Jag har en god vän som jag har många anledningar att vara vän med. Vi möttes i arbete och vi gillade varandra från första ögonblicket. Av någon outgrundlig anledning kom vi på att våra pappor varit klasskamrater som barn. Vi upptäckte att vi därför bär på gemensamma historier från vår uppväxt, att vi varit på samma platser och badat i samma sjöar om somrarna. Här satt en kvinna som kände mina släktingar och snart upptäckte vi att jag hade en bild på hennes pappa på min hemsida, att vi delar flera intressen och tankar. Vi fann att vi uppskattar varandras kreativa alster och att vi ger varandra inspiration och energi.
Så vi fortsätter att träffas. Vi påbörjar ett gemensamt bokprojekt om kvinnor och kreativitet ... och börjar med att intervjua hennes underbara mormor. Rut är en härligt varm och inspirerande människa. Hon har passerat 90 år när vi träffas för första gången, i hennes röda hus på landsbygden och jag blir genast vän med henne. Rut berättar att hon minsann haft besök av min pappa, när han var 15 år. Jag får en mystisk känsla av att livet liksom går i cirklar.
I det här köket har en gång min 15-åriga pappa suttit och druckit en kopp kaffe med Rut och min väninnas pappa. I just detta kök, tillsammans med samma Rut, sitter denna dag gossarnas döttrar med en kopp kaffe. Vi ser ut genom hennes pelargonie-fyllda fönster och blickar bort över gårdsplanen, där en gång min pappas moped stod parkerad.
Jag visar en bild på mormoderns händer. Rut, när hon ännu var i livet ... hennes åldrade vackra gamla händer med en kopp kaffe. Jag undrar hur många cirklar som slutits i Ruts långa liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar