Jag arbetar extra inom hemtjänsten i Örebro Kommun, och besparingarna håller nu på att bli helt ohållbara. Politikernas beslut om vad som enligt dem är ekonomiskt hållbart, har ingenting med verkligheten att göra.
Jag arbetar deltid i en fantastisk arbetsgrupp, som är lite speciell. Förutom att vi verkligen är engagerade i vårt arbete med de gamla ... arbetar vi både i stan på ett seniorboende, några kvarter bort i tre höghus och på landet. Vi far mellan stugor och lägenheter. Detta innebär en hel del logistik varje dag för att fungera. Politikerna kräver en hög brukartid för att ekonomin ska gå ihop, men det är nog svårt att förstå hur mycket tid vi måste ägna åt själva logistiken och allt annat, utöver själva omvårdnaden hos de gamla.
Självklart är själva restiden mellan dem vi hjälper en stor "tid-ätare" (och kostar förstås Kommunen en hel del bensin). Väderlek och underlag varierar, och när restiden i planeringen blir kortare och kortare, undrar man hur det är tänkt att vi ska lösa detta. Vi kan ju inte köra olagligt snabbt, och vi kan inte heller förhindra traktorer och kossor från att hamna i vår väg ... för att inte tala om vinterns otäcka väglag. Snöstorm och halka om kvällen i mörkret, med vildsvin och rådjur vid vägkanten.
Mellan dem vi hjälper måste vi åka till något av grupprummen i stan eller på landet, för att hämta/hänga in nycklar, ladda och tömma matväskor på matlådor och frys-klampar. Vi måste även telefonera/sammanstråla med kollegor för att byta larmtelefoner före/ efter arbetspassen. Vi ska hinna tanka bilar och raskt lösa eventuella problem med dem. Mellan seniorboendet och höghusen får vi promenera eller hämta nycklar till cyklar ... som förhoppningsvis fungerar och hittas.
Vi arbetar med människor, och då är inte allt förutsägbart och kan styras uppifrån. Vissa dagar har vi många larm och andra dagar är det lite lugnare, men varje dag är unik. Förutom allt praktiskt arbete med att hjälpa de gamla, ska vi även ägna oss åt att dokumentera vad som händer under dagen. Vi ska rätta vår TES, arbeta som kontaktpersoner och uppdatera besöksplaner, boka sjukresor till läkarbesök och samtala med anhöriga. Vi har alla stort ansvar att meddela information till sjuksköterskor och kollegor.
Vid dagpass börjar vi jobba kl 7 och har bara 30 minuters inplanerad rast vid 11-snåret, även när vi slutar jobba kl 16. Ingen av mina kollegor köper längre några kaffepaket för eventuella raster, de finns helt enkelt inte. Det är påtagligt ofta den enda rasten vi har, går om intet för att något oförutsägbart inträffar. Kanske en dusch tar längre tid än planerat, eller att ny-upptäckta sår behöver omläggas. Vi kanske upptäcker att personen vi hjälper mår dåligt, och behöver konsultera sjuksköterska eller kollegor. Får ett larm som vi måste ta oss till och lösa (de är aldrig planerade). Konsekvenserna blir snabbt tidsslukande, och det är inte alltid vi kan lösa det hemma hos den gamla (tiden kommunen får betalt för). Rasten kan man oftast inte ta igen senare, då är det ju andra som behöver hjälp.
Det är ofta vi under en arbetsdag ska arbeta både i stan och på landet. Jag kan börja med att åka bil för att ge medicin hos en person, köra vidare för att dra på en annan person stödstrumpor och hjälpa en tredje med dusch på landet.
Jag har precis påbörjat utbildningen i Treserva. Även om tanken med det nya systemet är gott, så upptäcker man på en timma att det dels finns problem med systemet, och det är skrattretande att inse att dokumentationen skulle kräva ca 30 minuter/personal varje dag för att fungera. Något som vi aldrig kommer att få under befintlig besparingsbudget.
Nu ska vår arbetsgrupp försöka dra ner ytterligare på personal för att försöka hålla politikernas budget. Vi ska jobba snabbare och bättre med mindre personalstyrka, trots att vi arbetar på fler platser och har fler att hjälpa än för ett år sedan. Chefen och arbetskollegor har svårt att förstå hur vi ska kunna genomföra detta, även om vi hela tiden försöker med olika strategier och medel. Konsekvensen är ständig stress, nya scheman titt som tätt, fler sjukskrivningar och fler misstag. Jag är oroad att alla mina kollegor snart kommer vara endera sjukskrivna eller ha lämnat sina tjänster. De här besparingarna kommer att kosta Örebro-Kommun mycket mer än vårt jobb kostar idag. Vi vill ju alla göra ett bra jobb, men det måste ju också finnas förutsättningar för att KUNNA göra det.
Sedan undrar jag vilka gamla människor som i framtiden kommer vilja ha hjälp av Örebro Kommun? Finns det någon politiker som vill byta en arbetsvecka med oss inom hemtjänsten, under de förutsättningar som de ger oss idag? Nu planeras att vi ibland ska göra delade pass både i veckor och på helgerna (jobba 07-22, med några timmars paus mitt på dagen). Detta är ett ansvarsfullt och viktigt jobb vi utför. Vi ger medicin och omlägger bensår, trär på stödstrumpor och värmer mat, duschar damer och herrar ... och smörjer värkande kroppar. Vi ger insulin, sondmatar och byter stomipåsar. Vi sällskapar de gamla och tröstar de ledsna och ensamma. Kramar dem och stoppar om täcket eller sjunger en godnattvisa innan de somnar. Vi hjälper dem oavsett om de är ledsna eller glada, friska eller sjuka ... ja även om de har fått vinterkräksjuka.
Det här är viktiga människor vi hjälper. De har levt ett långt och många gånger hårt liv, och det är inte alla som har anhöriga som bor nära och kan eller vill hjälpa. Vem ska hjälpa våra far- och mor-föräldrar, mamma eller pappa, när de blivit för gamla för att klara sig själva? Hur vill vi att de som hjälper dem ska arbeta? Jag har ett underbart deltidsjobb, tillsammans med mina fina kollegor och de underbara gamla. Det är ett ansvarsfullt jobb. Givande, lärorikt och lustfyllt. Otroligt uppskattat av dem vi hjälper. Men det måste finnas förutsättningar för att göra jobbet bra ... annars vill ingen varken jobba för, eller ha hjälp av Örebro Kommun.
Omvårdnad MÅSTE få kosta.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar