Godmorgon!

- Godmorgon! Det är Nina, mamma till "x och y".

Mannen jag möter skiner upp och svarar med ett leende:

-Men hej, åh vad glad jag blir! 

Tänk det är bara du som hälsar så. 

Jag vet aldrig vem jag möter annars. 

Ha en bra dag!

-Tack detsamma!

Jag känner inte den här mannen väl. Våra barn har tidigare gått på samma dagis, så vi har mötts på något föräldraråd och talat några ord med varandra på barnkalas och när vi hämtat/lämnat våra barn. Numera möter jag honom bara några enstaka gånger varje år, så han har inte möjlighet att känna igen min röst ordentligt.

När man har ett porslinsöga och bara svag ledsyn på det andra ögat är det inte lätt att känna igen folk man möter. Den här mannen är dessutom lätt att tro han ser mer än han gör, för jag har både mött honom på cykel och sett honom med kameran på bröstet (han har berättat han knappt ser något alls, så hur han törs cykla och vad han får ut av att fotografera är en helt annan fråga). Han är hur som helst en aktiv och glad far till två små busiga pojkar.

Jag anar att de flesta som möter den här mannen och som inte har gott om tid, endera avstår ifrån att hälsa eller tjoar ett -"Godmorgon!" ... utan att presentera sig.

När man har ett sådant funktionshinder är det nog lätt hänt att man hamnar lite för sig själv ... i sin egen lilla otydliga värd emellanåt. Hemma och på arbetsplatsen vet man vilka man möter, så där blir det annorlunda och enklare. Själv är jag närsynt och har brytningsfel och ser jag inte mycket på håll utan glasögon, så jag kan tänka mig in i hans situation ... även om det är på en helt annan nivå förstås för mig. Det är ju bara att sätta på sig glasögonen så ser jag allt igen. Det är bara när jag badar som det blir påtagligt jobbigt att jag ser så dåligt på håll.

Idag när jag såg mannen på håll, mötte jag först den ena sonen en tjugotal meter före på cykel. Själv lunkade pappan allvarlig med två kassar i handen, med blicken vänd nedåt mot fotstegen som följde asfaltens kant mot gräset. Den vita pinnen hade han nog ihopfälld i fickan. Han använder den bara ibland. Idag valde han nog att bära kassarna och följa gräskanten.

Hans fotsteg var betydligt lättare efter vårt lilla korta möte och morgonhälsning på gångvägen. Med lite rakare rygg och raskare steg fortsatte han mot sonen och skolgården ... och då var hans allvarliga min utbytt mot ett leende!

Jag hoppas inspirera fler människor att ta sig kraft att göra någon annans dag lite muntrare. Ibland krävs det så väldigt lite att göra en annan människas dag lite gladare.

-Godmorgon!

Det är Nina här ... 

medmänniskan, fotografen och kreatören 

som vill sprida lite positiv energi till dig 

oavsett vem du är där ute!