När jag var liten åkte vi ofta till öde hus. Min mamma faschinerades av husen och trädgårdarna. Vi åkte därför ofta till öde hus på lediga stunder. Vi hade med fikakorg och mamma målade skisser eller akvareller av de öde husen, medan jag och min syster gick på upptäcksfärd. Varje steg kunde innebära nya överraskningar. Vi älskade känslan av historiens vingslag, och minnen från dem som tidigare bebott husen. Vi sökte efter spår och rester av gamla minnen. En glömd skolåda med prassligt papper. Tidningsutklipp som kunde avslöja något om den som bott där, eller dennes intressen. Ett vackert klädesplagg som blivit lämnad kvar i garderoben.
Jag älskade de slitna golvtiljorna, stukaturer och kakelugnar. Tapeterna i vackra kulörer och mönster, som ingen av dagens barn skymtat. De igenvuxna trädgårdarna. Ja och så den där spänningen som varje steg innebar. Ett nytt rum med hemligheter, som nästan ingen annan sett. I alla fall inte på en evighet. Knarrande trappsteg och golvtiljor ...
Som vuxen kan jag tycka det är konstigt att det fanns så många spännande och öde hus att besöka. Kanske var det egentligen förbjudet att gå in i husen, men oftast låg de avskilt och vi bröt oss aldrig in i dem. De stod med öppna dörrar eller fönster för oss. Vi kände oss välkomnade och som vänner med husen och deras historier.
Så, nu ska ni få höra:
*
Det var en solig dag någon gång på mitten av 1990-talet. Jag var i sällskap med en god vän som jag träffat på fotoutbildningen, Caroline. Vi hade bestämt oss för att göra en dagsutflykt till Hasselfors, där jag skulle få se hennes barndomshem och träffa hennes familj, som jag ännu inte mött. Vi styrde kosan söderut från Örebro på småvägar genom ett vackert sommarlandskap. Småpratade om bilder, drömmar och om livet i allmänhet, och i synnerhet.
Strax efter Riseberga kloster fick vi plötsligt syn på ett ödehus på vänster sida. Taket hade störtat in, och någon hade bemödat sig med att lägga en stor plåt över takskadan. Huset var i två våningar, och skymdes lite av stora träd från vägen. Vi blev båda två nyfikna, och parkerade bilen invid huset.
Caroline var nog inte lika bekväm som jag att stanna till vid ödehuset. Störde vi? Men med min barndoms erfarenhet av öde hus, tog nyfikenheten överhanden. Dörren var stängd och låst, men vi fann ett fönster på glänt, och jag klättrade in i ett sotigt kök. Caroline stod på vakt utanför köksfönstret. Tordes inte följa med mig in. Jag berättade för henne om allt jag såg, och visade henne detaljer som jag fann i det svarta köket.
Hela köket var svart av sot. Det var tydligt att det brunnit här. Köket såg ut att vara helt orört sedan branden. Tallrikarna stod på sina hyllor och på väggen hängde en vägg-almanacka från 1973. Jag drog ut en av kökslådorna. Däri låg sådant där smått och gott som man har i lådorna i köket. Silverbestick av äldre modell, korkar, korkskruvar med trähandtag, och ett gäng rabattkuponer till en mataffär som gått ut 1973. På en av hyllorna stod en söt liten tekanna som saknade handtag. Den hade en fin liten blå dekor i form av ovädersmoln. Jag lyfte ner den och kikade på den. Den här tyckte jag verkligen om. Jag ställde kannan på köksbänken invid fönstret, innan jag begav mig in i huset.
Jag gick försiktigt vidare genom rummen i det lilla tvåvåningshuset. Golvtiljorna knarrade. Det var länge sedan någon gått här. Inga spår på golvet efter skor i sotresterna, vad jag kunde se. Jag kunde inte se var branden härjat som värst, men den måste ha startat i köket. Trots att köket var det sotigaste rummet så var halltrappan och övervåningen värst skadad. Det var svårt att avgöra vad som egentligen hänt.
