Överfölls i eftermiddags plötsligt av en enorm ledsamhet. Så intensiv så jag var tvungen att låta tårarna rinna, trots att jag inte ens lämnat mitt jobb ännu. Det gick verkligen inte att hindra dem. Jag hade ingen aning om varför jag grät. Jag mår ju fint och kunde först inte alls förstå varför jag var så förtvivlat ledsen.
I mina funderingar kring varför jag grät, insåg jag att det inte har med mig att göra alls. Tårarna var för allt och alla andras skull. En slags sorg och frustration som vibrerar runt människor i min närhet och i världen. Över krig, ondska och våld runt om i vår närhet och på jorden. Över trötta, stressade och uppgivna människor, som inte känner att deras krafter och ansträngningar märks eller värdesätts. Över politikernas idiotiska prioriteringar. Över människor som kämpar och kämpar men inte får något för det. Över alla orättvisor här i världen. Över rika som samlar sina tillgångar eller slösar dem på onödigheter och övrig mänsklighet som kämpar för familj, mat och hem. Över den stress i vårt samhälle som vi själva skapat. Över apati och likgiltigheten som sprids.
Jag känner mig som en riktigt envist positiv själ. Tycker jag ständigt ser allt vackert och allt hoppfullt i människan, vår moder jord och all god kraft som spirar. Känner mig stark och enormt tacksam över allt fantastiskt vi har. Över något fint och gott som ger mig och andra tro, hopp och kraft att ge. Fylld av tilltro på att det goda sprids och glöder inom och runt oss. Att vi KAN förändra och göra goda avtryck i andra människor och vår miljö. Vårt samhälle. Nu och för vår framtid. Men idag var jag bara tvungen att sörja allt elände. Ibland måste man kanske också gråta, för alla dem som mår så där förskräckligt dåligt ... men som aldrig släpper "garden" och låter tårarna rinna. Så jag lät mina tårar rinna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar