Jag har just slutat jobba efter en lång arbetsdag. Klockan är bara några minuter i tre på eftermiddagen, men jag började jobba vid sju och har bara hunnit äta en smörgås vid elva-snåret, så hungern river i magen. Jag beslutar mig för att svänga förbi en kinarestaurang och ta med mig mat hem till mig och maken.
Jag tar mig till en liten kina-restaurang på väster som vi handlat hos tidigare. De har haft flera olika ägare och har bytt namn flera gånger de senaste åren. Maten har varierat i kvalité ... men ibland varit fantastisk god.
Idag är den röda gallergrinden stängd, men jag väljer ändå att parkera bilen och gå fram för att se om de har öppet. Jodå, restaurangen är folktom (som den nästan alltid varit), men en kinesiskt man i vit kock-rock vinkar leende in mig. Han visar att jag ska sätta mig till bords, men jag förklarar att jag ska ta med mig maten hem, och går fram till beställningsdisken där kunder brukar beställa.
Nu vinkar han ner mig mot bordet igen och börjar prata lite kinesiska. Jag ser ingen annan i restaurangen och jag börjar ana att han nog inte förstår svenska. Jag frågar om han pratar engelska, men han skakar på huvudet och svarar mig på kinesiska. Kroppsspråket är dock tydligt. Jag pratar härifrån både svenska och engelska och försöker vara tydlig med mitt kroppsspråk: Jag ska handla med mig mat för två och ta med mig hem. Mannen nickar och tar fram menyn, som är på enbart svenska. Tre små rätter får det bli så slipper jag fundera. Jag pekar på "Tre små rätter"och säger - Två ... Two of "Tre små rätter". Mannen ler och nickar. Han pekar på rätten och visar upp ett finger och upprepar "Två ... two of tre små rätter". Jag visar upp två fingrar och upprepar "Two!" och nickar. Han ler och springer bakom disken.
Nu kommer mannen springande med ett glas vatten och ber mig sätta mig ner vid en stol. Han springer bakom disken och börjar öppna påsar med de där friterade fluffiga små blad-bröden som brukar serveras till måltiden om man äter på restaurangen. Han kommer med två sådana upplagda på ett litet fat och placerar bredvid mitt vattenglas. Jag frågar både på engelska och svenska, samt ett tydligt kroppspråk, om han förstod att jag INTE ska äta i restaurangen. Mannen ler och nickar. Jag anar han bara vill vara serviceinriktad och få mig att känna mig välkommen under tiden han tillagar min mat. Jag hör hur han börjar stöka i köket (restaurangen är verkligen inte stor).
Efter någon minut kommer han utspringande med en telefon och ger den till mig, sedan springer han in till köket.
-Hallå?
Jag hör flera röster, en kinesisk kvinna och en mörkare mansröst. Mannen svarar strax.
-Hej är du en kund? Vad har du beställt?
-Jo jag är en kund. Jag har beställt två stycken av "Tre små rätter" som jag ska ta med mig hem.
-okey, får jag tala med kocken nu?
Jag får traska in i köket för att överräcka telefonen. Jag hör honom sedan prata kinesiska. Jag återvänder till mitt vattenglas.
Efter några minuter kommer det in ett ungt vackert par. De samtalar på svenska, med en svag brytning. Kvinnan är gravid och vacker som en exotisk prinsessa. Kocken är i köket och de hälsar på mig. De frågar om maten är god här. Jag svarar att maten oftast är god. Idag har de dock bara en ensam kock som pratar kinesiska här, så kommunikationen är inte den bästa. Sekunden senare kommer kinesen utspringande. Han pekar att paret ska sätta sig. Mannen frågar om de har buffé? Kocken är envist engagerad att de ska sätta sig. Kvinnan sätter sig. Kinesen kommer springande med menyerna och springer sedan raskt in i köket igen, medan även maken sätter sig. Minuten senare är kinesen tillbaks. Mannen upprepar frågan.
-Har ni buffé?
Kocken förstår inte frågan och ser lite uppgiven ut. Pekar på menyerna.
-Har ni dagens rätt?
Nu tar kinesen fram sin telefon. Ringer ett nummer och pratar kinesiska. Han överräcker telefonen till kunden. Under tiden springer kocken tillbaks till köket.
-Hallå? Pratar du Svenska? .... Jo vi undrar om ni har buffé eller dagens rätt? ...... Yes, I can talk english. Do you have a bufé or "Dish of the day"? ..... aha ... okey ... Thanks. Bye.
Mannen reser sig från stolen och säger till sin kvinna. -"Vi äter någon annanstans, de har inte det".
Kocken kommer springande leende. Han håller upp ett fiktivt glas i handen och låtsas dricka ... Vill de ha någon att dricka? Mannen skakar på huvudet och ser trött ut. Kvinnan ler och har ett spännande minspel mot mig och mannen medans de lämnar rummet. Hon tycker helt klart det här var en knasig upplevelse. Kinesen ser lite trött ut, även om han fortfarande ler mot mig, när han återvänder till köket.
Jag tycker det tar lång tid i köket. Magen protesterar, den vill ha mat nu.
Nu kommer det in två unga killar. De hälsar på mig och ställer sig vid disken. Nu berättar jag genast kort att den ensamma kocken bara pratar kinesiska, men att maten brukar vara god. Killarna har ätit här förut berättar de. De frågar vad jag beställt, och säger till varandra att de ska ta det med för att vara säkra på vad de får. Jag tar upp en tidning och läser lite medan de gör sin beställning.
Några minuter senare kommer äntligen mannen ut med en vit ihopknuten plastpåse till mig. Jag tar fram visakortet och går fram till disken. Nu ropar kocken uppgivet något på kinesiska. Han kan inte med kassa-apparaten och vet inte hur man gör med visakortet. Telefonen kommer fram igen. Först pratar han kinesiska med damen i luren, men ganska snart får jag telefonen. Det är den kinesiska kvinnan. Hon talar en mycket dålig svenska, men vi försöker tillsammans fullfölja betalningen. Ganska snart vill hon att jag pratar engelska istället. Nu kan jag inte låta bli att vänligt tala om för henne att det vore bra om de hade någon i restaurangen som talade svenska eller engelska, för det är svårt att kommunicera med en ensam man som bara kan kinesiska. Hon förklarar sig och säger att hon håller ju på att lära sig svenska. Jo, men du är ju inte här! säger jag. Jo, hon förstår vad jag menar .... de hade nog inte tänkt att han skulle ta emot så många kunder utan stänga tidigt.
Jag får bekräftelse på att betalningen fullföljts. Jag tackar leende mot kocken och går mot bilen. Magen mullrar av hunger. Jag far iväg mot hemmet, men får i första korsningen vid rödljus för mig att se efter så allt är med. Då upptäcker jag att jag verkligen inte fått vad jag beställt. Jag finner ris och sås och två lådor med något som ser ut som något främmande konstigt kött ... och värst av allt ... det luktar inte gott alls.
Jag vänder bilen tillbaks, för någon gräns finns det faktiskt för mig. Hade jag fått två NasiGoreng eller biff med bambuskott hade jag åkt hem och ätit ... men jag vill faktiskt inte äta det här. Klockan har blivit 15.40.
Jag parkerar och går in på restaurangen. Ställer plastpåsen på bänken och visar kocken att jag vill ha mobiltelefonen. Han slår numret och återvänder till köket när jag fått telefonen. Jag förklarar att jag inte vet vad jag fått för mat, men att jag inte vill ha den och att det inte är vad jag beställt. Vad har kocken gett mig?
Kocken får tillbaks telefonen. Jag förklarar kort för killarna i restaurangen att jag fått fel mat. De skrattar och säger till varandra att "Vi drar till MacDonalds istället va?!", och säger till mig att jag kan ju hälsa kocken det ... om han nu kan förstå mig.
Jag går in i köket och ser kocken avrunda det upprörda och högljudda samtalet. Till min stora glädje ser jag att han dock just avslutar tillagning av två stycken "tre små rätter". Han lägger på luren och ser uppgiven ut. Jag ser glad ut. Pekar på hans mat och visar att jag vill ha den. Han pekar mot restaurangen och syftar på killarna som beställt maten. Jag visar honom hans tomma restaurang. -"MacDonalds", säger jag. Han suckar och skakar på huvudet, men sedan häller han upp de färdiglagade "Tre små rätterna" i sina aluminiumlådor och räcker dem till mig.
-Tack, det blir bra!, svarar jag och ler.
-Forgive me, forgive me!, säger kocken.
Jag pekar på mitt leende och går mot dörren.
Nu ska jag äntligen få äta min sena lunch. Tänk att ibland behöver man inte resa långt för att få uppleva hur det kan vara att åka till Kina. Tänk billigt var upplevelsen också ... bara 200 :-!
Bilden är från när jag var i Kina 2003
