Pizzerian har en färggrann entré, och hela den lilla restaurangen är ovanligt kreativt inredd ... i murriga färger och med mysig atmosfär. På väggarna hänger inramade gamla filmaffischer, och vid borden sitter människor och bildar vackra motiv, medan mitt sällskap hugger in på sina pizza-slices. Jag törs inte fotografera de andra vid borden just nu. Dels bör jag inte störa mitt eget sällskap med att fotografera och kränga mig ut för att prata med de andra hungrande gästerna ... och så känns det ofint att fotografera de andra gästerna när de äter.
Jag siktar in mig på den fina entrén och tänker att jag i alla fall kan ta ett kort på den innan jag börjar äta. Jag saknar något i min bild och inväntar min exponering några sekunder. Jag trycker på avtryckaren, just när jag ser två glada människor ta sig mot entrén.
Klick!
Jag betraktar glatt mitt fångade ögonblick i kamerans display, och inser att jag tycker mycket om den. Så mycket så jag kanske vill använda den på något sätt. Jag lägger ifrån mig kameran, och äter snällt upp min goda måltid, precis som mina bordskamrater. När vi ätit upp och vi reser oss, vänder jag mig mot paret jag fotograferat. Jag visar bilden och frågar om det går bra att jag använder bilden. Vi småpratar en stund över bordet. Det visar sig att båda två är skådespelare, och jag får gärna använda bilden. Jag får även ta varsitt porträtt på dem i den mörka restaurangen, innan jag önskar dem allt gott, och ger mig ut på gatan till mitt väntande resesällskap.
Mycket munter över det trevliga samtalet, mötet och mina bilder traskar jag vidare ut i vårvädret med mitt sällskap och min kamera. På jakt efter nya upplevelser, människomöten och spännande ögonblick att fånga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar