Länken mellan himmel o jord...

En bild i helt fel årstid... men jag fann den nu. 

Den visar ledstången mellan de två rikena: mellan himmel och jord, fysisk verklighet och den andliga.

Den kopplingen känns viktig för mig. 

Rak och enkel. 

Jag kommer aldrig låta sly växa över de gläntor jag delar med min mamma. 

Där kan vi ännu mötas. 

Så är det bara... 

<3

NewYork- Ground Zero

Ground Zero kändes overkligt tung. Efter en noggrann kontroll och scanning av alla besökare och deras medhavda väskor, passerade vi först genom/förbi pågående byggprojekt vid Ground Zero. Så småningom nådde vi fram till platsen med de två poolerna, som fungerar som byggnadsminne över alla dem som dog här den 11 september 2001. Poolerna liknar sten-handfat, där det ständigt rinner vatten från kanterna och vidare ner i avgrunden i handfatens mitt. Poolernas kanter är smyckade med namnen på dem som dog här. Som en slags gravstenar, eller en slags annorlunda minneslund ... 

Jag är här och med ... och vill hedra alla dessa människors minne. Men även om poolerna, avsikten med byggnadsminnet, och vattenfallen är vackra, så är det något som skaver och känns fel här för mig. 

För mig liknar poolerna för mycket handfat med avlopp, även om jag ser att det är vackert. Vattenfallen för tankarna till alla tårar som rinner för dem som vi förlorat, och den sorg vi känner inför det som hände här. Men även om jag förstår och kan känna även det, så skulle jag behövt något mer upplyftande. Något mindre deprimerande ... kanske för att jag vägrar att låta minnet av de förlorade falla ner i denna avgrund?

Jag inbillar mig att vi skulle ha gjort något annat i Sverige för att hedra så många oskyldigt dödade människor. De har ju redan fallit ner "från skyn". Ska de behöva fortsätta att sedan rinna längre ner? Ner och ner...  mot underjorden ... avgrunden? Jag skulle vilja lyfta upp dem!

Vilken tur att vi besökte Ground Zero under en solig dag. För tack vare solskenet föddes regnbågen som sträckte sig ner mot det avloppsliknande avgrundshålet i handfatets mitt. Den blev det lilla hoppfulla och positiva, som behövdes för att jag skulle uthärda denna plats.

När jag vände mig om mötte mig denna syn. Den känns för mig lika symbolisk. Detta är ju faktiskt alla de svarta fönster, med mänskliga betraktare på insidan, som såg kaoset och förödelsen den där dagen.  Alla dessa fönster som omringar den fladdrande amerikanska flaggan, symboliserar den tomhet och svärta vi känner. De upp och nedvända spröjs-korsen i några av fönster-rutorna talar sitt eget språk. Fönstren symboliserar också alla dem som dog ... och alla dem som sörjer.... och alla som låtit sina tårar rinna ner i ett handfats avlopp ...

För er som undrar över bilden med regnbågen och hur den skapats: Det är en digital bild som jag gjort i sepia-ton. Eftersom originalbilden är i färg, och regnbågar inte syns nästan alls i svartvitt, så har jag valt att visa bara själva regnbågen i färg. Resultatet är alltså en mix mellan den bildbehandlade filen i färg/svartvitt (sepiaton). Klicka på bilderna för att se dem större/ i bättre upplösning.

Höstälvan ...

Klicka på bilden för att se den i större format!

Idag visar jag en bild som jag skapade till en pitch för en reklambyrå. De önskade bild på en älva eller andra skogsväsen. Därför begav jag mig ut i den vackra höstkvällen och fotograferade mina trötta små flickor som fladdrade med tyllgardiner, och miljöer som skulle passa för en älva att flyga i. Mitt mål var att skapa en bild med höstkänslor och en glad och flygande älva. Jag fotograferade många bilder på mina fladdrande flickor och på härliga skogsmiljöer i den gyllene solnedgången. Många av bilderna är fina som de är, men inte vad jag ville ge reklambyrån, så detta var alltså bilden jag skissat i mitt huvud, och som jag ville skapa för dem. Jag arbetade alltså med bildmaterialet i Photoshop för att få bilden som jag önskat. Miljön är en bild, medan flickans ansikte och vingarna är ett montage av bilderna jag fotograferade när flickan fladdrade med gardinen. För mig är detta en tydlig bild skapad i photoshop, även om jag velat skapa känslan av att hon kunde vara verklig. Jag tycker det är tydligt att detta inte är fångat ur verkligheten eftersom flickan inte har någon kropp, men faktum är att många tror detta är ett traditionellt fotografi trots att hon saknar en kropp. För mig är det viktigt att betraktaren vet om när bilden är fångad ur verkligheten eller skapad ur mitt huvud och där jag jobbat med montage. Här ser ni alltså min påhittade bild av en liten glad höstälva som fladdrar fritt i höstsolens skymningsljus.

Bilden var med i utställningen "Från hjärtat", en fotoutställning som genomfördes genom nätverket Brudarna, och i Örebro hölls den på Galleri Nord tillsammans med Ulla-Carin Ekblom och Karin Foberg. Denna var den enda bilden på utställningen där jag jobbat med montage.

Semla

Semlor är ett förunderligt gott påhitt tycker jag. Men de ska förstås avnjutas innerligt och på ditt personliga ätarvis. För alla har ju sitt eget sätt att äta semla.

"Hetvägg" tillhör en av mina favoriter, där semlan avnjutes simmandes i varm mjölk. Då gäller det att vara lagom snabb med skeden så konsistensen blir den rätta. En annan favorit är specialsemlan, den där mandelmassan och grädden vispats tillsammans. Då lyfter jag locket av semlan, breder med skeden ut en stor klick med mandelmassegrädde över lockets undersida, och låter florsockret falla ner på hand och haka. Sedan äter jag resten av semlan i långsamma drag, tillsammans med en kopp gott te eller kaffe. Men traditionell semla kan vara fantastiskt god, om bagaren lagt ner lite själ när han bakat den. Då duger inte snabbköpets semlor som stått på hyllorna och torkat. Nej konditorisemla eller hembakt ska den vara. Att avnjuta semlan tillsammans med en kaffekopp i klassiska "Filifjonkan-koppar", ja det är underbart! 

Men om det ska vara riktigt njutbart ska man förstås inte börja äta dem i november, utan spara sig åtminstone in i februari. För dem som bara äter semlor på fettisdagen är semlan nog allra godast. För dem som börjar i november och äter dem fram till midsommar blir det nog mer tal om fettis-dagar.

Systerskap ...

Systerskap är något mycket vackert, unikt och beständigt skört.

Systrar kan vara så lika som två bär, eller så är de lika olika som natt och dag ... men systerskapet kommer ändå att binda dem tätt tillsammans genom livet, oavsett om systrarna är bästa vänner eller om de är så oense så de förskjutit varandra. Ett systerskap kan vara så oerhört varmt och innerligt, även om det förstås oftast kantas av en del skavsår.

Systerskapet binder systrar samman på ett mycket unikt sätt. De gemensamma minnena som vi delar bär vi med oss likt färgglada pärlor på ett halsband. Där har vi mörka minnen av otrevligheter vi tvingats uppleva och små glittrande färgglada smultronställen och hemligheter som bara just vi delar. Svagheter och styrkor går inte dölja för en syster. Din syster vet precis var man pillar för att göra dig arg som ett bi, och vilka ord eller handlingar som får dig att spinna som en kattunge.  Om du vet att du har en syster som du aldrig lärt känna, så kommer hon ändå att alltid finnas där på något envist vis ... i form av någon du funderar över emellanåt, en undran över vem hon är och vad hon gör eller vad ni skulle ha upplevt om ni fått möjlighet.

Systerskapet är en väldigt speciell relation, för oavsett vad som händer systrarna så GÅR det inte glömma bort en syster. Systrarna kommer alltid bära med sig spåren från delade hemligheter, liksom eventuella bitmärken av varandra eller livet som barn de tillbringat tillsammans. Systrar ömsom sårar och tröstar varandra genom livet.

Min syster är mycket speciell för mig. Vi har både likheter och olikheter. Men oavsett hur olika vi kan verka ibland, så är kärleken stark och jag kommer alltid uppskatta vårt systerskap. För vårt systerskap är just mycket vackert, starkt förbundet, innerligt, unikt och beständigt skört ...

Överst ses hela min bild från utställningen på temat "Systerskap". De tre bilderna som följer är urvalda delar av verket. Verket är skapat av tre bilder på mina egna döttrar som jag sammanfogat till en helhet och bildbehandlat för att förstärka min känsla av gamla minnen, och för att visa att systerskap för mig främst är något vackert, varmt och innerligt. Pärlorna är delade minnen och erfarenheter som förenar dem som systrar. I mina döttrars systerskap kan jag känna igen mig själv och min syster som barn. Det är både bitvis jobbigt men också fantastiskt härligt att få vara en del av ett systerskap!

Eldhistorier ...

Förr i tiden var den självklara platsen för historieberättande, vid brasan och elden. Vi samlades runt den för att värma oss, för att det var mörkt och för att det inte gick att göra mycket annat när mörkret fallit. Vid den fanns värmen, gemenskapen och ljuset. Medan vi lyssnade till berättelserna såg vi in i brasan. Eldens lågor flämtade, och ibland formades rörelserna till bilder i våra sinnen som förstärkte historiens intryck. En mysig tradition som mer eller mindre dött ut. Numera berättas det inte lika mycket som förr, varken vid brasor eller för varandra. I alla fall inte i realtid. Historierna flödar flitigt i media, men där ser vi samma bilder. Vi stirrar in i våra "burkar" och serveras/påtvingas färdiga bilder och historier, där allt material är färdigformat, vare sig vi vill eller inte. Som tur är finns det fortfarande människor som tycker om att berätta. De flesta TV-kanaler har valt bort spännande människor och historier, men det finns undantag. En del människor ägnar sina liv åt berättelser och historier, och använder media för att sprida intresset för dem. På många sätt går det att använda tekniken för att göra historierna levande för oss. Berättelser finns det gott om och det finns fortfarande människor som vill njuta av en levande eld och den ro som den inger. 

Människor berättar fortfarande historier för vänner och barn över lägereldar eller mysbrasor, utan en skvalande TV invid. Men det är inte längre något de flesta upplever, utan sker främst på vissa läger, scouterna och i ett fåtal familjer i västvärden ... och mer flitigt i en del andra kulturer på vår jord. Fantasin är dessvärre på utdöende på många platser, både bland vuxna och barn. Själv håller jag hårt om min fantasi, älskar historier och något jag saknar är en levande eld i mitt hem ... även om jag låter barnen njuta både av sagor och historier från mitt liv och från äldre tider.

Dessa bilder fotograferade jag den 30 Dec 2010. Här ovan ser ni samma som överst, men en delförstoring. Utanför min mors stuga i Kilsbergen, hade min syster tillsammans med mina och hennes barn tänt en eld i den kalla vinterkvällen. I skenet från brasan skottade de fram snökojor och hjälptes åt att fylla på brasan allt eftersom tiden gick. Jag fotograferade några bilder på barnen, elden och de grottor som de byggt av snöhögarna utanför stugan. Jag vet inte om de berättade historier för varandra innan jag kom ut, men jag tror de mest njöt av att vara ute om kvällen vid brasan, i varandras sällskap vid snögrottorna.

När jag i efterhand betraktar just denna bild känns det som om brasan berättade en egen historia där i mörkret. För jag ser så tydligt människor och varelser där inne i elden. En skymt av en glömd historia som elden tog sig friheten att berätta. Medan brasan långsamt tappade gnistan sjöng jag en sång högt för elden, skogen och stjärnorna.

Vad berättade du om, kära eld?  ...