Det är bitande kallt, precis som det ska vara på Hindersmässan i Örebro. Knallare fryser vid sina stånd, medan besökare vandrar fram och tillbaks över torget. Här erbjuds allt emellan hantverk, älgkorv, dansbandsmusik, "krimskrams" och marknadsnougat. Jag har traskat upp på stan med mina två döttrar som pekar på föremål och godis. Nästan allt ser spännande ut och pockar på deras uppmärksamhet.
Först funderar barnen på att åka karusell, men när de inser att deras slant då raskt skulle ta slut spar de slanten till förmån för annat spännande som kan dyka upp. De har fyrtio kronor var att handla för och väljer mellan ballonger, smink, plastleksaker, gosedjur, godis och smycken. På en marknad räcker den slanten ganska långt.
Själv har jag besökt de här stånden förut och vet att det är ganska få produkter som intresserar mig. En påse marknadsnougat brukar jag få med mig hem, det är tradition. Utöver det har det blivit något smycke, kanske en packe billiga plastpåsar och någon termo-socka. I år hamnar i min påse: marknadsnougat, ett teflon-ark till ugnsplåten, ett nystan med ullgarn i vackra färger och två viltkorvar (när det kostar 40 kr för en korv eller 50 kr för två ... jag då blir det två).
Jag blir lite nostalgisk över Lyckopåsen ... som ser ut precis som när jag själv var barn. Men jag vet att det ligger skräpleksaker i dem även om bilden får en att drömma om förtrollade skatter. Barnen valde varsin lyckopåse förra året men besparar sig i år.
De uppblåsbara helium-ballongerna verkar gå hem bland alla barn. Mina flickor har aldrig fått någon. Jag tycker de stora kostar en förmögenhet och har många gånger sett dem försvinna upp i skyn, med gråtande barn inunder. Mina barn har också sett just det ... och kanske därför har de än så länge accepterat sin "helium-ballong-lösa barndom".
Flickornas pengar räcker egentligen till varsin liten helium-ballong (eller en stor om de kan samsas). Trots att de längtar efter att få just en sådan, beslutar de sig för att det är för dyrt. 6-åringen vill köpa godis och 8-åringen vill ha "välvalt skräp".
De får köpa nästan vad som helst för sina pengar, även om vissa saker kräver en diskussion. Jag funderar på vad andra föräldrar låter sina barn köpa. 8-åringen vill köpa mascara, men där går min gräns. Jag gillar inte innehållet i läppstift heller, men efter en lång diskussion köper 8-åringen sig ett läppstift ... och ett plasthjärta med hemligt innehåll. Lillasyster lägger 30 kr på godis, men med restriktioner om hur mycket som ska sparas, så hon inte ska äta sig sjuk på dem ikväll.
Jag kan ändå inte låta bli att uppröras över allt skräp som trängs på en sådan här marknad. Visst finns det undantag med även fina och genomarbetade produkter i naturmaterial. Jag finner ett stånd som säljer otroligt vackert stickade mössor. I närheten säljs skinn-mössor och tofflor av lammull.
Jag finner också ett stånd med äkta medeltida rustningar och fin keramik i ett annat. Nej, utbudet är brett på en mässa ... det är proportionerna som gör mig lätt upprörd. Jag är less på skräp av plast och mängderna med godis helt enkelt. Barnen är roade en kvart och sedan växer våra sopberg helt i onödan. Jag vill köpa saker vi behöver. Godiset är gott förstås, men det finns inte många varianter av sötsaker som ger kropparna någon energi av värde. Varken brända mandlar eller sockrade äpplen lockar mina döttrar idag, så i deras magar hamnar färgglada marmelader, karameller, polkagrisar och så marknadsnougat.
I övrigt passerar jag babytröjor med tryck i modell "Mormors älskling", strumpor med fula gubbar, billigt smink och enorma Barbie-dockor i en meters längd. Jag ser plastvapen i varierade modeller och kulörer, billiga smycken och syntetklänningar i skrikiga färger. Jag kan köpa nästan hur mycket skräp som helst för en hundralapp och undrar i mitt stilla sinne var allt hamnar så småningom. Jag funderar också på hur knallarna överlever med de låga priserna? Var får de alla saker ifrån? ... och hur många billiga gosedjur ska de sälja för att få ihop till resan och marknadsplatsen?
Dofterna ligger tunga mellan stånden. Det säljs brända mandlar och sockrade äpplen inte långt från korvar, färglada munkar med strössel och slickepinnar. Jag funderar på hur mycket idag som påminner om gamla tiders mässa, uppkallad efter biskop Henrik. Vår Hindersmässa har långa traditioner och ett gammalt ursprung. Hindersmässan sägs vara ca 700 år gammal. Hur många städer har lyckats bevara traditioner från 1300-talet till dags datum?
Vi har fortfarande pälsar till salu, liksom kryddor och en del hantverk. Knappast någon skulle intresssera sig för ett stånd med järn, rävskinn eller grisar idag. Jag anar att det inte fanns några stånd med barn som målgrupp vid mässans begynnelse.
Jag uppskattar traditioner, både nyskapta och gamla ... och tycker att Hindersmässan i grunden är en trevlig händelse. Egentligen är det ju precis som utbudet i hela samhället. Skräp och kvalitet invid varandra. Människor med varierade drömmar och visioner om hur de ska försörja sig och som vill sprida sina produkter och innovationer.
Jag undrar vad som säljs på marknaden om hundra år. Säljs det lammullstofflor, DVD-filmer, dansbandsmusik och nagellack? Fylls stånden med begagnade eller återbrukade plastleksaker ... eller är det andra nymodigheter i stånden? Kommer Hindersmässan leva kvar om hundra år?
Det finns ingen som har svaren på alla mina frågor. Kanske en del av dem finns svar på när mina barn blivit gamla. Kanske minns de lyckopåsen med överraskning i form av en illgrön syntet-igelkotte ... som ett nostalgiskt minne?
Nu fryser vi alla tre och vänder hemåt mot middag och varm lägenhet. Jag ser fram emot att sticka mig en sjal av det fina ullgarnet och mina döttrar drömmer om att få öppna sina inköp. Vi öppnar vår godispåse och tjuvsmakar lite marknadsnougat under vår promenad mot hemmet. Klockan har passerat 18 och nu har solen lämnat himlen. Mörkret faller raskt över Närkeslätten, precis som den gjorde även på Hindersmässan och Örebro, för sjuhundra år sedan.
Länk till information om Hindersmässans historia:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar