Allt som oftast hamnar jag i situationer där jag känner att jag måste agera utifrån hjärtat. Detta oavsett vad jag egentligen har för mig eller vart jag är på väg. Ibland måste man lägga åt sidan sin egna intressen och planer, för en vän eller främlings skull. Det är tillfällen och ögonblick där det är viktigt att någon ser, hör och bryr sig.
Idag var det en 10-årig muslimsk flicka som cyklade in i en bil några meter ifrån mig. Hur illa skadad hon blev vet vi inte ... men hon grät och klagade, och det såg ut som hon skadat sin arm. Det syntes på sättet hon rörde sig. Tyvärr ville hon inte alls prata med varken mig eller bilföraren, utan sprang iväg från oss. Som tur var kände jag igen flickan och vet vilken klass hon går i (och på vilken skola). Så jag tog kontaktuppgifter på bilföraren och lovade ringa honom när jag vet hur det gått för flickan. Han var också han orolig och undrar hur hon mår nu. Så fort jag kommit hem ringde jag skolans fritids, för att be dem meddela flickans fröken om vad som hänt. Om hon inte kommer till skolan, eller om hon verkar må dåligt imorgon, så vet i alla fall någon på skolan vad som hänt, och kan skicka henne till skolsyster, eller fråga hur hon mår. Av det lilla jag sett anar jag att hon kanske varken berättar för sin familj, eller visar om hon har ont. Ja så nu får jag framöver försöka ta reda på hur det gick för henne, så jag kan lugna bilföraren.
För någon vecka sedan fann jag en ensam fem-åring i mitten på en vältrafikerad gata. Han påstod att han fick gå och handla själv, men även om det kanske var sant, kände jag att han var för liten för att jag skulle kunna bara acceptera hans svar och lämna honom där. Han kunde ju också ha rymt från dagis, eller hemifrån. Så jag följde honom hem, vilket visade sig ligga ca trehundra meter från affären. Han hade alltså gått inte bara över en gata utan trafikljus, utan på en cykelbana där cyklar och mopeder kör ruskigt snabbt ... och över Svartån (den är ca 10 meter bred, och både djup och ström). Jag gav mig inte förrän jag funnit gossens pappa. Jag berättade vart jag funnit gossen, och att jag tyckte han var i minsta laget att spatsera så långt bort på egen hand. Om han blivit nyfiken på änderna och trillat i ån hade det dröjt länge innan han skulle saknats, och det hade blivit svårt att finna anhöriga om han råkade ut för en bilolycka.
Jo, sådana där små händelser dyker då och då upp. Tillfällen där man inser att man är just det: Medmänniska. Och att det är viktigt att vara just det. För tänk om det en dag är jag själv, en vän eller mina barn som behöver få hjälp i nöden ... då hoppas jag att någon ser, hör ... och vågar agera.
Bilderna jag visar är två äldre symbolbilder, som jag ursprungligen skapat till två olika teaterföreställningar ... och som senare sålts flitigt genom bildbyrån Tiofoto (/Nordic Photos).
* Den första bilden skapade jag för en amatörteateruppsättning vid namn "Först föds man ju" av Line Knutzon. Förutom uppdraget att ordna fin affischbild, stod jag för ljussättningen av föreställningen. Föreställningen fick mycket goda rescensioner och det var ett nöje att få vara med och arbeta med den. De flesta av deltagarna i produktionen arbetar numera professionellt med teater, dans och TV-produktion.
I föreställningen bar varje skådespelare inledningsvis på varsin plastpåse med sitt hjärta i. Därav motivet på affischbilden.
* Den andra bilden fotograferades för teatergruppen "Teaterkängan", som spelade "Doktor Semmelweis". En föreställning som handlar om läkaren som såg sambandet mellan friska patienter och läkare/vårdare med rena händer. Det var inte den här bilden som blev affischbild (de valde en bild med bara kvinnohanden), men denna bild har sålts vid ett flertalet tillfällen genom bildbyrån.
De får idag fungera som symbolbilder för att vara medmänniska ...
Det känns mycket fint att ha fått samtala med den muslimska flickans pappa över telefon. Han ringde från fritids morgonen efter och tog henne till vårdcentralen. Nu mår flickan bra även om armen värker lite. Bilisten var jätteglad att jag kontaktade honom, så han fick veta allt gått väl. Polisen ska reda ut vad som egentligen hände, och om bilisten gjort något fel. Flickans familj mycket tacksam över att jag tog kontaktuppgifter från bilisten och ringde fritids som informerade om vad som hänt. Bilisten mycket tacksam jag tog reda på att flickan fått hjälp och mår bra. Polisen tacksam jag tog reda på vem bilisten och flickan var. Jag hoppas någon gör detsamma för mig eller mina barn, om en olycka skulle inträffa!
SvaraRadera