Jag kikade in i de två rummen bredvid köket. Hela nedervåningen var mörk och sotig, men trots att det såg ut som branden startat i köket, saknades taket i ett av de andra rummen. Det ena rummet var öppet ända upp till plåtbiten som någon skyddat taket med. Rummet var inte många möbler i, men det verkade som det fått stå orört sedan branden. Trappan i hallen till övervåningen var verkligen svårt skadad. Nästan halva trappan var borta, liksom trappräcket ... men jag ville nyfiket se lite av övervåningen ändå. Jag kände att trappan knappt höll för min tyngd. Tog ändå mod till mig och lyckades ta mig upp, trots att jag kände både trappan och rummet svaja. Tordes väl uppe bara ta några få steg på övervåningen. Golvtiljorna gnällde och svajade. På håll såg jag så vackra möbler stå i rummen på sidorna om den lilla hallen. Till skillnad från bottenvåningen var övervåningen ljusare och inte lika skadad av sot. Det ena rummet hade bara halva golvet kvar och bara en bit tak över, men längsmed väggarna stod ändå vackra möbler. Träsoffa och skåp med fina sniderier. Skrivbord, stolar, golvur, tavlor och lampa. Allt verkade orört.
Inom räckhåll i rummet rakt framför trappan, stod på en stol en skolåda. Jag sträckte mig mot den och lyfte på locket. Den var fylld med gamla vykort och brev. Jag tog den i min famn och klättrade försiktigt ner på bottenvåningen igen. Skönt med stadig mark under fötterna. Caroline väntade oroligt vid köksfönstret.
- "Var försiktig, Nina! ... Hur går det? ...Vad ser du?"
Jag traskade tillbaks mot köket med lådan. Visade Caroline skolådan med sitt spännande innehåll, och klättrade ut genom fönstret med den lilla tekannan och skokartongen.
Vi sa till varandra att vi kunde ju låna med oss breven och få veta lite mer om den som bott i huset ... och jag var i valet och kvalet om jag tordes ta med mig kannan. Det kändes ju fel att ta den, samtidigt som det ju verkade som att ingen brytt sig om någonting alls i det huset på mer än 20 år ... och jag ville ju sååå gärna ha den. Hur som helst skulle vi ju köra samma väg tillbaks till Örebro om några timmar, så vi kunde ju återlämna allt senare! Det kändes som en bra plan. Huset kunde ju återfå alltihop senare samma dag.
I Bilen och hos Carolines familj läste vi igenom breven och vykorten i lådan. Det var mest gratulationskort och korta sommarhälsningar från familj och vänner. Snirkliga handstilar och glada hälsningar. "Till moster" signerad redan 1934. Svartvita kyrkor från när och fjärran. Så småningom målades en bild upp av en ensam kvinna, som med åren åldras. Inga kort eller brev efter 1973. Vi fantiserade kring vem hon var och vad som hänt med henne. Varför var det ingen som tagit hand om hennes ägodelar? Någon måste ju ändå ha tagit sig dit för att täcka det obefintliga taket?!
Vi fick inga svar, och efter att ha tillbringat resten av dagen i Hasselfors med Carolines far och bror, blev det sent... och dags för hemfärd. Det hade blivit riktigt mörkt ute. Ja faktum var att det blivit nästan helt svart. Klockan närmade sig 23-snåret. Månen spred ett svagt ljus över närkeslätten, och vi skulle bra gärna ha åkt raka vägen hem. Men vi kände båda två att vi måste lämna tillbaks breven till det öde huset. Känslan var stark. Huset behövde få tillbaks breven.
Vi parkerade bilen i mörkret, kanske tjugo-trettio meter ifrån huset. Jag tog skokartongen i famnen och skyndade mig på grusgången raskt mot huset, som knappt gick att se i mörkret. Bara månen gav ett svagt sken genom mörkret. Jag såg nästan bara siluetten av huset från bilen. Det kändes skrämmande mörkt ... och det blev inte bättre ju närmare jag kom huset. Jag insåg att jag aldrig skulle tordas ta mig in i huset nu.
Plötsligt mindes jag att ytterdörren varit stängd och låst, men trasig i nederkant. Dörren hade en ganska stor öppning nertill, som nog rymde skokartongen. Jag sökte mig mot ytterdörren som vagt lystes upp i månskenet. Noterade att jag nog skulle kunna skjuta in lådan där.
Men när jag böjde mig ner för att skjuta in skokartongen, och mina händer sträckte kartongen mot öppningen ... kom utsträckandes ur öppningen två blek-blå och åldrade kvinnohänder. Mitt hjärta och min hjärna stelnade av skräck, men då rörelsen redan påbörjats mötte de kvinnliga händerna lådan jag höll, och drog in dem i hålet. Med elektrisk gåshud över hela kroppen kände jag paniken fylla mitt sinne. Skräckslagen sprang jag mot bilen, som med rivfart lämnade ödehuset.
Vad jag sa till Caroline minns jag inte, men hon såg min panik, och visste snart allt om vad som hänt. på vägen hem for tankarna runt i huvudet medan hjärtat bankade. Kunde jag verkligen ha upplevt vad jag sett, eller hade jag så livlig fantasi så att jag själv skapat bilden i mitt eget huvud? De svagt ljusblå gamla händerna som emot-tog lådan i dörrhålet. Det kändes ju verkligen som om någon tog emot lådan. Inte alls som att jag skjutit dem in mot ett golv. Nej det kändes verkligen som om någon tagit emot lådan. Och tekannan då ?!? ... den hade jag ju inte återlämnat! Tänk om damen saknade tekannan och ville ha även den tillbaks?
Nu var vi nästan framme i Örebro, och klockan var närmare midnatt. Ödehuset låg nu flera mil bakom oss, och att köra tillbaks vägrade vi båda två. Både för det var långt och vi var trötta ... men framför allt skulle ingen av oss våga gå mot huset och återlämna tekannan.
Väl hemma ställde jag den lilla tekannan i köket. Mina känslor för den var nu annorlunda. Jag tyckte förstås den var lika söt som tidigare ... men skulle jag tordas behålla den? Jag bestämde mig för att ge damen en chans. Om hon inom tre nätter visade sig för mig på något sätt, i en dröm eller så ... så skulle jag köra tillbaks till huset och återlämna tekannan. Om inte, kunde jag behålla den.
De följande tre nätterna låg jag med gåshud och var skräckslagen större delen av nätterna. Jag blundade hårt och hoppades slippa bli kissnödig om natten. Rädd att öppna ögonen eller börja drömma om damen som ägt tekannan, och vars händer jag sett komma ur dörröppningen. Min fästman fick ligga ytterst i sängen, där jag brukade ligga. Och varje gång jag öppnade mina ögon om natten var jag beredd att hon skulle stå invid sängen.
Men varje gång jag tittade upp, möttes jag bara av vårt vanliga mörklagda hem. Så när de tre nätterna passerat bestämde jag mig för att hon fått sin chans. Nu fick tekannan vara min. Men varje gång jag ser på kannan så tänker jag på den här händelsen, och eftersom jag fortfarande inte är helt bekväm med den, så har tekannan fått stå gömd i köksskåpen genom åren. Den har aldrig stått framme.
För en kort tid sedan städade mina flickor i köksskåpen, och fann tekannan.
-"Mamma, vilken söt liten tekanna! Varför har vi aldrig sett den tidigare?", frågade flickorna mig.
Ja, så kom det sig att de fick höra sin första riktiga spökhistoria. Ja alltså en självupplevd sådan. Jag har aldrig varken förr eller senare sett ett spöke med egna ögon, även om jag nog har en tydlig känsla av att jag känner och ser mer än "genomsnitts-Svensson".
Jag har genom åren ibland färdats på den där vägen mellan Örebro och Hasselfors, strax efter Riseberga klosterruin, men jag har aldrig mer sett huset eller spår efter huset. Nu när flickorna förde det på tal, och jag talade med Caroline här om dagen, passade jag på att fråga henne om hon minns ödehuset och det som hände där. Det gjorde hon minsann. Konstigt nog åker hon ganska ofta på den där vägen (hon bor numera själv i Hasselfors) ... men hon har heller aldrig senare sett till ödehuset ...
*
För mig är minnet numera en så mystisk historia så jag ibland nästan börjar undra om den verkligen har hänt. Men så står den lilla blå tekannan här i skåpet. Det tysta vittnet som intygar att jag varit i det där ödehuset. En gång för länge sedan ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar