Gör din egen alternativa Julkalender!

Julkalendrar kan ha mycket varierad utformning. Bara den egna kreativiteten sätter gränserna.
Här är några förslag på utformning:

* Lappar eller föremål placerade i en skål på bordet.

* Häng upp ett snöre med små paket eller uppdragslappar på snöret.

* Häng upp en pinne på väggen. Knyt fast 24 uppdrags-lappar vid pinnen.
* Använd 24 tomma tablettaskar eller tändsticksaskar och lägg en lapp i varje ask.
* Skapa en egen väggkalender med luckor.

* Slå in en liten julklapp i en ask/låda. Slå in den i 24 lager papper och placera ett uppdrag i varje omslag. Barnet öppnar ett papper och får ett uppdrag för varje dag (tidningspapper går bra). Asken öppnas på julafton.

Innehåll:

* Ge barnen dagliga uppdrag.
* Anpassa uppgifterna efter familjen och barnens åldrar.
* Välj gärna ett tema för uppdragen som håller fram till jul. Exempelvis kärlek, äventyr eller miljö - ReDesign / återbruk.
* Hitta på uppdrag som; Hälsa på en främling, ge en kram- eller komplimang till en vän, ge bort något till en behövande, baka och bjud... och så vidare.

Den alternativa julkalendern på bilderna är inspirerad av Eknor-Grönlunds uppdragskalender. Jag har skapat den av tapetprover som utgått. Blommans mitt är gjord av en pappassiett, som vikts och klippts 24 veck i, som håller blombladen på plats. För varje dag blir blomman vackrare och vackrare. Bladen kan numreras på baksidan (syns bara innan bladet vecklas upp) eller markeras med siffror på den lila randen som håller fast bladen, så att uppgifterna får en specifik dag. Onumrerad dras ett blad varje dag slumpmässigt med en utmaning. 

Behöver du hjälp och inspiration för att komma på 24 uppdrag?
Här kommer några förslag.

*Tillverka egna julkort
*Köp julpynt på secondhand eller ReDesign
*Gör egen fågelmat/fågelmatare och mata fåglarna
*Krama din lärare
*Tillverka egna julklappar av återbrukat material
*Redesigna ett gammalt klädesplagg
*Gör en ljuslykta av en glasburk
*Rensa ut all onödig plast ur köket
*Köp julklappar second hand
*Baka pepparkakshus
*Skriv brev till en vän
*Släck alla lampor och apparater. Tänd ljus och ha en spelkväll
*Gör ett eget pappersspel
*Högläsning med bara tända ljus. Släck och stäng av alla apparater och lampor
*Gör hemmaspa för en familjemedlem
*Sålla bort gamla kläder - Skänk eller ReDesigna
*Sjung julsånger tillsammans
*Gör eget julgodis
*Hitta på julrim till årets julklappar
*Hitta på en egen julsång eller juldans
*Vik origami. Dekorationsstjärnor eller pappaskar t.ex...
*Gör eget julpynt av material vi har hemma
*Baka lussebullar och bjud någon
*Sätt på julmusik och städa i en låda
*Hälsa på en främling
*Ge något till en främling
*Sålla bort gamla leksaker. Skänk eller till loppis
*Komplimangdag!
*Sy något
*Panta burkar och skänk pengarna
*Plantera en växt eller ett VI-träd
*Ring våra äldsta och önska God Jul
*Gör någon glad idag!
*Ge en julklapp till någon i en annan världsdel

Förkortad version publicerad i ETC November 2014
http://orebro.etc.se/inrikes/egen-julkalender-med-radda-varlden-tema

Familjen Eknor-Grönlunds alternativa julkalender...

Familjen Eknor-Grönslund vid köksbordet. Från vänster: Ture, William, Algot, Fuaad, Jenny, Myra och Tage nederst. 

Familjen Eknor-Grönlund gillar att göra saker annorlunda. Förra julen fick Jenny Eknor idén att familjen skulle skapa en uppdragsbaserad julkalender. En kalender som inte bygger på konsumtion, utan med uppdrag med mål att ”Göra världen lite bättre”.

– Det är nästan alltid Jenny som står för de kreativa idéerna. Vi andra tycker det är kul och hänger på, säger maken William Grönlund. 
Jenny och William hjälptes åt med att skapa själva julkalendern åt barnen, medan Facebookvänner kom med hejarop och förslag på uppdrag. De valde att skapa en tråkig bild av Jorden som sedan skulle bli en mer och mer färgglad planet för varje dag som julen närmade sig.
– Vi stoppade in lite symbolik kring en mörk konsumtion, när vi gjorde den mörka Jorden av en gammal IKEA-katalog, skrattar Jenny.
Den färggrannare varianten av Jorden målades i samma storlek som den första på ett stort papper. Den klipptes sedan rund och delades i 24 ”tårtbitar”. På varje tårtbit fästes en liten uppgift, som vid utfört uppdrag limmades ovanpå den mörka jorden.
Dag för dag växte den färggrannare Jorden fram och på julafton täckte den helt den tidigare mörka.

– Den färgglada Jorden blev mycket gladare, säger Algot.

Uppgifterna var av enkel karaktär. Det kunde vara allt i från att krama sin fröken till att baka bröd och bjuda någon, eller att sy något. Andra exempel på uppdrag var att ge någon en komplimang, panta burkar och skänka pengarna, eller att göra en föreställning. Men det var inte så lätt för barnen alla gånger att förstå hur jorden skulle bli en bättre plats av att mata småfåglarna, eller av att plantera en blomma, berättar William.
– Egentligen handlade ju almanackan främst om att hitta på något som var trevligt att utföra och samtidigt kunde ge glädje i någon form, istället för att konsumera, säger han.Ambitionen var att det skulle vara roliga små projekt. Det skulle inte kännas jobbigt eller kravfyllt med uppgifterna i julkalendern.
– Det fick bli som det blev helt enkelt. Alla uppgifter blev inte bra. Men det var ändå en positiv upplevelse, säger Jenny.

Barnen Ture, Tage och Algot tycker att ett av de roligaste uppdragen var att sålla bort all plast ur köket. Dottern Myra har svårt att bestämma sig för vad hon tyckte var roligast. Men ett av de mest lyckade uppdragen var att göra en skattjakt. Barnen ritade en skattkarta och var ute i mörkret med ficklampor och letade efter ledtrådar. Skatten var att ordna en riktig biokväll hemma. – En glad familj som gör något trevligt tillsammans gör ju också världen till en lite bättre plats, säger Jenny.

På frågan om de har några planer på årets julkalender svarar både Jenny och William att det nog blir en ny variant i år. – Jag skulle uppskatta något i stil med att göra oss av med en pryl varje dag, säger William med ett leende. 

Familjens egen bild av Julkalendern.

Artikel publicerad i ETC fredagen November. 

http://orebro.etc.se/inrikes/egen-julkalender-med-radda-varlden-tema

Ohållbara besparingar inom omsorg

Jag arbetar extra inom hemtjänsten i Örebro Kommun, och besparingarna håller nu på att bli helt ohållbara. Politikernas beslut om vad som enligt dem är ekonomiskt hållbart, har ingenting med verkligheten att göra. 

Jag arbetar deltid i en fantastisk arbetsgrupp, som är lite speciell. Förutom att vi verkligen är engagerade i vårt arbete med de gamla ... arbetar vi både i stan på ett seniorboende, några kvarter bort i tre höghus och på landet. Vi far mellan stugor och lägenheter. Detta innebär en hel del logistik varje dag för att fungera. Politikerna kräver en hög brukartid för att ekonomin ska gå ihop, men det är nog svårt att förstå hur mycket tid vi måste ägna åt själva logistiken och allt annat, utöver själva omvårdnaden hos de gamla. 

Självklart är själva restiden mellan dem vi hjälper en stor "tid-ätare" (och kostar förstås Kommunen en hel del bensin). Väderlek och underlag varierar, och när restiden i planeringen blir kortare och kortare, undrar man hur det är tänkt att vi ska lösa detta. Vi kan ju inte köra olagligt snabbt, och vi kan inte heller förhindra traktorer och kossor från att hamna i vår väg ... för att inte tala om vinterns otäcka väglag. Snöstorm och halka om kvällen i mörkret, med vildsvin och rådjur vid vägkanten. 

Mellan dem vi hjälper måste vi åka till något av grupprummen i stan eller på landet, för att hämta/hänga in nycklar, ladda och tömma matväskor på matlådor och frys-klampar. Vi måste även telefonera/sammanstråla med kollegor för att byta larmtelefoner före/ efter arbetspassen. Vi ska hinna tanka bilar och raskt lösa eventuella problem med dem. Mellan seniorboendet och höghusen får vi promenera eller hämta nycklar till cyklar ... som förhoppningsvis fungerar och hittas. 

Vi arbetar med människor, och då är inte allt förutsägbart och kan styras uppifrån. Vissa dagar har vi många larm och andra dagar är det lite lugnare, men varje dag är unik. Förutom allt praktiskt arbete med att hjälpa de gamla, ska vi även ägna oss åt att dokumentera vad som händer under dagen. Vi ska rätta vår TES, arbeta som kontaktpersoner och uppdatera besöksplaner, boka sjukresor till läkarbesök och samtala med anhöriga. Vi har alla stort ansvar att meddela information till sjuksköterskor och kollegor. 

Vid dagpass börjar vi jobba kl 7 och har bara 30 minuters inplanerad rast vid 11-snåret, även när vi slutar jobba kl 16. Ingen av mina kollegor köper längre några kaffepaket för eventuella raster, de finns helt enkelt inte. Det är påtagligt ofta den enda rasten vi har, går om intet för att något oförutsägbart inträffar. Kanske en dusch tar längre tid än planerat, eller att ny-upptäckta sår behöver omläggas. Vi kanske upptäcker att personen vi hjälper mår dåligt, och behöver konsultera sjuksköterska eller kollegor. Får ett larm som vi måste ta oss till och lösa (de är aldrig planerade). Konsekvenserna blir snabbt tidsslukande, och det är inte alltid vi kan lösa det hemma hos den gamla (tiden kommunen får betalt för). Rasten kan man oftast inte ta igen senare, då är det ju andra som behöver hjälp. 

Det är ofta vi under en arbetsdag ska arbeta både i stan och på landet. Jag kan börja med att åka bil för att ge medicin hos en person, köra vidare för att dra på en annan person stödstrumpor och hjälpa en tredje med dusch på landet. 

Jag har precis påbörjat utbildningen i Treserva. Även om tanken med det nya systemet är gott, så upptäcker man på en timma att det dels finns problem med systemet, och det är skrattretande att inse att dokumentationen skulle kräva ca 30 minuter/personal varje dag för att fungera. Något som vi aldrig kommer att få under befintlig besparingsbudget. 

Nu ska vår arbetsgrupp försöka dra ner ytterligare på personal för att försöka hålla politikernas budget. Vi ska jobba snabbare och bättre med mindre personalstyrka, trots att vi arbetar på fler platser och har fler att hjälpa än för ett år sedan. Chefen och arbetskollegor har svårt att förstå hur vi ska kunna genomföra detta, även om vi hela tiden försöker med olika strategier och medel. Konsekvensen är ständig stress, nya scheman titt som tätt, fler sjukskrivningar och fler misstag. Jag är oroad att alla mina kollegor snart kommer vara endera sjukskrivna eller ha lämnat sina tjänster. De här besparingarna kommer att kosta Örebro-Kommun mycket mer än vårt jobb kostar idag. Vi vill ju alla göra ett bra jobb, men det måste ju också finnas förutsättningar för att KUNNA göra det. 

Sedan undrar jag vilka gamla människor som i framtiden kommer vilja ha hjälp av Örebro Kommun? Finns det någon politiker som vill byta en arbetsvecka med oss inom hemtjänsten, under de förutsättningar som de ger oss idag? Nu planeras att vi ibland ska göra delade pass både i veckor och på helgerna (jobba 07-22, med några timmars paus mitt på dagen). Detta är ett ansvarsfullt och viktigt jobb vi utför. Vi ger medicin och omlägger bensår, trär på stödstrumpor och värmer mat, duschar damer och herrar ... och smörjer värkande kroppar. Vi ger insulin, sondmatar och byter stomipåsar. Vi sällskapar de gamla och tröstar de ledsna och ensamma. Kramar dem och stoppar om täcket eller sjunger en godnattvisa innan de somnar. Vi hjälper dem oavsett om de är ledsna eller glada, friska eller sjuka ... ja även om de har fått vinterkräksjuka. 

Det här är viktiga människor vi hjälper. De har levt ett långt och många gånger hårt liv, och det är inte alla som har anhöriga som bor nära och kan eller vill hjälpa. Vem ska hjälpa våra far- och mor-föräldrar, mamma eller pappa, när de blivit för gamla för att klara sig själva? Hur vill vi att de som hjälper dem ska arbeta? Jag har ett underbart deltidsjobb, tillsammans med mina fina kollegor och de underbara gamla. Det är ett ansvarsfullt jobb. Givande, lärorikt och lustfyllt. Otroligt uppskattat av dem vi hjälper. Men det måste finnas förutsättningar för att göra jobbet bra ... annars vill ingen varken jobba för, eller ha hjälp av Örebro Kommun. 

Omvårdnad MÅSTE få kosta.

*

Verdandi´s surströmmingsskiva ...

För några veckor sedan erbjöd Verdandi  surströmmingsskiva till alla som ville deltaga, i sin stuga vid Tisarbaden. Jag följde med för att fånga bilder till HandelsNytt.

Jag följer den snirkliga vägen från Hallsberg mot Tisarbaden. När jag kommer in i det lilla området fyllt med sommarstugor i varierade modeller, blir jag tvungen att stanna och invänta den vita minibussen som är på väg hit ut. Lite svårt att finna rätt stuga är det allt. Utanför fönsterrutan svärmar knotten. Några minuter senare kommer minibussen, och några vägkrokar längre fram når vi stugan.

Den slitna stugan har tillhört Verdandi under många, många år ... och ligger där i slutet av vägen med utsikt över sjön Tisaren. 1926 påbörjades husbygget, och brädorna forslades med cykel fram till strandtomten.

Huset har renoverats i omgångar. Det syns tydligt på de olika stilarna från olika epoker. Verdandi skulle varmt uppskatta ett bidrag som hjälpte dem sätta stugan i ett bättre skick. Den har stora renoveringsbehov, men får fungera tills vidare ändå. Ja för använder den, det gör de verkligen!

Ja, ikväll är det surströmmingsskiva för alla som önskar. En minibuss har hämtat upp deltagare i Örebro, och en annan i Kumla. Personal och gäster samlas vid 18-snåret vid stugan, och vi blir runt 14 personer runt borden. Inledningsvis skiner solen när vi anländer, men snart tornar mörka regnmoln upp sig över sjön. Det är regn i luften, så maten dukas fram på långbord inomhus, på den inglasade verandan. Människorna som sluter upp ikväll är en härlig och brokig skara människor, som alla verkar ha nära till skrattet. En avspänd, välkomnande och mysig stämning infinner sig snabbt runt borden. Vi kan njuta av att beskåda och lyssna på regnet som nu öser ner strax utanför.

På borden finns allt som behövs för en riktig surströmmingskiva. Röda Ulven´s gul/röda konservburkar öppnas utomhus i en plastpåse, för att vi ska slippa den värsta lukten. Sedan hamnar burkarna på långborden invid potatis, finhackad lök, mjukt och hårt tunnbröd, smör, kryddiga ostar och läskedrycker. Det blir Fanta, cider och julmust för alla att dricka.

Medan regnet yr utanför fönstren tar alla ivrigt för sig av maten. Småpratar om maten, vädret, surströmming i allmänhet och i synnerhet.

Lisa sträcker sig efter ännu en burk surströmming.

- "Tänk att någon kan hitta på något så gott!"

utropar hon medan hon ler mellan tuggorna ... och lägger på en ny surströmming på sin tunnbrödmacka.

Det här var premiär för mig. Jag har aldrig varit i närheten av en surströmming tidigare. Jag hade hört  att lukten är värst, och om man bara smakar så är det "mums filibaba" ... i alla fall om man har redigt med tillbehör. Jo förutom att en del sagt att det är fantastiskt eller smakar "pyton". Eftersom jag inte tyckte lukten var så farlig som väntat, och deltagarna uppmuntrade vid att smaka, så beslutade jag mig för att passa på att prova. 

Jodå, några tuggor fick jag allt ner tillsammans med de goda tillbehören ... men jag måste erkänna att jag inte lyckades få ner hela surströmmingsfilén. Jag beslutade mig snart för att jag inte kunde få ner den ruttna fisken. För dem som ville vara med i det trevliga sällskapet, men inte smaka på surströmmingen, erbjöds även grillad korv med bröd. Själv nöjde jag mig med en enda tunnbrödmacka.

När alla var mätta och belåtna hade regnet lugnat sig och solen sken upp strandtomten och det lilla lusthuset på gräsmattan. Några satte sig och betraktade solstrålarna som smekte bryggan och vassen. Det var helt klart en trevlig kväll, även om jag resten av kvällen hade bekymmer med att få bort surströmmingssmaken ur munnen.

Jag åker gärna på en till surströmmingskiva igen. Ja, och jag sällskapar mer än gärna Verdandi vid fler tillfällen. Men nästa gång hoppar jag nog över själva surströmmingen och håller mig till tillbehören.

Om några veckor ska Verdandi ut med båten här i Tisaren. 

Då blir det kräftfiske ... inför kräftskivan!

Länk till Verdandi och deras egen lilla text om sin verksamhet:

Verdandis värderingsgrund är att "alla behöver behövas".

Alla människor behövs i kampen för ett rättvist och solidariskt samhälle och alla behövs i samhället. Alla har erfarenheter, kunskaper och resurser som kan frigöras och tas tillvara.
Alla behöver behövas helt enkelt.

http://www.verdandi.se/index.asp?dir=om_verdandi

Parasiter ...

Det är med sorg i hjärtat vi berättar för våra barn att vi kanske aldrig mer kan äta färska smultron och blåbär. Vi bor i stan, men hör egentligen hemma i skogen. Där tillbringar vi en stor del av vår fritid ... och drömmer om en framtid med en egen plats, inuti en ljuvlig skog. Nu hotar bandmasken vårt paradis.

Vår vision är att leva närmare naturen och tillbringa ännu mer tid i skog och mark. Så när framtidsvisioner om svåra tider för människan levereras i olika medier, har vi föreställt oss vårt liv även då ... i skogen. Vilka hot vi står inför är ovisst, men kanske blir vi utan ström, internet och eventuellt brist på annat som vi behöver. Vi får kanske finna nya sätt att försörja oss, värma oss och få mat på bordet. Men om man som vi, älskar allt vad naturen har att ge, så har det inte känts så illa ändå. Så länge vi kan finna skydd mot vädrets makter och törs äta och dricka det som våra marker bjuder kommer vi ändå ha ett drägligt liv.



Om vi inte hänger upp livskvalité på materiella ting så kommer strömavbrott med tekniska bekymmer inte förstöra glädjeämnena i våra liv. Naturkatastrofer, krig eller brist på jordens resurser, kommer tvinga oss alla att förändra livsstil inom en snar framtid, det är jag helt övertygad om. På vilket sätt livet kommer förändras kan ingen förutsäga, men oavsett vad som orsakar en livsstilsförändring så är den nödvändig.



Så dyker då denna parasit upp, som tar ifrån oss en stor del av vårt paradis. Ska vi inte längre kunna plocka bär och svamp utan att riskera våra liv? Det finns så mycket som jag kan leva utan ... men skogens lustfyllda och goda färska smaker? ... nej, nej, nej!!!

Jag hoppas så innerligt att detta inte ska vara sant, för vårt liv blir så mycket fattigare om dessa nöjen tas ifrån oss. Vi kommer inte sörja när flygresor ransoneras pga miljöpåverkan. Vi kommer inte sörja när klädpriser skjuter i höjden, och inga barn hemma hos oss kommer gråta när Mc Donalds slutar servera barnmeny tillsammans med plast från Taiwan.

Nej, vi drömmer om att få fortsätta njuta av skog och mark. Vi drömmer om att plocka korgarna fulla med bär att hälla ner dem i en skål mjölk till frukost. Vi drömmer om att få trä smultron på strån och att fortsätta kunna leta kantareller utan att bära handskar och oroa oss för att stekpannans hetta inte ska ha lyckats döda alla parasiter. Kan vi njuta av dem smörstekta utan att sitta och oroa oss över parasiterna de kanske innehöll före stekning? Kommer det vara roligt att plocka dem? Kommer de smaka lika gott när vi har parasiter i tankarna?

Jag är ju världens hönsigaste mamma. Kommer jag ständigt vara rädd nu i skogen med min klåfingriga 6-åring som vill pilla på allt? Att pilla på en flugsvamp och sedan stoppa in en lördagsgodis med samma hand, har vi redan testat ... och hur svårt ska det då inte bli att hålla fingrar och munnar från färska bär? En flugsvamp är ju ändå enkel att peka på och förmana dem att inte röra, men parasiterna går inte att se med ögonen. Vi kan inte säga att här får du plocka, men akta dig för dem där borta. 

Jag ber en bön att livsfarlig bandmask inte ska finnas i våra skogar. Att vi ska kunna lita på vår skog och att den inte kan kunna döda oss för att vi äter ett färskt smultron. Jag hoppas så innerligt att någon ska kunna bevisa att det garanterat inte finns livsfarliga parasiter i våra svenska skogar. Och när/om vi övertygas om det, hur ska vi hålla dem från vår natur?



Samtidigt som jag är så arg, besviken och ledsen ... är jag så lycklig över att våra barn ägnat hela sina små barnaår i skogen. De har fyllt sina "ryggsäckar" med smaker och upplevelser av färska bär och allt annat njutbart som skogen förhoppningsvis även framöver kan ge dem mer av. Har vi tur får vi ännu njuta mer av skogens färska mat, men kanske är det bara ljuva minnen som vi får hålla hårt om. Visst kan vi fortsätta äta kokta bär, men med små barn som lätt stoppar sina fingrar i munnen kommer vi nog inte tordas plocka bär på några år, om det finns risk för dessa parasiter.

