Det finns något vackert i att tiden går, men samtidigt vill jag ibland frysa tiden. Betrakta ögonblicken lite mer intensivt. Njuta av godbitarna en evighet. Ett sätt att göra det är att fånga dem med kameran ... men jag försöker att även lägga den ifrån mig och samla dem i mitt sinne.
Ofta rusar livet, tiden och ögonblicken förbi oss. Men sanningen är den att ögonblicken går att spara intensivt och komplett inombords. Förmågan att sakta ner tidens hastighet och om att minnas, handlar om att leva intensivt i nuet och på tillit. Tilliten till att allt kommer lösa sig som det är tänkt.
Trots att jag själv vet detta glömmer jag bort det titt som tätt. Livet skruvas upp i någon slags ohanterlig tidspressad tillvaro, som slutar i att kroppen och själen mer eller mindre låser sig som i kramp. Musklerna stelnar och glömmer bort hur man gör för att slappna av. Tankarna viner hit och dit, orsakar förvirring och trötthet ... trots att vi dessutom glömmer bort hur man gör för att sova.
Men så händer någon som får mig att åter minnas vem jag är och vad som är kärnan i mitt liv. Lugnet sänker sig och jag kan åter andas.
Så när jag ser mina döttrar blåsa ut ännu ett ljus i sin födelsedagstårta, gläds jag över att trots att de blivit så stora ... så är de faktiskt ganska små. Jag rymmer dem fortfarande i min famn och jag kan fortfarande vara med och påverka hur de blir som människor.
Mitt i stressen över kalasfixandet, jobbstress, stökigt hem och allmänt övrigt livskaos ... stannar jag upp och påminns att jag inte alls "måste". Jag kan ägna mig åt att betrakta min dotter när hon blåser ut sina ljus och önskar sig ... en Barbiedocka med långt hår.
För det är bäst att passa på att uppskatta den här tiden. Jag kommer troligen inte tycka det går lång tid innan barnen flyttar hemifrån, trots att jag just nu mest klurar över om de är stora nog att gå till skolan på egen hand eller ej.
Så mitt i bruset som susat inomborts så hastigt på sistone, stannar jag upp. Jag släpper alla tankar på vad jag borde eller kunde göra och går ut på balkongen. Tar ett djupt andetag och blickar upp emot en stjärnklar himmel. Hör ljudet från den avlägsna motorvägen och familjens sovande andetag.
Just nu är jag bara här och nu,
och vad som är viktigt för mig behöver jag inte fundera över ...
det är solklart ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar