onsdag 3 augusti 2011

Porträtt- Gaida


Det var ett tag sedan jag visade bilder från något fotouppdrag här på bloggen. Som ni vet visar jag mina kunder respekten att inte visa material innan de själva hunnit publicera/ kommit ut med sina bilder (om det inte är redan publicerat material, som t.ex arkivbilder). Jag visar både bilder från riktigt gamla uppdrag, egna projekt och nyare bilder. Eftersom Svensk lag kräver att jag fått tillstånd innan jag visar bilder där människors ansikten kan identifierats på webben, är det inte heller alla uppdrag som jag visar (det kan vara svårt att få tag på alla, och så finns det dom som inte vill).

Här kommer några porträttbilder som jag fångade under en vårdag föreställande Helena och Susanne som driver företaget Gaida-inredningsprojektering.


Tack vare mina "20 bilder á 20 sekunder" som föreläsare på Pecha Kucha Night, hörde de ryktas om mig och kontaktade mig angående sina fotograferings-önskemål. De ansåg sig ogilla att stå framför kameran, men behövde porträtt till hemsida och eventuella trycksaker i framtiden. Vi träffades för att få form på tankar och idéer kring fotograferingen. Någon månad senare ägnade vi en förmiddag åt fotografering i några olika miljöer, bland annat på kontoret och vid Naturens hus. Vi avrundade med en trevlig och god lunch i Naturens Hus.

Här följer några av porträtten från fotograferingen. Jag använde både naturligt ljus och vid behov upplättningsblixt. Jag tycker de var fantastiskt trevliga och tålmodiga under den långa fotograferingen, och visst fick de porträttbilder som fungerar för deras informationsmaterial både nu och framöver.



Gaida har många spännande projekt på gång, och Susanne och Helena verkar ha fantastiskt mycket erfarenhet. Så har ni inredningsprojekt på gång där ni önskar anlita ett företag som verkligen har bred och djup kunskap om ny- och ombyggnationer, ja då är Gaida ett företag du bör kika på! 



Jag medsänder en länk till deras hemsida:  www.gaida.se

lördag 30 juli 2011

Vila i en sjö ...




*

Vila i en sjö
och göken gol i väst
flyta här så skönt
här njuter jag som allra mest

Vattnet smeker ljumt min hud
och svalkar mina sinnen
all min oro rinner ut
i vattnet den försvinner

*

Vila i en sjö
så rofylld blir min själ
flyta här så skönt
  här fylls jag bara utav väl

Skogen står i sommarskrud
och vinden fläktar underbar
Vilar  gör jag likt en brud
i vattnet under himmel bar

*

Vila i en sjö
med friska andetag
njuter här så skönt
här ligger jag i denna dag

Källsjön är så ren och klar
min kropp den blir som ny
skogens doft så härligt rar
jag känner glädjen gry

*

Vila i en sjö
Oh tiden har nu stannat
Låt mig stanna nu och här
jag har ju glömt allt annat

Frid och frihet uti mig
och träden viskar, vyssar
skogen, sjön, de möter mig
små vågor ger mig kyssar

*

Vila i en sjö på rygg
likt fostret i sin mor
svävar här så mjuk och trygg
i vattnet nu jag bor

Låt mig fyllas av god kraft
låt vattnet hela, mätta
brädda mig med mod och skratt
låt sinnena bli lätta

*

Vila i en sjö
och göken gol i väst
flyta här så skönt
här njuter jag som allra mest

Vattnet smeker ljumt min hud
och svalkar mina sinnen
all min oro rinner ut
i vattnet den försvinner

*


En sång som kom till mig på denna plats omsluten av sjön.

 Ja mitt i en källsjö, där känner jag mig hemma. Texten har melodi, och min förhoppning är att jag så småningom ska kunna dela med mig även melodierna till mina små visor. Än så länge får ni dock nöja er med text och bilder till.

måndag 25 juli 2011

Så levde de lyckliga ...

1990 återsåg jag och min blivande make varandra, på en konstutbildning i Örebro. Detta ca 20 år efter vi låg på Örebro BB tillsammans och skrek i korus. Våren 1991 blev vi ett par och året därpå förlovade vi oss. Nyårsafton 2008-2009 friade jag och följande sommar blev jag äntligen hans fru! Mina visioner om hur vårt bröllop skulle se ut, förändrades allt eftersom åren gick. Vid det här laget hade jag insett att jag faktiskt bara ville bli hans fru och få en riktigt glad dag men honom och barnen. Helt utan pompa och ståt. Jag behövde varken släkt och vänner som vittnen, traditionell brudklänning eller fest. Allt jag önskade var ett uppriktigt -"Ja!", en fin ring, att få dela efternamn med min man och våra barn, och en riktigt glad dag tillsammans med dem.

Det var precis vad jag fick!



Vi gifte oss i rådhuset i Örebro helt i hemlighet, på semestern 2009. Imponerande nog lyckades våra döttrar hålla vår gemensamma hemlighet ända fram till bröllopet var avklarat!

Jag sydde en blå lång kjol att bära under en fin mönstrad nyinköpt klänning, som jag gärna bär fler dagar. Vi beställde varsin ring ... varav min med en liten diamant. Vi planerade ingenting av dagen efter vigseln utan tog dagen som den kom. For till en café på landet och valde lyxigt fika där. Barnen tog fina och glada bröllopsbilder på oss i blåsten. Sedan strö-åkte vi lite i bilen, köpte god "Take away- middag" med oss hem och roade oss med umgänge, skratt och lite TV-spel hela familjen tills vi somnade goa och glada.

Jag fick min man och han fick mig till fru. Jag fick mitt uppriktiga "Ja!" och han fick detsamma av mig. Vi fick en underbar dag tillsammans med våra döttrar, som även de fick varsin ring under vigseln. Att det hela var vår familjehemlighet tyckte vi gav en extra liten knorr på dagen. Tänk vad alla släktingar och vänner blev överraskade!

Varför måste man krångla till det?
Det behöver varken vara komplicerat eller kosta särskilt mycket pengar.

Jag fick precis vad jag önskade!

Idag firar vi vår bröllopsdag, och efter mer än tjugo år tillsammans är jag helt övertygad om att vi kan leva lyckliga ...

... i alla våra dagar!

lördag 23 juli 2011

Vardagsgåvor ...

Jag är en stolt mamma till två underbara flickor, och jag funderar mycket på min roll som förälder. Vad jag som mor ger mina barn och hur det påverkar dem som personer. Jag har valt att se vardagen och allt som den innehåller som vardagsgåvor till mina döttrar. Händelser och upplevelser jag ger dem är små presenter på gott och ont, som kommer att påverka dem både nu och i framtiden.



Jag anser att det är min och min makes ansvar att se till att våra barns liv fylls av ett bra innehåll. Alla små vardagsbeslut som vi tar får konsekvenser, små och stora. På gott och ont. Vad konsekvenserna blir är dock långt ifrån solklart. Varje barn är unikt och uppfattar våra val på olika sätt. De kan välja att göra tvärtemot, följa vår linje eller finna sin egen väg. Jag anser ändå att det är varje förälders ansvar att inse att vårt sätt att leva kommer att påverka våra barn. Vad är det egentligen vi vill ge våra barn? Vad vill vi att de ska bära med sig genom livet?

När våra barn var mindre hade vi ansvar för varje sekund av deras liv. Hur mycket närhet vill vi ge dem? Hur länge ska de få skrika innan vi lyfter upp dem? Hur mycket ska vi se på dem? ... lyssna på dem? Vad ska de få smaka? Vilka ska de få träffa och vad får de uppleva med andra? Lämnar vi bort dem? ... och i så fall hur länge, när och varför? Hur får vi dem att somna om natten? Hur mycket delar vi på ansvaret för dem? När får de ha nappen, och när ska de sluta? Sover de i egna sängar, eller får de sova hos oss?



Allt eftersom de växer kommer nya frågor att ta ställning till. Varje vardagsgåva betyder en lärdom eller erfarenhet rikare. Vad har vi för regler här hemma? Hur stränga ska vi vara? Hur många godnattsagor läser vi när vi nattar dem på kvällen, och hur många sånger sjunger vi dessutom? När måste vi säga stopp och prioritera oss själva för att visa att det finns en gräns för vad vi orkar? Får vi bryta ihop och gråta framför barnen? Hur får vi skrika? Vad får vi skrika och hur arga får vi egentligen bli? Straffar vi barnen? Med vad och hur? ... eller ger vi dem "morötter"istället? Vad får våra regler och vårt handlande för konsekvenser? Är vi konsekventa? Vad blir följderna? Vilka ord får man inte använda hemma hos oss? Menar vi vad vi säger och håller vi våra löften? Får man hoppa i sängarna? Gå barfota i lekparken? Cykla iväg själv hemifrån? Skära grönsaker med vass kniv själv? När är de stora nog?



Vem städar barnens rum? Hur mycket ansvar ger vi dem och hur mycket ska vi hjälpa och lotsa dem? ... när och varför? Respekterar barnen oss föräldrar? Känner barnen att vi respekterar dem? Får de möjlighet att påverka regler, ansvar och förutsättningarna i vår familj, eller ska de bara lyda? Kan vi förklara varför så de förstår?

Om första barnet städar sitt rum fint vid tre års ålder, blir vi arga om det mindre syskonet inte klarar det vid sju? Vad har vi för regler vid matbordet? Äter vi tillsammans eller äter man när man vill? Om vi inte äter tillsammans, hur ser vi till att det finns tid för samvaro och diskussioner i familjen? Hur länge får barnen se på TV? Vilka program får de se och vilka dataspel får de spela? Vet vi vad de ser och vad de spelar? Ser vi vad som skrämmer dem och vad de uppriktigt tycker är roligt? Tror vi att det utvecklar dem, eller lär dem något? ... eller kan det rent av vara skadligt för dem på något sätt? Vilka bilder och ljud serverar vi våra barn? Är den här skräckfilmen verkligen en fin present att fylla mitt barn med? Vilken musik spelar vi? Vad handlar musiken om? Hur påverkar musiken barnen?

När ska de lägga sig på kvällen? Vad drömmer de om på natten? Vad skrämmer dem? Vad är deras innersta drömmar och längtan?

Hur mycket får de i veckopeng? Måste de göra något för att få den, eller får de den oavsett? ... och vad får de köpa för pengarna? Lägger vi oss i det? ... och om vi gör det, varför, och hur motiverar vi det?

Vad är vår inställning till sötsaker? Hur mycket fika, glass och kakor äter vi i vår familj? Varje dag? Lördagsgodis? Vad består lördagsgodis av och i vilken mängd? Obegränsade mängder hemma? ... borta? Vad är "fredagsmys" och vad gör vi då?


Blir vi upprörda när något går sönder? Får de leka fritt i alla sina kläder? Vad ska de vara rädda om? Hur upprörda blir vi över vad? Vad ska de ha respekt för och vad är mindre viktigt? När tar vi i med -"Nu får det vara nog!" ... och när nöjer vi med oss en suck? När skrattar vi med dem åt tokigheter? Vad är egentligen roligt? Hur skrattar vi och åt vad? Busar vi och hittar på saker bara för att få skratta tillsammans? Hör vi barnens tokiga kommentarer och frågor, och tycker vi de är roliga eller jobbiga?

Vad berättar vi för våra barn om vår historia? Berättar vi bara om egna erfarenheter eller låter vi våra barn få bli nyfikna på vår egen och andras kultur och arv? Berättar vi historier om våra föräldrar och upplevelser från vår barndom, eller tror vi att de får lära sig allt nödvändigt i skolan om andra tider? Vad får de veta om vår egen barndom och om vår bakgrund? Varför vi är som vi är och vad som format våra liv till dem vi är idag? Får de ta del av andra kulturers och människors historier? 


Hur hanterar vi syskonrivalitet och hur pratar vi om rättvisa? Finns det någon rättvisa? På vilket sätt? Försöker vi göra det rättvist genom att ge dem så millimeter-rättvist vi bara kan eller lär vi dem att livet är orättvist och att de måste lära sig acceptera det? En annan dag kommer kanske någon annan att avundas dem för något?

Får våra barn ha egna vänner eller ska de samsas i alla lägen? Gör vi något på tu man hand med barnen, eller är vi alltid tillsammans allihop? Hur påverkar syskonens personligheter de andra syskonen ... och hur hanterar vi när det blir obalans och något barn tar mer plats och energi än syskonen? Är någon i familjen sjuk eller har ett handikapp går det lätt ut över hela familjen. Hur hanterar vi det?

Hur pratar vi om livet och om döden? Om sjukdomar? Hur pratar vi om sorg? Finns det någon Gud? Vad händer när man dör? Var kommer vi ifrån? Vad är meningen med livet?



Hur hanterar vi om barnens vänner får se och spela andra filmer och spel än vi tillåter? Hur hanterar vi kompisarna och deras föräldrars regler när vi lånar ut våra barn till dem, eller har barnens vänner på besök? När måste vi rucka på våra idéer och anpassa oss efter vad som är normalt hos barnens vänner, för att de ska slippa få pikar eller hamna i utanförskap? När ska vi stå på oss? ... och kan vi motivera det på ett sätt så våra barn kan förstå? När får man ta hål i öronen? Leka ute själva? När får de mobiltelefon? Tatuera sig? Vad gör vi om våra barn har svårt att få vänner eller problem med sina kompisar? När hjälper vi dem att lösa problemen och hur? Låter vi dem lösa dem på egen hand och när hjälper vi för mycket? Hur får vi dem att förstå att det finns många sidor på problem och att de själva kan göra annorlunda? Att det kanske inte bara är kompisen som gjort fel? Att det kan finnas orsaker vi inte känner till som gör att människor gör elaka saker? Kan barnen hantera situationen? När måste vi tala med kompisens föräldrar och när räcker det att lotsa barnet så att det själv vågar ta itu med situationen. Lär vi våra barn att be om ursäkt när de gjort fel? Kan vi själva be barnen om ursäkt när vi själva gjort fel?

Känner vi oss trygga med miljön utanför hemmet? Hur farlig är vår gata, stad eller skog? Får de leka vid forsen? Får de prata med "alkisarna"? Vilka djur ska de få klappa och vilka ska de hålla på avstånd? När får de resa iväg från oss med kompisar själva? Vilka har vi förtroende för och vilka har vi inte förtroende för? Vad säger vi till barnen och hur hanterar de våra svar?



Hur tänker vi när det gäller könsroller? Köper vi kläder och leksaker efter vad som passar dem som individer eller går vi efter traditionella könsroller? Får våra flickor klättra lika högt som om de vore pojkar? Får pojkar vara lucior och flickor tomtar eller stjärngossar om de vill? Kan killar ha klänning och långt hår och flickor klippa av sig allt sitt hår och vägra klänning på kalas? Får flickor leka krig och pojkar dansa balett? ... eller måste pojkar välja fotboll om de tycker båda är roligt? Gör vi som vi själva vill, eller bryr vi oss om andras kommentarer? Står vi upp för våra barn om de inte stämmer med omgivningens tankar och idéer?



Lyssnar vi på våra barn? Ser vi dem i ögonen tillräckligt ofta? Ger vi dem komplimanger? Hur mycket skäller vi på dem? Är det befogat, eller får barnen ibland bara utlopp för allmän frustration och ilska vi känner över annat i vårt liv? Tar vi oss tiden barnen behöver för att landa och ge plats och utrymme för att dela förtroenden? Hur rör vi våra barn? Hur mycket och på vilket sätt? Är det ömt eller hårt ... och vad får det för konsekvenser i framtiden? Kommer våra barn att krama sina egna barn? Lär vi våra barn att de bestämmer över sina egna kroppar? Respekterar vi om våra barn inte vill kramas?



Tror vi på allt barnen säger? Tar vi det med "en nypa salt"? Vad berättar barnen för andra om oss? Tar andra det med "en nypa salt"? Har vår familj hemligheter som barnen förväntas hålla tyst om? ... och om vi har det ... varför? Om vi får höra något som upprör oss från barnen, hur hanterar vi det? Kollar vi upp den andres historia, eller "kontaktar vi myndigheterna och slår på sirenerna" med det samma?

Vad gör vi tillsammans hela familjen? Vad gör vi i vardagen och på vår lediga tid? Vad gör jag med barnen, och vad gör min make? Vad får andra göra tillsammans med våra barn? Hur fördelar vi vardagssysslor hemma? Delar vi på ansvarsområden i hemmet, eller gör vi alltid samma saker? Vad säger det barnen? Turas vi om att städa, laga mat och handla? Gör vi allt tillsammans? Får alla möjlighet att vara ensamma? Utvecklas på egen hand? Gillar vi våra liv?



Hur ställer vi oss till barnens aktiviteter? Ska de börja så tidigt som möjligt? Vilka aktiviteter är lämpliga och varför ska de aktiveras? Är det för att bejaka deras redan starka sidor eller för att hjälpa dem med eventuella svagheter? Är det för att vi själva tycker att det är roligt eller för att barnen vill? Hur många aktiviteter är lämpligt vid vilken ålder? Hinner de läsa läxor, leka med kompisar och "bara vara"? Hur påverkar aktiviteterna vårt familjeliv? Vill vi att de ska börja tävla redan som små, eller är vi nöjda om de har lite roligt under aktiviteten? Måste de fortsätta även när de vill sluta? Får de ge upp med det samma, eller uppmuntrar vi dem att fortsätta för att se om lusten återvänder? Vad vill vi att de ska få chans att prova på? Vill vi att de ska få vara med om sådant som vi själva älskar att göra eller sådant som de själva längtar efter? Vill vi att de ska uppfylla våra egna drömmar som vi aldrig fick förverkliga? Eller försöker vi se vilka förmågor de själva har och som de skulle kunna utveckla? Vänjer vi barnen vid att det alltid ska hända något. Att aktiviteter ska serveras på silverbricka? Vad gör de när de plötsligt får långtråkigt? Är det viktigt att ha besökt alla spännande platser innan barnen blivit myndiga? Ska vi skämmas om vi inte tagit dem till Disney-world, Legoland, Liseberg och Kolmården?



Hur pratar vi med varandra? Baktalar vi människor? Vilka och varför? Är det människor våra barn har en relation till eller talar vi om grupper av människor? Hur påverkar det våra barn och deras bild av dessa människor? Vad lär vi våra barn om människor som tänker annorlunda än vi? Hur pratar vi om religion? Hur besvarar vi barnens frågor: Finns tomten? Finns troll? Finns monster? Vilka är det där?
Hur pratar vi och besvarar frågor om homosexualitet, människor från andra länder, handikapp av olika slag? Vad berättar vi om sådant som skrämmer oss: Mördare? Våldtäcksmän? Kvinnan i affären? Terrorister? Naturkatastrofer? Den ovissa framtid som väntar våra barn?

Hur rustar vi dem bäst för att överleva när vi inte längre finns kvar och kan lotsa dem genom svårigheter?

Vilka får barnen prata med, och vem ska de springa ifrån? Klappar vi främmande hundar? Får de gå och simma själva? ... och hur bra ska de kunna simma när de får göra det? När är vi för överbeskyddande? ... och när blir vi vårdslösa? Hur farlig är världen? Låter vi barnen axla lagom stort ansvar så de får växa? Riskerar vi deras liv och hälsa? ... eller hindrar vi dem från att växa i den takt de faktiskt klarar och som får dem att få självförtroende att klara även lite svåra saker? Får de bevisa att de kan?



Hur ställer vi oss till leksaker av olika slag? Får de leka med vapen och på vilket sätt är det okej? Får de leka krig och sikta på främmande personer som inte är med i leken? Funderar vi på hur de kan uppfatta det? Är alla barn som deltar med i leken roade, eller är det alltid samma barn som blir offer eller hamnar i underläge? När kan ordväxlingar och lekar övergå till ren mobbning, och var går gränsen för vad som är tillåtet att göra och säga? Hur säger och visar vi vad som inte är acceptabelt? Vad gör vi om vårt barn blir offer? Och vad gör vi om vårt barn är mobbaren?

Hur hanterar vi alkohol? Dricker vi när vi är deprimerade eller vid festliga tillfällen? Hur mycket, vad och med vem? Får våra barn se oss eller våra vänner bli påverkade? ... till vilken grad? Vad säger det dem?

Vad anser vi om material och miljö? Sopsorterar vi? Vad slänger vi och vad sparar vi? Tar vi emot och köper begagnat, och är det av ekonomiska skäl eller idealistiska skäl? Äter vi kött eller är vi vegetarianer? Vad anser vi om etik och moral? Följer vi själva Sveriges lagar? Varför eller varför inte? Cyklar vi mot rött ljus, håller hastighetsbegränsningar? Har vi cykelhjälm? Röker vi? Om vi själva vill att våra barn ska bli bättre än oss själva, hur får vi dem att ta bättre beslut än vi själva tagit/tar? Följer vi våra egna regler och idéologier, eller säger vi en sak och gör en annan?

Ger vi den andra föräldern chans att utvecklas personligen, eller låter vi jobb och familj äta all vår tid? Tar vi vuxna oss tid för varandra och låter andra ta hand om barnen så vi bejakar parrelationen? Påverkar det familjen och vårt vardagsliv? Är stämningen varm eller spänd på hemmafronten? Bråkar vi framför barnen eller samtalar vi när vi blir på tu man hand? Hur löser vi konflikter? ... och hur påverkar det barnen? Är det någon eller några som tassar på tå för att inte skrämma fram "monstren" som lurar inombord hos någon av oss?



Är livet svart eller vitt eller finns det kanske gråzoner? Kan vi äta vegetariskt halva veckan, köpa hälften nytt och hälften begagnat, spela lagom med TV-spel och umgås både med rika kändisar och människor med svåra problem? Vad säger folk om det? Måste man alltid välja nyktert och korrekt? Köper vi alltid ekologiskt och kravmärkt? Bryr vi oss om vad andra tycker eller går vi vår egen väg? Är vår melodi "sköt dig själv och skit i andra" eller är den något annat? Till vilken gräns? Vad går omgivningen med på och när blir våra val ett bekymmer för andra runt omkring oss? När går våra val ut över barnen på ett negativt sätt? Hur tar vi till oss nya vetenskapliga bevis? Tar vi till oss dem ögonblickligen och ändrar vår livsstil efter dem? Kan man fortsätta ha plastiga tryck på sina tröjor fast de är giftiga? Ska man slänga allt i soporna, eller går det bra att ha små tryck ibland på sig? Vilka källor litar vi på? Vilka ignorerar vi med en axelryckning?

Vad lär vi barnen om konsumtion? Köper vi för att bli glada eller för att vi har ett behov? Hur ofta byter vi mobil och dator? Vill vi att allt som kommer innanför tröskeln hemma ska vara senaste modellen, eller uppskattar vi föremål som någon annan levt med före oss? Vårdar vi våra ägodelar eller kör vi enligt melodin köp när du får lust och släng när du tröttnat? Vet våra barn var våra föremål och matvaror kommer ifrån, och visar vi någon respekt och tanke åt all energi som tagit den till vårt hem?

Hur pratar vi om pengar? Lever vi i överflöd eller vänder vi på slantarna? Hur påverkar det våra barns liv? Motsvarar en hundralapp en vardagslunch eller en veckas pasta? 300:- till alla barnens julklappar eller vinflaskan på lördag? Vad gör vi på semestern? Hur bor vi? Hur använder vi våra pengar? Vad gör vi för prioriteringar? Köper vi prylar eller upplevelser? Stämmer det med våra drömmar och värderingar?

Äter vi skräpmat eller läser vi innehållsförteckningar till förbannelse? Vad gör vi om barnet vägrar äta? ... och om det inte känner när det är mätt och äter sig fördärvad? Vad vill vi att våra barn ska växa av? Vad vill vi att de ska få uppleva för smaker? När vi är bortresta, vill vi då att de ska få äta välkända smaker eller prova på nya? Vad gör vi om vi har fått en sockerråtta som klättrar i skåpen i hemlighet?



"Vinner" den som har flest böcker i bokhyllan, flest leksaker av senaste modell eller "hippaste" märkena på kläderna? "Vinner" den som varit i flest länder vid lägst ålder, eller den som haft kalas på coolaste inneställena, eller den som har flest kompisar? Vad tävlar vi om egentligen? Är livet kanske inte alls en tävling, utan en tillvaro som var och en kan välja att uppskatta eller känna frustration över? Vem vill vi bli och vad strävar vi egentligen efter? Yta eller innehåll? Vill vi visa upp vårt snygga yttre, med ett hem och en yrkestitel som imponerar ... eller styrs våra val av våra egna drömmar och visioner i vår strävan mot ett glädjefyllt liv?

Bjuder vi på dyra kalas på hyrd lokal/evenemang ... eller gör vi enkla barnkalas hemma eller i trädgården? Varför har man kalas över huvud taget? Är det för att få så mycket presenter som möjligt? För att få äta godsaker tills man kräks? För att man ska få bjuda på fest och umgås med sina vänner ... eller för att man ska visa att man duger i gänget? Är det kanske bara roligt att få planera och genomföra en fest i allmänhet? Bjuder vi alla i klassen eller ett fåtal utvalda? Vad säger det barnen? Hur motiverar vi valet? Får barnen ha egna kalas eller gemensamt? Både släktkalas och barnkalas? hur många kalas orkar vi föräldrar egentligen ordna? Måste alla barnen ha kalas varje år? Vad kostar det och när ska vi ha dem? Hur många kalas blir barnen bjudna på? ... och ska vi låta dem gå på alla de bjuds på, eller bara ett fåtal? Till vilka i så fall och varför? Vad är lagom pris på en present till kompisen? ... trettio kronor eller hundrafemtio? Beror det på barnets ålder eller hur mycket barnen leker? Kan man vara bra trots att man bara har en enda fantastisk vän? Kan man ha barnkalas för bara bästisen, eller förväntas man bjuda alla som man varit på kalas hos eller hela klassen? Kan man vara fantastisk fast man inte äger något coolt alls? ... och uppskattar kompisen en hemgjord gåva, eller förväntar sig födelsedagsbarnet något dyrt från leksaksbutiken? Bjuder vi kanske alla barn, bara för att alla ska känna att de har chansen att någon gång känna sig välkomna, eller för att vi känner oss tvingade?


Hur ger vi barnen självförtroende och självkänsla som tar sig förbi alla de där materiella tingen som översvämmar vårt samhället av idag? Hur får vi dem att våga tro på sig själva oavsett kön, ålder och drömmar?

Hur får vi våra barn att känna att de duger och alltid kommer vara älskade oavsett vilka de blir och vad de gör? ... även om vi kanske inte kommer gilla allt de blir och allt de gör? Vågar de komma till oss när de gjort tokigheter eller hamnat i knipa?


Hur får vi våra barn att behålla sin fantasi, kreativitet och nyfikenhet på världen, människor och annat som möter dem? Hur får vi dem att se bakom ytan på tingen och människorna? Vara stolta över sig och sina kroppar i en tid när media gör livet till en tävling och där idealen blir mer och mer omänskliga?

Ingen människa är perfekt, och det är ju precis som det ska ... för det är ju det som gör oss till människor. Men det viktiga är ju inte heller vad som är rätt eller fel, för det finns inga färdiga svar. Det viktiga är att vi inser att oavsett vår egen bakgrund och personligheter, så är vi som vuxna ansvariga för våra handlingar. Har vi satt barn till världen kan vi inte blunda för att våra val får konsekvenser för våra barn. Detta oavsett om vi väljer att leva med dem dygnet runt eller aldrig träffar dem. Detta oavsett om vi kan formulera våra känslor eller visa dem i handling. När de väl blivit vuxna får jag en annan roll för dem ... jag kan fortfarande vara närvarande och i viss mån påverka dem, men måste också respektera att de kanske valt andra sätt att hantera livet än jag själv skulle gjort.

Det spelar roll vad vi gör och vad vi säger. Våra barn kommer att bära med sig oss och sina minnen av de erfarenheter och upplevelser de får genom livet. På gott och ont. De kommer att formas av det oavsett om vi utgör en stor eller liten del av deras barndom och uppväxt.


Vad vill just jag ge mina barn för gåvor? ... och då menar jag inga inslagna paket som går att se och ta på ... utan upplevelser, händelser och känslor. När de själva en gång blivit vuxna och fått egna barn ... vad kommer de vilja berätta om mig och om sin egen barndom? Vad kommer de att minnas? Vad kommer de att känna?

Miljoner frågor är det som vi föräldrar ska ta ställning till. Många gånger orkar vi kanske inte ta de rätta besluten utan kapitulerar och låter det "bli som det blir", eller väljer den lätta lösningen som vi kanske vet inte är den bästa. Vi har kanske fullt upp med våra jobb, hushållssysslor, egna behov av umgänge, motion och nöjen.

Det här är tankar som jag ständigt bär med mig ... och som påverkar mig och mina val som förälder. Tankar kring vardagsgåvorna och vad de innehåller.

För varje ny dag med barnen ÄR en gåva. Både för mig och dem. Ingen vet hur många dagar jag har med barnen, och ingen vet hur många dagar barnen har mig. Det enda jag vet är att jag har chans att påverka dem alla dagar som jag har med dem.

onsdag 20 juli 2011

Abstrakt fotografi ...


Ibland får jag sådan lust att leka med färg. Visst skulle jag kunna köpa mig duk och leta rätt på målarfärger och staffli, men som fotograf ligger kameran mig närmast till hands att arbeta med. Vem säger att man inte kan arbeta abstrakt med digitala fotografier som grund?

Den här bilden formades nu sent ikväll. Jag fotograferade ett motiv under lång exponering och har sedan arbetat fritt i photoshop i lager. Jag har bara arbetat med kurvor, färger och kontraster. Bilden ser som motiv ut just såhär, men ändå helt annorlunda i sina naturliga kulörer. Motivet som stod framför mig under min långa exponering? Ja, nu handlar det inte längre om det, utan för mig var det något med formerna jag gillade, och de här färgerna. Det går inte längre ana att det är blåbärspaj med vaniljsås som varit mitt motiv från början.