Baby-porträtt

Här har vi en svartvit variant av den lille två dagar gamla gossen, som fått kläda omslagsbilden på Landstingskatalogen 2011, Örebro Län. Bilden är fotograferad på Karlskoga BB. Han låg och sov så sött i mammans sjukhusbädd, med en färgglad filt kring sig. Rummet var mörkt och den enda belysningen var en glödljuslampa, som jag försiktigt riktade emot honom för att fotograferingen skulle fungera. Just på den här bilden lyckades jag fånga ett leende ur hans dröm. På den andra bilden har jag tagit av mig skorna och klättrat upp så jag kan stå i sängen och få vinkeln ovanifrån. 

En mycket fin liten gosse ... och vi är så tacksamma föräldrarna gav oss tillåtelse att fotografera honom!

Internationella kvinnodagen

Denna bild representera den oro jag känner för mina och andras döttrar ... och kampen de har framför sig emot ett samhälle med så mycket våld. Bilden symboliserar främst för mig att små flickor är sköra och små, men att de behöver samla mod och självförtroendet att stå emot vad otäckt som kan tänkas möta dem (oavsett om det är män eller annat som kan skada eller kränka dem). 

Nu handlar inte den internationella kvinnodagen bara om mäns våld förstås. Men det är ändå ett ämne som finns på agendan en sådan här dag. Nej kvinno-dagen handlar om så mycket mer förstås!

Jag vill verka för ett jämställt samhälle, även om jag inte känner mig som en feministisk kämpe. Jag tror att även män har problem i det här samhället. Män som vill vara hemma med barnen till exempel, men där samhället och kulturen sätter käppar i hjulen. Män som inte känner sig hemma i den dominerande traditionella mansbilden, och som lever i och för jämnställda förhållanden. 

Barn delas tidigt in i fack, numera är det tydligare än någonsin när det finns pojk/flickavdelningar i kläd och leksaksbutiker t.ex. Varför delas inte produkterna in i storlek eller färg och användningsområden istället för pojk/flick-avdelning? Hur olika bemöter vi barn beroende på deras kön. Blir det någon skillnad på resultaten när kvinnor sitter i maktpositioner, bygger hus eller forskar? Får vi samma lön som en man på samma position?

Sedan är det ju också så att kvinnor har andra problem än männen. Vi är utsatta på ett annat sätt. Vi har kommit långt i Sverige med jämställdhet, men det är klart att samhället fortfarande känner av den snedfördelning som varit vardag för oss alla. Ett samhälle som skapats av och för främst mannen. Där kvinnans roll legat lite i skymundan. Här kommer yrkesval, föräldraansvar, löner mm in i bilden. 

Jag välkomnar er till Systerskaps-utställningen och de aktiviteter som idag erbjuds (även på andra orter), för att belysa kvinnans roll och situation i Sverige och i övriga delar av världen. Själv önskar jag att vi inte skulle behöva en internationell kvinnodag. 

Feminist? inte vet jag, kanske både ja och nej ... 

Jag vill att samhället ska sluta fokusera på könet. 

Varför inte se oss alla som unika individer 

som tillsammans är en del av samhället?

Vi kunde gott dela på alla årets 365 dagar, 

jämställt på hela vårt fina klot!

I sorg och glädje ...

Din kropp andas än, men du har redan börjat sväva ...

Min sorg är mild och ljum som en sommarvind. Medans mina tårar rinner längsmed mina kinder minns jag allt vackert som vi delat. Min tacksamhet är så oändligt stor till dig, Sune.

Tack för att du vågade välja det du valde. För att du vågade välja min mamma, kärleken till henne och glädjen i att få skapa något större tillsammans med henne. För att du bejakat ditt eget skapande och den kraft som ni fick tillsammans och som ni spred så generöst runt omkring er. Jag är så tacksam för att jag verkligen levat i nuet när vi delat ögonblicken och för att du varit närvarande och uppskattat
mig.

Jag har så många härliga minnen tillsammans med dig, Sune. Jag minns besöken, våra möten långt innan du och min mor blev ett par. Hur vi hälsade på dig och din familj i ert hus på landet. Jag minns dina fina ungar, som jag och min syster fick leka med. Saft och gott hembakt bröd vid rutig borsduk i trädgårdens solsken. Jag minns dina knasiga idéer. Hur du målat väggarna i alla regnbågensfärger. Din härliga fru, som jag alltid tyckt om, liksom dina fina barn. Paddeltur med din gigantiska mobiltelefon på kanotbotten och de söta fåren vid sjön. Minnen av din fina dotter, numera bonus-syster, som jag alltid trivts så bra med. Snälla men busiga storabröder som retade henne pga samling med My-Little-Ponys. Vårt kreativa matbröd som skapades under en kväll fylld av skratt, men som aldrig gick att äta. Vi hade verkligen roligt. Ja det bästa med din familj är ju att den blev en fin bit av min familj. Jag tycker så mycket om dem, var och en av dem är min vän. Numera har den sköna skocken även utökats med respektive och ett gäng med härliga barn.

Jag har fått äran att vara både din vän, din bonusdotter, din elev och din arbetskamrat. Jag har haft dig som arbetsgivare, varit din kollega och vi har fungerat som bollplank för varandra. Jag har varit på klassresa med dig till Danmark och Ryssland med en skock glada elever, sovit 14 personer i en 4:a bäddars stuga. Jag har bråkat med dig om huruvida konst får se ut hur som helst ... vid en stor rosa tavla i Danmark, och "lussat" för dig och mor med konstskoleklassen mitt i natten så du höll på att bli vräkt. Tack vare Konstskolan Kuben, som du skapat, fick jag även träffa min underbara man! Som elev kunde jag ibland bli tokig på dina utläggningar och utsvävningar från ämnet, och det fanns elever som ringde mig på kvällarna för att bli kloka på vad uppgiften egentligen gick ut på. Men framför allt ville du uppmuntra vår kreativitet och att vi skulle få en chans till att finna egen drivkraft. När jag minns vår tid tillsammans är det främst ditt busiga skratt och dina glada ögon som sitter inbränt i mitt sinne. Humorn, glädjen, dina kluriga hemligheter ... och din envishet.

Jag har varit i England med dig, mamma, min man och bonussyster. Jag har rest till Kina med dig, mamma, bonussyster och bonusbror. Tänk vad mycket spännande och härligt vi fått uppleva!
Vi har sjungit sånger och lyssnat på konserter, diskuterat, fantiserat och jag har fått vara en del i många av de fantastiska projekt du och mor drivit. Tänk så otroligt mycket tid jag fått ta del av dig! Jag har fått vara med när du drivit projekt, filmat, föreläst, badat, paddlat kanot, lekt, spelat spel, rest i sverige och utomlands, besökt teatrar och konserter, lagat mat, sjungit och dansat med dig!

Du  har tillsammans med min mor hjälpt mig när jag som bäst behövt det. Vi har lånat utrustning av varandra och hjälpt varandra när vi klurat på bildval eller diskuterat avtal eller prissättning kring olika jobb. Jag har fått agera modell åt dig, och du har varit modell för mig.

Betänk så många människor du hunnit beröra, Sune! Tusentals människor har fått höra ditt glada skratt, funderat på dina kluringar och bekymrat sig för din sena ankomst. Du har lagat kulinariska måltider, renoverat hus, skapat kanot-leder och stegat ut vandringsleder. Du har skulpterat och drejat i din verkstad, dansat och sjungit i blandade kulturer och tonarter.

Jag är så glad mina flickor hunnit lära känna och älska dig. De är inte stora, men jag ska göra allt jag kan för att de ska få behålla sina fina minnen med dig. Hur de suttit i verkstaden tillsammans med dig och leran, plockat smultron och hallon i buskarna om morgonkvisten. Allt soligt bus och alla dina härliga miner.

Nu känner vi att du börjat sväva omkring. Du kan inte längre lägga dig i så mycket som du kanske skulle vilja, men du kommer få en annan överblick, och du är hjärtligt välkommen att besöka oss när du vill. Och du vet ... att vi vet och känner, att du fortfarande finns kvar hos oss även när du släppt taget om din kropp.

Du vet att du är älskad. Du har gjort något större än de flesta lyckas med under en livstid. Du har påverkat människor, både de närmaste och tillsammans med min mor sammanfört så många fina människor ... förmedlat era tankar och idéer ... och startat en rörelse som inte tar slut här.

Du har många som kommer sörja dig, och du har många som kommer minnas dig med glädje.
Många ilskna tårar kommer trilla över kinder på dina närmaste. Tårar över all framtid som vi fråntagits tillsammans med dig.

Men jag kan ändå inte låta bli att känna
att för just mig är tacksamheten störst ...

