Höst

Ohållbara besparingar inom omsorg

Jag arbetar extra inom hemtjänsten i Örebro Kommun, och besparingarna håller nu på att bli helt ohållbara. Politikernas beslut om vad som enligt dem är ekonomiskt hållbart, har ingenting med verkligheten att göra. 

Jag arbetar deltid i en fantastisk arbetsgrupp, som är lite speciell. Förutom att vi verkligen är engagerade i vårt arbete med de gamla ... arbetar vi både i stan på ett seniorboende, några kvarter bort i tre höghus och på landet. Vi far mellan stugor och lägenheter. Detta innebär en hel del logistik varje dag för att fungera. Politikerna kräver en hög brukartid för att ekonomin ska gå ihop, men det är nog svårt att förstå hur mycket tid vi måste ägna åt själva logistiken och allt annat, utöver själva omvårdnaden hos de gamla. 

Självklart är själva restiden mellan dem vi hjälper en stor "tid-ätare" (och kostar förstås Kommunen en hel del bensin). Väderlek och underlag varierar, och när restiden i planeringen blir kortare och kortare, undrar man hur det är tänkt att vi ska lösa detta. Vi kan ju inte köra olagligt snabbt, och vi kan inte heller förhindra traktorer och kossor från att hamna i vår väg ... för att inte tala om vinterns otäcka väglag. Snöstorm och halka om kvällen i mörkret, med vildsvin och rådjur vid vägkanten. 

Mellan dem vi hjälper måste vi åka till något av grupprummen i stan eller på landet, för att hämta/hänga in nycklar, ladda och tömma matväskor på matlådor och frys-klampar. Vi måste även telefonera/sammanstråla med kollegor för att byta larmtelefoner före/ efter arbetspassen. Vi ska hinna tanka bilar och raskt lösa eventuella problem med dem. Mellan seniorboendet och höghusen får vi promenera eller hämta nycklar till cyklar ... som förhoppningsvis fungerar och hittas. 

Vi arbetar med människor, och då är inte allt förutsägbart och kan styras uppifrån. Vissa dagar har vi många larm och andra dagar är det lite lugnare, men varje dag är unik. Förutom allt praktiskt arbete med att hjälpa de gamla, ska vi även ägna oss åt att dokumentera vad som händer under dagen. Vi ska rätta vår TES, arbeta som kontaktpersoner och uppdatera besöksplaner, boka sjukresor till läkarbesök och samtala med anhöriga. Vi har alla stort ansvar att meddela information till sjuksköterskor och kollegor. 

Vid dagpass börjar vi jobba kl 7 och har bara 30 minuters inplanerad rast vid 11-snåret, även när vi slutar jobba kl 16. Ingen av mina kollegor köper längre några kaffepaket för eventuella raster, de finns helt enkelt inte. Det är påtagligt ofta den enda rasten vi har, går om intet för att något oförutsägbart inträffar. Kanske en dusch tar längre tid än planerat, eller att ny-upptäckta sår behöver omläggas. Vi kanske upptäcker att personen vi hjälper mår dåligt, och behöver konsultera sjuksköterska eller kollegor. Får ett larm som vi måste ta oss till och lösa (de är aldrig planerade). Konsekvenserna blir snabbt tidsslukande, och det är inte alltid vi kan lösa det hemma hos den gamla (tiden kommunen får betalt för). Rasten kan man oftast inte ta igen senare, då är det ju andra som behöver hjälp. 

Det är ofta vi under en arbetsdag ska arbeta både i stan och på landet. Jag kan börja med att åka bil för att ge medicin hos en person, köra vidare för att dra på en annan person stödstrumpor och hjälpa en tredje med dusch på landet. 

Jag har precis påbörjat utbildningen i Treserva. Även om tanken med det nya systemet är gott, så upptäcker man på en timma att det dels finns problem med systemet, och det är skrattretande att inse att dokumentationen skulle kräva ca 30 minuter/personal varje dag för att fungera. Något som vi aldrig kommer att få under befintlig besparingsbudget. 

Nu ska vår arbetsgrupp försöka dra ner ytterligare på personal för att försöka hålla politikernas budget. Vi ska jobba snabbare och bättre med mindre personalstyrka, trots att vi arbetar på fler platser och har fler att hjälpa än för ett år sedan. Chefen och arbetskollegor har svårt att förstå hur vi ska kunna genomföra detta, även om vi hela tiden försöker med olika strategier och medel. Konsekvensen är ständig stress, nya scheman titt som tätt, fler sjukskrivningar och fler misstag. Jag är oroad att alla mina kollegor snart kommer vara endera sjukskrivna eller ha lämnat sina tjänster. De här besparingarna kommer att kosta Örebro-Kommun mycket mer än vårt jobb kostar idag. Vi vill ju alla göra ett bra jobb, men det måste ju också finnas förutsättningar för att KUNNA göra det. 

Sedan undrar jag vilka gamla människor som i framtiden kommer vilja ha hjälp av Örebro Kommun? Finns det någon politiker som vill byta en arbetsvecka med oss inom hemtjänsten, under de förutsättningar som de ger oss idag? Nu planeras att vi ibland ska göra delade pass både i veckor och på helgerna (jobba 07-22, med några timmars paus mitt på dagen). Detta är ett ansvarsfullt och viktigt jobb vi utför. Vi ger medicin och omlägger bensår, trär på stödstrumpor och värmer mat, duschar damer och herrar ... och smörjer värkande kroppar. Vi ger insulin, sondmatar och byter stomipåsar. Vi sällskapar de gamla och tröstar de ledsna och ensamma. Kramar dem och stoppar om täcket eller sjunger en godnattvisa innan de somnar. Vi hjälper dem oavsett om de är ledsna eller glada, friska eller sjuka ... ja även om de har fått vinterkräksjuka. 

Det här är viktiga människor vi hjälper. De har levt ett långt och många gånger hårt liv, och det är inte alla som har anhöriga som bor nära och kan eller vill hjälpa. Vem ska hjälpa våra far- och mor-föräldrar, mamma eller pappa, när de blivit för gamla för att klara sig själva? Hur vill vi att de som hjälper dem ska arbeta? Jag har ett underbart deltidsjobb, tillsammans med mina fina kollegor och de underbara gamla. Det är ett ansvarsfullt jobb. Givande, lärorikt och lustfyllt. Otroligt uppskattat av dem vi hjälper. Men det måste finnas förutsättningar för att göra jobbet bra ... annars vill ingen varken jobba för, eller ha hjälp av Örebro Kommun. 

Omvårdnad MÅSTE få kosta.

*

Verdandi´s surströmmingsskiva ...

För några veckor sedan erbjöd Verdandi  surströmmingsskiva till alla som ville deltaga, i sin stuga vid Tisarbaden. Jag följde med för att fånga bilder till HandelsNytt.

Jag följer den snirkliga vägen från Hallsberg mot Tisarbaden. När jag kommer in i det lilla området fyllt med sommarstugor i varierade modeller, blir jag tvungen att stanna och invänta den vita minibussen som är på väg hit ut. Lite svårt att finna rätt stuga är det allt. Utanför fönsterrutan svärmar knotten. Några minuter senare kommer minibussen, och några vägkrokar längre fram når vi stugan.

Den slitna stugan har tillhört Verdandi under många, många år ... och ligger där i slutet av vägen med utsikt över sjön Tisaren. 1926 påbörjades husbygget, och brädorna forslades med cykel fram till strandtomten.

Huset har renoverats i omgångar. Det syns tydligt på de olika stilarna från olika epoker. Verdandi skulle varmt uppskatta ett bidrag som hjälpte dem sätta stugan i ett bättre skick. Den har stora renoveringsbehov, men får fungera tills vidare ändå. Ja för använder den, det gör de verkligen!

Ja, ikväll är det surströmmingsskiva för alla som önskar. En minibuss har hämtat upp deltagare i Örebro, och en annan i Kumla. Personal och gäster samlas vid 18-snåret vid stugan, och vi blir runt 14 personer runt borden. Inledningsvis skiner solen när vi anländer, men snart tornar mörka regnmoln upp sig över sjön. Det är regn i luften, så maten dukas fram på långbord inomhus, på den inglasade verandan. Människorna som sluter upp ikväll är en härlig och brokig skara människor, som alla verkar ha nära till skrattet. En avspänd, välkomnande och mysig stämning infinner sig snabbt runt borden. Vi kan njuta av att beskåda och lyssna på regnet som nu öser ner strax utanför.

På borden finns allt som behövs för en riktig surströmmingskiva. Röda Ulven´s gul/röda konservburkar öppnas utomhus i en plastpåse, för att vi ska slippa den värsta lukten. Sedan hamnar burkarna på långborden invid potatis, finhackad lök, mjukt och hårt tunnbröd, smör, kryddiga ostar och läskedrycker. Det blir Fanta, cider och julmust för alla att dricka.

Medan regnet yr utanför fönstren tar alla ivrigt för sig av maten. Småpratar om maten, vädret, surströmming i allmänhet och i synnerhet.

Lisa sträcker sig efter ännu en burk surströmming.

- "Tänk att någon kan hitta på något så gott!"

utropar hon medan hon ler mellan tuggorna ... och lägger på en ny surströmming på sin tunnbrödmacka.

Det här var premiär för mig. Jag har aldrig varit i närheten av en surströmming tidigare. Jag hade hört  att lukten är värst, och om man bara smakar så är det "mums filibaba" ... i alla fall om man har redigt med tillbehör. Jo förutom att en del sagt att det är fantastiskt eller smakar "pyton". Eftersom jag inte tyckte lukten var så farlig som väntat, och deltagarna uppmuntrade vid att smaka, så beslutade jag mig för att passa på att prova. 

Jodå, några tuggor fick jag allt ner tillsammans med de goda tillbehören ... men jag måste erkänna att jag inte lyckades få ner hela surströmmingsfilén. Jag beslutade mig snart för att jag inte kunde få ner den ruttna fisken. För dem som ville vara med i det trevliga sällskapet, men inte smaka på surströmmingen, erbjöds även grillad korv med bröd. Själv nöjde jag mig med en enda tunnbrödmacka.

När alla var mätta och belåtna hade regnet lugnat sig och solen sken upp strandtomten och det lilla lusthuset på gräsmattan. Några satte sig och betraktade solstrålarna som smekte bryggan och vassen. Det var helt klart en trevlig kväll, även om jag resten av kvällen hade bekymmer med att få bort surströmmingssmaken ur munnen.

Jag åker gärna på en till surströmmingskiva igen. Ja, och jag sällskapar mer än gärna Verdandi vid fler tillfällen. Men nästa gång hoppar jag nog över själva surströmmingen och håller mig till tillbehören.

Om några veckor ska Verdandi ut med båten här i Tisaren. 

Då blir det kräftfiske ... inför kräftskivan!

Länk till Verdandi och deras egen lilla text om sin verksamhet:

Verdandis värderingsgrund är att "alla behöver behövas".

Alla människor behövs i kampen för ett rättvist och solidariskt samhälle och alla behövs i samhället. Alla har erfarenheter, kunskaper och resurser som kan frigöras och tas tillvara.
Alla behöver behövas helt enkelt.

http://www.verdandi.se/index.asp?dir=om_verdandi

11 september och Ground zero ...

För att hedra dem som dog den 11 September 2001, återpublicerar jag idag tre av mina bilder från mitt besök vid Ground zero, New York 2012. Mina tankar från besöket finner du i länken inunder bilderna.

http://ninahellstromfotokreator.blogspot.se/2012/03/newyork-ground-zero.html

Att vara medmänniska ...

Allt som oftast hamnar jag i situationer där jag känner att jag måste agera utifrån hjärtat. Detta oavsett vad jag egentligen har för mig eller vart jag är på väg. Ibland måste man lägga åt sidan sin egna intressen och planer, för en vän eller främlings skull. Det är tillfällen och ögonblick där det är viktigt att någon ser, hör och bryr sig.

Idag var det en 10-årig muslimsk flicka som cyklade in i en bil några meter ifrån mig. Hur illa skadad hon blev vet vi inte ... men hon grät och klagade, och det såg ut som hon skadat sin arm. Det syntes på sättet hon rörde sig. Tyvärr ville hon inte alls prata med varken mig eller bilföraren, utan sprang iväg från oss. Som tur var kände jag igen flickan och vet vilken klass hon går i (och på vilken skola). Så jag tog kontaktuppgifter på bilföraren och lovade ringa honom när jag vet hur det gått för flickan. Han var också han orolig och undrar hur hon mår nu. Så fort jag kommit hem ringde jag skolans fritids, för att be dem meddela flickans fröken om vad som hänt. Om hon inte kommer till skolan, eller om hon verkar må dåligt imorgon, så vet i alla fall någon på skolan vad som hänt, och kan skicka henne till skolsyster, eller fråga hur hon mår. Av det lilla jag sett anar jag att hon kanske varken berättar för sin familj, eller visar om hon har ont. Ja så nu får jag framöver försöka ta reda på hur det gick för henne, så jag kan lugna bilföraren.

För någon vecka sedan fann jag en ensam fem-åring i mitten på en vältrafikerad gata. Han påstod att han fick gå och handla själv, men även om det kanske var sant, kände jag att han var för liten för att jag skulle kunna bara acceptera hans svar och lämna honom där. Han kunde ju också ha rymt från dagis, eller hemifrån. Så jag följde honom hem, vilket visade sig ligga ca trehundra meter från affären. Han hade alltså gått inte bara över en gata utan trafikljus, utan på en cykelbana där cyklar och mopeder kör ruskigt snabbt ... och över Svartån (den är ca 10 meter bred, och både djup och ström). Jag gav mig inte förrän jag funnit gossens pappa. Jag berättade vart jag funnit gossen, och att jag tyckte han var i minsta laget att spatsera så långt bort på egen hand. Om han blivit nyfiken på änderna och trillat i ån hade det dröjt länge innan han skulle saknats, och det hade blivit svårt att finna anhöriga om han råkade ut för en bilolycka. 

Jo, sådana där små händelser dyker då och då upp. Tillfällen där man inser att man är just det: Medmänniska. Och att det är viktigt att vara just det. För tänk om det en dag är jag själv, en vän eller  mina barn som behöver få hjälp i nöden ... då hoppas jag att någon ser, hör ... och vågar agera. 

Bilderna jag visar är två äldre symbolbilder, som jag ursprungligen skapat till två olika teaterföreställningar ... och som senare sålts flitigt genom bildbyrån Tiofoto (/Nordic Photos). 

* Den första bilden skapade jag för en amatörteateruppsättning vid namn "Först föds man ju" av Line Knutzon. Förutom uppdraget att ordna fin affischbild, stod jag för ljussättningen av föreställningen. Föreställningen fick mycket goda rescensioner och det var ett nöje att få vara med och arbeta med den. De flesta av deltagarna i produktionen arbetar numera professionellt med teater, dans och TV-produktion. 

I föreställningen bar varje skådespelare inledningsvis på varsin plastpåse med sitt hjärta i. Därav motivet på affischbilden.

* Den andra bilden fotograferades för teatergruppen "Teaterkängan", som spelade "Doktor Semmelweis". En föreställning som handlar om läkaren som såg sambandet mellan friska patienter och läkare/vårdare med rena händer. Det var inte den här bilden som blev affischbild (de valde en bild med bara kvinnohanden), men denna bild har sålts vid ett flertalet tillfällen genom bildbyrån.

De får idag fungera som symbolbilder för att vara medmänniska ...