Banverkets grabbar

Med hjärtat i halsgropen följer jag efter banverkets män på det snömoddiga järnvägsspåret. Jag är bara några steg bakom Niclas, som varannan meter slänger en blick över axeln för att se så inget tåg är på väg emot oss. Vi pulsar så snabbt vi kan. Snön under fötterna är djup och porös. Ibland håller den för min kroppstyngd under några steg, men bitvis är det ett djupt pulsande mellan skenorna. Jag känner mig som ett skrämt djur med ett vapen siktat mot mig ... för tåget kan komma på vårt spår när som helst!

I alla väder är det banverkets grabbar som ska se till att tågen har fria rälsar för resenärernas färder. Jag får följa med tre av deras män under en söndagseftermiddag i Februari. Det är dagen efter Klass 2-vädervarning, då vi uppmanades att inte ge oss ut på vägarna och det har snöat oändliga mängder snö denna vinter. Tågresenärerna fortsätter att vilja komma fram till sina stationer i tid och det är de här modiga, glada männens arbete som avgör om spåren och växlarna blir farbara eller inte.

Jag har stämt träff med Lennarth, som inleder sitt pass med ett kort snack med cheferna. Jämfört med igår är det hyfsat lugnt. Det beslutas att några män blir kvar i Hallsberg och att några får köra vidare till Laxå och norrut. Jag följer med Lennarth Eklindh, Niclas Zetterberg och Tony Andersson, som blir kvar i Hallsberg några timmar.


I fikarummet samlas man först för att ta en stänkande kaffekopp innan dagens pass, samtidigt som några andra varvar ner efter ett sitt pass. Stämningen är avspänt trevlig. Någon lägger patiens och skämtar om sin sömnlösa natt i delat hotellrum på “Stinsen”, kollegan snarkar tydligen förskräckligt. -“Jag har hört folk säga det, men jag har aldrig hört det” svarar rumskamraten, varpå alla skrattar. Jag frågar om hur de arbetar och vart de kommer ifrån. De berättar att de jobbar i treskift 7-10 dagar i  sträck och är lediga motsvarande tid. De uppfattar det som ett bra arbetssätt, för nu hinner de njuta ordentligt under de lediga dagarna. Några bor i trakten, men ett flertal kommer från Dalarna och någon från Hälsingland. De tycker inte det är långt hit till Hallsberg, flera har haft jobb utanför Sveriges gränser.

Så är det dags att ta på mössor, vantar och reflexjackor ... och bege sig ut i minusgraderna. Kartan över växlar och bangård breds ut över ratten på bilen som ska ta oss närmre rätt växel och männen diskuterar vart vi ska. Några minuter senare är vi ute och pulsar genom den höga snön över bangården. Det är inte helt lätt att finna rätt spår och växel alla gånger, men snart är de framme med hacka, spade och kvast.



Telefonen går varm när Lennarth kommunicerar med “fjärren”, den central som håller kontroll på alla tågen och spåren. Meningen är att vi ska vara på rätt ställe för att åtgärda snöproblemen och att de ska veta på vilket spår vi traskar, så att inget tåg kör på banan vi går. Dessvärre är det inte alltid de svarar. Ibland tvingas vi byta spår och det är svårt att hålla informationen aktuell för sekunden.

Under arbetet med att frigöra en växel börjar bommarna ljuda vid järnvägsövergången invid och de låser sig halvvägs nerfällda. Männen kallar på hjälp och försöker se om det kan bero på snö som ligger tokigt eller något annat. Efter en stunds klurande och skottande fungerar bommarna igen. Sedan far vi vidare emot nya växlar som krånglar. En kort stund i bilen och en kexchoklad senare pulsar vi ut i djupsnön. Vi måste gå ganska långt på spåret, och det går trögt då varje steg sjunker genom den djupa snön och tar på krafterna. -”Vi behöver inte åka och träna efter en sådan här dag”, säger Tony och ler. Rälsen är hal att gå på och utöver den finns bara moddig snö.

Ögonen går ständigt framåt och bakåt. Jag känner deras oro för kommande tåg. Det förekommer tillbud och det är inte länge sedan jag läste om en man som dog när han röjde spår. Det skrämmer mig att snön är så svår att röra sig i och hög på bägge sidor om spåret, men jag skulle nog överleva om jag hinner kasta mig åt sidan i djupsnön, tänker jag. Solen skiner och medans de stretar med is och snö tänker jag att det ändå är härligt att få arbeta så mycket i friska luften. De berättar att de uppskattar just det, men det blir mer oroande på vintern att jobba på spåret eftersom det blir svårare att ta sig fram och snön dämpar alla ljud som annars kan förebåda tåget.



Strax innan solen går ner hinner de hjälpa en lokförare som fastnat med sitt ensamma lok. Arbetet på bangården verkar tillfälligt klart och det är dags för dem att ge sig av emot Laxå. Först lockar toalett besök när de ska släppa av mig. De berättar om hur svårt det kan bli att jobba när de far iväg på jobb. Ofta finns varken värmestuga eller toalett att tillgå och framför allt inget ljus. Att på vintern arbeta i mörkret med is och snö på ett järnvägsspår är påfrestande både fysiskt och psykiskt.

Lennarth, Niclas och Tony släpper av mig på Lokvägen 1, och springer in på sitt Banverk för att hinna med toalettbesöket och kanske en kaffekopp innan det bär vidare emot Laxå. Själv sätter jag mig i min bil, varm om kroppen och röd om kinderna. Mina fötter är dyngblöta av smält snö och jag har ingen känsel i tårna. Jag har tillbringat ungefär tre timmar med de här männen. Själva ska de fortsätta till 23.00 och lediga blir de först nästa helg. Idag har de framför sig sex timmar med spade, hacka och borste, på ett snöigt järnvägsspår ... med hjärtat i halsgropen.



Denna artikel skrev jag förra vintern efter att ha fått följa med grabbarna några timmar. Mitt uppdrag var dock att ta några bilder till Seko-tidningen, de hade redan en text klar för bilderna när de kontaktade mig. Denna artikel är alltså opublicerad (men några av bilderna har publicerats i Seko-tidningen), men jag hoppas att den ska ge en inblick i hur banverkets grabbar har det om dagarna. Särskilt viktigt när fokus så ofta ligger på sura tågresenärer. Är du intresserad av att publicera artikeln är det bara att maila/ringa mig. Alla bilder finns även i färg om så önskas.