stress ...

Jag älskar mitt liv!

Mitt liv är helt enkelt underbart, och jag älskar alla bitar som det innehåller. Det är givande, kreativt, inspirerande och roligt. Det är varierande och utvecklande. Det innehåller vackra människor (då talar jag om både insida och utsida), vackra bilder, vackra människomöten och en rätt skön kombination av frihet och krav.

Tyvärr har jag ibland svårt att få alla moment att gå ihop. Jag vill helt enkelt lite för mycket.  Det är svårt att hålla fokus åt flera håll på samma gång. Jag vill ju både vara en god företagare och anställd, mamma till mina barn, hustru, kollega, dotter och vän. Jag vill både utmanas och utvecklas. Jag vill skapa fantastiska kreationer, både bild och hantverksmässigt. Jag vill vara en god förebild både för mina medmänniskor, mig själv och mina barn. Jag vill bli duktigare på min fiol och händigare med min symaskin. Jag vill sjunga och skapa fantastiska bilder, böcker, utställningar ... och samtidigt bara ligga i en skogstjärn och titta på moln eller ligga på en filt med min familj och räkna myror.

Det är inte konstigt att stressymtom ger sig till känna ibland.

Numera har jag lärt mig lyssna lyhört på min kropp och dess signaler. För många år sedan gick jag "in i väggen". Jag vet vikten av att lyssna på signalerna och att tvingas omprioritera. För jag vägrar att hamna där igen. Oavsett hur mycket man älskar sitt fantastiska liv, så kan det inte rymma hur mycket som helst ... i alla fall inte samtidigt.

Hur tungt livet kan kännas mitt i allt underbart, kan bara den som väl hamnat där i stressymtomens grepp, begripa ... det går helt enkelt inte föreställa sig utan egen erfarenhet. Ordet panikångest är enkelt att uttala, men är du mitt i den är världsbilden helt skadad och perspektiven förskjutna. Vad som utlöser stressmoment eller panikångest kan vara precis vad som helst, och symtomen kan också vara varierade och ha ett väldigt brett register.

När jag blev sjukskriven pga stress för mer än 10 år sedan, trodde jag det skulle räcka med en veckas "semester". Men det tog nästan ett halvår innan jag lärde mig somna, och 8 månader innan jag var på banan igen. Visserligen med sänkt stresströskel, men en erfarenhet rikare och på hyffsat stadiga ben. Fortfarande lika innerligt kär i allt som mitt fantastiska liv innehåller. Panikångesten släpper jag inte inpå livet igen, efter att ha varit i dess våld under den där tiden. Där vill jag aldrig mer hamna, och tillåter inte mig själv att gå så långt utan åtgärder som håller mig över ytan.



Jag vet att bröstsmärtor som strålar ut i vänsterarmen INTE innebär att jag har något fel på hjärtat. Jag har nämligen skickats till hjärtspecialist och fått mitt hjärta kontrollerat. Jag vet att korta andetag, hyperventillering och minimum av tålamod ... är några av min kropps sätt att tala om för mig att det är dags att omprioritera. Oavsett hur roligt och utvecklande liv jag har. Oavsett hur många aktiviteter och kompisar jag hinner stjutsa mina barn till. Oavsett hur många minuters spännande arbete jag hinner spränga ett dygn med. Oavsett hur länge och gärna jag sitter uppe på natten.

Och även om nästan alla moment är inspirerande ... så tar det ju också energi att byta fokus, att passa tider och scheman, få upp barnen tidig morgon, fylla i skolans och myndigheters blanketter, sköta hushållssysslor och ordna backupfiler.

Jag kan inte jobba hur mycket som helst och orkar inte vara högpresterande och lycklig jämnt. Inte ens med en fin make som delar på ansvar för familj, barn och hem.

Man får säga nej ibland, och bör säga nej ibland. Även om det bara är något så roligt eller simpelt som att ordna barn till barnkalas, eller grannen som vill ha gardinen uppsydd. Även om det bara är att besöka en festlighet ... eller vad det nu kan vara. Ibland måste man tänka om när det gäller jobb, möten och åtaganden som ska prioriteras.

Så när stressymtomen ger sig till känna, då måste jag lyssna. Prioritera en stund på spikmattan eller en promenad. Bena ner mitt schema så jag hinner andas. Omprioritera. Se till att jag orkar vara lycklig i mitt fantastiska liv, och allt dess underbara innehåll.

För det finns bara en av mig,
och henne måste jag vårda ...

Precis som just du har bara en av dig ...
som du måste vårda ...

*