Så när mina döttrar gråter med hela sina hjärtan, då har jag svårt att inte själv stämma in i gråten ...
Länk till information om bandmasken:   http://www.sva.se/sv/navigera/Djurhalsa/Zoonoser/Ravens-dvargbandmask-Echinococcus-multilocularis/

Hindersmässa

Det är bitande kallt, precis som det ska vara på Hindersmässan i Örebro. Knallare fryser vid sina stånd, medan besökare vandrar fram och tillbaks över torget. Här erbjuds allt emellan hantverk, älgkorv, dansbandsmusik, "krimskrams" och marknadsnougat. Jag har traskat upp på stan med mina två döttrar som pekar på föremål och godis. Nästan allt ser spännande ut och pockar på deras uppmärksamhet.

Först funderar barnen på att åka karusell, men när de inser att deras slant då raskt skulle ta slut spar de slanten till förmån för annat spännande som kan dyka upp. De har fyrtio kronor var att handla för och väljer mellan ballonger, smink, plastleksaker, gosedjur, godis och smycken. På en marknad räcker den slanten ganska långt.

Själv har jag besökt de här stånden förut och vet att det är ganska få produkter som intresserar mig. En påse marknadsnougat brukar jag få med mig hem, det är tradition. Utöver det har det blivit något smycke, kanske en packe billiga plastpåsar och någon termo-socka. I år hamnar i min påse: marknadsnougat, ett teflon-ark till ugnsplåten, ett nystan med ullgarn i vackra färger och två viltkorvar (när det kostar 40 kr för en korv eller 50 kr för två ... jag då blir det två).

 Jag blir lite nostalgisk över Lyckopåsen ... som ser ut precis som när jag själv var barn. Men jag vet att det ligger skräpleksaker i dem även om bilden får en att drömma om förtrollade skatter. Barnen valde varsin lyckopåse förra året men besparar sig i år. 

De uppblåsbara helium-ballongerna verkar gå hem bland alla barn. Mina flickor har aldrig fått någon. Jag tycker de stora kostar en förmögenhet och har många gånger sett dem försvinna upp i skyn, med gråtande barn inunder. Mina barn har också sett just det ... och kanske därför har de än så länge accepterat sin "helium-ballong-lösa barndom". 

Flickornas pengar räcker egentligen till varsin liten helium-ballong (eller en stor om de kan samsas). Trots att de längtar efter att få just en sådan, beslutar de sig för att det är för dyrt. 6-åringen vill köpa godis och 8-åringen vill ha "välvalt skräp". 

De får köpa nästan vad som helst för sina pengar, även om vissa saker kräver en diskussion. Jag funderar på vad andra föräldrar låter sina barn köpa. 8-åringen vill köpa mascara, men där går min gräns. Jag gillar inte innehållet i läppstift heller, men efter en lång diskussion köper 8-åringen sig ett läppstift ... och ett plasthjärta med hemligt innehåll. Lillasyster lägger 30 kr på godis, men med restriktioner om hur mycket som ska sparas, så hon inte ska äta sig sjuk på dem ikväll. 

Jag kan ändå inte låta bli att uppröras över allt skräp som trängs på en sådan här marknad. Visst finns det undantag med även fina och genomarbetade produkter i naturmaterial. Jag finner ett stånd som säljer otroligt vackert stickade mössor. I närheten säljs skinn-mössor och tofflor av lammull. 

Jag finner också ett stånd med äkta medeltida rustningar och fin keramik i ett annat. Nej, utbudet är brett på en mässa ... det är proportionerna som gör mig lätt upprörd. Jag är less på skräp av plast och mängderna med godis helt enkelt. Barnen är roade en kvart och sedan växer våra sopberg helt i onödan. Jag vill köpa saker vi behöver. Godiset är gott förstås, men det finns inte många varianter av sötsaker som ger kropparna någon energi av värde. Varken brända mandlar eller sockrade äpplen lockar mina döttrar idag, så i deras magar hamnar färgglada marmelader, karameller, polkagrisar och så marknadsnougat.

I övrigt passerar jag babytröjor med tryck i modell "Mormors älskling", strumpor med fula gubbar, billigt smink och enorma Barbie-dockor i en meters längd. Jag ser plastvapen i varierade modeller och kulörer, billiga smycken och syntetklänningar i skrikiga färger. Jag kan köpa nästan hur mycket skräp som helst för en hundralapp och undrar i mitt stilla sinne var allt hamnar så småningom. Jag funderar också på hur knallarna överlever med de låga priserna? Var får de alla saker ifrån? ... och hur många billiga gosedjur ska de sälja för att få ihop till resan och marknadsplatsen?

Dofterna ligger tunga mellan stånden. Det säljs brända mandlar och sockrade äpplen inte långt från korvar, färglada munkar med strössel och slickepinnar. Jag funderar på hur mycket idag som påminner om gamla tiders mässa, uppkallad efter biskop Henrik. Vår Hindersmässa har långa traditioner och ett gammalt ursprung. Hindersmässan sägs vara ca 700 år gammal. Hur många städer har lyckats bevara traditioner från 1300-talet till dags datum? 

Vi har fortfarande pälsar till salu, liksom kryddor och en del hantverk. Knappast någon skulle intresssera sig för ett stånd med järn, rävskinn eller grisar idag. Jag anar att det inte fanns några stånd med barn som målgrupp vid mässans begynnelse. 

Jag uppskattar traditioner, både nyskapta och gamla ... och tycker att Hindersmässan i grunden är en trevlig händelse. Egentligen är det ju precis som utbudet i hela samhället. Skräp och kvalitet invid varandra. Människor med varierade drömmar och visioner om hur de ska försörja sig och som vill sprida sina produkter och innovationer.

Jag undrar vad som säljs på marknaden om hundra år. Säljs det lammullstofflor, DVD-filmer, dansbandsmusik och nagellack? Fylls stånden med begagnade eller återbrukade plastleksaker ... eller är det andra nymodigheter i stånden? Kommer Hindersmässan leva kvar om hundra år? 

Det finns ingen som har svaren på alla mina frågor. Kanske en del av dem finns svar på när mina barn blivit gamla. Kanske minns de lyckopåsen med överraskning i form av en illgrön syntet-igelkotte ... som ett nostalgiskt minne?

Nu fryser vi alla tre och vänder hemåt mot middag och varm lägenhet. Jag ser fram emot att sticka mig en sjal av det fina ullgarnet och mina döttrar drömmer om att få öppna sina inköp. Vi öppnar vår godispåse och tjuvsmakar lite marknadsnougat under vår promenad mot hemmet. Klockan har passerat 18 och nu har solen lämnat himlen. Mörkret faller raskt över Närkeslätten, precis som den gjorde även på Hindersmässan och Örebro, för sjuhundra år sedan.

Länk till information om Hindersmässans historia: 

http://www.orebrotown.com/sv/uppleva/temasidor/hindersmassan/hindersmassans-historia.html

Banverkets grabbar

Med hjärtat i halsgropen följer jag efter banverkets män på det snömoddiga järnvägsspåret. Jag är bara några steg bakom Niclas, som varannan meter slänger en blick över axeln för att se så inget tåg är på väg emot oss. Vi pulsar så snabbt vi kan. Snön under fötterna är djup och porös. Ibland håller den för min kroppstyngd under några steg, men bitvis är det ett djupt pulsande mellan skenorna. Jag känner mig som ett skrämt djur med ett vapen siktat mot mig ... för tåget kan komma på vårt spår när som helst!

I alla väder är det banverkets grabbar som ska se till att tågen har fria rälsar för resenärernas färder. Jag får följa med tre av deras män under en söndagseftermiddag i Februari. Det är dagen efter Klass 2-vädervarning, då vi uppmanades att inte ge oss ut på vägarna och det har snöat oändliga mängder snö denna vinter. Tågresenärerna fortsätter att vilja komma fram till sina stationer i tid och det är de här modiga, glada männens arbete som avgör om spåren och växlarna blir farbara eller inte.

Jag har stämt träff med Lennarth, som inleder sitt pass med ett kort snack med cheferna. Jämfört med igår är det hyfsat lugnt. Det beslutas att några män blir kvar i Hallsberg och att några får köra vidare till Laxå och norrut. Jag följer med Lennarth Eklindh, Niclas Zetterberg och Tony Andersson, som blir kvar i Hallsberg några timmar.


I fikarummet samlas man först för att ta en stänkande kaffekopp innan dagens pass, samtidigt som några andra varvar ner efter ett sitt pass. Stämningen är avspänt trevlig. Någon lägger patiens och skämtar om sin sömnlösa natt i delat hotellrum på “Stinsen”, kollegan snarkar tydligen förskräckligt. -“Jag har hört folk säga det, men jag har aldrig hört det” svarar rumskamraten, varpå alla skrattar. Jag frågar om hur de arbetar och vart de kommer ifrån. De berättar att de jobbar i treskift 7-10 dagar i  sträck och är lediga motsvarande tid. De uppfattar det som ett bra arbetssätt, för nu hinner de njuta ordentligt under de lediga dagarna. Några bor i trakten, men ett flertal kommer från Dalarna och någon från Hälsingland. De tycker inte det är långt hit till Hallsberg, flera har haft jobb utanför Sveriges gränser.

Så är det dags att ta på mössor, vantar och reflexjackor ... och bege sig ut i minusgraderna. Kartan över växlar och bangård breds ut över ratten på bilen som ska ta oss närmre rätt växel och männen diskuterar vart vi ska. Några minuter senare är vi ute och pulsar genom den höga snön över bangården. Det är inte helt lätt att finna rätt spår och växel alla gånger, men snart är de framme med hacka, spade och kvast.



Telefonen går varm när Lennarth kommunicerar med “fjärren”, den central som håller kontroll på alla tågen och spåren. Meningen är att vi ska vara på rätt ställe för att åtgärda snöproblemen och att de ska veta på vilket spår vi traskar, så att inget tåg kör på banan vi går. Dessvärre är det inte alltid de svarar. Ibland tvingas vi byta spår och det är svårt att hålla informationen aktuell för sekunden.

Under arbetet med att frigöra en växel börjar bommarna ljuda vid järnvägsövergången invid och de låser sig halvvägs nerfällda. Männen kallar på hjälp och försöker se om det kan bero på snö som ligger tokigt eller något annat. Efter en stunds klurande och skottande fungerar bommarna igen. Sedan far vi vidare emot nya växlar som krånglar. En kort stund i bilen och en kexchoklad senare pulsar vi ut i djupsnön. Vi måste gå ganska långt på spåret, och det går trögt då varje steg sjunker genom den djupa snön och tar på krafterna. -”Vi behöver inte åka och träna efter en sådan här dag”, säger Tony och ler. Rälsen är hal att gå på och utöver den finns bara moddig snö.

Ögonen går ständigt framåt och bakåt. Jag känner deras oro för kommande tåg. Det förekommer tillbud och det är inte länge sedan jag läste om en man som dog när han röjde spår. Det skrämmer mig att snön är så svår att röra sig i och hög på bägge sidor om spåret, men jag skulle nog överleva om jag hinner kasta mig åt sidan i djupsnön, tänker jag. Solen skiner och medans de stretar med is och snö tänker jag att det ändå är härligt att få arbeta så mycket i friska luften. De berättar att de uppskattar just det, men det blir mer oroande på vintern att jobba på spåret eftersom det blir svårare att ta sig fram och snön dämpar alla ljud som annars kan förebåda tåget.



Strax innan solen går ner hinner de hjälpa en lokförare som fastnat med sitt ensamma lok. Arbetet på bangården verkar tillfälligt klart och det är dags för dem att ge sig av emot Laxå. Först lockar toalett besök när de ska släppa av mig. De berättar om hur svårt det kan bli att jobba när de far iväg på jobb. Ofta finns varken värmestuga eller toalett att tillgå och framför allt inget ljus. Att på vintern arbeta i mörkret med is och snö på ett järnvägsspår är påfrestande både fysiskt och psykiskt.

Lennarth, Niclas och Tony släpper av mig på Lokvägen 1, och springer in på sitt Banverk för att hinna med toalettbesöket och kanske en kaffekopp innan det bär vidare emot Laxå. Själv sätter jag mig i min bil, varm om kroppen och röd om kinderna. Mina fötter är dyngblöta av smält snö och jag har ingen känsel i tårna. Jag har tillbringat ungefär tre timmar med de här männen. Själva ska de fortsätta till 23.00 och lediga blir de först nästa helg. Idag har de framför sig sex timmar med spade, hacka och borste, på ett snöigt järnvägsspår ... med hjärtat i halsgropen.



Denna artikel skrev jag förra vintern efter att ha fått följa med grabbarna några timmar. Mitt uppdrag var dock att ta några bilder till Seko-tidningen, de hade redan en text klar för bilderna när de kontaktade mig. Denna artikel är alltså opublicerad (men några av bilderna har publicerats i Seko-tidningen), men jag hoppas att den ska ge en inblick i hur banverkets grabbar har det om dagarna. Särskilt viktigt när fokus så ofta ligger på sura tågresenärer. Är du intresserad av att publicera artikeln är det bara att maila/ringa mig. Alla bilder finns även i färg om så önskas.