Nu är hon helt alena.
Livskamraten har plötsligt lämnat jordelivet
och det har blivit ovant, tyst,
ensligt och sorgesamt i lägenheten.
Ingen som undrar när gröten är klar.
Om det är dags för en kaffetår.
Ingen att prata med om minnen av gamla dagar.
Ingen som sitter vid bordet och prasslar med tidningen.
Ingen att pyssla om...
eller bli ompysslad av.
Men framför allt ensamt.
Och var tar en vägen sen?
Ses vi igen?
Tankar som maler...
Hur var sista ögonblicket?
Kändes mina tårar och min omfamning?
Uppfattades min röst och mina ord?
Gjorde det ont?
Är det bra nu... på andra sidan?
Mötte far och mor upp?
När är det min tur?
*
Jag har nyligen fått höra...
och sett att jag planerats till Henne idag,
och jag jobbar bara till 12 i hemtjänsten idag.
Bestämmer mig för att ge Henne
en del av min eftermiddag.
Mitt andra jobb kan jag ta senare.
Lön eller ej bryr mig inte,
vill ju ge henne av min tid, oavsett.
På morgonen planerar jag om besöken.
Ser till att min matlåde-leverans, blir det allra sista besöket.
Hos Henne.
Jag skriver ett vackert kort,
tar med några bitar av saffranskakan, som blev över igår.
Jag har all tid i världen för Henne,
när de andra fått hjälp först.
Jag har visserligen inte själv fått någon rast, inget ätit...
och även Hon får vänta en stund på maten,
men jag vet att min prioritering kommer uppskattas.
Det gör den.
Igår fick hon inte i sig en tugga till middag,
men medan hon berättar om ödesnattens drama,
äter hon hungrigt upp hela portionen.
Jag håller hand och lyssnar.
Kokar en kaffetår.
Vi tänder ljus.
Sätter oss i finrummet.
Dricker kaffe och äter saffranskaka
på finporslin.
Hon pratar och jag lyssnar.
Jag kramar och tröstar,
när sorgen emellanåt sköljer över Henne.
Sedan spelar jag på det ärvda pianot.
"Jag har hört om en stad ovan molnen".
Det är noterna som livskamraten sist ställt upp.
Jag spelar på gehör, för jag kan inte noter.
Pianot är ostämd, men det gör ingenting.
Den saknade är med oss.
100 minuter efter jag kom, är hon helt lugn.
Jag säger att om oron sköljer över henne igen
finns jag kvar hos henne i tanken.
Vi håller varandras händer, och hon svarar mig:
- "Tänk imorse var allt helt svart. Värre än igår, när jag hade släkten hos mig. Jag sov ingenting i natt. Tankarna och sorgen bara mal... men nu känns det lite bättre. Tack! ... för att du ville och kunde stanna... och för att du är kvar hos mig i tanken även sen, om jag känner mig ensam. Då kan jag hålla i ditt fina kort, och känna omtanken kvar hos mig."
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar