Jag arbetar hemifrån och min yngsta tös ska få gå ensam hem från skolan för första gången. Hon är 9,5 år och både pålitlig och ansvarsfull. Hon har gått hem med sin storasyster massor med gånger, men idag ska hon få gå själv. Jag och min man upplever oss som "hönsigaste föräldrarna i stan". Vi har gjort upp att hon ringer när hon går från skolan, och sedan märker jag ju när hon kommer hem. Det är bara några hundra meter till skolan. Hon ringer som hon ska från skolan: -"Mamma nu går jag!"
Klockan 14.00 plingar hon på dörren. -"Hemma!", ler hon stolt och glad när jag låst upp ytterdörren
... men hon har med sig en överraskning. En klasskamrat. Vi kan kalla henne Emma.
-"Mamma, Emma är på väg hem ... men hon undrar om hon får se hur jag bor?!"
Emma slår på sitt soligaste leende. Jag känner inte Emma. Hon har kommit på något barnkalas, som vi hade i hyrd källarlokal. Verkar vara en prydlig och ordningsam tjej. Mer vet jag inte om henne.
Jag frågar henne var hon bor och om hennes föräldrar väntar på henne. Får hon gå hem till kompisar utan att ha gjort upp med mamma och pappa i förväg?
Flickan svarar att det går bra, och att de inte väntar. Hon pekar och säger att hon bor "däråt", i rikting mot andra sidan ån. Det verkar rimligt att hon då följt min dotter på väg hem, eftersom vi bor närmare skolan, och jag vet ju att flera av klasskompisarna bor på andra sidan ån.
-Okey, men bara en kort stund, säger jag.
Både jag och min dotter tror att det ska bli ett väldigt kort besök. Min dotter gör en rundvandring.
-"Här är vårt badrum. Här är vårt kök som vi ska renovera. Här jobbar mamma, och här har pappa sina grejer. Här sover mina föräldrar och här är balkongen. Här är vårt piano (hon klinkar några toner för Emma). Här sover min syster och här sover jag... och här är våra fiskar!"
Rundvandringen är klar på tre minuter, och de står åter i hallen och tittar på varandra.
-"Får Emma stanna och leka?", undrar min tös.
-"Ja... det skulle gå bra en kort stund. Din syster ska ju på pianolektion sen. Men då måste vi ringa dina föräldrar Emma, så de inte oroar sig för dig och vet var du är", säger jag.
Emma säger sitt hemnummer och vi ringer från min mobil. Ingen svarar. Jag frågar hur de brukar ha det hemma. Hon säger att hon brukar gå själv hem och vara hemma själv eller med sin bror... till mamma och pappa slutar jobba. Mamma jobbar till klockan 16 ungefär. Jag frågar om hon brukar få följa med kompisar hem utan att de vet om det. Hon nickar. Jag säger att då får hon stanna en liten stund, men gå hem vid fyra, så att de inte ska börja undra.
Jag ordnar mellanmål. Hembakt bröd med mjölk. Bregott, marmelad och ost. Jag småpratar med flickorna. Säger att jag får lita på att Emma vet vilka regler som gäller i hennes familj. Min dotter berättar om hur "hönsiga" vi är. Att hon inte ens får cykla över gatan på väg till skolan när hon ska till skolan själv med sin syster, och att de bara får leka utanför när mamma eller pappa är hemma och kan se dem. Att det är första dagen hon går själv hem från skolan. Emma berättar att hon aldrig gått på fritids, utom när hon gick på lekis. Att hennes bror är 10 år och att hon först alltid gick hem med honom, men nu får gå själv.
Sedan leker flickorna fint tills klockan blir 16, och jag säger att nu får Emma allt gå hem. Jag ska ta storasystern till pianolektionen, och jag vill inte att hennes föräldrar ska hinna bli oroliga. Hon sätter lydigt på sig ryggsäcken och traskar iväg inom några minuter.
Jag råkar se klasslistan i en hög papper just när vi ska gå mot pianolektionen. Medan jag går mot Kulturskolan med storasyster, sms:ar jag mobilnumret: "Emma har följt med A hem efter skolan. Litar på att hon vet vad som gäller för regler hos er (A får inte följa med kompisar hem utan att vi vet om det innan). Hon går nu hem från oss".
En stund senare vet jag att Emma har nästan precis samma regler som vi. Hon måste ringa från skolan om hon ska till en kompis. Emma bor inte alls åt vårt håll ens, utan brukar gå åt motsatt håll för att komma hem från skolan. Men hon får gå hem själv och vara själv hemma. Och det händer att hon går till en av bästa kompisarna efter skolan, som bor helt nära utan att säga till. Emma´s mamma slutar inte alls jobba kl 16, och hon har oroat sig, ringt skolan och de kompisar som Emma brukar leka med. Emmas mamma säger att Emma både vet att deras fasta telefon inte fungerar just nu och vilka regler som gäller.
Jag och min man är kanske inte den enda hönsiga föräldrarna i stan trots allt. Ja för det är gott om barn som verkar springa fritt och utan uppsikt i krokarna. De cyklar omkring i allmänhet, hänger utanför Coop eller kiosken även sent om kvällen. De badar ensamma i "plaskis-poolen". En del barn har knappt börjat lekis innan de lämnas utan vuxens uppsikt... ja det är ett faktum som skrämmer mig.
Morgonen därpå följer jag mina töser till skolan. De går ofta själva, men idag vill jag informera skolan så att fröknarna kan ta upp frågan i klassen, om vikten av att informera en vuxen innan man lämnar skolan och talar om vart man ska. Och så vill jag också gärna säga något till Emma.
Jag ser henne genast, och när hon ser mig halkar hon smidigt längre bort i korridoren. När jag följer efter springer hon ut på skolgården, men jag ropar på henne. Hon stannar och låtsas som hon just upptäckt mig. Jag ser att hon undrar vad som ska hända nu.
-"Vad bra Emma att jag fick tag på din mamma igår, så att vi båda vet nu vad som gäller", säger jag och ler mot henne.
Hon ler försiktigt tillbaks, tittar bort och nickar.
-"Fick du mycket skäll igår när du kom hem?" frågar jag.
Några sekunders tystnad följer, med blicken långt bort, innan hon svarar
-"...ganska mycket".
-"Du är hjärtligt välkommen till oss igen, men nästa gång ser vi till att dina föräldrar vet om det i förväg", säger jag.
-"Ja, det gör vi", säger Emma och ler, nu även med ögonen. Hon vänder sig om och vinkar när klockan ringer in.
Det där var helt enkelt en prydlig liten tös som gjorde "en rövare"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar