det kommer finnas några anhöriga här, när sista andetaget sker. Det viktigaste är dock nog att inte vara ensam. Jag ber tyst i mitt sinne mot högre makter, att de som ännu inte lever men stått den gamle nära, ska komma och möta upp när det är dags... så det blir lättare att vandra vidare.  

Men vilken fin och viktig stund jag fått dela med den gamle. Det känns vackert och viktigt att hålla hand. Och eftersom du håller den så hårt, känner jag hur viktigt det är för dig.

Det känns skönt att överlämna nattvaket till en annan människa fylld med omtanke. Och fint att komma hem till sovande man och döttrar.

Jag hoppas jag också har en hand att hålla mot mitt slut.

*

Spel & dansglädje...

Jag rymmer vardagen för en färd mot Värmlands skogar denna fredagseftermiddag. Sammanstrålar i en redig bil med fyra vänliga själar som också längtar efter musik och gemenskap i Västra Sund. Jag är mycket tacksam att slippa åka själv med tåg, utan istället får följa med Per och Ulf som också reser från Örebro mot Västra Sund. Vi hämta upp Anna på vägen mot Anders i Karlskoga, innan fortsatt mål  vid Arvika. När vi hämtar upp Anders stannar vi en stund, då han ska kika på en fiol med renoveringsbehov. Vi passar på att prova och beundra hans nya fina tiosträngade fiol... och faschinerats av Västanå teaters unika instrument som nyss fått nya strängar.

Det är rätt fint att småspråkas i bilen under färden på de snöiga vägarna. Vi diskuterar allt mellan familjeliv och jobb, hur man rår om sin tid, boende, instrument, och så får jag höra historier om fioler funna i katthål och återfunna gamla bortglömda noter i ärvda arvingars vrår. Någon slumrar en stund medan andra filosoferar kring ditt och datt.

Väl framme i Västra Sund några timmar senare har mörkret börja falla, och där väntar en (för mig) ny bekantskap, Magnus. Han har förberett och planerat en Marockans kryddstark måltid för oss. Min mor har åkt dit en stund tidigare och är honom behjälplig i köket, och vi hjälps åt att bära måltiden till bordet på verandan. Där serveras stark korv- och lammgryta med grönsaker, till couscous med mandlar på vackra keramiktallrikar.  Tjusig dessert med bär och kaffe till efterrätt. Jag klinkar lite på hans piano, och Magnus tar fram favoritmunspelet som går i fin tonart för låten, och hänger på i en liten fin improvisation ... innan vi tar oss mot festlokalen där det blir fiolspel och dans. En gång i månaden är det dans och musik för gladlynta, mitt ute i Värmlandsskogen, några kilometer från Arvika.



Stämningen är varm och inbjudande. Lokalen är inte särskilt stor, men människor i alla åldrar samsas fint genom schottisar och polskor i rummet. Ungdomar och äldre far runt, och något enstaka barn har följt med föräldrarna för värmlänsk varm samvaro. Först hänger jag på fiolspelet med de andra musikerna jag färdats med. Vi spelar på den lilla scenen, till schottiskursen. När danskursen tagit slut bjuds jag till dans, och får följa en trevlig kavaljer i schottis, vals och polska. Trångt men roligt är det. Vilken tur jag tog med dansskorna!

En stund senare efter snyggspelande musiker till dansen, blir det fikapaus. Stolar och bord fyller inom några minutrar dansgolvet. Magnus sjunger klämkäcka visor i mikrofonen medan besökarna köper och avnjuter varma eller kalla smörgåsar och läsk... eller kladdkaka och kaffe.

Medan dansgolvet röjs för mer spel och dans, hamnar jag över diskhon i köket där fler händer behövs. Jag torkar koppar och fat tillsammans med Anna, och samspråkar med övrigt kökssällskap. Någon har berättat för mig att Magnus sjunger sånger av Jacques Brel. När han kommer avslöjar för honom att jag älskar Brels musik, och genast sjunger han franska sånger medan jag torkar disk tillsammans med Anna, och Ulf.

En stund senare har en vänlig kille som heter Björn, visat att man kan gå upp och spela fiol på vinden om man vill. Vi norpar med oss min mor, som går samma fiolkurs som Björn... och sen sitter vi där på vinden i kylan och spelar Värmlänska- och Närkelåtar tills vi tappar rösten och fått kalla fingrar av kylan och fukten.

Nöjda och trötta lämnar jag och mor Västra Sund, som fortfarande är fyllt med spel och dansglada människor. Klockan har passerat midnatt för ett bra tag sedan... men vi vill hinna småprata över ett glas vin innan vi somnar strax innan tre-snåret.

Lördagmorgon sover vi länge, och jag väcks av sol på varmröd gardin. Vi avnjuter en god brunch och en skön stund tillsammans, innan vi kör förbi Rackstamuseets fina utställningar. Jag får nöjet att höra henne guida mig och en grupp besökare genom inspirerande och intressant utställning av Sigrid Hynell Fleischner. Jag hinner även hälsa på vännen Anders som just hållt invigningstal för Tor Alex Erichsens keramikutställning, och kikar på hans glittrande krukor med glada naturmotiv.



Tacksam och glad är jag, över att jag har äran och nöjet att möta så många fina och härliga människor. Att jag får uppleva så mycket fint i mitt liv, både i min vardag och på sådana här små "äventyr"som jag då och då beger mig ut på.

Nästa gång jag far mot Västra Sund, har jag lovat min nya vän Magnus att jag ska ha tränat lite på Brel-låtar på piano, så vi kan spela och sjunga tillsammans någon gång framöver. Och det ser jag fram emot. För jag vill väldigt gärna fara åter mot vackra värmlandsskogar. Och det kan också hända att jag möter några varma värmlänningar även i Örebro. För generositet, värme och musik... ja de förenar och glädjefyller oss människor.

*

Länk till Rackstamuseets pågående utställningar:
http://www.rackstadmuseet.se/index.php/utstallningar

Generositetens goda cirkel...

Älskar känslan av att bli bönhörd. Storhandlade och bar fyra på tok för tunga matkassar mot hemmet från parkeringen... vilket var en dum idé med tanke på min onda rygg (var hos sjukgymnasten i morse igen). Jag var tvungen pausa var 5:e meter. 

"Tänk om någon kunde hjälpa mig bära" tänkte jag, varpå en bil i samma sekund parkerade slarvigt vid min sida och en stark ung kille skuttar ut. 
-"Vill du ha bärhjälp? ... det där ser tungt ut i snömodden!". 
-"Jatack gärna!" 

Nu vet ni varför jag hjälper andra så fort jag får möjlighet. Det är nämligen en god cirkel som sprider sig. Jag ger någon hjälp, och någon hjälper mig. Det är sällan man kan ge tillbaks hjälp till just den som hjälpt mig, men med tanke på hur många jag hjälper och hur ofta jag får hjälp så litar jag på att godhet och generositet sprider sig. Tacksam och glad. Hoppas ni också är med i denna vackra cirkel!

Jag försöker hjälpa mina medmänniskor varje dag, och har känslan av att jag själv blir hjälpt när jag hamnat i knipa (även om hjälpen inte alltid kommer ögonaböj för bagateller som för tunga kassar). Det är en stor glädje att kunna ge, härligt att få ge, och underbart att få hjälp när man bäst behöver det.  

*

Men jag kan också överraskas över att så många passerar och ser förbi människor som enkelt kan hjälpas. 

I förrgår såg jag på långt håll en man irra omkring mitt i gatan i snömodden. Han gick förvirrat rakt fram mot en snödriva, vände och gick över gatan in i en annan snöhög, och vände igen. Med tanke på att han hade en blindkäpp i handen, var påväg att halka flera gånger och gjorde samma procedur igen... var det lätt att se att en hjälpande hand vore på sin plats. Där irrade han medan 5 personer passerade innan jag kom fram. 

- "Kan jag hjälpa dig någonstans? Var är du på väg?" 
-"Tack, jo det vore fint! Jag ska till busshållsplatsen mot centrum, men i all den här snön har jag helt tappat bort mig och vet inte längre vad som är framåt eller bakåt!". 
-"Jag hjälper dig. Du står mitt i fel gata och har gått för långt", sa jag och tog hans arm. 

Femton steg senare hade han koll på riktningen. 
Så enkelt att hjälpa, och så oerhört betydelsefullt och uppskattad hjälp för en enskild människa!

*

Hindersmässa ...

Årets Hindersmässa i Örebro har just passerat, och besökarna har erbjudits den traditionella blandade kompott av gammalt och nytt i den bitande kylan som sig ska. Jo för det har väl varit tradition ända sedan 1300-talet att kölden ska bita när det är Hindersmässa?

Precis som då, finns skinn att köpa. Räv och andra pälsdjurs skinn i form av fällar, fårskinnstofflor och mössor ... men till skillnad från då även i form av fodral för cykelsadlar eller mobiltelefoner. Vi erbjuds smaka och köpa korv gjort på vildsvin, rådjur, hjort och älg. Det säljs även garner och stickade produkter av varierade modeller. Men förutom de äldre modellerna av produkter, har utbudet utökats genom åren. Järnet har visserligen försvunnit för länge sedan. Och även om vi kan köpa sötsaker av äldre modell, såsom kanderade äpplen, brända mandlar och traditionell marknadsnougat... så har vi även modernare smaker och produkter att tillgå. Billiga plastleksaker, smink, T-shirts, strumpor med motiv och godis i alla smaker. Barnen önskar heliumballonger med motiv i form av söta eller tuffa seriefigurer, och kan åka enklare modellen karusell på Våghustorget.

En försäljare kan sälja både BH´ar och rökt fisk, eller smycken och stickade mössor som ser ut som smurfar, ankor eller vargar. De kan sälja parfym och bakplåtspapper, eller plastpåsar och örhängen. Jag uppskattar hantverksprodukter och förskräcks över mängden av skräp och socker som vi erbjuds och köper.

Det är en spännande kombination av produkter som erbjuds. Mest kanske sådant man egentligen inte behöver, men det är svårt att inte komma hem utan något från marken. Priserna är låga och det är lätt att undra hur "knallarna" får ihop pengar till någon lön att leva på. De flesta erbjuder smakprov på sina ätliga produkter, och det är ett nöje att gå runt och smaka på korv, ost, godis, sylt och honung av varierade smaker och modeller. 

Själv kommer jag i år hem med alltför mycket godis, flera burkar i varierade smaker honung, fyra rökta korvar, en stor burk underbar hallonsylt och ett bakplåtspapper. Döttrarna köper godis, nagellack, munkar och en T-shirt med vargmotiv. 

Historiens vingslag är i alla fall faschinerande. När man begrundar att Nikolaikyrkan började byggas på 1200 talet, strax innan den första Hindersmässan gick av stapeln på 1300-talet, så är det rätt faschinerande att se den skymta strax bakom stånden med fryspåsar, strumpor, heliumballonger och Vild-Hasses omtalade viltprodukter.

Historiens vingslag slår kyligt över Örebro, även 2014.

Länk till info om Hindersmässan i Örebro :
http://sv.wikipedia.org/wiki/Hindersmässan
Länk till info om Nikolaikyrkan i Örebro:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sankt_Nikolai_kyrka,_Örebro
Länk till tidigare blogginlägg om Hindersmässan i Örebro:
http://ninahellstromfotokreator.blogspot.se/2011/01/hindersmassa.html