Tack för allt fint vi delar!        
Din vän och bonusdotter            
Nina

Denna text skrev jag ett dygn innan Sune dog i cancer (för snart två år sedan). Sune kom och väckte mig när han dog, mitt i natten ... ännu ett ögonblick som fyllde mig med tacksamhet och glädje ...  Sune tog sig tid att svänga förbi hos mig innan han for vidare! Glädje mitt i sorgen. Den 8 Mars skulle Sune fyllt 67 år, om han fått leva mer ...

Vårkänslor ...

Äntligen känner jag smak av vår i luften!

Nej, än ser det inte ut som på min bild ... den är från förra våren. Ännu ligger snödrivorna tjocka i Närke. Men småfåglarna har efter en lång och kall vinter äntligen återvänt från varmare nejder, och sitter nu på grenarna och sjunger glatt för oss "tji... tji...tji...tjidevitt!". Solen skiner från blå himmel, och på södersidan av huset visar vår ena termometer till vår överraskning +28C. Ja, men på motsvarande vägg på husets skuggsida, står det å andra sidan bara +2C ... men ni kanske ändå kan förstå vår upprymdhet och glada känsla. Det luktar vår!

Jag tar med flickorna ut på en promenad och matar småfåglar och änder med gammal bulle. Barnen gör glada hoppsa-steg och ivriga utrop när de ser grönt gräs och små knoppar skymta fram mellan snöhögarna. Mina ögon söker efter knoppar eller gröna spår på trädens grenar, men än har de inte vaknat ur sin dvala. Jag ser bara de vanliga torra alkottarna och bruna tunna björkgrenar som släpar i ån. Men solens strålar smeker dem så vackert medans en talgoxe drillar en glad och envis melodi för oss. Vi halkar lite på den hala ojämna isen på den asfalterade promenadvägen, men här och var är vägen helt snö och isfri. Kanske tar vi fram cyklarna snart? 

Äntligen kommer ljuset till oss Nordbor. Vi som lever under så många mörka vintermånader, är verkligen inte bortskämda med ljuset och värmen. 

Välkommen kära vår, du är så efterlängtad!

Det var en gång ...

Det var en gång en liten flicka som så gärna ville bli konstnär. Hennes unga moder målade vackra akvareller och deltog i en del utställningar med dem. Medan modern finslipade hemma på sina målningar,  satt den lilla flickan bredvid med penna och pensel. Fantasifulla figurer och människor tog form på papper och målarduk. Hon målade glatt på där hemma vid köksbordet bredvid sin moder. Ibland drömde hon om att få ha en utställning med sina egna teckningar och målningar.

Så en dag arbetade modern med ett verk till Länets Konst. Den lilla flickan frågade om hon också fick söka med en av sina målningar. Mamman sa att det var en rolig tanke, men att utställningen inte var för barn. Efter att ha läst igenom reglerna för antagningar till utställningen insåg dock modern att det faktiskt inte nämndes något om lägsta ålder. Därför talade hon om för flickan att de kunde försöka, liksom på skoj ... även om det nog inte var så troligt att hon skulle komma med.

Flickans alster var nog inte bättre än genomsnittliga 6-åringars alster, men kanske tyckte även juryn att det var något intressant eller roligt med det hela trots allt ... för hur det nu kom sig blev den lilla flickan antagen. Nu ringde det i telefonen, och tidningar från när och fjärran hörde av sig för att få träffa den unga "konstnärinnan". Det blev ett riktigt stort rabalder.



Så blev det vernissage, med cider och salta pinnar på Länets museum. Där höll den lilla flickan blygt mor i kjolen. Bekanta och obekanta ville förstås hälsa på den lilla konstnären och titta på hennes tre alster. Stolt men lite pirrigt var det allt att bli konstnär vid så låg ålder. En liten oljemålning i guldram köpte flickans pappa, till hennes stora glädje. Reglerna för intagning till Länets konst ändrades raskt därefter, så att inga fler små barn skulle kunna uppröra länets konstnärer. Många tyckte det var roligt att juryn valt ta med den lilla flickans alster, men förstås inte de konstnärer som inte kom med det här året.

På så sätt började sen lilla flickans konstnärliga bana. Sedan dess har åren gått. Hon har fortsatt arbeta konstnärligt och kreativt, även om vägen burit åt andra håll än hon föreställde sig när hon var 6 år. Nu ska hon snart delta i Länets konst igen, men numera som medelålders fotograf. På bilden som är med på utställningen skymtar hennes  två döttrar. Den ena av dem vill bli konstnär när hon blir stor, och tänk den flickan hade redan i somras sin första konstutställning ... en liten egen utställning med barnteckningar och målningar, på mormors bakgård.